RINKEBYAR VID LÅNGHUNDRALEDEN OCH EN ”HAUKR” FRÅN VALLENTUNA
Av Lars Sjösvärd
Lars Sjösvärd, f 1950, blev fil kand 1980 och arbetar f n på en avhandling om social skiktning under Vendeltid. Även där är Rinkebyarna viktiga. Han kom 1976 till Riksantikvarieämbetet och UV-enheten, men var även knuten till Helgöprojektet. Han arbetade en tid hos David Damell på F-avdelningen och är nu förste antikvarie och chef för utredningsgruppen som gör arkeologiska utredningar. Sjösvärd var grävledare på Adelsö sommaren 1992.
Flera bebyggelseenheter med namnet Rickeby ligger utefter den förhistoriska vattenled som kallas Långhundraleden: Rickeby i Vidbo socken, Rickeby i Gottröra socken och Rickeby i Kårsta socken. Till dessa kan man också föra Rickeby i Vallentuna socken som i ett tidigt skede varit anslutet till Långhundraledens vattensystem.
Karta 1. Kartan visar de ungefärliga lägena för Rinkebyarna. Karta Lantmäteriet.
Ortnamnet Rickeby, en uppländsk variant av Rinkeby, härleds språkligt från fornsvenskans rinker, enligt ortnamnsforskare i betydelsen "krigare i konungs eller hövdings tjänst" (Kuhn 1944). Rinkeby tillhör ett skikt av ortnamn som alla kopplas till krigarfunktion, militära ämbetstitlar eller administrativa funktioner. Andra exempel på detta är Karleby, Svenneby, Tegneby, Hersby och Brottby (Hellberg 1967). Flera ortnamnsforskare och bebyggelsearkeologer anser att namnen mer eller mindre direkt kan knytas till ett högre samhällsskikt i ett differentierat järnålderssamhälle, men även kopplas till en så kallad centralortsfunktion (Hellberg, Hyenstrand m fl). Efterledet -by förs av språkliga skäl ner i mellersta järnåldern. Med funktionsbetecknande förleder som rink eller smed anses bynamnen vara yngre och dateras till 700-tal eller senare (Hellberg 1967). En kronologisk och funktionell skiktning av de "militära" namntypernas förleder på språkliga eller arkeologiska grunder ger vid handen att Rinker tillhör ett äldre skikt än t ex Herse och Bryte (Elgqvist 1947, Kuhn 1944).
Rinkebyarna förekommer främst i Uppland med 11 medeltida belägg, men också i de övriga Mälarlandskapen (7), samt Småland (3) Skåne (2), och Danmark (5 belägg). Kärnområdet utgörs av det medeltida folklandet Attundaland med nio rinkebyar. Tiundaland och Fjädrundaland har endast en rinkeby vardera. Attundaland ser ut att ha ett rinkeby i varje hundare, utom Bro och Lyhundra hundaren som saknar skriftliga belägg för ortnamnet Rinkeby, och Långhundra hundare som har två Rinkeby liksom Attundalands ”rod”.
Teorierna om Rinkebyarnas funktion och status är många: platsen där "centralortens speciella skyddsstyrkor varit förlagda", "ur rinkarnas led har en stor del av svenska riksaristokratin stigit fram", koppling till ledungsväsendet, samband mellan Rinkebyar och Tunaenheter osv (Elgquist 1947, 1959, Hellberg 1942, 1979). De flesta teorierna grundar sig, förutom på ortnamnets betydelse och ålder, främst på rinkebyarnas geografiska läge. Ofta används de något diffusa och sällan definierade begreppen "centralt i bygden” eller "strategiskt läge" i dessa sammanhang liksom i diskussionen om Tunaenheter.
Arkeologiska undersökningar på gravfält inom två bebyggelseenheter benämnda Rinkeby/ Rickeby, i Spånga socken resp Vallentuna socken, har givit ovanligt rika vapengravar från Vendeltid med likartat innehåll, vilket kan antyda att båda dessa rinkebyar har hög ålder och speciell status på gård eller ägor. I detta sammanhang redovisas endast översiktligt de arkeologiska resultaten av undersökningarna i Rickeby, Vallentuna.
