UTGRÄVNING PÅGÅR! OM STORHÖGARNA I HUSBY-LÅNGHUNDRA
Av Ma Sundqvist
Inom den fornlämningsrika Husby-Långhundra socken finns några s k storhögar, troligen gravmonument över betydande
personer i bygden, Mest kända är Brunnshögen, ca 200 m norr om kyrkan invid vägen mot Annelund, och Gulders hög
eller Gullhögen invid den södra Tibblegården. Gullhögen låg dessutom nära Långhundraleden, Båda högarna har
undersökts av arkeologer, och resultaten kommer att bli ytterst intressanta av hittills framkomna fynd att döma.
Redan år 1673 skriver dåvarande prosten Anders Laurentíi Barchare följande:
"Bredevyd Husseby Kyrkia ähr ehn stoor Joordhögh, vid nampn Brunshöghen, på nårsijdan om kyrkian; seyes i denna
högen hafver synts Eeldh, som skolat flyget der ifrån till ehn annan stoor högh vidh Nampn Gulldenshöghen på
Wackerberga eger, uthi hvilken seyes vara skatter nedgrafne af Sölfver, men intet annat funnet än kohl, när dher
effter ähr sökt."
Karta 1. Kartan visar högarnas position. Riksantikvariatet Fornsök.
BRUNNSHÖGEN
Brunnshögen, med fornlämningsnummer 107, började undersökas av studenter från Uppsala universitet år 1977. Åren
1980 och 1981 fortsatte undersökningen med några få forskare, och man gjorde storartade fynd, samtidigt som högen
gav exempel på olika gravskick från skilda tidsepoker. F n har högen en diameter av ca 25 m, och höjden är ungefär 3,5 m.
Den anses ha varit betydligt större tidigare men har blivit kraftigt skadad genom grustäkt. Högen består av flera skikt med
hittills fyra fastställda gravanläggningar.
Bild 1. Brunnshögen i genomskärning. De finaste fynden gjordes i del översta av de två brandlagren. (skuggat).
Den översta graven hade ett nästan metertjockt lager av torv och jord över ett stenlager som placerats på ett kraftigt
brandlager. Detta visade sig innehålla en mångfald av fynd med hög kvalitet. Man antar därför att det rör sig om en
stormansgrav, kanske kungagrav, och att den gravlagde troligen haft anknytning till bygden med sin kungliga Husaby
eller dess föregångare i Tunagården nära gravhögen. Flera av fynden har ornamenteringar som daterar den översta
och rikaste graven till 500-talet e Kr.
Till stor del består fynden av guld och silver, som tyvärr blivit så svårt skadat vid likbränningen genom den enorma
värmeutvecklingen att endast fragment finns kvar. Emellertid finns bland fynden speciellt vackra slipade granater och
turkoser, som inte elden förmått skada. Vanligtvis brukar almandiner (slipade granater) ha en diameter av ca 5 mm. Men
här var diametern för de största 25 mm. Vidare fann man många fragment av spelbrickor. En var av romerskt ursprung
och tillverkad av elfenben. En annan var nästan oskadad och ett mycket förnämligt hantverk.
Den översta brandgraven antas vara efter en man, och den innehöll ovanligt mycket ben, ca 50 liter. Efter en fullvuxen
människa brukar det bli 3-4 liter brända ben, men här fanns alltså mer än tiofalt. Man tror därför att det lagts ned ett flertal
hästar och andra djur som gravgåvor. Själva likbränningen kan inte ha skett på graven utan måste ha ägt rum på någon
annan plats som rymde de många och stora kropparna. Sedan har allt bränt benmaterial samlats ihop och gravlagts
ovanpå en tidigare gravkulle, vars jordfyllda topp helt enkelt planats ut till underlag.
Bild 2. Avvägnings- och utgrävningsarbete i Brunnshögen sommaren 1991. Foto: Gunnar Olsson.
Bland alla droppar och pärlor av det smälta guldet och silvret i detta översta lager har arkeologerna även funnit följande
noterbara fynd: två örnhuvuden av förgyllt silver med röda stenar som ögon, ett ganska platt fågelhuvud av silver, större
och mindre fragment av silver med stiliserad djurornamentik, filigranarbetade guld- och silverfragment och några brons-
delar. Dessutom har man funnit ett antal björnklor, tärningsdelar, textilfragment, ett stort antal (mer än 50) slipade
granater, s k almandiner, drygt 10 turkoser samt diverse glasfragment i grönt med inlagda ”trådar” i olika färger.
