Danmarks by - en by redan under folkvandringstid

DANMARKSBY - EN BY REDAN UNDER FOLKVANDRINGSTID?
35-METERS ”BRYGGA” FUNNEN VID UTGRÄVNING

Av Astrid Wexell

Astrid Wexell, f 1938, är fil kand med arkeologi som huvudämne. Hon är nu förste antikvarie vid Historiska museets museiavdelning i Stockholm. Hennes specialitet är järnåldern som hon ägnar störst intresse. Hon bedriver även forskning vid arkeologiska institutionen, Uppsala universitet, där bl a Danmarksby och Söderbyprojekten hör hemma.

Danmarksby som bebyggd plats kan man följa långt tillbaka i forntiden. Redan under folkvandringstid existerade byn, dvs en bebyggelse som bestod av en eller flera gårdar. Hur omfattande denna bebyggelse egentligen var kan vi i dag bara försöka uppskatta.
Vi kan spåra den äldsta bebyggelsen åtminstone till 400-talet, dvs äldre folkvandringstid. Detta vet vi genom de arkeologiska undersökningar som utfördes i närheten av den nuvarande byn under åren 1969 - 75, närmare bestämt utgrävningen av det märkliga folkvandringstida gravfält som var beläget ca 450 meter söder om kyrkan, där motorvägen Stockholm-Uppsala nu drar fram.

 Karta 1. Visar det ungefärlig byläget, mellan Falebro och Prästgården, vid åkerholmarna  SV om Prästgården.
Kartan är ett överlägg av SGU:s strandlinjekarta år 500 eKr på Fornminneskartan. SGU kartvisaren och Fornsök.

Gravfältet har benämningen fornlämning nr 100 i Danmarks sn (RAÄ nr 100) (Nu kallas den L1944:6787, reds anm.) enligt Riksantikvarieämbetets fornlämningsregister. Det finns numera inte markerat på ekonomiska kartan eftersom det helt och hållet är borttaget. Några resta stenar finns dock bevarade vid Danmarks Hembygdsgård, dit de fördes i slutet av utgrävningen är 1975.

Bild 1. Flygfoto 1970 över gravfältet med Storån í bakgrunden. Foto: Björn Ambrosiani RAÄ.

Av allt att döma låg den ursprungliga bebyggelsen nära gravfältet, ca 500 m söder om byn, inte långt från stranden till den sjö eller det sund, här kallat Danmarksbysundet, som tillhörde det vattensystem vi nu kallar Långhundraleden. Namnet Danmarksby har ortnamnsforskare diskuterat och menat att det bör betyda låglänt, sank mark. En teori är att det hör ihop med landet Danmark och eventuella förhistoriska förbindelser med det danska riket, men det finns inget i de arkeologiska omständigheterna som tyder på detta.

Namnet är dock mycket gammalt eftersom det gett upphov till namnet på socknen. Danmarksby var en stor och betydande by under medeltiden, troligen tidigare – åtminstone under vikingatid. I England t ex var under vikingatid namn som Danby benämningar på byar där danskarna bodde. Vi ska kanske inte utesluta att namnet Danmarksby har med Danmark och danskar att göra, men särskilt troligt verkar det inte. Från natursynpunkt är danmark (Danmarka på medeltiden) en benämning på sankmark som kan vara logisk. Namnet kan ha uppkommit under järnåldern, då ängarna troligen var sanka över ett stort område kring farleden in mot Uppsala.

Den omedelbara anledningen till att gravfältet undersöktes var det då aktuella motorvägs-bygget. Gravfältet, som delvis var bortodlat, bestod före utgrävningen av ett 100-tal gravar och av en del andra anläggningar. Den mest framträdande var en "brygga" belägen nedanför gravfältet, vid den dåvarande stranden till den ganska breda farleden eller sundet. Gravfältet undersöktes i två etapper, först av Riksantikvarieämbetet, Uppdragsverksamheten (UV) 1969 - 70, och därefter av arkeologiska institutionen i Uppsala 1972 - 75, för att rädda återstoden av ett viktigt forskningsmaterial. Eftersom den del av gravfältet som fanns kvar då hade ett utsatt läge mitt ute i plöjd åkermark var risken stor att det skulle förstöras med tiden.

