HÄRDGROPSSYSTEM I GOTTRÖRA - KOKGROPAR? PROCESSIONSVÄG?
Av Lars Sjösvärd och Ulla Sjöström
Ulla Sjöström, f 1952, är förskollärare i Rimbo. Hennes intresse för vår äldre historia väcktes då Kjell Rickegård visade den stora fornborgen Broborg och hon fick höra de gamla sägnerna kring borgen. 1986 blev hon medlem i Husby-Långhundra hembygdsförening och kom även med i arbetsgruppen. Gropsystemet och dess utforskning har varit mycket spännande, berättar hon.
I samband med plöjningsarbete år 1986 när en travträningsbana skulle anläggas på Östra Vreten i Gottröra socken, Uppland, påträffades sot och skörbränd sten. Markägaren Ulla Sjöström, aktiv hembygdsforskare, tolkade fyndet som rester av förhistoriska härdar. En arkeologisk efterundersökning genomfördes under några dagar i juni och september 1987 som ett samarbetsprojekt mellan Arbetsgruppen Långhundraleden och Föreningen Sjuhundraleden.
Undersökningen leddes av Ulla Sjöström (AL) och Lars Sjösvärd (Riksantikvarieämbetet) som också ansvarade för arbetet.
Östra Vreten, tidigare ett torp under Johannesberg, ligger i en skogrik bronsålders- äldre järnåldersmiljö, 20 - 25 meter över havet. I historisk tid har undersökningsområdet utgjort åkermark med sandiga jordar, men i modern tid har större delen av matjordslagret avbanats och marken därefter utnyttjats som hage. Under matjordslagret ligger ren sand. Under bronsålder har området varit en del av en nord-sydlig vattendelare mellan två havsvikar och utgjort en stor plan yta vid den västra vikens skyddade nordöstra strand (se bild 2). Den östra viken framstår i dag som Brännkärret, Metsjön och Långsjön. Av den västra viken återstår endast Lindbergaån.
Fornlämningarna i trakten består främst av rösen, röseliknande enstaka stensättningar och älvkvarnsförekomster vilka främst dateras till bronsålder - äldre järnålder. Gravfälten är yngre och ligger intill de historiska gårdarna, t ex den nu försvunna enheten Östra Rickeby.
Bild 1. Sondning av härdgroparna vid travbanan. Foto: Karl Erik Mörk
Eldstäder av olika slag som härdar, härdgropar och kokgropar är fornlämningstyper som vanligtvis påträffas i boplatssammanhang. Härd definieras här som en eldstad innehållande sot, kol samt skärvig och skörbränd sten. Härdgrop är en härd nergrävd i markytan. Kokgropen som också är nergrävd saknar sot och kol. Under bronsålder ligger eldstäderna, ofta flera stycken, vanligtvis spridda utanför husen. Under den betydligt kyligare järnåldern är eldstäderna placerade inne i boningshusen. Det är oftast en men ibland två eller flera härdar/härdgropar av olika konstruktion. Skälen till dessa skillnader är säkert inte bara klimatologiska, utan också olikheter i hustyper och uppvärmningsteknik kan spela in.
”Löshärdar" utan direkt samband med boplatser är dock inte ovanliga. De påträffas främst i stenålders- och äldre järnåldersmiljöer, och C14-dateringar bekräftar ofta dateringen till den senare tidsperioden. Bronsålderns och äldre järnålderns skärvstenshögar är en fornlämningstyp med anknytning till härdar och boplatser som i stort sett saknas under senare perioder. Skärvstenshögar är också begränsade till vissa geografiska regioner.
Vid efterundersökningen vid Östra Vreten grävdes en sönderplöjd yta med sot och skärvsten varvid påträffades tre ytskadade härdgropar, runda eller rundovala, 1,5-2 meter i diameter och 0,2 meter djupa, innehållande sot, kol, skörbränd och skärvig sten. Anläggningarna låg i ett två decimeter tjockt sotblandat sandlager. Skärvstenen härrörde från de skadade anläggningarna. Sotlagret var ej fyndförande, förutom några sentida hästskosömmar.
Bild 2. Läget för fyndplatsen i Östra Vreten, Gottröra. Renritning av Anders Eide.
Vid ett besök på grävningsplatsen av Eigil Nikolajsen från Fyns Stiftmuseum diskuterades härdgroparnas funktion, datering och eventuella sammanhang med en hypotetisk intilliggande boplats. Eigil Nikolajsen hävdade då att det vi hade grävt fram kunde utgöra en del av ett härdgropssystem, dvs härdar/härdgropar i parallella rader, ett fenomen känt från bl a Danmark. Efter provtryckning med en jordsond i marken runt härdgroparna visade det sig att Eigil troligen hade rätt. Flera indikationer på härdmaterial påträffades nämligen inom ett begränsat stråk.
