Texten är kopierad ur boken Långhundraleden – En seglats i tid och rum, sid. 163 – 169.
Broborg avhandlades också på årsmötet i Gamla Uppsala 2025, klicka här så kan du se några bilder från mötet och höra Rolf Sjöblom
berätta om Broborgs förglasning.
BROBORG - STRATEGSKT LEDLÅS ELLER MÄRKLIGT HÖVDINGASÄTE
Av Ma Sundqvist
Strax nordväst om Stenby i Husby-Långhundra sockens västra del ligger en av landets märkligaste fornborgar - Broborg. Den ligger på en höjd som från väster syns på långt håll, medan den från öster har ett undanskymt läge. Mäktig, märklig och sägenomspunnen reser sig borgen i det uråldriga landskapet, ganska nära flera stora bronsåldersrösen, gravfält, boplatser och en helig källa vid Ulleräng. Kanske fungerade den en gång som ett effektivt och strategiskt lås för den viktiga Långhundraleden. Det torde ha funnits goda möjligheter att från borgkrönet behärska och helt kontrollera farleden, exempelvis genom vakthållning, signal-system och samarbete med folk vid andra näraliggande fornborgar.
Låt oss göra ett besök i borgen! Redan nedanför den, invid parkeringen, finns det i naturen intressanta detaljer att lägga märke till. Mest iögonenfallande är kanske åsen mot sydväst i landskapet. Åsen har ett brett och djupt genombrott som ger den ett så karaktäristiskt utseende att man genast undrar vad som åstadkommit detta. En granskning visar att en väldig vattensvämning skett åt väster. Tjocka lager av åsens olika grussorter ligger där i vågformation. Riksantikvarieämbetet har hos laboratoriet för isotopgeologi låtit analysera prover av påträffade träfragment ur dessa grusmassor för att få tidpunkten för den inträffade svämkatastrofen fastställd, och deras C14-rapport visar efter kalibrering, årtalet 980 e Kr ± 135 år. Mycket talar alltså för att den åsdämda sjön då tömdes för gott i en översvämningskatastrof (se separat artikel, "När Vallbyåsen bröts igenom - om katastrofen vid Broborg!). Men fram till någon gång omkring år 1000 har alltså den stora sjön funnits kvar. Man kan anta att dess strandlinje legat på ca 15-metersnivån, och detta styrks bla av att inga fornlämningar förekommer på lägre nivå än 15 meter i det område där sjön en gång låg, vare sig i Husby-Långhundra eller Vidbo socknar.
Karta 1. Kartan visar Vallbyåsen och dess genombrott. SGU Kartvisaren.
Nere vid vägen mot Risberga finner vi något märkligt. Det är ett ganska stort stenblock med sluttande och slät ovansida som ligger intill nuvarande vägen. Där finns ett flertal skålgropar nernötta i graniten, oftast bara några cm i diameter. Ovanför stenblocket med skålgroparna kan man se ett väldigt snår av hagtorn som utbrett sig på en ganska stor och förhållandevis plan yta. Här kan det ha varit människor som planat ut marken för att kunna nyttja den för exempelvis sitt goda läge, kanske till odling, boplats eller till något annat viktigt ändamål. Vattenförsörjningen var viktig under de tider då man använde borgen. Broborg har ännu två källor med ymnigt och klart vatten. Den ena rinner upp strax intill stigen och är ordentligt stensatt. Den blev upprensad för några år sedan. Den andra är trefaldighetskällan vid Ulleräng nordost om fornborgen. Den källan ansågs fordom ha magisk kraft för att den rann mot norr. Av gammal tradition samlas fortfarande bygdens folk vid den källan på heliga trefaldighetsafton och dricker av dess vatten för att skydda sig mot sjukdom och krämpor.
Gångstigen slingrar sig uppåt och passerar en ganska stor rektangulär stensättning som sägs vara en grav från tiden kring vår tideräknings början. Den har rejäla hörnstenar och en tydlig, avlång fördjupning i mitten, och dess storlek och fina läge mot väster sätter genast fantasin i rörelse. Man undrar vilken prominent person som här har fått sitt sista vilorum och hur det gick till. Stod hela skaran av nära och kära här med sina blanka vapen och vackra dräkter när man placerade den döde i den grävda gropen? Och vad lades ned som gravgåvor?