Bild 3. En hästkäke hittad under sommaren 1991 i Brunnshögen. Foto: Gunnar Olsson.
I andra skiktet uppifrån påträffades först ca 60 cm mofyllning. Den hade tydligen lagts på för att ordentligt täcka en relativt
stor stensättning. Gravgömman låg nedgrävd under mitten av stensättningen i ett påfört lager av sand och grus. l ena
ändan av stensättningen upptäcktes en sekundärgrav med brända människoben. Sot eller kol hittades inte här, varför
allt tyder på att även denna likbränning skett på annan plats, innan de rengjorda benresterna gravlagts. Således fanns
i detta skikt resterna av två personer, men tyvärr saknades fynd för säker tidsbestämning. Stensättningens kantkedja
låg delvis ovanpå ytterligare en grav, och arkeologerna grävde då ned i det tredje skiktet uppifrån. Detta visade sig
också innehålla en brandgrav, eventuellt en bautastensgrav. Den var placerad i högens norra del och bestod av en krets
med stenar samt en fördjupning där det låg brända ben och en hartstätningsring som tillslutit något kärl av trä eller näver.
Bild 4. Fint träkol blev vad man fann till en början i Gullhögen. Foto: Gunnar Olsson.
Det är vanligt att våra förfäder reste en bautasten invid en sådan gravgömma. Inga andra fynd hittades. Emellertid anser
forskarna att denna understa grav är från perioden 0 - 400 e Kr, alltså från romersk järnålder. Den hade anlagts på en
bädd av grus och sand, och därunder skymtade ett sot- och kollager vilket efter undersökning visade sig vara den
ursprungliga åsytan som avbränts. En märklig omständighet med högen är att det igenom de två nedre skikten finns ett
ovanligt stort stolphål. Dessutom finns spår efter stolpen ända ner i ursprungsmarken, och man påträffade smärre
trärester i hålets botten. Avslutningsvis kan konstateras att det är med spänning man avvaktar resultaten från olika
prov och analyser.
Arkeologiska fakta har kontrollerats av Gunnar Hedlund, Gustavianum.
GULLHÖGEN
Den andra storhögen, Gullhögen, håller forskare från Stockholms universitet på att totalutgräva. Den har fornlämnings-
nummer 30 (L1943:1357 nuvarande nr i Fornsök reds anm.) och ligger på ett berg där våra förfäder mycket väl har
utnyttjat rådande terrängförhållanden för att bygga högen så stor och monumental som möjligt. Dess diameter har
uppmätts till ca 35 m och höjden till nära 5 m. Troligen har den varit något högre. De sommartid pågående grävningarna
startade 1988 då man fortsatte det arbete som den inneboende grävlingen redan ägnat sig åt under flera år. Det var
egentligen dennes framfart som till slut resulterade i att utgrävningen kom till stånd, eftersom djuret skadat högen
avsevärt och släpat fram massor med kol som då och då transporterats in till Uppsala.
Bild 5. Grävledaren, Birgit Arrhenius, på grävplatsen Gullhögen. UNT-Foto: Inga-Lena Hellberg.
Forskarnas fynd blev till en början desamma som grävlingens, dvs endast träkol av hög kvalitet i massor. Men dessutom
fann man på ca 80 cm djup i högens mitt ett litet hammarliknande järnföremål, ca 7,5 cm långt. För övrigt konstaterade
man att högen var prydligt lagd av torvor. Och på flera ställen inuti högen påträffades enorma träkolslinser, ca 30 cm såväl
breda som djupa. De följde högens insida och blev till stora ringar. Något liknade har aldrig tidigare konstaterats, och
forskarna är nu mycket förbryllade över högens konstruktion, som hittills varit helt okänd.
Bild 6. Lagren av träkol var skarpt markerade i högen under utgrävníngen av Gullhögen. Foto: Gudrun Vällfors.
Dessa hårt hoppressade kolringar återfanns på olika nivåer i högen och måste därför ha anlagts vid skilda tidpunkter. Man
har sett att kolet kommer från hugget trä eftersom en del bitar är obrända, och dessa har kunnat tas tillvara för analys.
