MORA STEN VID MORSTENA - "DEN RÄTTA KUNGASTENEN"
Av Manfred Ohlson
Manfred Ohlson, f 1898, var folkskollärare från 1923 till 1958. Vid utbildningen i Uppsala hade
han A i historia. Detta intresse var tidigt väckt och bestod. Efter pensioneringen ägnade han sig
åt förskning och skrivande, bl a som redaktör för Rospiggen. Han bodde på Gräddö, och stenen
i Morstena kom att fascinera bl a vid hans buss- och mopedturer förbi platsen. 1976 gav han ut
skriften Mora sten som här återges något förkortad. Han avled 1986.
Svea rikes tillblivelse är ett mycket intressant skeende. Studiet i ämnet är synnerligen fängslande,
om man har fallenhet för det. lnte minst medryckande för studiet av rikets kärnlands, Upplands
historia. Mora sten har alltid utövat sin dragningskraft på mig. Hemligheten med stenens påstådda
försvinnande krävde sin förklaring. Alla gånger då jag har passerat Tiundagränsen under färd från
Attundaland till Uppsala eller tvärtom har jag inte kunnat undgå att grubbla över kungastenens gåta.
Stenen, på vilken Sveriges forntida och medeltida konungar valdes och hyllades före kröningen, ligger
i Attundaland nära gränsen till Tiundaland och ej heller långt från Fjädrundaland. Kungastenen
symboliserar föreningen av de tre folklanden. En följd av denna förening blev Upplandslagen 1296.
Eftersom de tre forna folklanden hade fått gemensam kung, var det naturligt att hyllningarna på Mora
sten var en bekräftelse på unionen och på att konungen var rättmätig herre till hela Uppland och senare
till hela Svea rike, allt eftersom detta rike utvidgade sina medeltida gränser.
I Olaus Magnus’ historia om de nordiska folken (Historia de gentibus sepententrionalibus) lämnas i
bokens 31:a kapitel en beskrivning av den märkliga stenen. Boken omfattar fyra band, översatta till
svenska från latinet åren 1909-25. Olaus Magnus vistades i Rom i många år. Han skriver: "En stor rund
sten", på grundspråket: "lapis ingens rotundus”. Det var ej blott ett stor rund sten, ty lapis ingens betyder
en väldig eller synnerligen stor sten. Rotundus betyder i detta fall ej klotrund, ty konungen skulle mottaga
hyllningarna stående upphöjd på stenen.
Det säger sig självt an det var fråga om en rund och plan yta. Författaren säger också: "finnes ute på slätten
en stor stenhäll, av befolkningen sedan urminnes tid kallad MORA STEN, som i en krets omkring sig har tolv
jordfasta, något mindre stenar. Och själv något upphöjd över jorden genom underlagda, kilformiga stenar."
De kilformiga underliggarna vittnar knappast om självsyn; det måste vara de kring kungastenen nedlagda
dokument stenarna, som författaren har uppfattat som underlagda.
De tolv mindre stenarna tyder på att Mora äng var en gammal tingsplats. Kretsen av de tolv stenarna utmärkte
väl en så kallad domarring. Stenarna — om de har funnits på platsen - har sannolikt blivit bortskaffade för att
underlätta slåttern på kronans äng. l den åttonde bokens första kapitel karakteriseras stenen som ”en stor
runhäll, lapis amplus” (rymlig, ansenlig).
En klotrund sten kan ej gärna kallas rymlig. Och en stenhäll måste ha en plan yta. l andra boken: “super latum
et ingentem lapidem" betyder "på en bred och ofantlig (väldig) sten”. Ur åttonde bokens första kapitel: "_då skola
rådsherrar och stormän samt ombud för alla landskap, härader och städer i sagda rike samlas i Uppsala stad,
ärkebiskopens säte. På denna plats pläga sagda senatorer, eller riksråd och ombud sammanträda. Den äldste
bland rådsherrarna tager så till orda, etc."
I sagda bok illustreras uppgifterna med ett träisnitt av stenen och några män "med uphaldum handum"
( = med upplyfta händer). Det märkliga med denna illustration är att stenen saknar underliggare. Författaren
har tydligen med egna ögon vunnit en bättre uppfattning om stenens utseende.
