När Vallbyåsen bröts igenom - om katastrofen vid Broborg
Av Gunnar Olsson
Efter samtal med bl a Gunnar Skoglöv och Tage Sundqvist
Det finns ännu fack- och lekmän som ifrågasätter att en stor åsdämd sjö funnits under
minst 1000 år i Husby-Långhundra, med början ovanför Frösunda och slut vid Broborg.
Men flertalet anser att den har funnits. Den var ca 25 km lång, om man räknar generöst,
och inte särskilt djup, men den var givetvis ändå viktig för Långhundraleden som
kommunikationsled.
Redan Ambrosiani skriver i sin uppsats om Långhundraleden (1961): "På gränsen mellan
Husby och Östuna socknar tväras dalen av en åsrygg som utgör fortsättningen på
Stockholms- eller Långåsen. Ännu sent dämde denna ås för en sjö som närmast svarar
mot 10-metersnivån. Hit har alltså havsviken ”sträckt sig ännu under äldre järnålder".
Mot en del av detta protesterar Husby-Långhundrabon Tage Sundqvist som vill sätta
sjöns nivå till 15 meter med motiveringen att under denna har inga som helst fornfynd
påträffats i det område dar sjön en gång låg.
Harald Agrell skriver i Upplandsmuseets handledning till den fasta utställningen Uppland
under två miljarder år:
"Då vattendjupet avtog fungerade ofta åsarna som ett slags fördämningar, och i lä av dessa
kunde vidsträckta grunda fornsjöar dämmas upp under kortare perioder, tex vid Dragby
norr om Uppsala. Ofta tappades dessa sjöar ur vid katatrofartade åsgenombrott," skriver
Agrell som anser att "de uthålliga sprickdalarna" i södra Uppland utgjorde segelbara fjärdar
ännu vid början av vår tideräkning.
Bild 1. Gunnar Skoglöv visar själva svämningsområdet 1985 nedanför Broborg.
UNT-foto: Dick Pettersson.
Men när försvann sjön vid Husby-Långhundra - och hur? En enda C 14-datering finns efter
ett prov som Gunnar Skoglöv tagit på virke under en provgrävning i svämningsområdet
nedanför Broborg. Tiden anges till 980 e Kr ±135 år, dvs inom det rätt vida intervallet
845 -1105 e Kr. En som funderat länge över hur sjön försvann är just Gunnar Skoglöv, flitig
amatörarkeolog från Knivsta. I TV-programmet ”I historiens ljus”, 4 dec 1988, som mest
handlade om slaget vid Helge å 1026 berättade Gunnar Skoglöv att han nedanför den
väldiga fornborgen Broborg sett spår i terrängen som inte stämde med vad man kunde
vänta "Jag fick ett intryck av att här skett en katastroftömning av en sjö, för här hade man
då en bank med utspolade massor", framhöll han bl a. Han hade gjort provgropar och
ritat markprofiler och presenterat materialet för SGU, Sveriges geologiska undersökning,
där han ansett sig få visst stöd för teorin om en katastroftömning.
Bild 2. Den åsdämda sjön med 15-metersnivån över havet. Karta: Tage Sundqvist.
Givetvis måste landskapet ha förändrats oerhört när den långa sjön försvann. Den ena
passpunkten var alltså Vallbyåsen nedanför Broborg och den andra förlägger Skoglöv till
i närheten av Närtuna i Frösunda socken. Läget förtydligades senare till "en anlagd
fördämningsvall på en åker vid Fågelsunda gård" Varför skulle då sjön ha tömts plötsligt
på allt sitt vatten? Skoglöv hade spekulerat i flera tänkbara orsaker. En vall som funnits i
1000 år brister inte hux flux utan särskilda orsaker, och det är nog människan som
manipulerat, resonerade han:
"Man har troligen grävt här i vallen, och då får man samma förlopp som då Vildhussen
ställde till det i Ragundasjön", sade Gunnar Skoglöv. Gräver man lite i en sån här grusås
så börjar vattnet skära igenom den, och när vattenmassorna väl börjar forsa så spolas
alla hinder undan.
I TV -programmet satte Skoglöv katastrofen i samband med slaget Vid Helgeå som han
börjat utforska i samarbete med professor Bo Gräslund (se Skoglövs artikel om detta,
klicka här så kan du läsa den artikeln).
När Olav dämde vatten för att dränka Knut och hans män steg kanske vattnet för mycket
och han sände folk till Vallby för att göra ett bräddavlopp - med katastrofalt resultat,
resonerade Skoglöv också när han och Bo Gräslund berättade om slaget på ett möte i
Västanberga gård 1988.
Vid samtal i oktober 1991 vidhöll Gunnar Skoglöv att vallen vid Vallby brutits igenom
plötsligt och att vattenmassorna sökt sig den enda väg de hade — mot Uppsala. Men
exakt när detta Skedde, varför och av vem är svårare att säga, framhöll han nu.
Det behövs en grundlig undersökning, en grävning på platsen, betonade Skoglöv som
ämnar behandla gåtan i en bok som han ska ge ut.
Men mycket arbete återstår alltså innan mysteriet är löst. Mer avvägningar krävs bl a.
