STORA RICKEBYANLÄGGNINGEN BRO OCH/ELLER LEDSPÄRR?
Huvudsakligen efter rapporter av Helena Knutsson, Uppsala universitet, sammanställt av Gunnar Olsson.
Helena Knutsson, f 1953, är fil kand och doktorand vid arkeologiska institutionen, Uppsala universitet. Huvudintresset är stenåldern, särskilt övergången mesolitikum-neolitikum, eller enkelt uttryckt från jägare till bonde. Hon arbetar f n (1992) på sin avhandling. Maken Kjel Knutsson, f 1951, är docent i arkeologi och forskarassistent. Han doktorerade 1988 och har studerat hypoteser om invandring under stenåldern från Sydskandinavien till Norrland.
När Kjell Rickegård (se föregående uppsats, klicka för att komma till den) 1986 plöjde upp en 5 meter lång ekstock på sina ägor vid norra stranden av Lindberga å, strax söder om några gravfält (nr 209, numera L2017:7334, och 46, numera L2017:7264) i Gottröra socken tog han som intresserad amatörarkeolog kontakt med förste antikvarien David Damell på riksantikvarieämbetet. De gjorde en snabb provgrävning och fann att stocken inte var ensam utan ingick i något slags konstruktion. Medelstora stockar låg i riktning nord-syd, och där fanns pålar. Allt liknande närmast en bro. En C14-datering pekade mot övergången mellan bronsålder och järnålder. Stocken var ca 2 400 år gammal.
I september 1988 fortsatte rekognosceringen, nu ledd av professor Bo Gräslund, Uppsala universitet. Amatörer från Arbetsgruppen Långhundraleden och från Knivsta medverkade. Man fann att konstruktionen fortsatte med samma dimensioner ett tjugotal meter norrut. Det liggande virket låg packat i flera lager. Träslagen var främst björk, gran och ek. Ett betydligt större schakt måste nu öppnas för att man skulle kunna se hur stort byggnadsverket är. Seminariegrävningar gjordes under maj-juni 1989, 1990 och 1991.
Fornlämningen ligger i östra delen av en smal dal där två åar har sina källor. Vid gården Skalhamra, en km västerut, rinner Storån mot väster. Lindbergaån rinner mot öster, förbi fyndplatsen och vidare söderut där den får namnet Långripan. Åarnas lopp har genom de senaste seklerna ändrats och förvandlats till raka diken och troligen också flyttats till södra delen av dalen. Den krymps ytterligare av resterna av en rullstensås i öster precis vid fyndplatsen innan den åter vidgas i slätten vid Gottröra. I områdena kring Gottröra, Husby-Långhundra och Vidbo fanns när anläggningen kom till grunda havsvíkar, och den smala dalen var då ett sund som knöt ihop vikarna. Strandlinjen låg ungefär på 13-metersnivån.
De lager som fanns på fyndplatsen var i mitten av dalen först plöjan som består av gyttjelera. Därefter kom torv, orörd av plogen men med organiskt material (bl a icke ruttnade växtdelar), vidare olika lager av lera: mjälig lera, lergyttja och slutligen styv lera med järnutfällning. Anläggningen ligger i gyttjelera, överlagrad av övre mjällerlagret. Detta noterades både 1988 och 1989. Provgrävningen 1986 leddes alltså av David Damen, RAÄ. Då tog man fram sydligaste delen av konstruktionen, och det länge enda bestämda C14-provet togs. Kalibrerat ger det intervallet 760 – 192 f Kr (2335 ± 90 BP).
1988 ÅRS GRÄVNING
1988 grävdes tre dagar i september. Professor Bo Gräslund och Helena Knutsson kom från Uppsala universitet. Kjell Rickegård, Gunnar Skoglöv, Ulla Sjöström, Tage Sundqvist, Erik Petersson och Runar Alnaeus deltog från amatörsidan. Ett 18 meter långt och några meter brett schakt avtäcktes med grävmaskin 20 meter norr om åslänten. Det utvidgades sedan något. Hela ytan fylldes snart med grundvatten, och resten av utgrävningen fick ske för spade och hand under ständig pumpning. Överst låg tunna slanor till synes utan ordning. Slanorna hittades utmed hela schaktet. Ibland tycktes de bearbetade: barkade, ibland planklika eller åtminstone kluvna. Under detta översta lager som tycks ha flyttats om av vatten låg en mer ordnad följd av stockar. Vissa var barkade och huggna/spetsade.