Karta 2. Fornlämningar i närheten. Riksarkivets Fornsök.
Stigen fortsätter genom ett litet skogsparti, och man kommer snart till en egendomlig "stenkomposition". Det är en kraftig, rest sten och framför den en tårtbitsformad, liggande sten. Dess yta har en svagt rundad urholkning i hela den plana ovansidan som måste ha formats genom något slags långvarig och kraftig "nötning" eller med hjälp av något redskap. Men för vad, när och hur? Man kan bara konstatera att det inte har eldats på stenen. Iakttar man marken så kan man se en övervuxen, stensatt rundel, vars diameter är ca åtta meter med det märkliga stenmonumentet i mitten.
Vi vandrar vidare och kommer in i riktigt stenig terräng. Man kan se att stora stenar bildar en mängd cirklar. Om de har lagts tillrätta av människo-händer så kan de ha varit påbyggda med tornliknande träkonstruktioner. Det har då antingen varit separata vakttorn eller sammanfogade träbroar för transporter eller för att gå på.
Bild 1. Broborg från luften med Storåns lopp diagonalt över bilden. Flygfoto 1991: Jan Norrman, RAÃ.
Därintill börjar även den yttre borgmuren som anses ha varit både hög och bred. Den sträcker sig ca 150 m på borgkullens södra och östra sluttningar, och ännu syns tydliga rester av den bastanta kallmur som nu är högst 1,5 meter hög. Här, utanför de dubbla stenvallarna, är terrängen lättframkomlig, och man anar att det är till försvar som den yttre muren uppförts. Det finns två öppningar i den yttre vallen, och vi klättrar in genom den mot OSO. Området mellan de båda nedrasade stenvallarna är några meter brett, och där växer allehanda ängsblommor som tål mager och torr jordmån. Så går vi in genom den inre borgmuren och är därmed inne i den s k borgkärnan. Här breder några stora ekar ut sina kronor och skänker skugga.
Det förefaller som om man i söder har gjort något slags rumsindelning. Stora stenar har lagts så att de bildar ”väggar” mellan de utrymmen som arkeologerna kallar tomtningar. Det finns flera i rad mot söder, och har det vistats människor i borgen så bör det ha varit här där solen värmer mest. Med några steg är man uppe på resterna av det raserade murkrönet och har en imponerande utsikt åt alla håll. Den inre murvallen är drygt 200 meter lång, och man kan gå hela vägen runt på dess krön utom vid öppningarna, dels mot OSO, dels mot VNV. På såväl in- som utsidan av murkrönet finns med jämna mellanrum stenpackningar med en fördjupning mitt i. Där har stått kraftiga träpålar som troligen burit upp någon takkonstruktion och mellan sig möjligen haft risflätade och lerklinade väggar. Det såg nog mycket pampigt ut, antingen det var en enskild hövdingaboning, någon form av garnison eller en plats för tillfällig vistelse vid ofred.
Granskar man noga stenarna i själva murkrönet så kan man se att det förekommer att de smält samman och blivit “sintrade“. Ibland säger man att fornborgens inre mur är "förglasad“ vilket är ganska ovanligt i Sverige, men förekommer i fornborgar på andra håll, t ex i södra Europa och i Skottland. Det krävs nämligen mycket hög temperatur för en sådan sammansmältning. Risølaboratoriet i Danmark har genom termoluminescensdatering fastslagit att Broborg utsatts för brand på 600-talet. Och en annan undersökning, av resterna från en stolpe i ett hål intill muren, har enligt dendro-kronologisk analys visat att en brand rasat på 440-talet. Har det kanske varit vådeld i borgen flera gånger, och har den byggts upp på nytt mellan dessa tillfällen?