Sondningen utvidgades till ett tusental täta sondningar. Härigenom framkom ett 50-tal härdgropar liggande i två parallella rader i NNO-SSV riktning. Mellanrummet mellan raderna var sex meter, och avståndet mellan härdgroparna i raderna var en till två meter. Alla härdgroparna verkade vara av samma storlek och typ som de undersökta, vilket också bekräftades då ytterligare en härdgrop med ca 2 meters diameter undersöktes inom en oskadad del väster om de tidigare undersökta anläggningarna. Genom sonderingsmetoden bestämdes härdgroparnas läge och storlek utan stor åverkan på marken, och resten av härdgropssystemet kunde bevaras för framtiden.
Det sotblandade sandlagret kunde också begränsas genom sonderingen. Sotet täckte en yta på drygt 1000 kvadratmeter inom härdgropsområdet och härrör troligen från anläggningarnas övre, delvis bortplöjda delar. Inga boplatsindikationer som fyndförande kulturlager eller husrester, t ex stolphål eller lerklining påträffades. Härdgropssystemets begränsning i längdaxeln kunde ej fastslås åt NNO, men fortsätter utanför undersökningsområdet. I SSV syntes systemet upphöra inom den avbanade ytan, vilket kan bero på tidigare plöjning. Systemets längd kan bestämmas till minst 75 meter.
Tre C14-analyser daterar anläggning 1 - 3;
548 - 863 e Kr (1770 BP ± 310 ST 12471),349 - 179 f Kr (2030 BP ± 95 ST 10707), och 1719 - 498 f Kr (2905 BP ± 245 ST 12475).
Centrumvärdena är alltså 180 f Kr och 80 f Kr för härdgroparna i den ena raden och 995 f Kr för härdgropen i den andra raden. En genomförd kalibrering av värdena visar också att det med stor sannolikhet är så att härdgroparna i de båda linjerna ej kan ha samma datering.
För att kunna förklara härdgropssystemet och sätta in det i ett större sammanhang måste man söka i den internationella arkeologiska litteraturen. Det är huvudsakligen i tyska och danska fackskrifter man kan hitta paralleller och likartade företeelser till vad vi påträffat i Gottröra. Några mindre härdgropssystem finns dock belagda i Halland. I Vessinge socken i Halland har Lennart Lundborg undersökt ett mindre system med 13 härdar i två parallella rader. Längsta raden mätte 83 meter och innehöll 9 härdgropar av samma storlek och form som vid Östra Vreten. Två anläggningar dateras till yngre förromersk järnålder (Lundborg 1967-68). Ett mindre system intill bronsåldershögar i Övraby socken liksom ett system i Fjärås socken dateras till förromersk järnålder (Lundborg 1977).
Bild 3. Härdgropsystemet med 50-talet gropar i två parallella rader. Renritning av Anders Eide.
I Skåne finns bl a flera nyupptäckta härdgropssystem, dels i Löddeköpinge, dels utanför Malmö, men resultaten är ännu ej färdiganalyserade.
Den danske arkeologen Henrik Thrane har i en artikel i Fynske minder 1974 påtalat fenomenet med härdar eller härdgropar i system. Thrane hade vid arkeologiska undersökningar i Rönninge Sögård 1972-73, där för övrigt Eigil Nikolajsen medverkade, påträffat hundratals härdgropar i ett stort system med 15 parallella rader. Antalet gropar uppskattades till ca 500 inom ett område med 35 meters bredd och 180 meters längd i öst-västlig riktning. Anläggningarna låg i sand, inte långt från ett vattendrag (Thrane 1974). Systemet dateras genom flera C14-analyser till omkring 1000 f Kr. I en av anläggningarna låg en pincett från bronsålderns period IV. I övrigt påträffades några tandfragment samt en knacksten. Thrane tolkar härdgroparna mycket försiktigt som energikällor med funktion som antingen kokgropar för att värma mat eller troligare en hantverksaktivitet som behöver jämn värme och där närheten till vatten kan ha en viss betydelse. Härdgropssystemet har dock ingen direkt boplatsanknytning, men stolphål och andra gropar med skiftande datering finns i närheten liksom flera härdgropsförekomster. Ett av Danmarks förnämsta votivfynd från brons-åldern, Mariesmindefyndet, ligger 3,5 kilometer väster om härdgropsområdet, vilket anses ha en viss betydelse för sammanhanget, även om systemet ej tolkas rituellt.
Thrane nämner ytterligare två danska undersökningar i Lövel i Viborg amt, ett system med 130 gropar i 6 rader i öst-västlig riktning, och ett system med 48 gropar i två rader med 14 meter mellan raderna i NNO-SSV riktning. Keramikskärvor i en grop mellan gropraderna dateras till yngre bronsålder. Härdgropssystemen har enligt Thrane tolkats som både träkolsmilor och offerbål (Thrane 1974).
