ÖPIR - RUNRISTARE I UPPLAND OCH HOVPREDIKANT l NOVGOROD
Av Anders Sjöberg
Anders Sjöberg, f 1926, doktorerade 1964 och blev tre år senare professor i slaviska språk vid Stockholms universitet. Vid mötet med gamla ryska skrifter där svenskar spelade en roll kom han att intressera sig för vår äldsta historia. Nästan från början kom han med i arbetsgruppen, och Skansen, det egna båtsmanstorpet, var en bra koppling till Långhundraleden. Han avled hösten 1990. Anders Sjöberg tog reda på intressanta uppgifter om runmästaren Öpir och berättade om sina rön bl a vid nionde slavistkongressen i Kiev (1983) och vid ett föredrag i Visby samma år. Men texten här bygger på ett bandat föredrag i Össeby hembygds-förening:
När svearna på 1000-talet reste i österled for man från Stockholm eller Roslagen genom Finska viken, genom Ladoga, på en flod förbi Novgorod och vidare ner mot Kiev och kanske Miklagård (Konstantinopel). Man kunde också åka över Rigabukten och via ett flodsystem dra båtarna över till Dnjepr, följa den ner och fortsätta till Konstantinopel. Strax söder om Kiev finns nio forsar, och tack vare en grekisk kejsare på 950-talet vet vi att alla nio hade skandinaviska namn.
När vi är i Uppland är vi i den runstensrikaste trakten i Sverige och har dagligen möjligheter att se runstenar. Jag undrar om vi tänker på vilka fantastiska historiska minnesmärken våra runstenar är.
De är flera saker på en gång: historiska dokument som bevarats i 1000 år, språkliga dokument som visar vårt språks utveckling och konstnärliga dokument som visar våra förfäders sinne för skönhet. Utländska besökare brukar häpna över att vi har sådana saker och att inte alla stenarna står på museer. Många av våra runstenar är signerade, precis som konstverk i vår tid.
Det verkar som hade ristarna varit angelägna om att deras namn skulle bevaras för framtiden. Bara från Uppland och Södertörn känner vi mer än 60 olika runristare. Men vi vet väldigt lite om vad de var för människor. I några fall, då de satt ut en titel, vet vi åtminstone något.
Det kan stå att Torbjörn skald eller Grim skald ristat runorna. l andra fall kan det ha varit präster och munkar som ägnat sig åt runristning. Åtminstone en ristare som varit verksam i Uppland kan faktisk ha varit biskop i Uppsala eller Sigtuna, och det är Asmund Kåreson, som var verksam fram till 1050-talets slut.
Sveriges historia på 1000-talet är väldigt dunkel, den tid som gett oss nästan alla runstenar i Uppland. Det mesta vi vet kommer från tre olika källor. Biskopen av Bremen sökte lägga Sverige under sig i kyrkligt avseende. Hans medarbetare Adam av Bremen bodde en tid i Danmark och samlade uppgifter om Sverige, och han skrev omkring år 1070 om vårt område. Det andra stora informationsmaterialet är de isländska sagorna som innehåller berättelser om Norges, Sveriges och Danmarks historia. Mest känd är Snorre Sturlasson som var verksam i början av 1200-talet.
Men den tredje källan, och den minst utnyttjade, det är de ryska krönikorna. Dessa började föras i början av 1100-talet, och det som hänt under 1000-talet hade samlats in på annat sätt. Krönikorna ger många uppgifter om Sverige på 900- och 1000-talet. Bl a berättas om vikingarna, de som for genom Novgorod och Kiev ner till Konstantinopel. Sveariket hade de livligaste kontakterna med Kievstaten (med Novgorod och Kiev) just i början av 1000-talet.
Det berodde på att Olov Skötkonungs dotter Ingegerd gifte sig år 1019 med Jaroslav som då var furste i Novgorod. Olov Skötkonung var ju den förste kristnade kungen i Sverige, döpt i Husaby är 1000 enligt uppgift. Ingegerd flyttade till Ryssland, men det rådde strid om det äktenskapet, för hon var egentligen förlovad med norske kungen. Den förlovningen hade hennes fars kusin ordnat, Ragvald som var jarl i Västergötland. Olov hade ogillat hennes förlovning med Norges kung Olov som sedan fick namnet den helige.
Han fick nöja sig med Ingegerds halvsyster Astrid.
Bild 1. En kartskiss över Norden och Ryssland med olika färdvägar markerade.
