MARKIM - ORKESTABYGDERNA OCH INGAS MÄRKLIGA RUNBUDSKAP
Ur en specialstudie från 1989
Av Torun Zachrisson, bearbetad av Ma Sundqvist.
Torun Zachrisson, f 1960, fil kand i arkeologi vid Stockholms universitet, arbetade åren 1982-88 vid Riksantikvarieämbetets fornminnesinventering. Hon medverkade även vid NAU:s grävläger i Granby 1988 och på Adelsö 1992. Hon arbetar fn på en doktorsavhandling om vikingatida silverskatter i Uppland och Gästrikland. l sin forskning fäster hon stor vikt vid runstenar och ortnamn. Arbetsgruppen Långhundraleden anslog pengar till studien som omfattar Markims socken och särskilt inriktades på yngre järnålderns betydelse och samhälle.
Jämförande studier gjordes i Orkesta.
Markim nämns första gången 1287 som "Markem". Sockennamnet är sammansatt av förleden mark- som betyder skog och efterleden -hem som förmodligen betyder trakt. Namnet är tidigast känt som sockennamn. Socknen ligger vid en dalgång som genom åarna från Ekeby och Örsta samt Viby har kontakt med Mälaren via Fysingen.
Karta 1. Kartan visar "vägen" ut i Mälaren via Fysingen. SGU:s kartvisaren.
Öster om vattendelaren, på sockengränsen mot Orkesta, har man genom en tvärdal kontakt med Långhundraleden. De smala vikar som under äldre järnålder nådde upp till Markims och Orkestas kyrkor, omvandlades under järnålderns senare del till åar och grunda sjöar. Seminghundra härad nåddes under vikingatid av fjärdar bara i sina utkanter, vid Helgö i Långhundraleden där fjärden förde vidare ut i Saltsjön och den fjärd vid Skånela kyrka som ledde mot Mälaren.
Karta 2. Kartan visar var tvärdalen ligger, markerad med en blå slinga. SGU:s kartvisaren
Seminghundra är ett av Upplands gravfältsrikaste häraden med sammanlagt 279 gravfält, där ett gravfält definieras som fem eller fler tätt liggande gravar. Att datera gravfält före undersökning har visat sig stöta på svårigheter. Häradet är väl ägnat att göra studier av bebyggelsen, eftersom fornlämningarna i stort är välbevarade. Däremot är det svårt att tidsfästa gravfälten till äldre eller yngre järnålder, eftersom de är så enhetliga till sin utformning.
Markim- och Orkestabygderna är naturgeografiskt sett tämligen lika. Åkermarken ligger idag i anslutning till de postglaciala lerorna, som gradvis torrlades i samband med landhöjningen. Bebyggelsen är vanligen belägen i anslutning till de mindre bergs- och moränryggar som finns i dessa områdens närhet. Man vet mycket litet om boplatser under tiden före bronsåldern i det här området. Tecken på att människor har uppehållit sig här är de lösfynd som gjorts, främst från stenålderns slutskede, exempelvis en mejsel av närmast karelsk typ och skafthålsyxor. Ett enda lösfynd av flinta har noterats: en spjutspets i brun flinta. En holkyxa i brons och en nackböjd grönstensyxa kan dateras till bronsåldern.
I dalgången som löper upp mot Långkärret förbi Lundby i Orkesta finns ett antal boplatslämningar från bronsålder. Det är skärvstenshögar, ensamma eller i grupp, som ligger på mindre moränhöjder och i dalgångens slänter. Malstenar, i något fall med löpare, har hittats men senare flyttats.
Karta 3. Kartan visar en del av det som nämns i texten ovan. Riksantikvarieämbetets karta Fornsök.
