LÅNGHUNDRALEDEN SEDD I EUROPEISKT PERSPEKTIV

Av Åke Hyenstrand
Åke Hyenstrand, f 1939, blev fil lic 1967 och fil doktor 1974. Avhandlingen heter Centralbygd - randbygd. 1965-80 arbetade han på Riksantikvarieämbetet, från 1977 som avdelningsdirektör. Under åren 1980-87 hade han forskartjänst och blev 1988 professor i arkeologi vid Stockholms universitet. Han har behandlat alla perioder, huvudsakligen dock järnåldern-medeltiden.

Sverige och Norden har aldrig varit isolerade från omvärlden. Vi måste betrakta samhällsförhållandena under förhistorisk tid i relation till Europa i stort. För Mälar-landskapens del är givetvis Östersjöområdet det mest närliggande. Under de senaste åren har en snabb utveckling vad gäller forskarkontakter österut skett, man återgår där till en gammal tradition. Arkeologiska undersökningar och källmaterial i stort belyser Sveriges starka gemenskap med övriga Östersjöländer över tiden. Detta förhållande skall dock inte hindra oss från att se sambanden med även andra delar av Europa, inte minst Västeuropa och England. Danmark har här varit den centrala förmedlaren av samband. Under romarrikets tid etableras i Danmark viktiga centra och sannolikt mäktiga hövdingadynastier med vidsträckta intressen norrut, mot Norrland och Norge. Skandinavien var ett viktigt råvaruområde.

Den europeiska medeltiden bygger till stora delar på romarrikets grund men innebar mycket nytt. Det gamla världsherraväldet regionaliseras, och ekonomin omstruktureras mot lokala marknader och inhemsk varuproduktion. I de tidiga faserna fanns dock i de europeiska germanstaterna viktiga inslag av plundringsekonomi och krigsbyten. I takt med en allt mera växande agrar ekonomi ökar jordägandets betydelse, vilket leder till feodalisering och gods-bildningar. Detta sker inte jämt och regelbundet. Man kan dock i stora drag se en fram-växande centralmakt på olika håll, baserad på territorier och på stormannaklassen. Kyrkan och klosterkulturen spelade här en viktig sammanhållande roll.

Som en mäktig våg sveper detta fram över kontinenten under den långa period som motsvaras av vår folkvandringstid, vendeltid och vikingatid. Kungadömen och småriken uppstår, erövras och upplöses. De mest bestående riksbildningarna blir de som i slutskedet av denna period bildas i ytterområdena av Europa, dvs bl a i Norden och i England. Under denna långa period möts arkeologi och historia. De nordiska ländernas förhållanden skymtar fram i små fragment av texter. Vi kan ana ett nordiskt lapptäcke av mindre stamområden, ett starkt beroende av hav och sjöfart, inslag av krig och kanske plundring. Det arkeologiska källmaterialet understryker allt detta och de nära kontakterna med omvärlden. Vi kan räkna med ett betydande skikt av stormän och hövdingar, till att börja med med herravälde över grupper av människor, sedermera starkare knutna till territorier och landområden. Ur detta skikt bildas dynastier, sannolikt både inhemska och inflyttade. Under allt detta ligger stora sociala och tankemässiga förändringar. Man kan tala om mentalitetsförändring och nya sätt att se på verkligheten. Nya typer av beroendeförhållanden uppstår: beroendet av hövdingen och hans följe, beroendet av religionen, beroendet av nya sociala relationer.

För att förstå denna period, dvs i stort sett den senare halvan av järnåldern, måste vi tänka i flera nivåer. En högsta samhällsnivå kan ses i det europeiska perspektivet, i råvaruhantering och bytes-relationer över mycket stora områden. För att ta ett konkret exempel på hur detta möjligen kan yttra sig i arkeologiskt källmaterial kan vi nämna de kända s k båtgravfälten i Uppland, dvs Vendel och Valsgärde. Dessa representerar av allt att döma dynastier som etablerades under 500-talet och som bibehåller sin integritet under århundraden. Frågan är om dessa är inhemska eller ursprungligen kontinentala.

