Av Bo Gräslund
Bo Gräslund, f 1934, blev fil doktor 1974 på en avhandling om relativ datering. Sedan 1987 är han professor i arkeologi vid
Uppsala universitet. Som institutionschef måste han täcka alla skeden men är mest fascinerad av de äldre epokerna,
sten- och bronsåldern, och dessas sociala system och ekologi. Han berättade om slaget vid Helgeå vid ett möte i
Västanberga gård 1988. Gräslund har tidigare redogjort för sin syn på slaget i Scandia 1986, men här återger vi, från en
inspelning, hans levande, muntliga framställning inför den intresserade publiken.
Flera berömda slag har gått till hävderna bl a tack vare de isländska historieskrivarna. Kanske har slaget vid Helgeå fängslat
mer än de andra. Det utspelades är 1026 på sensommaren eller möjligen i början av hösten. Det finns ganska många
fragment av skriftliga källor som beskriver slaget. Det är både samtida källor och återberättelser av isländska skalder ett
par hundra år senare. Det finns mycket livfulla skildringar, främst från Snorre Sturlasson som skrev på 1220-talet. Han
återgav ofta traditioner som gått i arv i generationer på Island. Knut den store hade med sin far, Sven Tveskägg, erövrat
England på 1010-talet. Knut var därmed kung över hela England och Danmark. Men hans far och farfar hade också
härskat över Norge. Därför gjorde Knut anspråk även på Norges krona. Men den jarl som han tillsatt över Norge hade
avsatts av en upprorisk småkung som hette Olav Haraldsson. Han skulle sedermera kallas både Olav den digre och
Olav den helige.
Bild 1. Den förmodade platsen för dammbygget, markerat på bilden. Ännu finns stenmassor i åkern.
Foto från radiostyrt modellplan: Bo Gårdstad.
Knut krävde nu att Olav skulle underkasta sig men denne vägrade. I stället tog han kontakt med sveakungen Anund Jacob
som var en ung pojke vid denna tid. Anund var f ö Olavs svåger. De gick samman, och när Knut i England fick veta detta
åkte han över till Danmark och sökte övertala sveakungens sändebud att Anund skulle hålla sig borta från Olav. Men inte
ens frikostiga gåvor från Knut hjälpte: Anund höll fast vid Olav. Då återvände Knut till England och började rusta en stor
flotta och armé. Alla insåg nu att det drog ihop sig till strid, och Olav och Anund beslöt att anfalla när Knut var borta.
De rustade sina ledungsflottor på försommaren 1026 och gav sig söderut mot Danmark. Olav härjade med sin flotta hela
Själland, medan Anund anföll längs Skånes kuster. Så kom Knut över Nordsjön med en jättelik flotta och gick in i Limfjorden
där han fick kontakt med hemmastyrkor ledda av hans son och svåger. När nu Olav och Anund fick veta detta fann de för
gott att dra sig tillbaka.
De seglade iväg österut, och i olika källor står att de lade till “vid mynningen av den heliga ån" och inväntade Knuts
ankomst. Det blev ett stort slag med väldig manspillan på båda sidor. Många danskar, engelsmän, svenskar och
norrmän föll. De flesta källorna säger att Knut segrade, även indirekt de isländska. De håller alltid på Olav
Haraldsson men medger här att han fick mycket stryk. Efter slaget begav sig, enligt källorna, Olav och Anund norrut,
medan Knut så småningom for hem till Danmark och England. Det här slaget vid Helgeå har man alltid förlagt till
Skåne. Ett skäl är att Snorre Sturlasson trodde att det ägt rum där. Det är bara det att det är något som inte stämmer
här. Bl a gäller det vad som sker efter slaget. Bara ett halvår senare skriver nämligen Knut ett brev från Rom, där han
deltar i tyske kejsarens kröning. Och i sitt brev hem till England kallar han sig
"Jag, Knut, konung över England, Danmark och en del av svearna".
Dessa två år, 1027 och 1028, utfärdar han vidare lagar där han också kallar sig "konung över en del av svearna".
