TOFTESTA HOLME - EN GÅTFULL PLATS VID LÅNGHUNDRALEDEN
Sammanställt av Gunnar Olsson.
Efter en rapport 1984 av Henning Loggert, Karl Erik Mörk och Alfred Westerberg.
Vidare har inarbetats länsantikvariens synpunkter liksom Henning Loggerts funderingar då och 1991.
Toflesta holme ligger ungefär åtta km från Långhundraledens mynning i Trälhavet. I början av 1980-talet ville kommunen
anlägga en badplats på holmen, vid fornlämning nr 67, Toftesta holme, Össeby-Garns socken, Vallentuna kommun.
Össeby hembygdsförening sade stopp och belägg, och en trio ur Arbetsgruppen Långhundraleden ryckte ut. I sin rapport
från februari 1984 redovisar Alfred Westerberg. Henning Loggert och Karl Erik Mörk sina tankar om Toftesta holme, dels
utifrån de sparsamma fakta som finns i arkiven, dels utifrån det de sett vid besök på holmen. Under yngre järnålder var
det här en holme nära östra stranden av Garnsviken. l våra dagar är det en landfast udde. Rapporten betecknar
fornlämningarna på holmen som ”de kanske märkligaste utmed Långhundraleden”.
Visserligen hade landhöjningen delat den forntida havsarmen i två djupa vikar som sköt långt in i i Uppland från Mälaren
och Saltsjön, men höst och vår var Långhundraleden länge farbar tack vare de många översvämmade restsjöarna och
åarna mellan vikbottnarna. Från områdets runstenar vet vi att invånarna var ett sjöfarande folk som for vida, både i
väster- och österled. Saltsjön nådde då, i början av 1000-talet, in till den stora platån i dalgången söder om Skepptuna
kyrka, och Ockelstas marker översvämmades av vattenmassor från Stor Söderbysjön i Lunda socken. För ett sextiotal
generationer sedan var Toftesta holmes bergkärna bara ett farligt grund i dåtidens farled.
Trettio generationer senare, vid övergången mellan vikingatid och medeltid, fick holmen sin speciella användning. Dåtidens
politiker och planerare markerade nya administrativa gränser. Hundaresorganisationen - ett slags storkommuner -
genomfördes. Hundarena samlades i sin tur i s k Folkland. Långhundraleden kom att bilda gräns mellan två hundaren i
holmens närhet. Dels ett mycket långt och smalt hundare som bildades av gårdarna utmed leden - Långhundare. Hit
räknades Toftesta. Dels hundaret med gårdarna med sjön Valen i centrum - Valendatuna hundare – som i öster nådde
ända fram till Långhundraleden.
Bild 1. Holmen som den kan ha tett sig omkring år 1000.
Vid denna tid når den kristna missionen dessa bygder, och mycket talar för att de fria bönderna på Attundalands tingsstad i
Lunda bestämmer sig för att övergå till den kristna läran. Den hade de sedan flera generationer varit i kontakt med vid
sjöfärder i österled. På berget nordost om holmen restes en gråstenskyrka i den socken som kom att kallas Garns socken i
Långhundra härad. Mittemot holmen, på andra sidan av leden, reste invånarna i Östby socken - i Vallentuna härad - sin
stenkyrka.
Mycket lite har veterligen skrivits om Toftesta holme, utom H Söderbergs romantiska skildring Toftesta holmes hemlighet
och H Skoglunds uppgifter om holmen i boken Garnsbygden, utgiven av Össeby hembygdsförening.
ORTNAMNEN
Det frisiska ordet garn, garen betyder förutom nätgarn även sammanbringa, förenas, sammankomma osv. Friserna var
hemmavid vana vid att bygga konstgjorda öar som boplatser. En sådan ö kallades Terp, tyska Wurt. Friser, flamländare
och vikingar drev en selektiv handel med sina respektive varor i Östersjöområdet. I det strategiska stråket
Långhundraleden fanns ingen lämplig (färdig) holme för internationell frihandel. Kanske blev man hänvisad till den lilla
grynnan med bergklacken i det grunda vattnet. Grynnan förstorades och förbättrades genom att uppmuddrade
fyllnadsmassor tillfördes från den grunda sjöbottnen på den östra sidan.
Denna kan därefter ha använts som inre hamn.
Bild 2. Toftesta holme vid Långhundraleden. Flygfoto, 1986: Jan Norrman, Riksantikvarieämbetet.