Bild 1. Rinkebyarnas utbredning i Sverige. (Efter Olausson/Sjösvärd), ur HaukR - en rinker från Vallentuna av Lars Sjösvärd.
RICKEBY I VALLENTUNA
Rickeby i Vallentuna socken och hundare (Skrivs Rinkeby 1514) ligger på ett höjdläge norr om Vallentunasjön, under yngre järnålder med utsikt över flera betydande farleder, både vatten- och landsvägar som här löper samman. Ägorna gränsar till Prästgården, vilken före kristnandet torde ha hetat Tuna. De äldre ägogränserna antyder ett samband mellan den jordetalsmässigt stora Vallentuna prästgård och den under medeltid ganska blygsamma ensamgården Rickeby på 4 öresland. Hösten 1980 undersöktes en gravhög, 13 meter i diameter och nära 1,5 meter hög, på ett gravfält inom Rickeby ägor. Högen, som närmast får karakteriseras som ett jordblandat röse, täckte ett stort brandlager efter en kremering som ägt rum på platsen. Brandlagret visade sig innehålla mer än 2000 fragment av föremål, de flesta starkt brandskadade samt 32 liter brända ben. Benmaterialet analyserades, och därefter rekonstruerades föremålens och benens ursprungliga läge.
Bild 2. Det välbyggda röset, anläggning 1 i Vallentuna, var 13 m i diameter. Foto: Lars Sjösvärd RAA. Bild från ATA.
Fynden utgjordes bl a av en hjälm, rustningsdelar, bältes- och remtygsbeslag av brons och utförda i karvsnittsteknik. Några var i samma klass som beslagen från Vendelgrav XII. Vidare fanns brädspel med spelbrickor och tärningar, varav en med runristning, en kam i horn samt dryckeskärl av glas och lerkärl. Benmaterialet, som analyserades av Maria Vretmark, innehöll förutom en man i 40-50-årsåldern, även en häst, fyra hundar och tolv fåglar fördelade på nio arter, bl a pilgrimsfalk, duvhök, sparvhök, berguv och trana. Rekonstruktionen av grav-gåvornas och mannens placering visar att det föreligger stora likheter med de äldre gravarna i Vendel och båtgravarna i Valsgärde. Graven dateras till Vendeltid, närmare bestämt till första hälften av 600-talet eller möjligen mot århundradets mitt.
Det kanske intressantaste fyndet är den runristade tärningen. Ristningen har tolkats av Helmer Gustavsson. Den innehåller mansnamnet HaukR, vilket mycket väl kan vara den gravlagdes namn. Genom fyndet av det stora antalet rovfåglar kan man ana en man som var intresserad av den gamla aristokratiska jaktformen falkenering, jakt med rovfåglar. Om mannen själv varit en storman eller en ovanligt rik upplandsbonde som lagt sig till med aristokratiska manér vet vi inte, men hjälm och övrig utrustning visar att han varit en krigare. Arkeologiska undersökningar av gravfältet i övrigt visar att det finns bortemot 100 gravar från bronsålder till vikingatid. De yngre gravarna täcker delvis boplatslämningar. En hög som dateras till yngre romersk järnålder (200 - 400 e Kr) innehöll en vapengrav med lans/spjutspetsar, remdelare och svärdsgehäng.
Bild 3. Det intressantaste fyndet var en runristad tärning. Teckning av B. Händel ur HaukR.
Det arkeologiska materialet motsäger inte att det på Rickeby i Vallentuna, åtminstone under Vendeltid, suttit en lokal knekt, en Rinker, som varit i en lokal småkungs eller hövdings tjänst. Gårdens geografiska läge ger också teoretiskt en möjlighet att kontrollera eller bevaka ett från kommunikationssynpunkt strategiskt viktigt område. Ett sätt att försöka hitta allmängiltiga likheter mellan de uppländska rinkebyarna är att granska det äldre kulturlandskapet såsom det avspeglas i de äldre lantmäteriakterna.