Kan det ligga något i sägnen om att den varit hemvist för en hövdingasläkt, det som Per Hanselli år 1848 upptecknade efter Carl Gustav Rollin om "Grimsa på Broborg”? Där beskrivs först omgivningarna. I Grimsasägnen är segelleden ett kvardröjande sjösystem. Från fornborgen och västerut kallas vattnet Östunasjön, och just nedanför Broborg smalnar den av till en å. Intill denna fanns en gravkulle och en ansenlig höjd på vilken det överst "lyfter sig en reslig furuskog, som dyster och mörk skådar ned över nejden... På denna kulle höjde sig i en avlägsen forntid en väldig borg där en viking hade tagit sitt stamhåll... det väldiga Broborg... där fordom det starka fästet med detta namn har legat." Sedan beskrivs hur denne viking varje höst efter att ha "svärmat vitt omkring" hemfört rika skatter: orientens pärlor, guld, silke och druvblod.
Vikingen hade en son och en dotter. Om sonen sägs att han, liksom fadern, drog ut på vikingatåg men på lång tid ej låtit höra av sig. Fadern trodde då att sonen fallit i strid och beslöt att lämna Broborg och all sin omätliga rikedom i arv till dottern. Enligt sägnen bar hon namnet Grimsa, och hon sägs ha levat som en "äkta nordisk sköldmö" efter faderns död. Under flera år tycks hon ha ägnat mycken tid åt jaktäventyr, häftiga färder med sin snäcka på skummande vågor eller åt att vintertid under fackelsken ila fram på isläggarna över det frusna vattnet.
Besökande friare blev enligt sägnen avvisade på olika sätt. De kunde bli väl mottagna och rikligen undfägnade med mat och dryck - för att sedan rusiga bäras ombord på sina snäckor. Under hissat segel fick de enligt sägnen, fara vind för våg därifrån, medan Grimsa och hennes tärnor skrattande såg på. Sådant uppförande hämnade sig dock, och Grimsa blev så småningom en av de s k "stolta möerna" som förblev ensam med sin rikedom. Från sin borg kunde hon se när man drog iväg på vikingatåg, och vid deras återkomst fick hon ibland en hälsning från någon fjärran frände. Men de glada upptågens tid var förbi, och Grimsa tycks så småningom ha blivit en förgrämd kvinna som senare fick se sina områden kränkta av rövare och plundrare.
Åren gick. I en töckenmörk novemberskymning lade flera snäckor till vid Broborg. En hop beväpnade män steg i land och gav sig upp mot borgfästet. Vilka var de? “Grimsas på många år ej avhörde bror", svarade den främste. Nu skulle han ta sitt rättmätiga arv i besittning. Detta trodde inte Grimsa på utan kallade honom äventyrare och lögnare. Hon lät också sitt folk skjuta pilar och rulla ner stora stenar mot främlingarna så att de måste dra sig tillbaka. Men dessa höll rådslag och började sedan samla ris och annat brännbart material som de staplade upp och antände så att hela borgen omvärvdes av rök. De fortsatte att underhålla och utvidga elden så att den slutligen fick fäste i själva borgen. Det var tydligen inte särskilt stort motstånd som Grimsa och hennes folk kunde göra, och hon förstod nog att det var omöjligt att släcka elden.
Bild 2. Flygfoto från 1962, med mätkäppar utlagda på borgkrönet. Foto: Yngve Sjögren.
Hon beslöt ändå att inte ge sig utan hellre dö och drog sig mot norra delen av borggården där förråden fanns. Sotig, förtvivlad och med tårad men ändå beslutsam blick såg hon en sista gång bort mot den brinnande borgen och ropade ut sin smärta. “Du brinner, min faders väldiga borg, och min hand är för svag att försvara Dig mot en hop äventyrare. I skolen dock icke frossa en dag med hans skatter." Så sprang hon bort och ryckte åt sig ett brinnande trästycke, och med det tände hon själv på förrådshusen. Och hela den förnämliga borgen med sina dyrbarheter ödelades av den väldiga elden som steg så högt i novembernatten att den syntes ända till Odenstemplet i Gamla Uppsala. Där såg templets väktare den och fasade för att det var fiender i antågande, och man blåste i lurar och tände vårdkasar för att varsko andra platser. Om Broborg berättar sägnen vidare att Grimsa, då hon såg hur takbjälkarna flammande och gnistrande sjönk samman brast ut i så häftig gråt att hennes hjärta brast... "och hennes ande flög till Odens salar att återsöka sin fader och broder."