Stockarnas tjocklek varierade mycket. 55 cm i diameter var den kraftigaste, medan de flesta var 15-20 cm_ De flesta (16 grävdes fram) låg i nord-syd som i 1986 års schakt. Mitt i konstruktionen fanns kraftigare (obearbetade) stockar, men mot öster och väster vidgades den med parallella tunnare stockar í flera lager.
Bild 1. Tíllspetsad påle uppdragen mitt i anläggningen och kilformat tillhuggen med smalt huggredskap. Foto: Olle Lindman.
Några enstaka pålar hittades på sidorna. En drogs upp och befanns vara tillspetsad med tydliga yxhugg (bild 2). Inklämd mellan de tunnare stockarna och de tjockare i mitten låg en kluven stock (15 cm i diameter), snett avfasad i bägge ändarna och med rektangulära hål i var ände (bild 3). En sådan stock kan ha använts vid fastsättning av konstruktionen, som man sett på broar och vägar i bl a Elisenhof. Avfasningen är ändå oförståelig, summerar Helena Knutsson. Konstruktionen började byggas i vad som då var en grund havsvik och som sedan blev ett strömt sund. Det visar resultat från kvartärgeologen vid Stockholms universitet. Prover av grövre stammar och en uppdragen påle togs för vedartsbeståmning och dendrokronologisk analys. C14-prover togs av kol från de djupare lagren och från vedstycken.
1989 ÅRS GRÄVNING
2 maj till 2 juni ledde Helena Knutsson en seminariegrävning för åtta AB-kursstudenter, och det blev den första större och sammanhängande grävningen i Ríckeby. Jan Norrman, RAÄ, tog flygbilder (se bild 4), och även Kjell Knutsson medverkade. Från amatörsidan kom Tage och Ma Sundqvist, Jean Bokström, Kjell och Lena Rickegård, och Gunnar Skoglöv. En rätt stor yta avbanades, och två schakt togs upp, ett på 55 x 10 meter och ett på 43 x 2-9 meter. De rensades sedan för hand. Virke fanns från schaktgränsen vid åkanten till den andra gränsen, 61 meter norrut. Där fortsatte det till synes med samma tjocklek in i schaktväggen. Översta virkeslagret låg på 10,9 meter över havet i bägge ändarna av schaktet. Konstruktionen tycks bestå av tre element.
Mittigenom anläggningen går en uppåt tre meter bred samling av långa, kraftiga och obarkade stockar som ligger parallellt och i nord-sydlig riktning. De ligger i flera lager på varandra, ca en meter tjockt. Möjligen har konstruktionen en pilform, med spetsen i mitten av dalen riktad västerut. Stockarna var fällda med små yxor av huggmärkena att döma. Bevarade rotändar tycks ha huggits med två motstående kilar. Få var rundhuggna. Nästa element är nerdrivna pålar, främst i västra delen. De har inget tydligt mönster utan har drivits ner rakt eller snett i ett stråk längs konstruktionen. De har huggits som stockarna, dvs med kilhuggning. Yxorna tycks av märkena att döma ha varit 4 cm breda eller mindre.
Tredje elementet är slanor och kluvna stockar, spridda över hela konstruktionen. Hela utbredningen har inte kunnat kartläggas i de gjorda schakten. På några ställen bildar slanor och pålar mönster som antyder hur en övre del av konstruktionen utformats. Enstaka detaljer som bör ha använts när hela verket sammanfogades har hittats. En kluven stock, avfasad och med rektangulära hål i bägge ändar hittades 1988 och senare en över 9 meter lång stock (gran?), tillspetsad och med rektangulära hål även här. Ingen kan ha legat i ursprungligt läge. I schaktets sydligaste del hittades en spetsad och urholkad stam som kan ha utgjort fören (eller aktern) av en stambåt.