 Karta 1. Båtgravfält. SGU:s kartgenerator.

Andra nivåer finns, knutna till bygder med lokala hövdingar, längst ner och närmast människan själv det egna hushållet och släkten. Av tradition har vi talat om svensk forntid eller förhistoria. Detta kan leda oss in i fällan att betrakta landet som en enhet med en viss forntid. Detta är givetvis felaktigt.

 Bild 1. Stormän och hövdingar... Teckning av Nils Enar Eskhult.

Olika regioner och områden kan ha varit mycket olikartade. Detta kan gälla såväl ekonomiskt som socialt och politiskt. Det är inte helt säkert att detta omedelbart visar sig i det arkeologiska källmaterialet. Vi kan återvända till Mälarlandskapen. Där finns ett för Europa unikt arkeologiskt källmaterial från den period vi här talar om, nämligen den stora mängden gravar och andra fornlämningar. I detta välbevarade material ser vi en övergripande likhet, men om vi börjar detaljstudera materialet ser vi lokala variationer. Detta gäller även andra typer av källmaterial från senare perioder, t ex ortnamnen.

Under tidig medeltid framträder i Uppland tre folkland: Attundaland i öster, Tiundaland i centrum och Fjädrundaland i väster. Dessa "land" skiljer sig från varandra i flera avseenden, särskilt vad gäller den inre uppbyggnaden av hundaren och socknar. Det är således inte fråga om en teknisk uppdelning utan om olika system, som möjligen kan avspegla äldre förhållanden. Man skulle måhända kunna tala om äldre “småriken” eller tidiga stormannaförbund.

 Karta 2. Folkland 1266. Cattette. 

För att närmare kunna förklara och förstå denna uppdelning kan man med fördel återgå till det stora, europeiska perspektivet. Genom Uppland löper den stora farleden mot det på råvaror rika Norrland, markerad av Fyrisån, Uppsalaåsen och mindre vattendrag i norr. Det är också utefter denna led de viktigaste arkeologiska komplexen grupperar sig, och det är här vi kan spåra de både inhemska och kanske utomnordiska stormännen från romersk järnålder till medeltidens början. Många arkeologiska praktfynd med kontinentalt ursprung understryker detta.

Den Centraluppländska farleden knyter an till Mälaren med sina kända platser Helgö och Birka. Sambandet med Mälaren är inte lika uppenbart när det gäller Attundaland, i varje fall inte dess inre delar. Av denna anledning är den s k Långhundraleden särskilt intressant. Genom denna led, som ju knyter an till Östersjön via Trälhavet, skapas en alternativ infartsväg mot Uppsala, måhända inte helt lättframkomlig men sannolikt fullt möjlig att utnyttja i ett storskaligt sammanhang. Detta förhållande är givetvis av det största intresse när det gäller att förklara och förstå viktiga händelser mot järnålderns slut, t ex de uppenbarligen konfliktfyllda försöken att från olika makthavares sida få kontroll över Uppsala och därmed den traditionella farleden mot Norrland.

 Karta 3. Långhundraleden med havsnivån år 450. SGU:s kartgenerator.

Begreppet Långhundraleden etablerades av Björn Ambrosiani i en artikel i årsboken Uppland 1961 (se separat artikel) (Om du vill läsa den separata artikeln kan du klicka här, då öppnas sidan i ett nytt fönster.) (Om du vill läsa artikeln i årsboken Uppland 1961 kan du klicka här.). Där presenteras en genomarbetad bebyggelsearkeologisk analys som inte skall upprepas här. Ambrosiani framhåller sambandet med leden och Långhundra härads/hundares form som stöd för ledens betydelse. Den medeltida hundaresgränsen mot Vallentuna löpte i Garnsviken och Husaån, varför Garnsdelen av nuvarande Össeby-Garn i Vallentuna föll inom Långhundra hundare/härad. Det medeltida hundaret överensstämmer då med den för Attundaland karakteristiska modellen, dvs med sju socknar, varav en större Tunasocken (Närtuna). Man kan även ana en underliggande struktur i form av ett tredingsindelat storhundare, nämligen om man tillför Åkers skeppslag och tar de tre husbyarna (i Lagga, Husby-Långhundra och Österåker) som intäkt för en primär tredingsindelning.