Och att bara en enda C 14-datering finns är för magert, tycker Skoglöv som anser att
kopplingen till slaget vid Helgeå och årtalet 1026 är intressant för att det stämmer bra
tidsmässigt.
Bild 3. Våra dagars "åsgenombrott" (1985). Hunden Randi Sundqvist inspekterar Storåns lopp
genom en rest av Vallbyåsen. UNT-foto: Dick Pettersson.
Häftiga höstgregn som plötsligt vid något tillfälle brutit igenom åsen är knappast sannolikt,
hävdar han. Och parallellen till Vildhussen och Ragunda är riktig fast Vallbytömningen är mindre.
I Ragunda var fallhöjden 35 meter, och den sjön tömdes på fyra timmar. En 50 meter hög
flodvåg uppstod.
I Vallby är landskapet mycket flackare än i Ragunda, men just när åsen brast fick vi ändå en
rejäl störtflod. Mest märktes den kanske i Danmark, upp mot Falebro, där landskapet är mycket
plant. Bland många spännande gåtor som har med Långhundraleden att göra är tömningen
av sjön vid Vallbyåsen en av de intressantast Och en av de viktigaste att söka få svar på medan
bevismaterialet ännu är någorlunda intakt.
Husby-Långhundrabon Tage Sundqvist vill alltså, i motsats till Ambrosiani, förlägga sjöns
vattenspegel till 15-metersnivån. Han anser, som Skoglöv, att sjön funnits kvar åtminstone
fram till 1000-talet.
Bild 4. Vallbyåsen brister - katastrofen år ett faktum! Konstnären Nils Enar Eskhult -
från just Husby-Långhundra föreställer sig att det såg ut ungefär så här.
Den dämdes av Vallbyåsen i väster och rann mot Gottröra i öster. I sydlig riktning sträckte den
sig mot Vidbo och förenade sig sedan via en å med Sigridholmssjön i gränsområdet mellan
Lunda och Skepptuna socknar, framhåller Tage Sundqvist, som beskriver det hela så här:
- Från Sigridholmssjön gick förr en liten å som rann ut söder om Skepptuna kyrka. På kartan
har jag streckmarkerat de vassvikar som man kan förmoda har funnits tidigare, dels i Vidbo i
de två vikar som går ner mot Karby, dels i vikarna väster och öster om Gottröra kyrka mot
Johannesberg, där stora vassområden bör ha trivts i det grunda vattnet med bördig lerbotten.
Namnet Gottröra kan ha kommit av att det där var gott om rör, dvs vass.
Sjön fortsätter från Gottröra söderut i ån som numera kallas Långripan till Hederviken, den en
mil långa sjö som sträcker sig till Fågelsunda. En vassvik går upp söder om Skepptuna kyrka
och en sydost om Närtuna kyrka. Från Fågelsunda avvattnas Hederviken av Holmbroån som
strax söder om Raknö förenar sig med Vadasjön. Där byter ån åter namn, nu till Husaån, och
den rinner ut i Garnsviken och Prästfjärden. Efter slussen i Åkersberga rinner den ut i
Trälhavet via Åkers kanal. Vid 1000-talet nådde havet ända upp till strax söder om Raknö.
1000 år tidigare, vid Kristi födelse, sträckte sig havet lite söder om Gottröra kyrka. Då var
leden mot Åkersberga bredare, och en del öar hade bildats.
Bild 5. Kartan en andra gång för att det ska bli lättare att orientera sig. Karta: Tage Sundqvist.
- Mot Uppsala rinner Storån från Vallbyåsen, och där den förenas med Funboån får den namnet
Sävjaån. Denna rinner ut i Övre Föret och därmed i Mälaren. Vid 1000-talet nådde havet upp till
strax norr om Östuna kyrka. Övre Föret var då mycket större och nådde ända fram till strax
nedanför platsen för Uppsala domkyrka.
Men mot öster, åt Vallbysåsen, fanns en smal ränna som vid Östuna bildade Östunasjön.
Denna kan än i dag återuppstå vid riklig nederbörd. Vid denna tid nådde havet ända till
Funbosjön. Vid Kristi födelse sträckte sig havet ända fram till Vallbyåsen, och där Danmarks
och Lagga kyrkor ligger i dag var det öar. Det var en stor fjärd som sträckte sig mellan
Uppsala och Vallbyåsen med den åsdämda sjön.
- Vad som bekräftar att den åsdämda sjön funnits är bl a att inga fornlämningar påträffats
under 15-metersnivån, vare sig i Husby-Långhundra eller Vidbo. Bortsett från några små
kobbar så fanns bara en ö i sjön: Nibbleön, ca 2,5 km söder om Husby-Långhundra kyrka.
Namnet på ön lever kvar, men nu ligger Nibbleön mitt i ett odlingslandskap som en
åkerholme. Vid Vallbyåsen Syns det att ett genombrott inträffat med en svämning som
gått vinkelrätt mot åsen.
- Ju närmare åsen dess grövre sediment, och längre bort i svämningen är sedimentet
mycket fint, sammanfattar Tage Sundqvist.
Han påpekar avslutningsvis att på åsens västra sida, mot Uppsala, finns det fornlämningar
från sexmetersnivån och uppåt.