Historikern Lauritz Weibull skrev redan 1910 en uppsats där han fann att det måste ligga något i detta att Knut kallade
sig kung över en del av svearna. Det som stödde detta var att man kände till ett mynt, slaget i Sigtuna, där det står
"Cnut, rex S V", alltså Knut, svearnas konung. Och än viktigare: myntmästaren är Thormod i Sigtuna som bevisligen
varit Anunds myntmästare tidigare. Weibulls slutsats var att Knut måste ha haft makten här i Svealand någon tid efter
slaget. Detta har många historiker betvivlat. Jag tror att det beror på att det är väldigt svårt att tänka sig att Knut skulle
få makten i Svealand genom att slå svenskar och norrmän nere i Skåne. Det är ju 60 - 70 mil emellan, och Skåne hörde
dessutom till Danmark på den tiden. Men under årens lopp har många fler Knutmynt från Sigtuna kommit fram. Nu
känner man 30 – 35 stycken, och ett är bevisligen slaget med precis samma stämpel som man tidigare slagit Anundmynt
med. Med så stor myntning kommer saken i ett annat läge, och Knut måste ha haft makten i Uppland i slutet av
1020-talet. Han övertog ju t o m Anunds myntverkstad.
Då jag funderade över detta började jag starkt att tvivla på att slaget verkligen ägt rum i Skåne. Problemet är bara det att
det inte finns någon känd Helgeå någon annanstans. Går man till arkiv och kartor så inte katten hittar man någon Helgeå!
Men tittar man noga i källorna så finner man att det faktiskt inte står "Helgeå" någonstans utan "den heliga ån",
”A in helga", kort sagt: den heliga ån. Då började jag leta i kartor och skrifter över östra Svealand över en plats som kunde
motsvara den heliga ån. Och jag fann då att ett avsnitt av Långhundraleden en gång i tiden måste ha hetat "den heliga ån"
och inget annat.
I själva verket hade ortnamnsforskaren Karin Calissendorff redan listat ut detta före mig.
Bild 2. Helgå och nedre delen au Långhundraleden. Upp till Helgö är vattennivån markerad efter femmetersnivån.
Hedervikens (Hellwijkens) utsträckning är den antagna vid tiden.
På kartan (här intill) har vikingatidens vattennivå lagts in vid femmeterskurvan, och nordväst om Närtuna finner man en
gård som heter Helgå by. Den är känd i medeltida källor, namntypen bör vara forntida och där finns fornlämningar.
Calissendorff menar att namnet är omöjligt om inte ån hetat Helgå, den heliga ån. Och i medeltida källor heter byn bara
Helgå by. Helgö finns det flera, visar hon: i Bergshamra, i Mälaren (det berömda, utgrävda) och i Trögd i västra Uppland.
Vid mellersta järnåldern (200-300 e Kr) var dessa "Helgö" kringflutna av vatten, så det är gamla ortnamn.
Karin Calissendorff menar att vårt Helgö i Lång-hundraleden varit en viktig plats, inte nödvändigtvis en kultplats, men
ändå fridlyst för t ex handel, ledung eller annat. Man samlades här, men det har inte funnits äldre bebyggelse och finns
i dag inga egentliga fornlämningar på Helgö. Däremot var Helgö på medeltiden en stor och viktig gård under ärkebiskops-
stolen i Uppsala. Jag har på kartan angett Helgåns sträckning som är väldigt kort mellan havsviken och den lilla sjön som
tidigare hette Hellwijken, senare Hederviken. Hellwijken går säkert också tillbaka till ordet helig: den heliga viken, den heliga
ån och den heliga ön.
I någorlunda samtida källor som isländska skaldekväden och den anglosaxiska krönikan så sägs om slaget att Knut den
store for med skepp till Danmark och till Þam Holme och det har man översatt med holmen vid den heliga ån. Andra
forskare har däremot översatt det med en plats som heter Holm, med stor bokstav. Men något Holm i Skåne har man
inte funnit. Vidare omtalas att emot Knut kom där Ulf och Eiglaf och en övermåttan stor här från Svithiod. Många dräptes
för Knut. Både danskar och engelsmän, och tolkar man texterna rätt finner man att svearna "låg kvar" på valplatsen, dvs
de förlorade. Ulf och Eiglaf är kända som sveakungens jarlar från isländska källor.