Bild 3. En välbevarad träkista i Danmarksbyfältet. Foto 1970: Astrid Wexell.

Gravfältet visade sig vara ganska omfattande, även om en hel del gravar försvunnit med tiden när marken plöjdes upp. Det mesta förstördes troligen under 1800-talet. Så sent som på 1600-talet var området söder om kyrkan betes- och hagmark. Sammanlagt kom det fram ca 100 gravar från folkvandringstid med inslag av Vendeltid. Det är ett märkligt gravfält genom det stora antalet skelettgravar. De är nästan lika många som brandgravarna, vilket är ovanligt - för att inte säga unikt – för Mälarområdets folkvandringstid. Storleken på gravarna varierade mycket, vilket torde återspegla en social skiktning. Det fanns stora högar innehållande kärnrösen med kistgravar, dvs lite förnämare s k kammargravar som indikerar ett socialt ledande skikt. Här förekom kistor med hörnstolpar och sidoplankor av ek, gran och furu men även enklare kistor och nergrävningar. Några av de äldre kärnrösena var lagda i mönster, vilket är ett ålderdomligt drag. De övriga stensättningarna var mycket olika, de flesta runda eller ovala, men det fanns även treuddar och rektangulära stensättningar, allt mycket typiskt för gravskicket under äldre järnålder till och med folkvandringstid. Denna är en brytningstid när det gäller gravskicket, vilket av arkeologer tolkas som tecken på en stark samhällsföränd-ring och ett religionsskifte.

Vi ser här i Danmarksby klart den förändring som sker under folkvandringstid, då man alltmer går över till brandgravskick. Vi finner här gravar med kraftiga brandlager som visar att man brände de döda på stora bål på platsen tillsammans med husdjur. Brandgravarna skiftade alltifrån enkla stensättningar med små benlager till stora högar med innehållsrika brandlager. Dessutom fanns på gravfältet anläggningar som inte var gravar: tre kretsar med resta stenar och spår efter trästolpar, ett stort antal härdar - mest små härdgropar - både centralt och längre ner i ett område som låg på samma nivå som den största anläggningen. Denna utgjordes av ett stort ”stenflak" som bör vara lämningar av en brygga eller kajanläggning eller liknande. Nivån är 8 - 10 m över havet för gravfältet och ner till ca 7 m vid bryggan, vilket indikerar folkvandringstid.

    Bild 4. Denna lilla vackra silverfibula, bara 46 mm lång, hittades i en oansenlig brandgrav på 
    Danmarksbygravfältet. Teckning: B Händel 1985.

De större gravarna var ofta plundrade. De största kammargravarna var helt utrensade. Endast fragment av lerkärl mm återstod. Av spåren att döma har plundringen skett relativt snart efter begravningen. Många gravar var dock intakta och gav en hel del fynd. Som exempel kan nämnas en mansgrav och en kvinnograv, båda från folkvandringstid. En av kistgravarna innehöll en spjutspets och förgyllda agraffknappar med fragment av dräkttyg. Man fann även spår efter träkärl. En kvinnograv innehöll två bronsfibulor och en järnfibula (dvs dräkt-spännen) med vidhängande tygrester från flera plagg, halsband av bärnsten och blått glas, en liten bälteskniv med knivslida och även här spår efter träkärl, dvs hartstätningsfragment från spånkärl. I en av de oansenligaste brandgravarna påträffades en liten silverfibula, delvis förgylld och med ett vackert inpunsat geometriskt mönster. Ett annat märkligt fynd är en benskrapa, liknande en benkam, med inristade "trollrunor", dvs hemliga, magiska runor. Runinskrifter på smycken och amuletter förekommer under hela järnåldern, fr o m romersk järnålder, men få exemplar är funna från äldre järnålder.