När branden avstannat trängde främlingarna in i den nästan helt utplånade borgen och fann Grimsa död och hennes tärnor sörjande omkring henne. Den främling som sagt sig vara hennes bror påstod sig känna igen sin syster och lät sina män bränna henne på gammalt nordmannasätt. Därefter samlade man hennes aska i en urna och över den byggde man en stor gravkulle. Därefter hastade främlingen och hans män ombord i sina snäckor och försvann snabbt. Och märkligt nog har ingen därefter någonsin hört något om honom och hans män. Men här invid fornborgen finns fortfarande en gravhög som kallas Grimsas hög. Den är illa skadad och har plundrats upprepade gånger.
Flera olika specialister från olika forskningsområden har tagit prover och lämnat utlåtanden om det märkliga murkrönet, men så länge framförda teorier ej är helt entydiga och bevisade så kan man inte vara säker på vad som egentligen hänt. Där det enligt sägnen skulle ha varit förrådsbyggnader ser man nu nersjunkna partier och antydningar om att där kan ha varit underliggande håligheter och rum. Vid provundersökningar i området har påträffats en vacker s k ögonpärla från romersk järnålder. Den anses ha kommit från Sydeuropa eller möjligen främre Asien. Även bitar av en förmodad vävtyngd eller möjligen sländtrissa påträffades. För övrigt dominerar slagg, skörbränd sten, kol och ben bland fynden, vilka magasineras hos Upplandsmuseet som bekostade undersökningarna åren 1982 och 1983.
Många stora stenblock i borgens inre har plana översidor, och det förefaller som om de lagts tillrätta för speciella ändamål. Där kan mycket väl ha varit påbyggnader med torn som höjt sig över muren och kunnat fungera för bevakning och observationer. Ungefär mitt i borgområdet finns ett ganska plant och lågt röse ca sju meter i diameter, men det är inte undersökt. I övrigt finns det tydliga terrasseringar, mest mot öster med skön, grön terräng bevuxen med några ekar. Här inom den inre muren påträffades också ett antal krukskärvor som antagligen är från ett kärl vars diameter varit ca 20 cm och bedömts vara från opreciserad järnålderstid. Det träkol som daterats till 440-talet härrörde från ett helt intakt stolphål åt norr, på insidan av murkrönet. Det var en ekstolpe som stått nedsatt där och som haft en vackert lagd stenskoning runt om.
När man står på borgkrönet med dess vida utsikt är det lätt att frammana en bild av hur den gamla vattenleden och sjön nedanför en gång såg ut. På nedvägen kan man lämpligen passera genom delar av ett gravfält på fornborgens sydsluttning. Där finns flera rösen, stensättningar och högar av olika storlek, bl a ett ganska stort röse som tycks vara skadat. Bara litet längre ner ligger ett mycket vackert, mindre röse med väl bibehållen kantkedja, och även röset verkar intakt. Platserna för dessa rösen är valda med omsorg. Under soliga sommardagar är där sol hela dagen. Ytterligare ett stycke neråt kommer vi in i järnåldern med något enklare gravskick, mindre stensättningar med eller utan resta stenar. Och så ännu längre ner mot en äng där gravarna numera knappt kan skönjas.
UNDERSÖKNINGARNA
Av Gunnar Olsson
18 juni 1982 inleddes de första arkeologiska undersökningarna av Broborg, men anmärkningsvärt nog finns ännu i dag, drygt tio år senare, ingen fullständig rapport och utvärdering av de två årens grävmödor. Grävledare var fil dr Lars Löfstrand, och bland deltagarna i övrigt kan noteras arbetsgruppens ordf och vice ordf, Karl Erik Mörk och Erik Petersson, vidare Alfred Westerberg, Henning Loggert, Nils Enar Eskhult, Gunnar Skoglöv och Ma och Tage Sundqvist. Redan under de första dagarna påträffades skärvor som antogs härröra från ett lerkärl och till den fyndplatsen koncentrerades en del av grävningsarbetet.