När Ingegerd flyttade till Novgorod tog hon med sig sin släkting, jarlen Ragvald, och krävde att han skulle få samma ställning som han haft i Sverige, alltså bli ett slags "landshövding”. Hon fick också som sitt eget det land som efter henne kallades för Ingermanland, och Ragvald blev jarl där.
Området går från Finska viken till sjön Ladoga där det förr låg en gammal borg, Aldegjuborg, och där satte sig jarlen. Det var ett strategiskt viktigt läge, för borgen bevakade infarten till och vägen igenom Ryssland. Ingegerd bodde själv huvudsakligen i Novgorod, medan hennes make småningom blev furste i Kiev och bodde i bägge städerna.
Fursteparet Jaroslav och Ingegerd lade ner ett väldigt arbete på att stärka kristendomen i Ryssland. Den hade officiellt införts 988 av Jaroslavs far Vladimir. Krönikan berättar mycket om deras mödor med att bygga kyrkor, översätta böcker, kopiera böcker och skaffa fram bibliotek. Jaroslav är också den som byggt den stora Sofiakatedralen i Kiev. färdig år 1037. Ingegerd och Jaroslav hade en son som hette Vladimir (Valdemar) som sin farfar och blev furste i Novgorod. Och han i sin tur byggde den stora Sofiakatedralen där. Den blev färdig 1050. På knappt 200 år byggdes här dessutom över 2500 landsortskyrkor.
Det är i samband med kyrkobygget i Novgorod som historien om hovpredikanten Öpir börjar. Som nämnts var furstarna angelägna om att bygga upp bibliotek. och det finns en avskrift bevarad från den tiden, en bok som kopierades för furst Valdemars räkning.
Det var en bibelbok med de tolv sista profetböckerna i gamla testamentet, de s k små profeterna. Skrivarens arbete var svårt med den tidens dåliga belysning och stora pergamentsblad. Och i slutet av boken berättar skrivaren när han gjort sitt arbete och varför han gjort det:
"Ära vare Dig, Herre, himmelske härskare, att Du har gjort mig skickad att skriva av dessa böcker från kuorilovica för furst Valdemar, Jaroslavs äldste son. som härskar i Novgorod. Jag, prästen Upir Lichoj, började skriva den 14 maj år 1047, och jag slutade den 19 december samma år. Därför ber jag nu alla att läsa denna profetia, ty stora under har dessa profeter beskrivit för oss I dessa böcker. Må Du, o furste, ha hälsan och leva i evighet. Men glöm inte honom som skrivit."
Denne präst som kallar sig Upir Lichoj arbetade alltså i Novgorod för Ingegerds son just vid den tid då den stora Sofiakatedralen byggdes, och det är ganska troligt att boken var avsedd för kyrkans bibliotek. Den här mannens namn är mycket märkligt, för det tycks inte vara något ryskt namn. Och om det är det så betyder Upir "vampyr". Lichoj, tillnamnet, är ett adjektiv som kan betyda många olika saker. Tillsammans med vampyr måste det, anser man, betyda "den elake, den ondskefulle". Vi skulle alltså ha att göra med en kristen präst som kallade sig själv "den ondskefulle vampyren”! Häromåret skrev en rysk forskare att det är den enda möjliga tolkningen – hur otroligt det än kan låta.
Och jag måste säga att det är fullständigt otroligt! Ingen kristen präst i Ryssland kunde ha haft ett sådant namn. Om han varit en hednisk präst och tagit ett magiskt namn kunde jag möjligen tro det. Jag har aldrig kunnat acceptera den här tolkningen. 1980 fick jag anledning att tänka igenom det här igen. I en bok som jag då kom att läsa om Sofiakatedralen i Novgorod finns återgivet vad som kallas grafitos, alltså klotter. Där fann jag en liten men intressant notis. Någon som kallar sig ”farman“ har på ryska skrivit "Gud hjälpe din tjänare Farman, som är livvakt hos furst Gleb". I den korta kommentaren till notisen stod bara att namnet Farman är okänt i fornryskan och att det fanns två stavfel i texten. Men detta kanske inte är så underligt - för Farman är ett svenskt namn som bara finns belagt på en enda runsten, en sten i Sorunda. Det kan möjligen vara samma person, eftersom tiden är densamma. Genom de ryska krönike-böckerna vet vi att furst Gleb vistades i Novgorod åren 1069 och 1070, och att inskriften i kyrkan gjordes då av denne Farman. Han skrev på ryska men gjorde två stavfel, och det visar att han inte behärskade språket.