Intensiva sonderingar har gjorts på andra (södra) sidan av Lindbergaån men utan resultat. Det tycks som om virket upphör vid diket. Den förhöjda södra stranden tycks bestå av en ansenlig mängd schaktmassor från utdikningar. Virket fortsätter däremot klart norrut, hur långt blev dock inte klart vid 1989 års grävning. En underlig sak, skriver Helena Knutsson, är att konstruktionen fortsätter på samma höjd över havet, trots att den i norr ansluter till den sluttning som går mot rullstensåsen i norr. Jordflytning från backen som ligger högre eller en senare transgression (havsnivån stiger) kan vara förklaringen.
Bild 2. Halvklyvd stock med avfasad ände och fyrsidigt, rundat hål. Andra änden bearbetad på samma sätt. Foto: Olle Lindman.
1990 ÅRS GRÄVNING
Även denna, som pågick 7 maj till 1 juni, var en seminariegrävning, ledd av Bo Gräslund, Helena Knutsson, Kaisu Anttila och Kjell Knutsson. 1990 års schakt hade en yta på 600 kvm. Det maskingrävdes först och rensades sedan för hand. Utgrävningen avslutades inte, då man inte grävt till botten. Schaktet lämnades öppet. Nu nådde man till sist den norra strandkanten på det forntida sundet. Men träkonstruktionen visade sig fortsätta 10 meter till, då man kunde följa det liggande virket. De sista stockarna fann gruppen i sluttningen, något ovanför resten av konstruktionen. Tjockare stockar låg i nord-sydlig riktning, tunnare mera oordnat, eller möjligen i väst-öst. I provschaktet längst i söder hittades en stock som var spetshuggen, och en halvmeter från spetsen fanns ett hugget hål genom stammen. En annan stock i samma schakt hade ett fyrkantigt hål med en stolpe i. Norr om timmerkonstruktionen finns en stolpkoncentration, ca 26 meter lång. Den sträcker sig ut mot båda schaktkanterna. Stolparna var mestadels 7 till 10 cm tjocka.
Två sotblandade lager påträffades, en sydväst om stenanläggning 3, en sydväst om anläggning 2 (se nedan). Sotet ligger i svagt moblandad lera, överlagrad av en plöja. Lerklining hittades på båda ställena, mest vid anläggning 3. I schaktet fanns tre stenanläggningar, numrerade 1, 2 och 3. I alla tre är stenarna 1 till 4 dm i diameter, ibland mindre. Röd granit, gråsten, något fältspat och enstaka skiffer är stenarterna. Till kvalitén är de runda och kantiga, moränsten, eroderad sten och skörbränd sten. Stensättningarna är oftast inbäddade i moblandad lera. Stenpackning 1 är den nordligaste, på 14,13 meter över havet. Den har regelbunden form, tvärt slut i söder och smalnar i norr. Där avlöses stenen av jord med järnutfällning, eventuellt med spår av risbädd.
Packning 2 är mycket mindre och oregelbunden. Packning 3 ligger sydligast på 12,85 m ö h. På ett ställe är packningen inbäddad i gyttjeblandad lera och sot, medan resten har moblandad lera. Formen är oregelbunden, södra kanten är dock ganska rak.
VAD ÄR DET MAN HITTAT?
I rapporten från 1989 års grävning för Helena Knutsson en diskussion om tänkbara paralleller och tolkningar. Att inga föremål hittats vid anläggningen talar för att den låg rätt långt från någon frekventerad plats, anser hon och anger de förslag till tolkning som kommit: flytbro, trävad, broanläggning, brygga och - pålspärr. Vattendelaren i Skalhamra (på 13,5 m ö h) och smalare passage borde egentligen ha gjort den platsen lämpligare för en överfart, skriver hon. Där finns ju också en gammal väg över, skålgropar och fornlämningar på bägge sidorna av ån.