Ett mycket viktigt bidrag till forskningen kring folkvandringstidens dräktskick är de textilier som hittades i kistgravarna. Det är mest yllefragment, tyg och brickband, men även läder-detaljer som satt fästade vid agraffknappar och beslag. Dessa fynd avslöjar en hel del om klädesplaggens utseende och fästanordningar. Metallsalterna har haft en  konserverande inverkan på läder och textilier. I en fyndrik kvinnograv påträffades ett ovanligt brickband av ull. Det hade olika färger och mönster av hästtagel i tre färger, varav gult och rött bevarats.

  Bild 5. En agraffknapp funnen i Danmarksbyfältet. Teckning: B Hände! 1982.

Liknande brickband finns i nordiskt material, t ex i hövdingegraven i Högom, Medelpad. I vårt fall rör det sig om ett unikt bältesband med ett tidstypiskt bronsbeslag med vidhängande ring. I en kista, troligen en mansgrav, återfanns i botten spår av pälsverk. Ovanligt fin keramik av mörkt, stämpelornerat gods som importerats från Gotland eller Sydsverige återfanns i några kistgravar.

BEBYGGELSEN I DANMARKSBY

Var låg då själva bebyggelsen ursprungligen? En möjlighet är att det från början fanns flera gårdar som låg på ett visst avstånd från varandra. Den bebyggelse som finns kvar i dag är en sen företeelse från vikingatid/medeltid. Byns runstenar vittnar om den vikingatida bebyggelsen, kanske i närheten av kyrkan. Av allt att döma var det på vikingatiden en betydande by med flera gårdar där folk deltog i vikingafärder utomlands enligt en runstenstext.

Den äldre bebyggelsen under folkvandringstid torde ha legat närmare vattenleden, dvs den relativt breda fjärd som bredde ut sig söder om byn och som var en del av den farled som vi nu kallar Långhundraleden. Det är inte uteslutet att den folkvandringstida bebyggelsen delvis finns kvar i åkermarken i närheten av gravfältet, ett par hundra meter mot öster. Nära en åkerholme finns nämligen ett platåliknande område med ett skärvstensmaterial som i mycket påminner om det stenmaterial som fanns på gravfältet.

Det fordras dock närmare undersökningar för att nå full visshet. Vid en liten provunder-sökning och rekognoscering på platsen i oktober 1991 befanns dessutom att ett mycket stort område kring åkerholmen innehåller boplatsspår. Återstår f n att dra slutsatser med hjälp av existerande och tidigare undersökta fornlämningar och att försöka få en bild av utvecklingen.

Danmarksby hade ett strategiskt läge vid Långhundraleden, dvs då vattnet stod så högt att öppet vatten nådde fram till Falebroområdet, och då nuvarande Storån bildade en bred farled förbi Danmarksby och upp mot Lagga, Östuna och Husby-Långhundra. Frågan är hur läget vid infarten till Långhundraleden har påverkat utvecklingen av bebyggelsen. Kunde man här kontrollera infarten till leden i ekonomiskt avseende? Var platsen viktig från handelssyn-punkt? Kanske fungerade den som handelsstation, lastageplats el dyl? Hur var förhållande till Husby-Långhundra och de bevakade fornborgarna där? En intressant omständighet är den väldiga fornborgen Broborg som troligen uppfördes redan under romersk järnålder. I Danmarksby har vi funnit spännen och förgyllda s k agraffknappar som kan ha varit tillverkade på Helgö i Mälaren eller på Gotland. Vi vet att handelskontakterna var livliga i Östersjöområdet, och redan under folkvandringstid var kontakterna utvecklade med Finland och Baltikum. Fyndmaterialet i Danmarksby visar på livliga kontakter med omvärlden.

Om man betraktar läget vid början av romersk järnålder, dvs år 0, då vattnet befann sig ungefär på tiometersnivån, så stod vattenytan så högt att det bildades en ganska bred fjärd mellan Danmarksbyområdet och Bergaområdet mittemot. Om man antar att bebyggelsen i Danmarksby tar form på allvar ca år 400 så bör vattennivån då ha varit ca 7 – 8 meter. Exakt hur strandlinjen såg ut då vet vi inte. Man får se på de kända fem- och tio-metersnivåerna och försöka dra slutsatser därifrån. Att Danmarksby låg vid ett sund som bildade infarten till vattensystemet Långhundraleden står klart. Mittemot gravfältet, på andra sidan "sundet", bildar Bergaområdet en udde. Detta var lämpligaste platsen för ett färjeläge på folkvandringstid mellan Berga och Danmarksby. En bro i vanlig bemärkelse över det breda sundet är inte trolig.