I Nordtyskland har ett 20-tal säkra härdgropssystem undersökts. I Schwissel i Holstein undersöktes ett system bestående av ett 60-tal härdgropar i två rader på en sträcka av 150 meter. Avståndet mellan anläggningarna var endast någon meter, och mellan raderna 10 - 20 meter. De ovala groparna hade rundad bottenprofil och innehöll främst sot och kolblandad sand, ibland med sten i ytan. Dateringen är oklar, men några av anläggningarna hade sekundära gravurnor från förromersk järnålder. Kopplingen till gravfältet är osäker, men systemet riktar sig mot en storhög utanför urnegravfältet, och ett samband med denna är ej uteslutet (Behrends 1968).
Under åren 1969 - 73 undersökte Frits Horst i Zedau Altmark en större yta med över 3000 mörkfärgningar, huvudsakligen tillhörande en boplats med ett 30-tal bostadhus och flera förråds- och hantverkshus från omkring år 1000 f Kr. Vid undersökningen framkom ett 310 meter långt härdgropssystem med ca 140 anläggningar. Systemet dateras bl a genom C14-analys till 800 f Kr (Fritz 1983). Fritz Horst har utifrån undersökningarna i Zedau diskuterat både kult och folkslag i ett större sammanhang. I en artikel i Das Altertum 1987 sammanställer han geografiskt och kronologiskt de kända härdgropssystemen och menar att de representerar ett kultinslag i en sydskandinavisk och nordtysk kulturkrets, huvudsakligen under yngre bronsålder och äldsta järnålder. Horst anser att härdgropssystemen utgör något slags eldkultplatser för en större region (Fritz 1987).
En sammanställning av tillgänglig litteratur visar att härdgropssystem bestående av härdgropar på rad i en eller flera parallella linjer finns belagda i norra Tyskland, Danmark och södra Sverige. Anläggningarnas storlek, form och innehåll kan variera, liksom systemens riktning. Dateringen ligger i yngre bronsålder - äldre järnålder. Vissa system anses ha en koppling till gravmonument eller till boplatser, andra ligger avsides, dock i en bronsåldersmiljö, ofta nära vatten. Tolkningarna pendlar från avskilda eldkultplatser till hantverksaktiviteter och profana kokgropar.
Det som förenar systemen är framförallt viljan eller föreställningen att det har en viss betydelse att man placerar härdgroparna på rad. Om det är fråga om kult, religiösa före-ställningar eller andra idéer kan vi idag inte komma åt. En jämförelse med de något äldre bretonska menhirerna i Karnac med sina långa stenrader kan sätta fantasin i rörelse. Har systemen fungerat som brinnande processionsvägar, riktade mot förfädernas gravar? Det som talar för detta i vårt exempel är systemets placering mot en 6 x 8 meter stor rektangulär stensättning, RAÄ 102, av äldre järnålderstyp som ligger i rätt riktning. Det som talar emot är de spridda C14-dateringarna och framför allt den äldsta dateringen som borde vara äldre än graven. Variationen i de olika systemens radantal och läge talar också allmänt mot en sådan tolkning.
Mycket talar i stället för att härdgroparna ej fungerat samtidigt, att de är platser man återvänder till med vissa tidsmässiga mellanrum, kanske en rituell måltid, en återkommande kulthandling. Som ett sentida exempel på detta kan nämnas Samburustammen i Kenya som efter sina manbarhetsriter tillkännager vilka som blivit krigare genom att en oxe slaktas och tillreds för varje invigd. Oxarna steks över öppna grillgropar, och de nya groparna arrangeras i en cirkel som exakt motsvarar placeringen av hyddorna i byn (Amin 1989).
Fyndet av härdgropssystemet i Östra Vreten, Gottröra socken, har en mycket stor betydelse genom att det visar att även denna under bronsåldern avlägsna del av världen troligen ingått i en större sydskandinavisk kulturkrets med en likartad föreställningsvärld. Långhundraleden har säkert redan vid denna tid haft en viktig funktion som kulturförmedlare.
LITTERATUR:
Ett särskilt tack till Tore Artelius, Eigil Nikolajsen, Ulf Sävestad och Stig Welinder för litteraturtips.
AMIN. N: 1989. Människans vagga.
BEHRENS, R H: 1968. Schwissel, Ein Uhrnen-gräbenfeld der vorromischen Eisenzeit aus Holstein. Offa-Bucher. Band 22. Neumunster.
HORST. F: 1983. Die Ergebnisse der Ausgrabungen auf dem jungbronzezeitlichen Siedlungs- und Opferplatz von Osterburg-Zedau, Bodendenkmal-pflege, Berlin.
HORST, F: 1987. Nordische Kultur der Bronzezeit und die Herausbildung der Germanen, Das Altertum, Band 33. Berlin.
LUNDBORG, L: 1968. Nya arkeologiska fynd i Vessinge. Hallandsbygd 1967 - 68.
LUNDBORG, L: 1977. Boplats vid Våstergärden i Ränneslöv C14-daterad till romersk järnålder. Halland 1977.
THRANE, H: 1974, Hundrevis af energikilder fra yngre broncealder. Fynske minder.