Gullbron som också ligger vid Långhundraleden och undersöktes 1979 anger Knutsson som en liknande anläggning, med samma datering. Även där hittades neddrivna pålar. Gullbron ligger i åkermark på Lindönäs gård i Vallentuna och undersöktes under ledning av Lars Löfstrand. Enligt en rapport bestod konstruktionen där av ett antal pålar som slagits ner tätt i den forna sjöbotten och i ett stråk snett bakom den nuvarande bäckfåran. Ca en halvmeter under dagens markyta hittades ett lager av slanor, kvistar, barkflagor, träkol, sten och grus. En del liggande virke var bearbetat.
Bild 3. Flygfoto över området taget från öster. Foto: Jan Norrman, RAÄ
"Det tycks finnas överensstämmelse mellan Gullbron och Rickeby-konstruktionen, både konstruktionsmässigt, i placering i lager och i absolut ålder", noterar Helena Knutsson. En C14-datering i Gullbron gav åldern 2320 år. Gren- och risvägar, liksom kavelbroar i Danmark och Bulverket i Tingstäde träsk på Gotland tar grävledaren också upp som intressanta jämförelser. Och 1990 utökar hon parallellerna. På Birka (Björkö) undersöktes 1969-71 vid grävningar i Svarta Jorden en pir- eller brygganläggning, bestående av en stenpackning, 10 meter lång och nära 3 meter bred. Tydligen har där, påpekar hon, stenpackningen fungerat som fundament för en brygga.
Överensstämmelsen med konstruktionen i Rickebyanläggningen är slående, konstaterar Helena Knutsson. 1990 fortsätter också funderingarna kring vad man har hittat. Läget vid en avsmalnande del av Långhundraleden kunde tyda på något slags försvarsverk. Knutsson pekar åter på Gullbron och framför tanken att båda anläggningarna “kan ingå i ett större system". Spridningen av pålar skulle kunna tyda på att det i Rickebyfallet delvis rör sig om en pålspärr på var sin sida om stockverket, antar Helena Knutsson och skriver till sist:
- Det skulle också kunna vara frågan om en bro. För detta talar de spår av en risbädd (-väg?) som påträffats och som kan ha fortsatt upp, ovanför stenpackningen. Det är naturligtvis ingenting som talar emot att anläggningen kan ha haft flera funktioner, inklusive sådana som vi inte känner till. På andra sidan ån ligger en berghäll precis under 15-meterslinjen och i rak linje med anläggningen. Ett sammanhang tycks naturligt. Om det varit ett försvarsverk kan man ha utnyttjat detta naturliga hinder för sjöfarten i form av ett undervattensgrund, och om det varit en bro kan den ha fungerat som fundament på andra sidan dalen. En ny utgrävning på andra sidan ån, för att se efter om och hur anläggningen fortsätter vore mycket önskvärd, skrev Helena Knutsson 1990. Men det kan dröja innan man går över ån - om det alls blir av. Under sommaren 1991 fortsatte arbetet även då som seminariegrävningar, gjorda av institionen för arkeologi vid Uppsala universitet.
EN GRAV FRÅN ÄLDRE JÄRNÅLDER
Bara ett litet stycke från det stora grävområdet undersöktes i maj 1991 en skadad grav. Den låg i sydkanten på fornlämning 204, numera L2017:7700, som består att 30 låga rösen. Några är över 10 meter i diameter. Flera gravar i söder har förstörts genom grustag. I öster har en dansbana kapat en del av en grav. Massor av glas, kapsyler och skräp låg runt grustaget. Den seminariegrävning som gjordes i graven är en del av det större projektet, träkonstruktionen på åkern söder om gravfältet. Ett sökschakt på 36 kvadratmeter öppnades. Vid grustäkten hade man slängt mycket sten på röset. Det var efter avtorvning t o m svårt att säkert veta att det var ett gravröse. Men en trolig kantkedja syntes liksom två stora stenar i schaktets östra del. Dessa stenar avgränsade en gravgömma, visade det sig sedan.