Mitt i det här området, vid mynningen av den heliga ån, ligger Holmbron. Och vi har Holmbrobacken och Holmberga som
anger att en äldre bebyggelse kan ha funnits med namnet Holm. Detta finns bekräftat i medeltida källor. Långhundraleden
var ju en kungsådra, en handelsled mot det inre av Uppland, och kungarna var noga med att den inte fick spärras av.
I ett brev skäller kungen på bönderna mellan Närtuna och Helgö för att de satt "täppor" i ådran och han befaller att de ska
tas bort. Och så räknar han upp alla byarna: Lingshammar, Billsta, Sundby, Fågelsunda, Rolsta, Salby, Torsholma - och så
slutar han med Holm. Byn är numera försvunnen och inte känd i något mer dokument och inte heller arkeologiskt.
Det finns alltså belagt att det funnits en plats som hetat Holm vid den här åns mynning. Då tyckte jag att det var naturligt
att tänka sig att slaget inte ägt rum i Skåne utan i Uppland. Det skulle stämma med att Knut hade den politiska makten i
Uppland efter det här slaget. Det finns f ö ännu fler källor än dem vi nämnt hittills, och en är den danske historikern
Saxo Grammaticus. Han har en intressant uppgift om markstrider mellan danskarna och svearna vid en plats som heter
Stångberga. Ett Stångberga finns faktiskt i Skåne. Men det ligger nära tre mil från Helgeåns mynning. Man ska också
minnas att Helgeå i Skåne närmast är en rätt bred flod, medan Helgå i Uppland är en liten å. Namnet Stångberga är
ovanligt och finns bara på några få platser i landet. Här i Uppland känner jag bara till ett Stångberga. Saxo nämner fö
även ett Stångby i samband med slaget, och i medeltida dokument kan man finna en senare försvunnen gård med
namnet Stångby inte långt från Stångberga i Uppland. Här i Uppland finns alltså alla dom ortnamn som nämns i de
skriftliga källorna: Helgå, Holm, Stångberga och Stångby. Detta finns ingen annanstans i Norden och - det kan jag
garantera - allraminst i Skåne! Låt oss gå till Snorre Sturlasson som inga historiker velat tro på för att hans skildring av
slaget ansetts stämma så illa med förhållandena i Skåne. Man har ansett att han mer eller mindre suttit och fantiserat
ihop sin berättelse. Han beskriver hur Anund och Olav kommer upp med sina flottor till Helgeåns mynning och
bestämmer att Anund ska ligga kvar på havet med sin flotta och även de norska skeppen. Under tiden springer Olav
med sina män upp genom skogarna tills han kommer till den plats där Helgeå faller ut i en sjö. Ska man göra detta i
Skåne så får man löpa nästan till småländska gränsen för att hitta en sådan sjö. Och så står det hos Snorre att Anund
lät bygga en fördämning. Skulle man göra detta i Skåne så finge den ingen effekt alls. Den skulle tunnas ut på vägen.
Skånes Helgeå gick fö knappast att dämma.
Man har alltså lett åt Snorre och antytt att han fått allting om bakfoten. Men: flyttar man slaget till Uppland så stämmer
Snorre Sturlassons berättelse praktiskt taget i varje detalj! Snorre berättar hur Olav beger sig till södra änden av Hellwijken
och där under många dagar låter bygga en fördämningsvall över ån, med timmer. torv och jord. Dessutom lät han gräva
diken till angränsande sjöar för att få tillräckligt med vatten. Från Anund fick han så bud om att Knut kommit med sin flotta
i Helgeå och lagt till. Då lät han bryta fördämningen tidigt en morgon och därpå anslöt han sig till flottan.