Det är högst sannolikt att han besökt platsen, som ligger blott en mil från staden, där hans bror Johannes, var
ärkebiskop åren 1523 - 1528. För övrigt är det självklart att inga underliggare kunde placeras under ett väldigt
flyttblock. Enligt G Holmgren hade Olaus Magnus vistats i Uppsalatrakten år 1518. Efter Stefansjubileet 1964
(800 år) for jag med bussen från Uppsala den 23 juni. Vid Mora stenar skärptes som vanligt min uppmärksamhet
- fast jag var övertygad om att kungastenen aldrig hade funnits där. Platsen är topografiskt omöjlig, ty "slätten"
måste ännu under medeltiden ha varit en sjö eller åtminstone en sumpmark. Den näraliggande avrättnings-
platsen Blötan talar också för det. Jag räknar med en landhöjning av 60 cm på hundra år. Stenhuset ligger väl
bara sju meter över havets nivå. Avståndet till Uppsala är ca en mil. Vägskälet till Alsike ligger 1,5 km längre åt
syd-öst. Något hundratal meter från detta vägskäl såg jag Mora sten till vänster, ett femtiotal meter från vägen.
Från bussen såg jag tydligt dess plana elliptiska yta. Storaxeln ar uppskattningsvis fyra meter, lillaxeln något
mindre. Dess plana yta avviker några få grader från horisontalplanet. Det slog mig att stenen var påfallande lik
Olaus Magnus' bild av kungastenen i Historia om de nordiska folken. Något bättre bevis för att det är den forntida
kungastenen behövs inte. I övre vänstra kanten syns på bilden en oregelbundenhet. På motsvarande ställe finns i
verkligheten en liknande utbuktning, vilken som ett par av naturen givna trappsteg underlättade konungarnas
uppstigande på den plana hällen för att mottaga lagmannens, stormannens och ombudens hyllningar.
Att jag efter många års sökande slutligen upptäckte Mora sten berodde i hög grad därpå att jag i bussen kom så
högt över markytan att jag kunde se stenens runda och plana yta. Från marknivån är det svårt att på avstånd se
den uppifrån. Vid Morby vägskäl anges läget över havet enligt den topografiska kartan år 1961 vara 13,37 m och
vid det norra vägskälet till Alsike 10,3 m. Nedanför kungsstenen kan man tydligt urskilja den forna strandlinjen,
där båtarna som styrde upp till kungahyllningarna bekvämt kunde lägga i land. Markytan låg ju mer än tre m
högre än vid Morstena.
Allt talar for att denna del av Mora äng var den rätta platsen för svearnas konungaval. Här var fast mark och god
plats för ombuden från rikets alla delar. Vägen till eller från Alsike över land gick i riktning mot kungastenen. Något
som ytterligare talar för att denna väg var en huvudväg var den bro som ledde och alltjämt leder över den bäck
som rinner ned till Storån förbi stenen. Den runsten som restes vid nämnda bro bevisar också att vägen var en
huvudväg till Mora tingsplats. Denna väg var alltså med all sannolikhet den viktigaste under forna tider. Från det
närbelägna Fjädrunda kunde man komma upp genom Fyrisån över Nedre och Övre Föret in i Sävjaån och Storån
till Mora sten. Men runstenar kan även ha stått vid det norra vägskälet. Fragment finns i dokumenthuset.
MULA KÄLLA
När jag väl hade funnit stenen återstod det att uppsöka den forntida källan. Snorre Sturlasson, som besökte
Västergötland år 1219, berättar som bekant en fantastisk historia om Torgny lagman och sveakungen Olof Eriksson
(skötkonung). Han skildrar tinget, då bönderna kväste den oresonlige kungen. Lagmannen skrämde honom med att
fem småkungar hade blivit dränkta i Mora källa — enligt Snorre Mula källa - för att de inte lyssnat till Iagmannens
goda råd... För min del är jag ej böjd att sätta tro till berättelsen i fråga. Dränkningen var av allt att döma det dunkla
minnet av offer- eller kulthandlingar. Inte kunde man väl få tag i fem småkungar för att dränka dem samtidigt. Det
kunde möjligen ha rört sig om fem konungar som under skilda tider frivilligt, genom att offra sig själva, hade sänts
till gudavärlden för att där framföra böner om hjälp i tider av hemsökelser i form av missväxt och farsoter eller krig.