Det var då det slog mig att det här andra namnet, prästen Upir, borde ha sin lösning i att han var en skandinav, en svensk. Det föreföll ju inte otroligt, för Ingegerd och jarlen Ragvald från Västergötland åtföljdes till Ryssland av en hel mängd svenskar. Och vi hade en fast bosatt svensk befolkning i det här området. Att unga män från Roslagen varit där är klart. De ryska furstarna åkte över hit och värvade soldater, och det var ofta bråk i Novgorod mellan de värvade trupperna, ett par tusen man från Sverige, och ortsbefolkningen.
Men det fanns också svenska köpmän och en fast svensk befolkning som hade anknytning till hovet, det följe som kommit med Ingegerd. Och det är inte otroligt att det i den gruppen skulle ha rekryterats någon som hade blivit präst. Öpir sägs ofta betyda "skrikhalsen", men det kan också betyda "den som har en stor och kraftig röst”. Och det är ju precis vad som krävs av en präst i en ortodox kyrka. Han ska ju ha en väldig röst så att han hörs. Och mannen kan ha valt detta yrke just därför att han hade denna mäktiga stämma.
Jag började undersöka om Upir var ett vanligt namn i Sverige på 1000-talet, och enklast är då att gå till runverket som publicerar alla våra runstenar. Där finns ett register med alla namn som förekommer. Fanns Upir där? Javisst fanns han, men det underliga var att det egentligen bara fanns en person – nämligen runristaren Upir, Öpir. Han stavar alltså sitt namn Ubir på runstenarna. Märkligt nog hade jag aldrig tänkt på detta tidigare fast jag hört talas om Öpir som anses ha varit verksam 1050-l 100. Då slog det mig att dels var prästen i Novgorod och runristaren i Sverige nästan samtida, dels var namnet så pass ovanligt att det kanske kunde röra sig om samma person.
Jag tyckte detta var värt att pröva och gick igenom alla runstenar som Öpir ristat. Det är drygt 40 som han signerat och ytterligare 30 som man tror att han gjort. Mönstren och hans sätt att skriva är nämligen så typiska för honom. När jag tittade på hans stenar upptäckte jag en som finns i Lagga (Marmastenen), och på den har han skrivit inte bara Öpir utan "Öpir Ofeigr", alltså Ofeg Öpir.
Det tycktes som en lustig tillfällighet att runristaren hade dubbelnamn, precis som prästen borta i Ryssland, han som hette Upir Lichoj. Kunde nu möjligen det ryska ordet Lichoj och ofeg ha samma betydelse? Ofeg är väl den som är modig, tänkte jag, och i modern ryska betyder Lichoj just djärv, dristig. Det tycktes stämma.
Men ofeigr som namn på 1000-talet betydde inte alls modig, sade runforskarna, utan "den som blivit över, den som inte är dödsmärkt, den som sparats från döden". Och det ryska ordet Lichoj har väldigt många olika betydelser, men genom alla översättningar från grekiska till ryska vet vi mycket om ryska ords betydelser. När man använt ordet Lichoj vid sådana översättningar har det ofta haft betydelsen "den som blir över" - alltså samma betydelse som ofeigr!
Bild 2. Öpir hugger runor. Teckning av Nils Enar Eskhult.
I och med det blev jag helt säker på att vi rör oss med samma person. Och en genomgång av Öpirs runinskrifter visade ännu fler saker som stödde tanken att det rörde sig om samma person. En av Öpirs märkligaste runstenar finns i närheten av Skokloster. Det är Sjustastenen där han gjort en mycket vacker ristning på en stor häll. Där berättas om en mor och en svärdotter som låter göra ristningen över fyra bröder, varav en heter Spjallbode.
Alla brödema har omkommit, men bara om Spjallbode berättas något. Det står nämligen att han blev död i Olovskyrka i Holmgård, som ju är vikingarnas namn på Novgorod. Det är ju märkligt att just en sten ristad av Öpir innhehåller en så speciell uppgift, och bara om en enda av bröderna. Kan det vara så att just Öpir sedan han lämnat Novgorod och återvänt till Sverige är den som överbringar Spjallbodes dödsbud? Det finns fler skäl att diskutera den här stenen. Ett av problemen med Öpirs runstenar är att hans svenska språk är lite speciellt. Runforskare kallar ibland Öpir för ”denne föga noggranna ristare”, för han stavar lite speciellt och tappar bort en del stavelser. Öpir stavar ordet kyrka mycket speciellt (KRIKI). Men utgår man ifrån att Öpir suttit och skrivit kyrkslaviska texter i Novgorod, där ordet kyrka låter nästan som i svenska men är låneord i ryskan, ja då får man ju en förklaring till de olika läsmöjligheter som Sjustastenen ger. Det är ju ett helt normalt sätt att stava - på ryskt sätt. En Olovskyrka kan mycket väl ha funnits i Novgorod. Åren 1028-1030 var Olov i Novgorod, fördriven från Norge, och vistades vid Ingegerds hov. Han hade egen biskop med sig och har med all sannolikhet haft ett eget kapell. Och efter hans död, då han blev Olov den helige, fanns säkert efter 1030 en liten kyrka helgad åt honom i Novgorod.