Forskarnas uppfattning är att man lagt stora mängder hugget trä i en vid ring som sedan tänts på. När så eldringen tagit
sig ordentligt har den täckts över med torvor som packats tätt ihop. Dessa har då troligen varit fuktiga efter att ha tagits
upp från närliggande lågmark. Därigenom har det uppstått en pyrande eld som förkolnat träet och framkallat rökutveck-
ling under kanske månadslång tid. Röken måste ha synts vida omkring, och man kan därför undra om förfäderna ägnat
sig åt en ”gudomlig” rit i något dåtida religiöst kultsammanhang.
Gullhögen ligger faktiskt på en plats som under tidig bronsålder varit nära nog vattenomsluten, och det finns flera
lämningar såsom bronsåldersrösen i närheten och en hällristning inom synhåll. Men vågar man tro att högen kan vara
så gammal? Det kan även tänkas att den döde skulle förses med en rikedom av kol som ett slags hedersbetygelse.
Troligtvis har kolet varit eftertraktat som handelsvara eftersom det var nödvändigt för t ex metallgjutning. Arkeologernas
beräkningar visar att den torvmängd som gått åt för att anlägga Gullhögen måste vara från en yta på ca 3 hektar, och
mängden utvunnet kol tror man kan komma att uppgå till totalt ca 20 kubikmeter. l botten på högen har forskarna
påträffat en rektangulär fylld stensättning, ca 14 x 6 m. Den ligger orienterad NO/SV och är ganska låg och flat men
byggd av kraftiga stenar. Den var helt övertäckt av mycket stora mängder sot och kol. Det måste ha varit en väldig
trähög som förvandlats till den första och kanske största "kolmilan" i högen.
Den stora begivenheten under 1990 års undersökning i Gullhögen var den vikingatida sekundärgrav som påträffades
omedelbart ovanpå nämnda stensättning i högens centrum. Denna visar samtidigt att man använt gamla gravhögar för
nya gravsättningar långt fram i tiden. Även den var en brandgrav som hade packats in i torvhögen sedan likbränningen
skett på en annan plats. De brända benresterna hade lagts i hela tre krukor som placerats så att en stod ovanför de andra
två. Vanligtvis brukar benresterna ligga i enbart en kruka, och mera sällan påträffas två krukor.
Bild 7. Intill en av krukorna påträffades ett svärd som stuckits rakt ner í marken, Foto: Gudrun Vällfors.
En gravgömma med tre krukor är därför något mycket speciellt och väcker nya frågor. Fanns det bland gravgåvorna ett
flertal djur, eller är det så att man gravsatt flera personer samtidigt? Intill en av krukorna fann man ett svärd stucket rakt
ned, även det ett ovanligt begravningsförfarande. Svärdfästets knapp hade tauschering (inläggning) av silver och koppar,
vilket därmed ger det en datering till ca 800-talet e Kr.
I övrigt hade klingan en blodränna och är troligen av damaskerad typ, dvs den är sammansmidd av flera olika järnkvaliteter.
Dessutom påträffades ett litet bryne överst i en av krukorna, naturligtvis hänförligt till svärdet. En av de andra krukorna
hade en obränd tuppsporre överst, möjligen en symbol för god och riklig "färdkost", som den döde fått med sig.
Kanske blir 1991 avgörande för att vi ska få svar på många av de frågor som hittills bara blir fler och fler. Intressant blir
bla om tiden för ursprungsgravens anläggande kan fastställas. Preliminärt garderar sig forskarna fn till tiden före yngre
järnålder. På en åker intill den södra Tibblegården står en skadad runsten vars text lyder: "Ragnfast lät göra dessa märken
för Ingefasts själ och Gullevs".
Huruvida det finns något samband mellan namnet Gullev och Gullhögen är naturligtvis omöjligt att fastställa, även om det
är näraliggande att tro det. Kanske ville de efterkommande minnas och ära sin hedniske anfader, då de i kristen tid kring
1000-talet lät hugga och resa stenen. De duktiga forskarna kommer säkert att göra många intressanta iaktagelser även i
fortsättningen.
Arkeologiska fakta har kontrollerats av Birgit Arrhenius, Stockholms universitet.