I tredje bokens sjunde kapitel beskriver Olaus Magnus hednakult och offerfester:
- Särskilt var nionde månad gåvo de sina gudar den högsta dyrkan, bragte dem var nionde månad en högtidligare
vördnadsgärd, varvid de ägnade nio dagar åt att med vederbörliga ceremonier och stor andakt fullgöra offren. På
var och en av dessa dagar offrade de nio slags levande varelser till vilka Sven lades människooffer. Men efter de
nio dagarnas slut drogo de under största tillslutning från hela riket till det förutnämnda templet i Uppsala, varvid
traktens inbyggare även kommo tillstädes, och där slaktades till gudarnas ära offerdjuren vid ett altare under en
festperiod av nio dagar och i det antal som förut nämnts.
De människor åter som genom lottning utsågs till att offras sänktes Ievande ned i den källa som kvällde fram vid
offerstället (förf kursivering). Om han därvid lätt gav upp sin anda förklarades offret av prästen lyckosamt. Därpå
upptogs han omedelbart och fördes till den närbelägna offerlunden som de ansågo för helig och upphängdes där,
varefter de förklarade att han blivit upptagen bland gudarna. På grund härav ansåg sig var och en viss om salighet
som genom ett sådant offer fick lämna jordelivet. Det hände någon gång att tom konungar på liknande sätt utlottades
och offrades. Och emedan en sådan offergärd ansågs särdeles lyckobringande för riket, ledsagade hela menigheten
under de livligaste ömsesidiga lyckönskningar ett så upphöjt slaktoffer till döden. De hade nämligen den övertygelsen
att de som hade avlidit under sådana förhållanden visst ej doge utan att både dessa och de själva hade fått sig odöd-
ligheten beskärd.
Olaus Magnus är väl ej i alla uppgifter helt trovärdig, men hans beskrivning av människooffer kan ej förnekas eller
bortförklaras. Adam av Bremen beskriver ju djur- och människooffer som ägde rum vid templet i Uppsala.
Bild 1. ”Här är Mora sten!” Manfred Ohlson visar på en bild från 1976 "den rätta" kröningsstenen.
UNT-foto: Dick Pettersson.
Då jag gärna ville veta något om Mora källa sökte jag kontakt med markägaren i Morby. Hans namn är Sven Lewander.
Jag såg nämligen ingen källa vid kungastenen. Brodern, Einar Lewander, gav mig de upplysningar jag behövde: "Källan
stenade vi igen för omkring 30 år sedan." Det borde alltså ha skett på trettiotalet. Jag frågade om han visste namnet på
källan. "Nyckelkällan", svarade han. Man lade igen bäckfåran till Storån med en rörledning. I själva källan placerades ett
betongrör av grövre dimension så att man ännu kan hämta upp vatten ur den. Vattnet är friskt och välsmakande, det
kunde jag övertyga mig om. Jag frågade om de båda bröderna hade funnit något i källan. Han kunde ej minnas att man
funnit något annat an djurben av nötkreatur. De offrade djuren eller människorna togs ju upp ur vattnet och hängdes i
ett träd i offerlunden. Och för övrigt behövde de talrika besökarna vid konungahyllningarna släcka sin törst i det heliga
vattnet. De hedniska offerkällorna har efter kristendomens genombrott blivit trefaldighetskällor.
Beträffande källans namn, Nyckelkällan, så trodde en forskare att en förväxling skett av konsonanterna N och M. Den
skulle alltså ha hetat Myckelkällan = Storkällan. Men Rietz’ dialektlexikon gav bättre besked. Sid 466 i sagda ordbok
nämner Nickelen, ett namn på Näcken eller Bäckahästen, alltså flodguden, som brukade uppenbara sig i skepnaden av
en vit häst. Detta namn bevisar att källan kom till användning vid hednisk kult, eller att det var en källa där vidskepelse
utövades. Nick kunde även betyda djävul. Asarna blev ju degraderade till djävlar.