Garnsviken, GarnWik. Garnsviken har i historisk tid inte varit någon havsvik utan en restsjö som avskurits genom
landhöjningen. Det är inte troligt att ortsborna kallat sjön för vik, men däremot tycks utländska handelsmän ha
uppfattat Långhundraleden som en älv - Kotelf - dvs älven med hinder. Kot är frisiska och betyder bl a upphöjning,
hinder, böld mm. Vid Kotle i Österåker fanns ett besvärligt hinder vid den aktuella tiden. Ordet garns betydelse har
angivits ovan, och ordet vik hör logiskt ihop med detta, eftersom handelsmännens bosättning kallades wik. Man
kan utan vidare räkna med att den nämnda handeln bedrevs i 150 år från mitten av tionde århundradet. Garnsvik,
eller Garnswik, omfattade byarna Brottby, Toftesta och Lilla Garn, dvs den bosättning på den blivande insjöns norra
strand som skulle ge sjön dess namn.
Agaria återfinns på några kartor som ritats av Don Nicolaus Germanicus på 1400-talet och som återfinns i A E
Nordenskiölds faksimilatlas (KB). Kartorna omfattar Östersjöområdet med södra Skandinavien och tycks oss primitiva
och felaktiga. Men de har intressanta detaljer som kan sättas in i sitt historiska sammanhang. Förlagor var nämligen
gamla portolaner (hamn- och seglingsbeskrivningar) och peripler (seglings- och farledsbeskrivningar). Det har
uppenbarligen funnits gamla svenska eller nordiska beskrivningar bland dessa av de rådbråkade ordningstalen att
döma, olika i skilda kartupplagor. Kartografen har varit latinare och tolkat de handskrivna beskrivningarna på sitt
eget sätt, utan kännedom om de nordiska språken. Kartorna trycktes under något århundrade i stora upplagor, och
mängder i Ulm, Rom, Strassbourg och Nürnberg. Handelsmän och diplomater torde ha haft störst nytta av dessa kartor.
På upplagorna från 1467 och l482 före kommer ordet Agaria på en ort som uppenbarligen ligger i sydvästra Roslagen,
om man tolkar läget i förhållande till Stockholm och Uppsala. Agaria har av många tolkats som Åker (Österåker),
av det latinska ager.
Bild 3. Förstorad del av Don Nicolaus Germanicus karta från 1467 i Zamoiska biblioteket i Warszawa ex codex Ptolemaei.
Men detta år en omöjlighet (jfr dock Loggert nedanl). Agaria och Garn har samma betydelse. Ordet finns i ett tjugotal
varianter, bl a: garen, gaderen, gaduria, gadera, gather, gader och garia beroende på språklig hemvist. Förstavelsen a
i Agaria är den bestämda formens oskiljbara artikel. På kartorna har segellederna ordningstal: första, andra, tredje
osv. och det motsvaras på kartorna av: fursta f, agna f, trediena f, fierdena f osv, där f är en förkortning av latinets
fluvius, ström eller vatten. Sålunda ligger Garn eller Agaria vid fierdena (1467) eller fiederia (1482) fluvius. dvs vid fjärde
strömmen = Långhundraleden.
Holmens namn tyder på att den ingått i Toftesta bymark. Men vid en sannolikt förhistorisk tidpunkt har den tillsammans
med byn Lilla Garn avskiljts från bolbyn. (Teorier: stanamnen tycks som förled ha personanknytande namn. Tofte skulle
möjligtvis kunna syfta på kamraten vid roddarbänken och sta på stället där denne bodde. Toftes ställe - Toftesta. ELLER
platsen där man bygger, har Loggert tillagt.) Första gången holmen nämns i bevarade handlingar är år 1478 vid ett
markbyte mellan Kristina Köningsmark på Stora Benhamra i Vada socken och Svartbrödraklostret i Stockholm. Klostret
fick då två gårdar i Toftesta, en gård "nidre vid sjöen" (Lilla Garn) och en holme som då kallades Garnsholmen - men
som nu heter Toftesta holme. Att holmen nämns i bytesbrevet tyder på att den redan då var uppodlad. 1553 redovisas
holmen i en jordebok inför arvsskiftet efter Gunilla Bese på Stora Benhamra. Noteringen "Af holmen - 2 spann korn”
tyder med full säkerhet på att holmen då var uppodlad. Under 1522-23 års befrielsekrig drabbade en svensk styrka
som trängde fram norrifrån mot Biskopstuna samman med en dansk trupp vid holmen. Man torde ha kämpat om
terrängen i den smala passagen mellan holmen, sjöns strandkant och det höga berget med kyrkan i nordost.
Var Toftesta holme en tidigmedeltida bevaknings- och försvarsanläggning eller ett frisiskt handelsfaktori? Av rapporten
framgår att främst Westerberg haft tankar kring holmen som platsen för ett frisiskt handelsfaktori eller rent av som en
internationell handelsplats. Det är, sägs i rapporten, även ostridigt att just under detta tidsskede tillkom försvars- och
bevakningsanläggningar vid de viktiga vattendrag som ledde till inlandet. Jämför medanläggningarna vid Helgeandsholmen,
Almare-Stäket, inloppet till Söderköping osv. Holmens läge var utmärkt för en av sveakungens bevakningsstyrkor, väl
indragen innanför kustlinjen och med en eller flera snabbgående patrullbåtar till skydd för ett rikt inland - Uppland.