BRYGGAN VID DANMARKSBY - EN LASTKAJ?

I det sammanhanget bör man diskutera den tidigare nämnda bryggan som låg på 7 – 8 meter över havet, nedanför det undersökta gravfältet (RAÄ nr 100). Det finns ytterligare ett litet gravfält vid den nuvarande ån, RAÄ nr 99 (Kallas nu L1944:6671, reds anm), men detta är ett senare, vikingatida gravfält. Än så länge är frågorna kring den eventuella brygganläggningen helt hypotetiska. Det finns många frågetecken när det gäller nivå, dateringar och bryggans eventuella funktion. Vad som fanns kvar av bryggan/kajen var en stor, flat stenläggning av utvalda stenar. Dessa var delvis kantigt tillslagna och låg tillsammans med skärvstenar och grus, vilket liksom färgningar efter organiskt material tyder på en stor dräneringsanordning som underlag för en träbrygga av något slag. Anläggningen var ca 35 m lång och 25 m bred och hade en ganska symmetrisk, avrundat rektangulär form, dvs en bryggform.

Bild 6. Kistgrav med stensättning i bakgrunden. Foto: Astrid Wexell

Det är inte uteslutet att den haft en funktion som båtkaj och lastplats. Sådana bör ha funnits med jämna mellanrum längs hela Långhundraleden, ända från yngre bronsålder, då handeln i Uppland och Mälarområdet tycks ha tagit fart på allvar. I Runby, Eds socken, finns en ”ladbro" nämnd på en runsten, nära den gamla segelleden, dvs troligen en vikingatida lastbrygga. Bryggan vid Danmarksby kan också ha tjänat en färjetrafik.

Vi kan konstatera att Danmarksby var en betydelsefull plats under folkvandringstid. De förhållandevis rika kistgravarna, s k kammargravar, visar troligen att välbärgade familjer, kanske köpmän, befolkade Danmarksby. Bebyggelsens storlek då är f n ganska svår att beräkna. Vad vi vet är dock att byn var en av de största i Storå/Långhundradalen under medeltiden. Men hur den såg ut tidigare, under forntiden, kan vi ännu bara gissa oss till. Runstenarna ger en viss bild av livet här på vikingatiden. Ån var ganska smal då, och en bro som förband vägarna fanns vid Falebro. På båda sidor om ån finns runstenar som troligen vittnar om betydelsefulla ägor och egendomar i närheten. Hur många gårdarna var och var de låg är frågor som också ska besvaras. Hur bebyggelsen såg ut ännu tidigare - under folkvandsrings- och Vendeltid - är en öppen fråga.

DANMARKSBY OCH SÄVJAÅ/STORÅDALEN

Av stor betydelse för Danmarksby var säkert förbindelsen med Funbosjön. Funboån som knyter ihop Funbosjön med Storån mynnar numera ut vid Edebybro, strax intill Mora äng. Funboområdets tidiga bebyggelse under äldre järnålder har kanske sin förklaring i en ekonomiskt betydelsefull järnhantering. Funbo kan ha varit ett betydande järnfram-ställningsområde som i sin tur betydde en del för handeln i området. Vi kan inte utesluta att pälshandeln var omfattande och betydelsefull även för denna trakt. Vi vet att svearna sålde pälsverk redan till romarna.

 Karta 2. Danmark, Funbo och Lagga. Strandlinje ca år 0. SGU, kartvisaren.