Bäckfåran lades igen till täckdike för att underlätta åkerbruket. Det skulle vara intressant att få veta vad som döljer sig
i källans botten. Åtminstone borde det finnas några mynt där, om de ej är bortplockade. En källa vid Mora sten har ett
visst intresse i sammanhanget. I Ransakan om antiqviteter 1667 - 1684, del 1, läses följande ”lgenstenad brunn, där
konungarna dränktes” (O A-n 13/7 08). Denna tradition är knappast trovärdig. Dränkningen av oresonliga kungar är väl
ett antagande av Snorre Sturlasson. Någon hade kanske låtit de dåtida politiska förhållandena påverka minnet av äldre
tiders människooffer. Offerkällan borde med all sannolikhet vara Mora stens Nyckelkälla, i synnerhet som den nära-
liggande akademigården Rosland efter allt att döma från början var ett offergodehemman, senare kyrkohemman och
slutligen konfiskerat av konung Gustaf Eriksson (Vasa).
l det stora verket Upplands runstenar, granskade och tolkade av Elias Wessén och Sven B F Jansson (Uppsala, Almqvist
& Wiksell, 1946), beskrives U 489 Morby i Lagga socken. Bureaus: ”Mora Skogh, sunnan Mora äng” Morby. Söder i skogen
”melan Morby och Rogslan”.
Bild 2. En kung på Mora sten. Bild 1 Olaus Magnus’ arbete Historia om de nordiska folken. Lagböcker symboliserar
kungamakt och budkavlen den tidens kommunikationer. Foto: Uppsala universitetsbibliotek.
Olof Celcius besökte platsen midsommardagen 1728 och gjorde åtskilliga anteckningar om stenen: ”Akademihemmanet
Rossla i Lagga socken väster från Morby, som har namn av Mora äng. Bonden Erick Person Iofvade at i vinter villia föra
till mig denna stenen. Denna sten lät jag föra hem den 5 februari 1729 i min trädgard” etc. Runstenen stod vid vägen från
Vrå station till Morby.
Olof Celcius lät alltså flytta den till Uppsala och ställa upp den i sin trädgård, som låg vid Östra Ågatan, nu Östra Ågatan 11.
Därifrån utlånades den till världsutställningen i Paris år 1867. Efter återkomsten därifrån har den slutligen (1921) blivit
placerad i Universitetsparken, mellan Gustavianum och Ärkebiskopsgården.
Stenen upplyser om att Gullög lät göra bron för sin dotter Gillögs själ och som Ulf ägde (som var Ulfs hustru). Stenen stod
vid den bro som låg över den bäck som hade sitt lopp nära Mora sten ned till nuvarande Storån. Det är kanske bron över
bäcken som åsyftas. Runstenens omnämnande i detta sammanhang är motiverat, därför att dessa minnesstenar restes
vid allmänna farvägar till lands och vatten, så att de förbifarande skulle uppmärksamma dem. Platsen vid vägen till
kungastenen var sålunda väl vald. I vänstra kanten nedtill läses: Öper ristade.
Vad man kan sluta sig till är att vägen, där stenen tidigare stod, har varit i bruk åtminstone sedan tiohundratalet.
Inskriften och korset bevisar att de människor som åsyftas var kristna.
Bild 3. Runstenen U 489 från Morby, Lagga socken. Numera i Universitesparken, utlånad utomlands
1992. Öpir ristade stenen. Foto: Gunnar Olsson.
Mora sten har också kommit till användning vid konungaval sedan urminnes tider. Akademihemmet Rosla eller
Rosslan eller Rosland är, som jag förut har antagit, kanske offergodens tjänstegård från hednisk tid. Vid
kristendomens genombrott övertogs dessa gårdar av kyrkan och blev prästgårdar. Efter reformationsriksdagen
i Västerås 1527 indrogs de flesta till kronan. Gustaf Il Adolf skänkte många av dessa gårdar, de så kallade
Gustavianska arvegodsen, till Uppsala universitet. Hemmanen fick därefter namn av akademigårdar.
Bild 4. Huset med Mora stenar. Teckning av Nils Enar Eskhult.
Av stort intresse är den husgrund som ligger i gravfältet något hundratal meter väster om stenen och väster om
landsvägen. Vid mitt första besök där i juni 1964 var denna grund omkring en meter hög, 6 x 9 meter i fyrkant, med
1,80 meter tjocka murar. Senare har den kommit till användning som byggnadssten, och numera återstår blott ett
lager sten i markytan men dock så mycket att dess forna omfång kan skönjas.