I en rapport om denna första provgrävning anger Lars Löfstrand Broborgs inre muromkrets till drygt 200 meter. Den yttre muren löper inte hela varvet runt utan skyddar bara de mer långsluttande bergsidorna i syd och öst. Sluttningen i väst saknar yttermur, trots att den har rätt svag lutning. Men här är marken blockrik, och det förefaller som om stenblocken fyllt samma funktion av hinder som muren gör på övriga sidor.
Flygbilder av Broborg bekräftar detta, ansåg Löfstrand, eftersom den mark som vetter mot en yttre mur är påtagligt mindre blockig än där det saknas en yttermur. Det fanns under 1982 ingen tid till effektiv inventering av fornlämningarna utanför borgen, än mindre till utgrävning, men bådadera är angelägna för att se samband mellan borgen och övriga lämningar, skrev Löfstrand.
Löfstrand ansåg att "bosättningen" i borgen har pågått i mer än ett skede. För att dokumentera detta skulle man gräva i tunna skikt och tillvarata även småfragment av kol, brända ben bränd lera och annat. Uppsalageologen Peter Kresten anlitades bla för analys av den brända slaggen i murkrönet. Man skulle även mäta stenmängd och storlek, detta för att få grepp om hur stort arbete som lagts ner på att bygga borgen. Löfstrand räknade ut att det vid försvaret av Broborg fick plats ca 136 soldater på linje längs den 204 meter långa muren. Hurdant var samhället? Vilka var fienderna? Uppförde man borgen gemensamt ("demokratiskt") till skydd, eller var den en ett verk av en härskares order? Var Broborg ett slott där feodalherrens rikedom skulle skyddas? Detta var viktiga frågor vid den första grävningen.
Det första som faller i ögonen inne i borgen och som också syns bra på flygbilder är de blocksträngar som bildar rektangulära tomtningar, ansåg Lars Löfstrand i sin rapport om 1982 års grävning. Han gick t o m lite längre: "De är klara husindikationer". Bevis för att bebyggelse under ett eller flera skeden förekommit fann han i de kulturlager som hittades i alla provgropar som togs upp och som var spridda över hela ytan innanför murarna. De vanliga tecknen på bosättning fanns: träkol, bränd lera, brända ben. De krukskärvor som hittades första dagarna var så många att de räckte till "praktiskt taget ett helt lerkärl av obestämd järnålderstyp.“ I ett provschakt som lades ut tvärs över borgen hittades dessutom ett par bitar av en vävtyngd och rätt många slaggbitar. Slagg tycks också ha använts som fyllnadsmaterial, bla mellan grova stenar. Detta ansågs tyda på att borgytan använts efter händelser då höga temperaturer utnyttjats, tolkade Löfstrand.
Bild 3. Grävledaren, Lars Löfstrand, på toppen av Broborg. Foto 1982: Okänd.
"Murkrönet förefaller - efter vad som kan ses i dag - att ha en förslaggad översida, ett innanmäte av skörbränd sten och en förslaggad undersida. Att undersidan nått så hög temperatur måste bero på att också där funnits brännbart material", framhöll Löfstrand 1982. Träkol påträffades inne i muren, "tillräckligt för C14-prov”. De var från lövträ, troligen inte ek men ett ringporigt träslag. Utan tvekan har kolet kommit från muren eller lagret under denna. Under ett stolphål påträffades hålrum som, enligt Löfstrand, visade att stolphålet är en del av murkonstruktionen, Det var alltså murfunda-mentet som skymtade i stolphålet. En mängd material lämnades till Upplandsmuseet 1982.