Bild 4. Så här såg pålverket ut när dess översta lager grävts fram. På bilden ses en del av schakt 1989:5. Foto: Gunnar Olsson.
När nivå ett avlägsnats såg man röset tydligare. En fyllnad av många nävstora stenar blandade med sandblandad jord täckte området ínnanför kantkedjan. Den var lagd i minst tre rader. Ännu ett stenlager togs bort. Ben och en keramikskärva hittades mellan de två mittstenarna samt en djurtand. En nytt schakt öppnades nu. Man insåg att gravens centrum låg nära mittstenarna där fler ben hittades. Vid avtorvningen här påträffades ben- och hartsfragment en meter från gömman, under torven. En tom fyrkantig yta sydost om norra mittstenen var klart avgränsad av stående stenar. Ben och hartsbitar hittades här, men på större djup. En rätt välbevarad hartstätningsring hittades, 25 cm i diameter, inte helt komplett. Mittstenarna flyttades undan, och under den norra hittades ben och harts. Stenarna lades dit när graven byggdes, anser rapportörerna. Att datera graven är svårt utan C14-datering, men hartstätningstekniken har använts från äldre järnålder till folkvandringstid. Man stannar för att tro på äldre järnålder som rätt datering.
Bild 5. Den stora stenskoningen längst norrut i anläggningen. Foto 1990: Gunnar Olsson.
1991 ÅRS GRÄVNING
Denna leddes av Kjell Knutsson som vid samtal i dec 1991 berättade att man strax dessförinnan fått en viktig vedartsrapport. I 1991 års schakt grävde man ända till botten, dvs till steril mark. Detta var i ihållande regn och kyla ett hårt jobb, och trots länspump var det mycket surt och blött. Man tog träprover på de flesta håll och sände in för bestämning.
Särskilt intressant är resultatet beträffande de "pollare" som finns i konstruktionen. Dessa bestod uppenbarligen av då unga gran- och alträd som vuxit snabbt i ett landskap som varit öppet men som snabbt växt igen. Man har fällt unga träd, kanske 15 år gamla, och buntat ihop dem. Ju längre ner i marken man kom desto tydligare var hop-klumpningen till en konstruktion som man tolkade som pollarliknande föremål. Därpå karterades allt trävirke som låg i schaktet, och man noterade väderstrecken. Där fanns också tydliga sammanklumpningar: mellan pollarna har det funnits tvärgående band av störar som hållit ihop konstruktionen. "Mellan pollarna har virket flutit helt enkelt, det kan inte förklaras på annat sätt, grövre virke blandat med tunnare stammar", säger Kjell Knutsson. Däremot var alltså pollarna byggda av mycket enhetligt trävirke.
Institutionen har haft 12 afrikaner som gästdoktorander. En av dem kom ut till grävningen och sade spontant: “Nej men titta! Såna här har vi i vårt hemland också, flytbroar!” En flytbro är också Helena och Kjell Knutssons slutsats, medan Bo Gräslund inte håller med. Han går med på att konstruktionen stämmer men anser fortfarande att det rör sig om en spärr.
"Jag tror att det i och för sig kan vara bådadera, både spärr och flytbro", säger Kjell Knutsson. Trots att virket huvudsakligen låg väldigt utflutet fanns det ett tydligt system i konstruktionen. Det ena var att pollarna var tydligt hopklumpade, det andra att man hade korslagda slanor som låg med jämna mellanrum i anslutning till pollarna. Slanorna hade sannolikt dragit ihop konstruktionen. Man hittade också enstaka slanor med hål i ändarna. Man har trätt dessa över pålar i pollarna för att dra ihop det hela.
Både spärr och flytbro. Det blev alltså slutsatsen när 91 års grävning var klar. Och sannolikt är grävningarna därmed avslutade. För om man ska fortsätta, t ex på andra sidan ån, så krävs att man skapar ett projekt. Det går knappast att fortsätta i seminariegrävningens form. framhåller Kiell Knutsson.
Bild 6. 1991 års grävning gjordes i kyla och regn och med ständig länspumpning. Foto: Gunnar Olsson.