Detta är ett hypotetiskt resonemang med utgångspunkt från Funboområdets tidigt välutvecklade bebyggelse redan under äldre järnålder. Men utgår man från senare års järnforskningar och de tidiga dateringar vi fått fram för järnframställning i Uppland så ter sig resonemanget realistiskt. Man kan heller inte utesluta att järnet haft betydelse för handels-farten på Långhundraleden. Om det även hade betydelse för utvecklingen av Danmarksby som handelsstation är en annan fråga.

EDEBY

När det gäller Edebyområdet - knutpunkten för Storån och Funboån - och Mora äng, dvs kungavalsplatsen, så går i senare års diskussioner åsikterna isär när det gäller beläggen för platsens funktion under forntiden. En riktning menar t o m att man över huvud taget inte har bevis för att Mora äng var kungavalsplats förrän mycket sent under medeltid. Vad man kan anmärka i det sammanhanget är att området kring Storådalen är rikt på fornlämningar, inte bara från yngre järnålder och medeltid, utan långt tidigare - från bronsålder och äldre järnålder.

 Bild 7. Söderbygravfältet. Flygfoto 1970: Björn Ambrosiani, RAÄ.

Det är i varje fall inte otroligt att folklanden som vi känner dem var utbildade redan under äldre järnålder. Och egentligen finns det skäl att tro att en territorialindelning existerade redan under bronsålder. Vi vet att bygden bör ha varit befolkningsrik, och farleden genom den bör ha varit livligt trafikerad redan under äldre järnålder.

Bygden runt Storådalen har i forskningshänseende kommit i skymundan, och den forntida utvecklingen har inte klarlagts. Under senare år har en del arkeologiska undersökningar gjorts i samband med Långhundraleden, och dessa borde tillsammans med äldre undersökningar och material kunna ge en delvis ny bild av utvecklingen under forntiden.  Dvs sista ordet är säkert inte sagt om Storådalens utveckling och vilken betydelse t ex Edeby/Mora äng har haft politiskt och när det gäller valet av kungar.

Var det kanske platsen för valet av en kung över det kanske ursprungligen lilla Sveariket på norra sidan av Mälaren? Egentligen vet vi mycket lite om den politiska och sociala utvecklingen i Uppland under järnåldern. Pusselbitarna blir dock allt fler, bl a genom den livliga forskning som f n bedrivs om Långhundradalen och även den nya forskningen kring Gamla Uppsala.

SÖDERBYFÄLTET

En viktig pusselbit för kunskaperna om yngre järnålder är även Söderbygravfältet ca tre km från Danmarksby. Fältet dateras till folkvandrings- Vendel- och vikingatid (RAÄ nr 98 i Danmarks sn) (Kallas idag L1944:6643, reds anm). Det låg i närheten av byn Stora Söderby, inte långt från Edeby och Mora äng.

Detta fält undersöktes 1969 - 70 under min ledning, samtidigt med Danmarksbyfältet, Söderbyfältet är ett viktigt bidrag till forskningen kring yngre järnålder i Danmarks socken och i Storådalen. Ett relativt nytt forskningsprojekt om Uppsalatraktens vikingatid, med Vladislaw Dudzko som projektledare, arbetar f n med att bearbeta fyndmaterialet från Söderby och sätta in detta i sitt internationella sammanhang.

När Söderby blev en by är en intressant fråga. Låg det verkligen bara en gård här under yngre järnålder, eller fanns det flera som bildade en by? Senare tiders undersökningar, bl a i Pollista och Sanda i Uppland, tyder på att flera gårdar kan ligga samlade till en by. Hittills har den uppfattning dominerat som går ut på att järnåldersbebyggelsen bestått av ensamgårdar. Det är i vart fall klart att vi inte kan generalisera och kalla gravfälten för gårdsgravfält utan vidare, även om det i många fall är fråga om en storgård som gett upphov till ett gravfält från yngre järnålder. Detta är troligtvis fallet i Söderby, men helt säkert är det inte. Vi vet nämligen inte hur många invånare ett gravfält återspeglar.

 Bild 8. Fynd från Söderbyfältet. Drakhuvudet av brons, till höger, kan ha varit ett skrinbeslag. Foto: Astrid Wexell.