I bygder där det finns skärvstenshögar, alltså lämningar från bronsåldern brukar det också kunna finnas älvkvarnar. En skålgrop eller älvkvarn är en grop som knackats in på hällar eller på lösa stenar. Vid specialinventeringen påträffades en lokal i Örsta. Denna är belägen på 25 m ö h, på uppstickande berg i dagen ONO om byn och består av ett 15-tal älvkvarnar. Ytterligare tre platser med sammanlagt 47 älvkvarnar har påträffats. Den största lokalen som innehåller 36 älvkvarnar finns på en mindre bergrygg. Det är inte osannolikt att man i framtiden inom detta område skulle kunna påträffa hällristningar.
Bygden tycks vara tämligen fast redan under äldre järnålder. Andra fornlämningsmaterial bidrar till den uppfattningen, bl a utbredningen av stensträngar i bygden. Stensträngar är förhistoriska hägnader, som troligen användes till att hålla djuren borta från åker- och ängsmarkerna. Dessa ger tillsammans med de nyfunna platserna med älvkvarnar en ytterligare dimension i bronsålderns och äldre järnålderns kulturlandskap. I området har enstaka forsknings- och exploateringsgrävningar av fornlämningar utförts. De gav fynd av bl a hartstätningsringar och rensade brända ben, alltså typiska fynd från äldre järnålder. Hartstätningsringen är det som blir kvar av en behållare av organiskt material, näver eller trä. Undersökningar har gjorts på gravfält från yngre järnålder. Då har bl a påträffats nitar av järn, bitar av lerkärl, en brynsten, bältebeslag i brons, flinta och keramik samt brända ben. I en skelettgrav från yngre järnålder fann man en blå pärla. Graven hör troligen hemma i vikingatid. l en annan grav från yngre järnålder, kallad ”kung Snåttes hög" fann man keramik, randbeslag av järn och järnnitar. I SV kanten av samma gravfält påträffades vid markarbete ett vikingatida svärd.
MARKIM OCH ORKESTA
Man anser att Markim under yngre järnålder bestått av ca 12 gårdar. Dessa har varit Husby, Bergby och Lundby, med de under yngsta vikingatid utbrutna enheterna Vreta, Vivelsta, Saxsta och Prästgården. I Markims norra delar återfinns bebyggelseenheterna Snåttsta, Ekeby, Örsta och Lena. Viby och Vaxtuna i Orkesta socken har ursprungligen utgjort en enhet, som under yngre järnålderns slut delats i två. Yvlinge saknar fornlämningar från yngre järnålder och antyds möjligen vara en medeltida uppdelning av en tidigare enhet. Gården kan möjligen också vara en nykolonisation.
Karta 4. Kartan visar gårdarna i Markim. Markims socken 1856. Lantmäteriet.
Det har inom Markim- Orkestaområdet skett påtagliga bebyggelseförändringar. Exempelvis ägan Ybelholm i Markim, troligen under medeltiden avsöndrad ifrån Husby. Gården hette tidigare Ybble eller Ybbele och finns omnämnd 1446. Är 1677 blev gården säteri under namnet Ybelholm och förblev bebyggd in på 1800-talet. Den kallas på 1600- och 1700-talskartor även för Hybelholm, Hybelen och Ybelholmen. Grunderna efter Ybelholm ligger i dag väl synliga på en holme Ö om den nu igenvuxna Ybelholmssjön. Stengrunden är ovanligt stor, för att vara en grund från en sentida bebyggelseenhet, 20 x 12,5 meter, (orienterad i nord/syd), med några mindre grunder intill. Förmodligen är detta grunderna efter den sätesgård som omtalas på 1500-talet.
VAD TRAKTENS RUNSTENAR BERÄTTAR
Runstenstexterna visar att förbindelser har förekommit bygderna emellan i ett flertal fall, åtminstone bland de runstensresande delarna av befolkningen. Dalgången har verkat sammanlänkande i högre utsträckning än vad vattendelaren verkat åtskiljande.