Jag trodde först att grunden var en försvarsanläggning eller början till en sådan, men nu är jag övertygad om att
den var avsedd för dokumentstenarnas förvaring, alltså en föregångare till monumenthuset vid Morstena. Denna
placering ar ett bevis så gott som något för att konungarnas hyllningssten ansågs ligga i närheten. lntill kungsstenen
bör minnesstenarna ha haft sin plats. Men eftersom de ej fick ligga i fred blev det nödvändigt med en säkrare
förvaring.
Då vill man gärna tro att man tänkte uppföra ett hus för dem. Men varför avbröt man bygget? Det var av allt att
döma därför att det behövdes någon som såg till att huset och stenarna ej blev utsatta för åverkan. Vem var då
lämpligare att bevaka de märkliga historiska dokumenten än kronans ängsvaktare.
Därför uppfördes huset så småningom vid Ängsvaktartorp där dess nyckel alltjämt förvaras. Det behöver väl
knappast nämnas att hötjuvarna behövde hållas efter.
Ängsvaktare var en viktig befattning, i synnerhet på en tid då inga foderväxter odlades. Då var det självväxta
gräset dyrbart. Det kan ju även tänkas att man tvistade om Mora stens plats. Vid monumentet finns ju en
brunn som ”enligt traditionen skulle vara den brunn där konungarna dränktes”.
I bokens andra hälft återger Manfred Ohlson en rad belägg som han funnit om Mora sten och Mora äng,
bl a från en dåtida diplomat:
Det kejserliga sändebudet Erik Lassota von Steblau besökte Mora äng 1593 och beskrev stenen sålunda:
”Vid interregnum ha die Richstände begivit sig till Uppsala och Mora äng, da ein Weiczer (Weisser? Weit, Weiter?)
stein, so von Alters her der Morasten genant werden gestanden umb weichem Zwelf andere etwas kleinere
steine herumb gelegen.”
Mora sten skulle alltså ha varit vit. Man kan möjligen kalla den ljus. Rester av ett tunt pegmatitlager täcker
stenens yta, men eftersom ris eller ogräs har bränts där i sen tid, eller har kanske offereldar brunnit på stenen,
har den flagrat. I verkligheten är fältspatslagret mycket tunnare. Ordet weiczer skulle kanske varit weiter, om
detta är språkligt möjligt.
I ett tillägg sist i boken återger Ohlson en diskussion som går ut på den tryckta utgåvan av von Steblau
"Weisserstein" framstår som högst tvivelaktig och att läsningen "ein wisser stein” syns vara långt troligare.
Stenen låg kvar på platsen 1434 då notarius publicus i Uppsala och vittnen som kallats angående Eriks av Pommern
val besökte Mora äng, uppger Ohlson vidare:
Man fann vid sagda besök Eriks av Pommern dokumentsten liggande på själva den så kallade Mora sten. Denna
uppgift är mycket viktig, ty en förväxling och förblandning av kungsstenen och dokuments- eller minnesstenarna
har av forskarna alltid skett. Den ”rätta Mora sten” nämnes ett flertal gånger. Detta bevisar att flera stenar har
ifrågasatts, nämligen de stenar på vilka data om kungarna, valen och hyllningarna blivit inhuggna, och den sten
vid vilken hyllningarna skedde.
Manfred Ohlson påpekar att dokumentstenarna placerades på kungsstenens plana yta när kungavalet väl var
stadfäst och hyllningarna ägt rum. Den runtext som kan ses på Olaus Magnus’ bild, "Mora Sten“, har aldrig funnits
på själva stenen utan ska betraktas som en bildtext, enligt författaren. När en kung avled eller avsattes togs
dokumentstenen bort och lades nedanför. Men, påpekar Ohlson:
Den stora kungsstenen har aldrig kunnat avlägsnas. Man flyttar ej och far med en väldig sten, och bortsprängd
har den aldrig blivit. Lika omöjligt hade det varit an flytta en sådan sten tillbaka, om den någonsin hade varit
avlägsnad.
Ohlson återger vidare Johannes Messenius som 1616 inte kunde finna stenen. ”Den skulle ha blivit bortförd den
12 aug 1450, men till vilken plats vet jag ännu icke. På Karls befallning blev vid denna tidpunkt den gamla Mora
sten flyttad från sin forna plats till den lilla kulle (eller hög) varest den än i dag kan ses”, citerar författaren efter
Holmgren.