Det finns fler texter som kan få en ny förklaring om man utgår från att Öpir var ”utlandssvensk”. I Össeby finns en runsten, ristad av Visäte, och där står "Här ligger Huskarl".
Det är ju en text som snarast är typisk för en gravsten. Det finns bara två sådana stenar till: en i Malsta (nära Norrtälje) och en i Husby-Lyhundra. Dessa två har Öpir gjort. Forskarna anser att dessa stenar är mycket sena, tillkomna omkring år 1100 när kyrkogårdarna började organiseras i bygderna. På en sten vid Häggeby står bl a "Visäte och Ofeg de höggo". Ofeg är med all sannolikhet Öpir, och Häggebystenen tyder på att de båda samarbetade.
Detta slags texter, "Här ligger", anses ha inspirerats från västeuropeiska gravstenar med latinsk text som införts till Sverige av katolska kyrkan. Men Öpir kan ha känt till denna typ av inskrifter från Ryssland. I Bulgarien varfrån seden infördes i Ryssland i slutet av 900-talet finns en berömd gravsten över en storman vid Svarta havskusten. Den stenen börjar just med "Här ligger” på kyrkslaviska. Denna kyrkosed kan mycket väl ha införts till vårt land av Öpir, som ju ristat två av de tre stenar vi har av detta slag. Och han har samarbetat med Visäte som ristat den tredje.
Man kan då fråga sig varför en man som arbetat som hovpredikant i Novgorod på 1040-talet skulle återvända till Sverige under nästa decennium. Vi kan tänka oss flera skäl. År 1050 dör furstinnan Ingegerd och blir den första som gravsätts i den just färdigbyggda Sofiakyrkan i Novgorod. Två år därefter dör hennes son Vladimir, fursten av Novgorod. Och ännu ett år därefter dör Jaroslav, Ingegerds man, i Kiev. Det här ledde till politisk förvirring i landet, och först 1059 kom en ny furste till Novgorod. Det blev också en orolig tid för det svenskdominerade hovet när furstinnan var borta. Svenskarnas ställning måste ha försvagats mycket starkt, och redan detta kan ha varit skäl nog för många svenskar att resa tillbaka till Sverige. Även kyrkligt var läget ganska kaotiskt. Biskopen i Novgorod fängslades, anklagad av präster i stan för kätterska åsikter. Men när han frikändes fick prästerna hårda straff: man skar av näsan och högg av händerna. Men de flydde västerut, till Västeuropa. Kanske kan man sätta det här i samband med den definitiva brytningen mellan påven i Rom och patriarken i Konstantinopel. Även denna kyrkliga oro kan ha varit en anledning för en svenskfödd präst i Novgorod att ge sig därifrån. Även i Sverige skedde vid denna tid viktiga förändringar som också kan ha lett till att han återvänt. Kung Emund dog och Stenkil, Emunds svärson, blev ny kung. Det var den man som grundade stenkilska kungaätten som regerade till 1100-talet. Stenkil anses vara äldste son till jarlen Ragvald som Ingegerd tog med sig till Novgorod. Och Stenkils son Inge (den äldre) har sannolikt vuxit upp vid hovet i Novgorod och utbildats där. Kanske var det Inge som bad Öpir följa med till Sverige. Vi kan gissa att Öpir haft Uppsala eller Sigtuna som bas, för hans runstenar tyder på att han ständigt rört sig omkring Uppsala, maktens centrum.
Vi kan återknyta till Asmund Kåreson, mannen som skulle ha varit biskop, den andre store runristaren i våra bygder. Om Asmund Kåreson vet vi en hel del. Han utbildades i Bremen, fick för sig att han skulle bli biskop över Svea rike och for till Rom för att be påven biskopsviga honom. Men påven vägrade. Då for Kåreson till Östeuropa (man vet inte exakt vart) och blev vigd till biskop, sannolikt i den grekisk-ortodoxa kyrkan. Sedan kommer han åter till Uppsala, och under kung Emunds tid (ca 1047-1060) fungerar han uppenbarligen som biskop över det här området.