Kartmaterialet kan visa eventuella likheter i ägostruktur, jordinnehav, storlek och läge för dessa bebyggelseenheter. Ett allmänt problem vid bebyggelsearkeologiska analyser, när man arbetar med arkeologiskt material, medeltida skriftliga belägg och lantmäteriakter, är källmaterialens stora kronologiska spännvidd och skiftande karaktär. En spridning på mer än tusen år i tider med stora samhälleliga och geografiska förändringar gör alla jämförelser osäkra. En kulturlandskapsanalys måste dock utgå från 1600- och 1700-talskartorna som grund för åtminstone det medeltida landskapet. Utan en ingående analys av varje enskild lantmäteriakt med avritning och rektifiering blir felen ofta stora, men då detta är ett förhållandevis tidsödande arbete så görs jämförelser med övriga rinkebyar trots dessa brister.
RICKEBY I VIDBO
Jag har här valt att i detalj redovisa en kulturlandskapsanalys av Rickeby i Vidbo socken och endast översiktligt granska Upplands övriga Rinkebyenheter med medeltida skriftliga belägg och äldre kartmaterial. Vidbo socken ligger i hjärtat av Attundaland, i ett bördigt och rikt jordbrukslandskap. Byn Rickeby finns idag endast som ett nummer i fornlämningsregistret och ligger som en övergiven bytomt nära den tidigmedeltida romanska kyrkan. Inom de äldre ägogränserna finns bla gravfält, storhögar och en fornborg. Fornborg och bytomt ligger på varsin sida om en vattenled i anslutning till Långhundraleden. Vid den väg som passerar kyrkan står en runsten med ett bildmotiv föreställande en ryttare som utövar jakt med rovfågel!
Nils Jonsson från Rikkaby, vars sondotter blev gift med Nils Kettilsson, stamfader till Gustav Vasa, donerar 1316 i sitt testamente gåvor till kyrkan i Vidbo. Däremot ligger Nils och hans hustru Christina begravda i Mariakyrkan i Sigtuna. På gravstenen avbildas Nils i full riddarutrustning. Rickeby i Vidbo är sätesgård för den s k Rickebyätten (åttauddig
stjärna). Rickeby (rikkaby 1316) bestod, enligt en geometrisk avmätning (A9-125) upprättad 1638 av Th Christiersson, av en sammanhållen by med fyra hemman om 32 öre sammanlagt. Byn utgjordes av ett frälsehemman och tre kronohemman om 8 öres land vardera, men en av gårdarna är enligt kartan avhyst.
Karta 2. Del av Geometrisk avmätning 1638. Lantmäteriet, Historiska kartor.
Rickeby gränsade i norr till Norby, i öster till Göhlna, i söder till Borby, Bohtlööt och Karby. Mot väster låg byns utmark, men denna redovisas ej på kartan. Byn har haft två gärden med totalt 33 tunnors utsäde. Man utnyttjade tvåsädessystem, där det första gärdet brukades i gärdeslag med Norby. Det andra gärdet ser ut att ha brukats i gärdeslag med Karby och Borby. Avmätningen redovisar också två hårdvallsängar, en i öster och en i väster, med en avkastning på totalt 29 lass hö. Beteshagarna låg nordväst om byn i en sank del ner mot ett litet vattendrag som utgick från ”Norbysjön” norr om byn. Hägnadssystemen visar en fägata mot utmarken över starrängar och vattendrag. Fägatan syns idag som en mycket välgjord vägbank över sankmarken.
Över Norrbysjön redovisas en broläggning, troligen en träbroläggning, i dag vägbank. Väster om sjön låg en vattenkvarn vid ett mindre vattendrag som utmynnar i sjön. Inga torp är utritade på kartan, men en åker och ängsmark finns separat redovisade.
Bild 4. HaukR - rinkern från Vallentuna som Anders Eide föreställer sig honom. Teckning ur HaukR.
En ägomätning verkställd 1696 (A116-19:l) av C Enbergh redovisar Rickeby som avhyst och anger att ägorna brukades av Norrbys bönder. Syftet med ägomätningen var att upprätta ett häradshövdingeboställe på en av Rickebys tomter. Rickeby gränsade enligt akten i norr till Norrby, i öster till Göhlna och Bysta, i söder till Bergby och Karby, i väster låg en “fiell" till Vidbo prästgård. Avmätningen 1696 redovisar hela utmarken med en mosse, “Ullermåssen", samt ett torp och en soldatstuga med tillhörande vretar. Längst i öster är Vidbo kyrka och klockarboställe med tillhörande vretar införda inom Rickebys ägor. Hägnadssystemet visar att tvåsädet med samma gärdeslag nyttjas fortfarande, trots att Rickeby avhysts och ligger under Norrby. Utsädet är oförändrat, men antalet lass hö har ökat till 67, troligen genom att man kunnat utnyttja sankmarken som sidvallsäng. Fägatan mot utmarken mister sin funktion och försvinner. En väg från kyrkan går över åkermarken och tangerar Rinkebys bytomt i söder. Vägen är i dag fortfarande i bruk med i stort sett samma sträckning. Utefter ägogränsen i norr och väster löper ytterligare en väg. Ägogränsen markeras främst med femstenarör, men ibland med rest sten eller rösen.