Bild 3. Bo Gräslund och Gunnar Skoglöv studerar Skoglövs modell over dammen. Foto: Bengt Lindström, ur TV-programmet
I historiens ljus, 4 dec 1988. Prod: Christian Stannow.
Enligt Snorre rusade då en flodvåg ner mot Knuts flotta och ställde till en väldig oreda. Den slog sönder många skepp och
många danskar och engelsmän drunknade i flodvågen. Sannolikt blev det också en kamp här. Den anglosaxiska krönikan
nämner att en strid stod vid Holm där många danskar och engelsmän föll. Och enligt Snorre drunknade alltså många, men
inte desto mindre blev slutet att Knut stod som segrare efter en tid. Han hade helt enkelt för stor övermakt. Ottar svarte,
en berömd isländsk skald, som både följt med Knut den store och sedan Olav Haraldsson, utpekar klart Knut som segrare:
"Du slog svearna vid den heliga ån", skaldar han i Knutsdrapa (troligen 1026). Historiker fäster med all rätt stor vikt vid
detta slags skaldeverser. De har bunden versform och har traderats om och om igen. Men ändrar inte dessa bundna
former på samma sätt som berättande text.
Efter slaget drog Anund och Olav österut enligt den isländska traditionen och lade sina flottor vid en plats som heter Barvik.
Den har man letat mycket. Vidare berättas att Olav så småningom begav sig till Kalmar och därifrån gick till Norge med sitt
manskap. För att komma hem till Borg (nuv. Sarpsborg) vid floden Glommas mynning vid Oslofjorden skulle han alltså ha
promenerat över sydsvenska höglandet, om man anser att slaget stått i Skåne. Knut spärrade Öresund för Olav och Anund,
och enligt Snorre seglade de därför först österut och sedan mot norr. Knut hade beridna spejare längs kusten för att
övervaka dem. Spejarna red dag och natt fram och åter för att hålla Knut informerad. Till slut kom Olav och Anund till en
plats som heter Barvik. Men någon sådan finns inte i Sverige. Uppland hölls av Knut, men södra Norrland hölls av Anund,
så de gav sig säkert norrut. Och om Olav ville hem till Norge var den första väg han kunde välja Ljusnans flodsystem. Följer
man Ljusnan så möter den nämligen Glommas källflöden. Detta var ju också senare, på medeltiden, en klassisk pilgrimsväg.
Men kungarna kom till Bervik, som det säkerligen hette då, och namnet döljs i nuvarande Bergvik. Det är sannolikt detta
Bergvik som islänningarna skrivit som Barvik. Detta stämmer också väldigt bra med att man förlägger slaget till Uppland.
Jag vill hävda att alla ortnamn - utom möjligen Kalmar - stämmer väldigt bra. Några år senare, år 1028, blev Olav utkörd
ur Norge av Knut som bestämt sig för att ta även Norge. Knut kom med en stor flotta, och norrmännen vek sig genast och
beslöt att svika Olav. Han flydde till Sverige vårvintern 1028, kom till Närke och väntade där på islossningen. Normalt kunde
han ha begett sig till svåger Anund i Uppsala, men där hade Knut ännu sitt folk, och Anund måste ha hållit sig undan i
Norrland några år. Olav for därför långt bort, ända till Novgorod i Ryssland, och först efter två år återvände han.
Olav hade då fått veta att Knuts makt var bruten i Svealand.
I Uppsala mötte han Anund och fick hjälp att rusta en styrka för att återta Norge. Men i slaget vid Stiklastad stupade Olav,
och Knut satte in en jarl som hade makten ett par år men sedan blev bortkörd. Knuts välde i Sverige dessa år (1026 - 30)
omfattade alltså Västmanland, Uppland och Sörmland. Jag tror att användningen av termen hundare som blossar upp den
här tiden i dessa trakter har med Knuts välde att göra. Han överförde säkerligen sin egen administrativa terminologi från
England till Svealand för att kunna uttaxera skatter av svearna.
Men det är en annan historia.
Bild 4. Olav och Anund flyr undan Knut den store. Teckning av Nils Enar Eskhult.