Gyrid och Gudlög var döttrar till Onäm, det omtalar de på en runsten i Lundby, Markim. Om Onäm finns upplysningen att han och hans brorson Ulv, båda bodde ("buku") i
Borresta (Orkesta). Den ena Onämsdottern blev gift i Vallentuna med Ulv i Skålhamra, det var Gyrid. Den andra blev gift med Ansur i Lundby i Markim, det var Gudlög. Ulv i Borresta, som alltså var kusin till Gyrid och Gudlög, högg senare sten över sin gode frände Ulv i Skålhamra, Gyrids make (Borrestasläkten U 161, 328, 336, 343 och 344). Skålhamrasläkten är, liksom Borrestasläkten, känd genom ett flertal runinskriptioner och monument (U 100, 160, 161, 225 och 226, stav och tingstad).
Inom Husbyns ägor i Markim finns ett runstenspar, som har rests av föräldrar över sin senfödde son, Sven. Fadern i Husbysläkten hette Sigröd (U 326 och 327). En sten som omtalar ett brobygge, har så länge den varit känd suttit inmurad i sakristieväggen till Orkesta kyrka. Stenen är rest av sonen Hära över fadern Holme, "Sigröds huskarl” (U 335). Det är alldeles säkert samme Sigröd som omtalas vid Husby.
På runstenen omnämns ett brobygge, och den bör ursprungligen ha stått invid en sankmark eller ett vattendrag. Stenen kan naturligtvis vara flyttad ett längre stycke, men det ligger nära till hands att förmoda, att den stått rest i anslutning till det vattendrag som i söder rinner förbi Orkesta kyrka eller i närheten av den mindre bäck mellan Borresta och Orkesta byar som mynnar ut i samma vattendrag.
Inga, som bortgiftes med Ragnfast i Snåttsta (Markim), var bördig från Hillersjö (Hilleshög) gård på Svartsjölandet. Hon var det enda kvarlevande barnet efter Gudrik och Gerlög (U 29). Hilleshögs gård är den gård på vars mark den nuvarande sockenkyrkan är byggd. Vid kyrkan finns tre storhögar, varav den ena kallas Hildishögen.
Torbjörn, som anlitades för att utföra den stora ristningen vid Hilleshögs gård kallar sig för skald, något som annars bara finns nämnt i ett fall i Västergötland och ett ytterligare fall i Uppland. Hilleshög var förmodligen en bebyggelse utöver det vanliga i det dåtida Mälardalen. Det finns flera tecken som tyder på detta. Under medeltidens slut är gården en stor kronogård om sex hemman. Det är sannolikt att Inga gjort ett mycket gott gifte med den bakgrund hon hade. Man kan därför anta att Ragnfast i Snåttsta har varit en ansedd man i det dåtida samhället.
Ragnfast i Snåttsta hade en huskarl, Assur (U 330). Frågan är om Ansur i Lundby, som Gudlög Onämsdotter var gift med, kan vara samme Assur som Snåttstastenarna nämner (U 328). Så långt bär dock inte materialet - Assur är ett inte helt ovanligt mansnamn (U 276). Titeln ”huskarl" däremot, är sällsynt i Mälardalen (här avses Uppland och Söder-manland). Den förekommer bara på tre av sammanlagt ca 1560 runinskrifter. I Södermanland förekommer den på Turingestenen, där bl a huskarlarna reser sten och prisar de avlidna bröderna: “De höllo sina huskarlar väl” (SÖ 79). Huskarl är intressant som titel, eftersom den helt saknas i medeltida svenska källor och i landskapslagarna; det är något som hör vikingatiden till. Huskarl var en beteckning på en medlem i hirden.
Karta 5. Markims och Orkestas runstenar som nämns i texten ovan. Kartan kommer från https://app.raa.se/open/runor.
Följet eller hirden är en germansk tradition, med anor långt tillbaka i tiden. En huskarl var en fri man som slöt sig till en storman och ingick i hans följe. Huskarlen beskyddade och gav prestige åt sin storman, mot vilken han också var lojal. l gengäld underhölls han av sin herre, levde i hans hus och belönades med gåvor av olika slag.