Bild 5. Erik Dahlbergs teckning i Suecia Antiqua av Mora stenar. Han har tom två ”Tre kronor”, den sten som Ohlson anser
att Gustaf Vasa letade efter. Foto: Uppsala Universitetsbibliotek.
Författaren går vidare till professor Johan Eenberg som i en bok från 1704 inte vet ”vad det varit för en gammal sten
Karl Knutsson åhr 1450 låtit flytta från Mora äng och sättas på St Britas kulle”.
Strängnäskalendariet anger också 1450 som året för Mora stens bortförande. 1448 hade herr Karl, riddare i
konungariket Sverige, krönts på Mora sten.
Kalendariet uppger att Konung Christoffer av Danmark dessförinnan avlidit. 1441 kommer Vadstenadiariet med
uppgiften att just Christoffer upphöjts på stenen som kallas Mora sten. Karlskrönikan omtalar att Karl Knutsson
”hylladis for utan men helga kors afton på Mora sten”.
Det kan inte vara fråga om någon annan sten än den jordfasta kungsstenen, hävdar Manfred Ohlson. Och när
Johan Peringsköld omnämner Mora stens bortförande anser Manfred Ohlson att det var Chtistoffers minnessten
som under hans regeringstid legat på kungsstenen som togs bort när kung Karl valts, hyllats och krönts.
Enligt Olaus Magnus' bild framställs konungen stående på stenen, då han mottog lagmannens hyllning. Det
enda undantaget var väl den treårige Magnus Eriksson som år 1319 lyftes upp på drotsen Matts Ketillmundssons
armar på Mora sten, antar författaren.
Denne tror inte på Otto von Friesens antagande att kung Kristian lät föra bort stenen för att svenskarna aldrig
mer skulle lagligen kunna välja konung.
Kristian har inte kunnat föra bort något annat än minnesstenarna för tidigare kungar, varav Karl Knutsson var
den senaste. Med Gustav Vasa inträder en ny fas i Mora stens historia:
Gustaf l kröntes i Uppsala. Anders Nilsson i Edeby, Danmark, sade den 6 augusti 1628 att hans fader var en av
de ”knektar” som letade i gamle kung Göstafs tid samt med en rota landsknektar efter och funne honom intet.
Ärkebiskop Botniensis besökte Mora äng, fann ej stenen men en jämn plats med tre mindre stenar på vilka
vapnet tre kronor var inristat.
Stenen med riksvapnet var, hävdar Ohlson, med all sannolikhet den rätta Mora sten, som man i verkligheten
letade efter, ty det var med den stenen och de tre kronorna som Gustav Vasa ville hävda sig mot danskarnas
anspråk på den svenska kronan. Dessa hade nämligen upptagit detta vapen, ett tilltag som väckte stort missnöje
hos kung Gustaf.
Manfred Ohlson finner, ”med all tydlighet”, att kungastenen icke har legat vid Mora stenar. Och när Olof Celcius
om Sten Sture säger att denne drog utom staden till en äng icke långt därifrån där de forna Svea rikes konungar
blivit utvalda och för vilken allmogen hyste en gammal vördnad, ja då hävdar Ohlson med bestämdhet att denna
plats och sten är till finnandes i Morby.
Men varför lät då inte Gustaf Eriksson sig väljas och hyllas vid Mora sten:
Dels var han ju redan vald på riksdagen i Strängnäs den 6 juni 1523, dels ville han först ordna sina mellanhavanden
med kyrkans mäktige män, biskoparna, och med rådsherrarna.
Han ville ej svära en konungaed som befäste deras gamla privilegier. Kyrkans potentater uteslöts från sina
maktbefogenheter genom den sk reformationsriksdagen i Västerås år 1527. Året därpå lät han kröna sig i
Uppsala domkyrka.
Därmed hade, framhåller Ohlson, kungaval och hyllning på Mora sten satts ur funktion av Gustav Vasa. Någon
kungaed ville han inte svärja innan den mäktiga katolska kyrkans män och adelns stormän var ur räkningen.