Hundaresbilden i Attundaland är så regelbunden, att man svårligen kan tänka sig annan bakgrund än en stark centralstyrning vid bildandet. Givetvis har en anpassning till bygd-mässiga förutsättningar skett, men målsättningen att skapa en fungerande territoriell indelning som bas för kontroll och beskattning har sannolikt varit det primära. Förebilder till den tidiga hundaresprincip som vi ser här finns utomlands, inte minst i England. När hundares-indelningen upprättades är en omstridd fråga. Det är inte helt otänkbart att detta skedde på 1000-talet och kan knytas till någon av de tidiga kungarna.

l forskningen kring Upplands äldre bebyggelsehistoria har man upprepade gånger fäst uppmärksamheten på den intressanta farleden vid Långhundraledens nedre del, dvs uppströms Vadasjön, via Husaån och Garnsviken till Trälhavet. Vid Vadasjöns utlopp ligger Husa, vars indirekta samband med Husbyorganisationen har diskuterats, liksom det märkliga gravfältet Sjökullarna.

På detta stora gravfält, som i sig tyder på en större gård, ligger bl a tre storhögar. Detta förhållande, som både lägesmässigt och fornlämningsmässigt påminner om Gamla Uppsala, kan tyda på att här har en stormannadynasti etablerats och funnits kvar en tid. När vet vi inte; kanske under 500-talet då så mycket tycks ske, kanske senare. Arkeologiska spår efter stormän finns även längre in i Långhundraleden, t ex i Husby och Lagga socknar, men knappast så påfallande som Sjökullarna. Det fanns således tidigt intresse av att kontrollera ledens viktiga mynningsområde. Om detta intresse varit lokalt eller mera övergripande, t ex i linje med ett stormansförbunds strategi, kan vi givetvis inte veta. Vi kan dock konstatera att ett övergripande intresse för området, såväl kungligt som kyrkligt, finns kvar ännu under sen vikingatid och tidig medeltid. Ortnamn som Brottby (den kungliga brytens gård), Karby, Tuna och Husby i Österåker understryker detta.

Den stora gruppen medeltida städer i Mälarlandskapen uppvisar ett mycket regelbundet mönster: läge vid mynningen till en viktig farled, tillika härads/hundaresgräns, ofta två församlingskyrkor belägna på farledens båda sidor och ett indirekt samband till äldre storgård eller "gods", manifesterat av storhögar. Mönstret upprepas mer eller mindre tydligt i exemplen Uppsala, Eskilstuna, Nyköping, Västerås, Enköping, i viss mån även vad gäller Köping, Strängnäs, Södertälje och Sigtuna. Den sistnämnda orten är dock speciell och torde tillhöra en äldre struktur. Vad gäller Långhundraledens mynning ligger denna modell klart utlagd och manifesteras tydligt av de båda näraliggande kyrkorna till socknarna Össeby och Garn, vilka ju primärt låg i skilda hundaren. Vid Össeby-Garn uppstår dock ingen stad. En intressant fråga är hur detta skall förklaras.

Förklaringarna kan vara flera samverkande och i sig måhända värda en närmare analys. Man kan för den yngre järnålderns och tidigaste medeltidens del konstatera en bebyggelseförskjutning västerut, mot randområdena i t ex västra Uppland och Västmanland. Mälarens och Stockholms betydelse tilltar i samband med bergsbrukets uppsving, sannolikt under 1200-talet. Långhundraledens relativa betydelse kan ha minskat, samtidigt som en fortgående landhöjning och uppodling bidragit till uppgrundning av känsliga partier i leden. Långhundraleden kom på detta sätt att från en måhända dynamisk period som politiskt och ekonomiskt alternativ till Fyrisleden övergå till att bli ett långsträckt stycke välbevarad kulturmiljö, där en tusenårig bebyggelsestruktur kan upplevas i landskapet.