"Det slutgiltiga svaret på om dessa tankar är riktiga kan endast den skicklige arkeologen finna i det främsta av alla våra
arkiv – moder jord. ”Den som gräver får se." summeras i rapporten från 1984. I nov 1991 tillägger Henning Loggert att
försvarsanläggningar funnits utmed sjövägen Stockholm-Birka. Adam av Bremen ger en kort antydan om deras existens.
Egendomligt nog nämner Adam omkring 1075 Birka som ännu existerande. Tanken att vid Garn-Brottby funnits ett gille
är inte orimlig. Men att tänka sig ett samband mellan detta och en frisisk vikingatida handelsplats med försvarsanläggning
är väl långsökt", tycker Loggert i dag. Några av hans funderingar från är 1984 kring ämnet återges några sidor längre fram.
TOFTESTA HOLME OCH ANLÄGGNINGEN
Området domineras av "holmen", som är nästan till hälften konstgjord genom utfyllning (ca 1500-2000 kubikmeter). Hela
östra och södra sidan har slänter med ca 45 graders rasvinkel. Platåns avsatser är skarpt markerade och föga eroderade,
utom i nordöst där kanten trampats ner av kreatur. Östra avsatsen löper i nord-sydlig riktning. Platåns yta är omkring
20 x 30 meter och har byggts ut på norra delen av en liten radialmorän med bergkärna i norr och väster. Borrprov visar
på kulturlager av varierande tjocklek (20-45 cm), djupast utanför den streckade linje som omger den konstgjorda platån.
Bild 4. Holmen som handelsstation, enligt en teckning av Alfred Westerberg.
I proven fanns kol, lerklining, keramikpartiklar, en säregen gul aska, ben samt slaggpartiklar. Kulturlagret förefaller att vara
intakt och upphör 1-1,5 m från östra och södra avsatsen. Inom platån förefaller det att finnas en tät stenpackning, ca 15 cm
under ytan och med ett tunt kulturlager.
Strax öster om platån finns en plan stenhäll under grästorven. och i norr en bergskreva, fylld med avfall. En vallgrav
nedanför södra slänten korsas av en liten bro som slutar egendomligt stumt mot slänten.
Vallgraven sluttar mot väster från bergryggen, tack vare att grundvattnet sjunkit. På båda sidor om bron finns betydande
avfallslager. Söder om bron finns en kvadratisk upphöjning som förefaller att vara ett fundament, möjligen till ett vakttorn
av trä (6 x 6 m).
Bild 5. Toftesta holme efter en skiss av Alfred Westerberg 1979.
Prov tyder på att det brunnit ner. Udden väster om tornfundamentet kan tolkas som en pir, och här finns ett smutsigt
marklager. Det lutar mot väster av samma skäl som vallgraven. Söder om udden tycks finnas spår av en båtlänning, och
områdets inre del är fylld med avfall. Området som markerats "husgrunder" är ca 1000 kvadratmeter stort, med rester
av just husgrunder. Där tycks man ha grävt och bökat som om man sökt efter något. Området slutar i söder med en
grävd grav i öst-västlig riktning. I öster finns en liten "vik" med avfallslager, och ytterligare österut en låg, långsträckt
terrass. Vid stranden ligger marknadsplatsen intakt.
Under grästorven finns ännu kolslagg från den epok då ångfartygen rensade sina pannor på holmen. Slagg var en begärlig
vara för traktens bönder som behövde vägförbättringsmaterial. Skötseln av ett visst utmätt vägstycke var förr en av många
bördor som åvilade allmogen.
LÄNSANTIKVARIENS BESLUT 1984
Kulturnämnden i Vallentuna hade med stöd av handlingar från arbetsgruppen bett om en arkeologisk bedömning av
holmens betydelse, detta eftersom man planerade att etablera en badplats på Toftesta holme. I juni 1984 uppmanade
länsantikvarien Bengt O H Johansson, med ändring av sin tidigare uppfattning, kommunen att söka en annan placering
av badet. Syn hade gjorts i maj 1984, och fullgoda alternativ fanns att tillgå.
"På holmen finns anläggningar som uppenbart är gjorda av människohand. Mest framträdande är en platå med branta
slänter som ger intryck av att vara underlag för ett större byggnadsverk. Framför platån finns ett kraftigt dike som
påminner om en vallgrav", skriver Johansson.