Söderbyfältet bestod av ett 60-tal gravar, dvs brandgravar och några andra anläggningar, bl a en liten husgrund mitt i gravfältet. Husgrunden var övergiven på 900-talet då den överlagrades av en grav. Man kan spekulera över om byggnaden varit ett gravväktarhus eller haft någon annan, liknande funktion under äldre vikingatid. Ett vanligt bostadshus har det i varje fall inte varit. Mitt i gravfältet låg fyra stora högar, innehållsrika mansgravar med rika kvinnogravar bredvid. Socialt betydande män och kvinnor var begravda där.

Den dominerande graven var en trippelgrav med beväpnade män. Det fanns många innehållsrika gravar, med vapen, redskap, smycken, amuletter, keramik osv, medan andra inte innehöll mycket mer än ett enstaka föremål, som en pärla eller en krukskärva, utöver de brända benen.

En del av de större gravarna innehöll ganska mycket djurben, vilket var vanligt särskilt under Vendel- och vikingatid. Av brandspåren i botten på gravarna kunde man tydligt se att många av de begravda var brända på platsen.

Samhället var under forntiden starkt skiktat, det vet vi, och det kan man klart utläsa av bl a gravgods och gravkonstruktioner. Men vad vi inte vet, det är hur många individer gravfältet avspeglar, dvs hur många som bodde i närheten - på gården eller i byn. Begravdes trälarna där? Begravdes alla barn?

Det finns en hel del frågor som kanske inte kan besvaras med hjälp av erfarenheter från de undersökta gravfälten. Söderbygravarna innehöll även en del ovanliga föremål - t ex ett drakhuvud av brons som suttit som beslag på ett träskrin eller dylikt. Vidare påträffades bl a en liten bronsvikt som kan tyda på handelsverksamhet, ett ovanligt beslag med silvernitar, två ansiktsmasker och ett hänglås av järn.

Vi vet genom fynden att Söderbyborna, om än indirekt, stod i kontakt med den stora världen. De fanns där redan på 500-talet, visar fynd från gravfältet. Söderbyskatten, med nio guldbrakteatrar från folkvandringstid, ska inte glömmas i sammanhanget.

Skatten låg i ett kärrdrag inemot Lunsenskogen, någon kilometer från gravfältet, och den ger genom sitt läge intryck av att vara ett offer. En undangömd skatt som man vill bevara gömmer man på ett ställe som kan bevakas bättre.

Söderby och Danmarksby existerade således delvis samtidigt och var bägge knutna till segelleden längs Storådalen, eller rättare Sävjaå/Storådalen, eller vad man nu ska kalla sträckan från Husby-Långhundra och ner till Danmarkssundet vid nuvarande Falebro.

SÄVJAÅ/STORÅDALEN PÅ JÄRNÅLDERN – FRÅGESTÄLLNINGAR

Ökad kunskap om utvecklingen under järnåldern föder också nya frågor.

Hur omfattande var bebyggelsen under de olika skedena?
Var har gårdarna legat, och hur såg husen ut?
Hur stor var befolkningen?
Vad levde de av?
Hurdana var kontakterna med yttervärlden?
Vad betydde handeln?
Vilken roll spelade Helgö och Birka för avsalut?
Fanns det marknader närmare Uppsalatrakten?
Distingsmarknaden - hur gammal är den?
Vilka relationer hade man till Valsgärde och Gamla Uppsala och med Fyrisleden?
Vilken roll hade Ultuna vid infarten till de båda lederna, Fyrisleden och Långhundraleden?

I vilket förhållande stod Danmarksby till Husby-Långhundra, som bör ha varit en betydelsefull bygd av sina storhögar och fornborgar att döma?

När det gäller att tolka det förhistoriska landskapet och samhällsutvecklingen måste man naturligtvis gå ut och jämföra med situationen i andra områden och andra länder. Vi har kanske en tendens att diskutera inhemska förhållande som om vi var avskurna från omvärlden. Det är ju mycket viktigt att söka sammanhangen - och inte bara beskriva det vi finner i jorden, något som denna publikation om Långhundraleden kanske kan bidra till.