Det finns ingen rapport från 1983 års grävning, men ett par C14-dateringar från den 19 april 1983. En har gjorts på träkol vid den inre muren, och efter kalibrering anges tiden till 523 e Kr, ± 105 år, dvs någon gång mellan 418 och 626. Ett annat prov, av kol som tagits ett tjugotal meter väster om Broborg (taget och bekostat av Husby-Långhundra hembygdsförening), har gett dateringen 170 till 70 f Kr. 1983 gav Upplandsmuseet ut en rapport (nr 6) från en konferens om arkeologi i maj 1983 där fornborgar och särskilt Broborg behandlades. David Damell tog i rapporten upp kopplingen mellan fornborgar och statsbildning och framhöll att bebyggelsen i Uppland stabiliseras under äldre järnålder och att Uppsalaområdet (centrum i Tiundaland) under romersk järnålder har en välbärgad bondebefolkning. Den ekonomiska stabiliteten har gjort att man i området fått underlag för politisk och social enighet, menade Damell, och hans hypotes blev att borgarna byggts som gräns- och tullstationer i en växande statsbildning, "urcellen” i en Sveastat.
Att man velat skydda sig mot yttre faror har lett till ett "statsembryo" i slutet av romersk järnålder/folkvandringstid med Gamla Uppsala som centrum. Detta bräckliga ”Uppsalarike" har därför bla byggt borganläggningar på strategiska punkter utmed Långhundraleden, Fyrisleden och Hågadalsleden, resonerade David Damell. Mer forskning hoppades han på, liksom att inom en femårsperiod få svar på frågorna om borgarnas funktion, en förhoppning som knappast uppfyllts.
Landets 1000 fornborgar är, framhöll Lars Löfstrand, en typ av fornlämningar som ger arkeologen en hel del information även utan grävning. Deras läge i terräng och landskap ger också mycken upplysning, framhöll han och visade statistiskt att antalet fornborgar i ett område står i direkt proportion till befolkningens storlek. De två säsongernas grävning på Broborg hade dels syftat till att få mer kunskap om ”en fascinerande fornlämningstyp”, dels varit något att samlas kring för en skara entusiastiska amatörarkeologer.
"Initiativet till projektet togs av Arbetsgruppen Långhundraleden - ett "järngäng" av mycket kunniga amatörer som ser som sin uppgift att på alla upptänkliga sätt utforska den forna samfärdsled som bl a går genom Långhundra härads öst-västliga sprickdal och därför i början av 1960-talet av Björn Ambrosiani döptes till 'Långhundraleden"', skrev Löfstrand. Det meterbreda schaktet i 1982 års grävning avsåg att ge svar på frågor om de tomtningar som med kraftiga stenblock rutade in borgkrönet i åtminstone ett dussin rektanglar. En annan avsikt var att utreda borgmurens uppbyggnad och förstörelse genom ett tvärschakt. Muren har ju, upprepar Löfstrand, i hela sin längd utsatts för mycket stark hetta. "Stensmältan har runnit, droppat och flutit till glasfluss- eller slaggliknande bildningar." I slutet av 1982 hade man nått fram till en teori, att tomtningarna var järnåldershus.
Bild 4. Långhundraamatörer i full aktion i borgen, juli 1983. UNT-foto: Mats Gerentz.
Detta var en av utgångspunkterna för 1983 års grävning, då man enligt Löfstrand “inriktade sig på att undersöka lämningarna av ett av dessa hus." Man hade valt den husgrund som låg närmast 1982 års murgenombrott och som övertvärats av provschaktet. Småningom hade i den delvis mycket steniga golvytan avtecknats formationer som kunde tolkas som stolphål för ett hus som saknat bärande timmerväggar. I ett av hålen fanns det träkol som gav den ovan nämnda C14-dateringen, 523 e Kr. Löfstrand nämner här ännu ett C14-prov, taget 1982 inne i själva borgmuren, och med 446 e Kr som datering. Han nämner också den glaspärla som Ma Sundqvist berättat om, hittad 15 cm under torven och daterad till romersk järnålder. Därmed finns för Broborg ett tidsspann mellan 446 och 600 e Kr, resonerar Löfstrand. Redan i denna rapport från 1983 tar Peter Kresten (nu vid RAÄ, UV Uppsala) upp Broborgs förglasade mur, men eftersom han tillsammans med Leif Kero på SGU i Uppsala under 1992 lämnat en grundlig rapport så ska vi här kort referera den i stället.