I Uppland finns bara två fall där huskarlar är nämnda, nämligen i just Markim och Orkesta socknar. Av inskrifterna framgår att enheterna med huskarlar båda gäller Markims socken - Husby och Snättsta. En forskare, som tittat närmare på runstenstitulatur, framkastar att ett samband möjligen skulle kunna finnas mellan Ragnfast och Sigröd och deras huskarlar och kungsgården Husby.
För att komma närmare problemet varför runstenar restes där de gjorde bör man se till de bebyggelseenheter som har fler än en runsten. Vi väljer ut området Borresta/Yttergärde och Granby/Hyppinge. Om man ser till de äldsta kända karterade gränserna så verkar runstenarna ha placerats så att de markerat ägogränserna. Där gårdens eller byns ägor har stött emot grannarnas rågångar har en sten rests. Det här är särskilt åskådligt i fallen Granby/Hyppinge och Borresta/Yttergärde. Men runstenarna står inte godtyckligt placerade utefter dessa gränser. De tycks vara placerade på punkter där gränser sammanfaller med färdvägar och särskilt på punkter där anhalter finns, i form av vadställen, broar och vägmöten.
I Markim finns två bebyggelser med runstenspar vid broövergång: Snåttsta och Husby. I fallet Husby har vi att göra med ett en bro som anlagts till minne av en avliden son. Husbys runstenar finns medtagna på en storskifteskarta från 1764. Den ena runstenen är markerad omedelbart väster om en bäck och norr om en väg. Ytterligare en sten är utritad söder om vägen, men den är inte lika markerad som den norra. Här har runstenarna enligt inskriften rests samtidigt. De har rests på samma sida om bäcken och i anslutning till vägen mot Orkesta. Bäcken är samtidigt gräns mot nästa gård/by. Runstensparet har förmodligen varit rest på den tingsplats som funnits på marken som sluttar mot öster ner mot bäckfåran. I Snåttsta anläggs en bro över en sankmark, intill den västra utfartsvägen ifrån Markims norra delar. Runstenarna reses samtidigt med att bron uppförs till makens minne, alldeles som den uppfördes till sonens hågkomst i Husbyn.
Skillnaden är att här står runstenarna alltså inte i en gräns som i de övriga fallen. Kanske är det därför av betydelse att runstenarna inte är placerade på samma sida om broövergången, utan att de står resta på ömse sidor om den. I detta fall har gårdens ägor sträckt sig vidare bortåt, till skillnad från Husby och Granbyfallen där runstensparen stod på samma sida om gräns/bäck. Det är ovisst om detta har betydelse.
RAGNFAST OCH INGA, SNÅTTSTA OCH VRETA
(För att se var de nämnda runstenarna står se karta 5 ovan.)
I själva Snåttsta och kring dess ägor finns i dag tre bevarade runinskrifter (U 329, 330 och 331). En runristning i fast häll finns vid bytomten, på dess krönrygg. Två runstenar kantar den "bro" över vilken den västra utfartsvägen från byn löper. Alla dessa runinskrifter är till både stil och innehåll så likartade att de anses vara ristade inom en och samma korta tidsrymd.
Dessa stenar reser Inga Gudriksdotter över Ragnfast i Snåttsta, sin man, sedan han avlidit. På den runristade hällen uppe vid gården omtalar hon, förutom den välkända runstensformuleringen, även ägoförhållandena för själva gården eller byn: "Inga lät rista runor efter Ragnfast, sin man (bonda sin). Han ägde ensam denna by efter Sigfast, sin fader. Gud hjälpe deras ande" (U 331).
Först kan vi notera att byns namn är utelämnat. Det är naturligt, eftersom hällen ligger ristad uppe vid själva boningshusen. En parallell till detta är Granby, där byns/gårdens namn finns ristat på den runsten som står nere vid utfartsvägen, men inte på den runhäll som finns uppe vid själva gården/byn. Där sägs bara att Finnvid ägde ensam allt först (U 337 och 338).