Allt tyder på en borganläggning, tycker han med tanke på ”läget i den viktiga transportleden Långhundraleden”. Nutidens
Husaå var vid forntidens slut ett smalt sund (jfr bynamnet Sundby intill), och han hänvisar till Björn Ambrosianis
"Fornlämningar och bebyggelse", där (s 130) sundet år 1274 kallades Wirasund. "Byn Husa som givit namn åt Husaån
uppges då i ett dokument ligga vid detta sund", konstaterar Johansson. Han påpekar att Ambrosiani visat att gårdarna
vid Wirasund på 1200-talet ägdes av några av rikets främsta familjer, på olika sätt släkt med tidens kungaätter.
"VERKLIGT MAKTCENTRUM"
“Lägger man därtill ortnamnens vittnesbörd, såsom Husa (jfr Husby, ungefär = kungsgård), Karby (Karlarnas by, dvs
stridsfolkets eller hirdens by) och Brottby (Brytens eller fogdens by) så framstår trakten som ett verkligt maktcentrum,
knutet till mötet mellan två viktiga transportleder, landsväg och sjöväg."
Karta 1. Kartan visar var de olika orterna ligger. Havsnivån ca år 1000. SGU:s kartvisare.
Och Bengt O H Johansson anser en befästning på holmen ingalunda omotiverad och påpekar att i 1680-talets
rannsakningar finns en uppgift att "vid Garns bro, den östra ändan, finns några jordhögar, och säges varit gammalt
gille på samma plats". Gille var ju en medeltida beteckning på handelskompani, noterar han. Össeby hembygdsförening
hade protesterat mot planerna på att göra en badplats på holmen och framförallt mot att en p-plats byggdes mellan
vägen och holmen. En utfyllnad där vore olycklig och skulle försvåra upplevelsen av fornlämningens läge på en
kringfluten holme. intygade Johansson som rekommenderade fortsatt bete (eller kontinuerlig röjning) för att hindra
skador på fornlämningarna.
LOGGERT 1984
I en tvåsidig skrivelse i februari 1984, strax innan rapporten blev klar, ger Henning Loggert sin personliga syn på Toftesta
holme. "Det äldsta namnet på holmen var Garnsholmen, dvs holmen vid Garn. Garn var den by som vid sockenbildningen
(troligen ca 1150) fick släppa till mark för kyrka, kyrkogård, prästgård och prästgårdsmark och som gav socknen dess
namn", påpekar Loggert.
Ortnamnet Garn är inte alls sällsynt i kusttrakterna inom det forna svearikets gränser. Två belägg för Garnsviken finns och
ett för Engarn. Ordet syftar på något typiskt i landskapet, "måhända något långt, smalt, slingrande", antar Henning Loggert.
Han kommenterar även ordet Agaria som på 1400-talskartor ofta markeras med en vidstående ring. Detta tolkar Loggert
så att man velat markera "platser där den tillfarande kunde räkna på livligt förekommande handel". Ringen vid ordet Agaria
utvisar således marknadsplatsen vid Akers ström, där enligt Johan III:s privilegiebrev 1589 för Stockholm ”marknader sedan
fornt hållits”.
Agaria är en av kartritarna gjord förvrängning av namnet Aker (jfr Uppsala = Ussalia). Någon möjlighet att ett namn som
friserna satt på 1000- och 1100-talen skulle ha överlevt till 1400-talet utan att sedan ge sig till känna finns inte, hävdar
Loggert i sin PM. Skansen på holmen var ganska klen och bör ha haft träpalissader, anser han.
Henning Loggerts slutsats blir att holmen från ca 900 till 1100-talet använts som en rikets vaktstation. Åtminstone under
den tiden bör holmen ha tillhört kronan, dvs varit ett Uppsala ödsgods. Stöd finner han i att i urkunderna l478 och 1553
holmen nämns utan att någon bygemenskap anges, ungefär som fallet är än i dag med Mora äng.
”På rätt nära håll, tvärs över vattnet vid Närtunaåns mynning i Garnsviken ligger Brottby, brytens by. Bryte var
benämningen på förvaltaren av en kungens eller biskopens gård och anses vara länsmans föregångare.
För den skull tänker jag mig att vaktmanskapet permanent var stationerat på Brottby, med en avdelning utplacerad på
Toftesta holme. Och i några gåvobrev, bl a till Fogdöklostret, finner Henning Loggert stöd för slutsatsen "att såväl Brottby
som Toftesta holme varit Uppsala ödsgods och att de en gång haft sin betydelse vid skyddet av Svearikets inre delar".
Bild 6: Alfred Westerberg tar jordprover på holmen, fotograferad av reportern Susanne Wiechel. Foto 1979: Karl Erik Mörk.