En hastig genomgång av de äldsta lantmäteriakterna, främst geometriska jordeböcker för de övriga rinkebyenheterna i Uppland, visar en stor variation både vad gäller ägostruktur och storlek. Rinkebyarna består av ett till fem hemman av såväl frälse- och skatte- som krononatur där storleken ligger mellan elva öresland (Vallentuna) och 41 resp 32 öresland (Gottröra, två byar). Även förhållandet åker/äng varierar stort. Av Attundalands nio socknar med Rinkebyenheter ligger kyrkan i tre fall på Rinkebys mark: Vidbo 1696, Danderyd 1696 och Riala 1710. I fyra fall ligger kyrkan på närmaste enhet: Gottröra, Kårsta, Spånga och Vallentuna. I Vallentuna ligger Rickeby i viss ägoblandning med Prästgården. Kyrkornas geografiska placering i bygden varierar och kan ha olika orsaker. Ofta ligger kyrkorna centralt i bygden, men bla äldre kultplatser, närhet till stormannagårdar (patronatskyrkor) kan ha påverkat kyrkornas placering (Bonnier 1987). Rinkebyarnas geografiska samband med kyrkornas placering är tydligt, men några säkra slutsatser om orsakssammanhang kan ej dras utifrån detta. Tidsdifferensen mellan en eventuell samhällsorganisation där rinkebyar eller dess ägare skulle ha ingått och kyrkornas anläggningstid är väl stor.
Flera av enheterna har fornborgar inom ägorna, och de flesta rinkebyarna ser ut att under järnåldern utifrån dåtidens vattennivåer ligga i ett för bygderna centralt, men ändå skyddat läge, ofta vid betydelsefulla kommunikationsleder. Långhundraledens betydelse under förhistorisk tid kan avspeglas i det stora antalet och koncentrationen av enheter med namnet Rickeby. Lantmäteriakterna avslöjar att rinkebyenheterna är mycket varierande till storlek och ägostruktur. Det kan förklaras på två sätt: dels att rinkebyns placering eller namngivning ej i första hand valts utifrån jordbeskaffenhet och bördighetskrav utan av andra skäl, dels att rinkebyarna tillhör en så gammal politisk och ekonomisk struktur att de medeltida handlingarna och 1600-talskartorna ej kan fånga upp den.
Bild 5. Rickeby i Vidbo enligt geometrisk avmätning 1638.
LITTERATUR:
BONNIER, A C: 1987. Kyrkorna berättar, Upplands kyrkor 1250-1350. UFT 51. Uppsala.
ELGQVIST, E: 1947 Ullvi och Götevi. Studier rörande Götalandskapens införlivande med sveaväldet. Lund.
ELGQVIST, E: 1959. Vad svioniska ortnamn vittnar om grundandet av det danska våldet. ANF 74 Lund.
FERENlUS, J: 1979. Gravfâlt nr 178. Rinkeby, Spånga sn, Uppland. Rapport SSM,
HELLBERG, L: 1942. Namn och bygd.
HELLBERG, L: 1967. Kumlabygdens bebyggelser. Kumlabygden 3. Kumla.
HELLBERG, L: 1979. Forn-Kalmar. Ortnamnen och stadens förhistoria. Kalmar stads historia 1. Kalmar.
HYENSTRAND, Å; 989, 1959,
KUHN, H: 1944. Altnordische rekkr und Verwandte, Festskrift till Jöran Sahlgren. Lund.
SJÖSVÄRD, L; 1989. HaukR - en rinker från Vallentuna. RAÄ rapport UV 1989:2.