Sedan kan vi även notera att de allra närmsta släktförhållandena är de som finns redovisade närmast bebyggelsens centrum; Ragnfast var son till Sigfast och genom Ragnfast gick odaljorden vidare inom släkten, och han var gift med lnga (odaljord avser jord som gått i arv i flera släktled).
Vid broövergången väster om Snåttsta lät Inga resa ett runstenspar. Där sägs att hon lät resa dessa stenar efter Ragnfast, sin man. På stenen vid brons östra kant finns tillägget: "Assur var hans huskarl" (U 330), medan det vid brons västsida står "Han var broder till Gyrid och Estrid“ (U 329). Här får vi som läsare upplysningar om Ragnfasts syskon och den man som ingick i hans följe. Kanske hade Ragnfast fler män i följet, men Assur var den som var viktig att nämna. Någon tid efter det att Ragnfast dött så dör även Ingas och Ragnfasts enda barn. Då låter Inga resa en runsten med inskriften: “Inga reste stav och stenar efter Ragnfast, sin man. Hon kom till arv efter sitt barn." (U 332). Genom runristningen vid Ingas föräldragård på Mälaröarna så vet vi att detta enda barn var en son. Han nämns aldrig vid namn kanske för att han dog vid späd ålder (U 29).
Runstenen skiljer sig stilmässigt från de tre tidigare stenarna. Den stav som omtalas i texten var sannolikt en trästång som har varit rest över Ragnfast. Stav reste också Ulvs i Skålhamra söner över den döde fadern (U 225 och 226). Denna stod placerad invid den tingstad som sönerna samtidigt uppförde vid Vallentunasjöns östra strand.
Mot denna bakgrund vore det intressant att veta var Inga låtit placera den runsten som omtalar att hon ärvde Snåttsta gård. Men detta har inte visat sig vara en helt enkel uppgift. Det blir därför nödvändigt med en utförligare redogörelse kring de kända omständigheterna kring stenen.
Den fjärde Ingastenen finns omtalad 1727. Olof Celcius d ä var en i dåtidens akademiska kretsar känd kulturpersonlighet och intresserad runforskare. Sommaren 1727 gjorde han en resa i södra Uppland. Den 1 maj 1727 har han vid samtal med sekreteraren i Antikvitetsarkivet på dennes gård upplysts om att det vid Snåttsta finns ytterligare en runsten rest av Inga. Tre tidigare runristningar hade varit kända för forskningen genom Peringskiölds teckningar.
I Celcius' handskrivna bok om Svenska Runstenar står: “En runehäll wid byn derest trenne andra Runestenar finnas med Ingas nampn. Dixit dn. Secr. Helin d. 1 Maii 1727 wid Secr. Helins gård. qui mirabatur unam mulierem tot inscriptiones reliquisse (förundrade sig över att en ensam kvinna hade rest alla dessa stenar). Celcius skriver här att det finns en runhäll vid byn, och på samma ställe finns ytterligare tre runstenar med Ingas namn; det verkar rimligt att tolka detta som att alla Ingastenarna varit resta i nära anslutning till Snåttsta by.
Går man så till Celcius' ortsregister längst bak i boken så står ovanstående notis upptagen under "Marckhems by". Celcius hade sedan tidigare antecknat de förut kända Ingastenarna, som var kända genom Peringskiölds träsnitt.
Vid dessa anteckningar har han gjort ytterligare notater, eftersom han den 1 juni återigen diskuterat saken med Helin. Helin hade då sagt honom att en fjärde Ingasten påträffats strax vid gården i en häll. Men här har Celcius sannolikt gjort sig skyldig till en sammanblandning, som författarna till Upplands runinskrifter också visat. De båda har talat om den nyfunna Vretastenen, men Celcius har trott att denna utgjorde en runristning i fast häll.