Mora sten hade upphört att fungera som en hjärtpunkt i riket, summerar Ohlson. I ett slutavsnitt tar han
upp namnfrågan:
MORA BY
Varför heter stenen Mora sten? Svaret ger sig självt. Mora sten ligger i Mora by som i senare tid skrivs Morby.
Den äldre namnformen förekommer alltid under medeltiden. l Svenskt diplomatarium del ll sid 176, 457,
557 och 559 finner man den äldre namnformen liksom i del Ill, s 509.
Jag har ej undersökt namnformen Morstena, men jag tror att denna skrivning återgår på Mora stenar, den
gård som ligger i närheten av dokumenthuset.
OBS! De sentida historieskrivarna har ej så mycket sysslat med ämnet Mora sten, eftersom det inte varit
aktuellt på många hundra år. Monarkien eller konungen har i vår republikanska tid ej kunnat tilldra sig så
positivt intresse som förr.
Och slutligen måste det kanske viktigaste skälet fram: det svenska folkets ringa intresse för traditionerna.
Det är farligt. Den svenska politiken medför risker för vår kultur och därmed för vårt folks framtid.
Någon har framfört förslaget att ett Sverigemonument bör resas, men den tanken har svårt att vinna
gehör eftersom det är svårt att finna den lämpligaste platsen för monumentet. Men jag vill gärna
föreslå Mora äng i Morby.
LITTERATUR:
SVERIGES LANDSKAPSLAGAR: Upplandslagens kungabalk och Eriksgatan.
OLAUS MAGNUS: Historia om de nordiska folken.
HOLMGREN, G: Historisk Tidskrift 1954.
MORA STEN: i Rannsakningar om antiqviteterna
1667-84 Del I. Snorre Sturlasson i Sveriges historia, Mula (Mora) källa, Olof Skötkonung.
RIETZ‘ dialektlexikon, s 466.
UPPLANDS RUNSTENAR: U 489 Morbystenen, Wessén och Jansson.
von STEBLALI, Erik Lassota: kejserligt sändebud i Sverige.
EENBERG, J:1704.
VADSTENADIARIET, Översatt till svenska.
KALENDARIUM STRENGENSE, (Kungl bibl A28).
THE WESTMINSTER ABBEY GUIDE, om den skotska kröningsstenen.
SV UPPSLAGSBOK: om kungastenama, Larvs hed och Inglinge hög.
MONUMENTA per Attundiam av Peringskiéld och Örnhielm.
SVECIA ANTIQVA. Erik Dahlbergs avbildning av Mora stenar.
KUNG KRISTIANS valberättelse, Uppsala universitetsbibliolek, Annales Holmenses, 2ju|i I457.
v FRIESEN, O: Mora sten, UNT:s julnummer 1926.
SERHAHDER, R: Bron vid Mora sten, UNT I932.
DIPLOMATARIUM DALECARLIUM: nr 163.
UUB PALMSKIOLD: 275, fol 709.
STARBÄCK/BÄCKSTRÖM: Sveriges historia III, s 312, Sthlm 1885.
FRYXELL: Berättelser ur svenska historian, Sthlm 1901.
v DAHLIN, O: Svensk Historia ll. 1512, s 833.
OLAUS PETRI: En Svensk Cröneka, utg av J Sahlgren, 1917.
CELCIUS, O d y: Gustaf den Förstes Historia. Lund 1792 s 12 ff.
RIMKRÖNIKAN, utg av G E Klemming, I, s 234.
OHLMARKS, Å mfl Sveriges hundra kungar.
RASMUSSON, N L mfl Rikets vapen och flagga.
ÅBERG, A: art i Svenska Dagbladet 18 sepy 1961.
FINLANDS MEDELTIDSURKUNDER I, s 289. Uppsala 15 feb 1362.
DANMARKS HISTORIE Del II, s 293.
LAGERBRING, S: historia s 421.
ELGENSTIERNA, G: Den introducerade svenska adelns ättartal.
MORA BY, Sv Diplomatarium ll och Ill, Eriksgatan i Upplandslagen.
SV UPPSLAGSBOK, 1931, Eriksgatan. HAFSTRÖM,
G: Mora sten och näckens källa, Sthlm 1971.
SV MEDELTIDSREGESTER s 27 (Uppsala 21 maj 1434, brev 86), notariatintyg om inskrift på Mora sten om Eriks av Pommern kungaval.