Detta berättar Adam av Bremen som ogillade Asmund Kåreson som uppträdde snarast som ärkebiskop. Han lät bära processionskors och lärde de nyomvända hedningarna i Sveariket en alldeles felaktig tro som inte godtogs av katolska bispar i Tyskland. Man kan se Asmunds arbete som en mission för eller ett inflytande från den grekisk-ortodoxa kyrkan in i Svealand. Södra Sverige däremot stod under inflytande av missionärer från Tyskland och England. Men just det centrala Sveariket tycks alltså under 1000-talet ha utsatts för ortodox mission.
Bild 3. De blå "prickarna" är Asmunds och de oranga är Öpirs. Kartan från appen Runor, https://app.raa.se/open/runor/search.
Asmund Kåreson och Öpir är våra flitigaste runristare och har rest mest omkring i landet. Asmund finns representerad i 27 uppländska socknar och Öpir i 36. Men de har bara nio socknar gemensamma, och de båda ristarna var inte samtida. Asmund höll på in på 1050-talet och Öpir kom efter honom. Öpir kan som lärd präst och med goda kontakter med kungaätten ha haft möjlighet att agera med hög position i kyrkan, om än kanske inte som biskop. Och jag undrar om inte båda, utöver sin missionsverksamhet, arbetade med att bygga de första träkyrkorna i vårt område.
Men det underliga är att med Öpir upphör runorna i Uppland. Det finns nästan ingen sten efter 1100; allting är 1000-tal. Runforskarna tror att orsaken är att ekonomiska förhållanden ändrades samtidigt som man fick en organiserad kyrka med kyrkogårdar. Och när man inte längre kunde ställa runstenen hemma vid byns gravfält tappade man intresset för detta slags minnesstenar. Men jag tror att det finns en helt annan förklaring. Just vid denna tid, 1100-talets början, lyckades den romersk-katolska missionen lägga under sig Uppsalaområdet, ärkestiftet. Och typiskt nog försvinner då runskriften.
Den romerska kyrkan godtog aldrig folkspråket och inte heller runalfabetet, för det ansågs hedniskt. Den ortodoxa kyrkan däremot stod öppen för att använda andra språk och skriftsystem än latin, grekiska och hebreiska. När t ex den slaviska missionen inletts vid 800-talets mitt hade det varit självklart för den grekiska kyrkan att skapa en särskild slavisk skrift för att översätta bibel- och kyrkoböcker. Detta ledde till stora stridigheter med Rom, och den slaviska mission som inleddes kolliderade med intressen från tyska romersk-katolska biskopar. Jag anser att det är helt naturligt att vi utgår ifrån att både Asmund Kåreson och Öpir hade grekisk-ortodox bakgrund. Jag vill inte säga att de verkade som grekiskortodoxa präster, men båda hade en kulturell bakgrund från Ryssland och kyrkan där.
För båda var det också helt naturligt att arbeta med runor och ställa upp runstenar. Och lägg märke till att i varje fall Öpirs stenar har kors av grekisk typ, inte de västerländska latinska korsen. Det visar också att han har sin bakgrund från Ryssland. Utsmyckningen på våra runstenar anses i stor utsträckning ha kommit från Irland. Man räknar med att de s k irländska missionärerna som verkade här ska ha infört mycket av den ornamentik som finns på runstenarna. Men det är bara det att den stil som tillskrivs irländarna finns ju där i Novgorod.
Öpirslingan, den kallar jag för flätornamentik, och ormarna är den djurornamentik som finns i ryska bibelböcker från 1100- och 1200-talen. Där består initialbokstäverna av djur, som är ungefär som ormarna på våra stenar där det finns flätmönster som påminner om Öpirslingan. När romersk-katolska kyrkan får kontrollen över Skandinavien så söker man utestänga allt inflytande österifrån. Så efter ca 1100 när vi vet att biskopsämbetet i Uppsala innehades av en från påven i Rom hitsänd biskop, då bör inte mycket inflytande österifrån ha förekommit. Intressant nog tycks Gotland vara ett undantag: där har vi mycket ryskt inflytande bl a i kyrkmålningarna från 1100-talet. De katolska kyrkomännen gjorde också allt för att utplåna alla spår av den ortodoxa missionen i Sverige. Men runstenarna av Öpir och andra mästare rådde man inte på.