"EN AV DE BÄST BEVARADE AV EUROPAS FÖRGLASADE BORGAR"
Författarna konstaterar först att det typiska för förglasade fornborgsvallar är den glasiga, slaggliknande massa som binder samman stenmaterialet i vallen. Detta glas har bildats på plats - inte flyttats dit, och den här sortens fornborgsvallar har intresserat arkeologer och geologer sedan 1700-talet. Fn känner man till drygt 80 förglasade vallar i Skottland, ett 15-tal i Britannien och Irland, drygt 30 i Frankrike och ett tiotal i Tyskland och Tjeckoslovakien. I Sverige anger rapporten bara tre otvetydiga exempel: Broborg i Uppland, Kollerborg i Närke och Norsborg i Värmland. Man bör tillfoga fornborgen vid Vällnora, Knutby socken, identifierad som förglasad i september 1992.
De kan, antar författarna, ha tillkommit på tre olika sätt: konstruktivt (utvalt stenmaterial och bläster har nyttjats), destruktivt (vallen har stuckits i brand av fienden), och slumpmässigt(t ex som biprodukt vid metallhantering). Oavsett tillkomstsätt krävs mycket hög värme för förglasning, 1080 - 1190 grader Celcius för svenskt material, 1066 - 1235 grader för material från borgar i nämnda europeiska länder. Detta är minimitemperaturer. Toppvärdena kan ha legat flera hundra grader högre.
Nästan hela inre vallen av Broborg är förglasad, vilket enligt Kresten och Kero gör den till en av Europas bäst bevarade "förglasade borgar" (se Bild 5). Förglasningen finns bara längs den inre vallens inre murliv och är mer eller mindre tydlig. Svart, blåsrik smälta som runnit ut över skörbränd sten finns sporadiskt inom förglasningsområdet. Två bergartstyper dominerar vallarna och borgens omgivning: grov gnejsgranit och amfibolit. I förglasningen är gnejsgraniten oftast bara skörbränd (sällan glaserad), medan amfiboliten helt eller delvis blivit till en gråsvart och blåsrik smälta som tränger igenom och binder (“cementerar") den skörbrända gnejsgraniten. Amfibolit är en bergart som krävs för förglasning, i detta fall av vallen i Broborg.
Bild 5. Skiss över Broborg, enligt Kresten-Kero 1992. 1 = ingång, 2 = bevarad kallmur, 3 =raserade partier, 4 = inre släntat murliv, 5 = förglasat material.
Amfibolitblock är sällsynta, men en “utomordentligt hög frekvens" av de minsta blocken finner man i den inre vallens förglasade partier. Detta tyder på att ett urval gjorts både av bergart och blockens storlek i de förglasade borgpartierna. Småblocken tycks vara styckade ur större block. Den blockräkning författarna gjort stöder deras tolkning att vallen har förglasats avsiktligt. Man har även gjort geofysiska undersökningar och konstaterat att amfiboliten vid upphettning givit upphov till en "dramatisk ökning" av magnetfältet i förglasade områden. Vid stark hetta smälter amfiboliten och bildar glas, magnetit och vatten.
Broborgs förglasade vallar är huvudsakligen ett resultat av amfibolitens smältning, summerar författarna. Processen har krävt temperaturer på över 1000 grader Celcius, troligen mer än 1100 grader. Processen har krävt slutet utrymme, bläster eller motsvarande stark vind, och träkol har troligen använts som bränsle, konstaterar Kresten/Kero som är ytterst tveksamma till Grimsasagans antydan om en nedbränning av fiender. En palissad bör ha stått längs yttermuren - men där saknas förglasningen helt.
Förglasningen som berör nästan hela vallen kan inte ha gjorts i ett enda moment utan har skett i etapper. Dessa motsvarar de "boxar“ på två x en x en meter som författarna anser har använts vid processen. Stämmer den hypotesen så har de förglasade delarna konstruerats först, varefter vallen byggts färdigt genom kallmurning till det yttre murlivet.