Runstenen är känd genom en avbildning från 1742 av C Hagelberg, kanslist vid Antikvitetsarkivet. Han var utsänd av dåvarande sekreterare Helin. Då teckningen publicerades i
J Liljegrens Fullständig Bautil 1832, står stenen som Seminghundra härad, Markims socken, Wreta. Detta är den enda uppgift, som knyter runstenen till en angiven plats - nämligen Vreta, grannby till Snåttsta. På Hagelbergs teckning ser stenen ut att ligga i en betesmark.
R Dybeck skriver i sina reseberättelser från 1868, då han besökte Markims socken, att "C Hagelbergs runsten vid Vreta, funnen 1742, söktes länge, men förgäfves". 1936 och 1940 eftersöktes stenen på nytt, även då utan framgång, inför publiceringen av Upplands runinskrifter. Bönderna i Vreta har också letat men utan resultat. Teckningen i Bautil och lokaliseringen av runstenen till Vreta är de sista spår av runstenen som finns att tillgå. Kanske bör den sökas i anslutning till vägen mellan Vreta och Snåttsta ägor?
Runstensgårdarna i undersökningsområdet har visat sig ha kontakter över olika delar av Uppland, såsom Mälaröarna och Vallentuna, och dessa kontakter bekräftades genom giftermålsallianser. Att man "ensam" ägde odaljord var tydligen viktigt att påpeka, kanske därför att motsatsen hade blivit vanlig. Möjligen var ett gammalt system kring jordägande i upplösning, så att skifte av odaljord eller köp av jord blev allt vanligare med tiden. Är det kanske så de runstenar ska ses som markerar ägornas begränsning, som i Granby/Hyppinge, Husby och Borresta?
Karta 6. Kartan visar kontaktnätens utsträckning. Kartan kommer från Eniro.
Under vikingatiden finns det i Attundalands centrala delar, vissa runstenar som omtalar rikedomar. En del av dessa runstenar berättar om att man tog gäld i utlandet, att man var med om att brandskatta England. Bland dessa återfinner vi bl a Ulf i Bårresta. Dessa runstenar återfinns alla i trakterna kring Markim-Orkestaområdet, nämligen i Orkesta, Vallentuna och Össeby-Garns socknar. Förmodligen ingick dessa män från centrala Attundaland bland Knut den stores nordiska följesmän och fick som sådana del av gälden. De torde ha haft med sig av det engelska silvret hem.
Trots detta har det i detta område inte hittats några silverskatter från motsvarande tid. De fragmentariska silvermynt som hittats i de vikingatida husgrunderna vid Granby-Hyppinge, visar ändå att man hanterat silver. Man har därför sannolikt omsatt silvret och ej grävt ned det i jorden. Ett exempel på att så skulle kunna vara fallet utgör Vedahällens omnämnande att man köpte gård, i detta fall med rikedomar som man anskaffat i Gårdarike (U 209).
Bild 1. Torun Zachrisson lär en grupp amatörer hur man markerar fyndens läge på skissen. Adelsölägret sommaren 1992. Foto: Gunnar Olsson.
Dessa antaganden kring hanteringen av silver skulle ligga i linje med de tendenser i den vikingatida bebyggelsen och samhället som har förts fram i denna rapport: att man i områdena kring Långhundraleden och Vallentunasjön haft tendenser till begynnande godsbildning (Torsholma), att privata följen med institutionaliserade beroenden över människor förekommit (huskarlar i Husby och Snåttsta, skeppsmanskap i Rolsta), att dessa beroenden i vissa fall under medeltid har övergått i beroenden över andra byar/gårdar (Snåttsta/Ekeby), att man haft ett kontaktnät som stärkts genom giftermålsallianser (Borresta - Skålhamra, Hilleshög - Snåttsta), och att markering av jordägande och egendomens gränser varit betydelsefull.
Karta 7. Kartan visar de begynnande godsbildningarna. Kartan kommer från Eniro.