Långhundradalen som läsebok


Kartorna finns inte i originaluppsatsen utan är inkopierade av red.

LÅNGHUNDRADALEN SOM LÄSEBOK
LANDSKAPET BERÄTTAR HISTORIEN

Av Nils Blomkvist
Nils Blomkvist, f 1943, är historiker och disputerade 1978 på en avhandling om Kalmar stads uppkomst. Han arbetade sedan bl a som arkivchef på Nordiska museet innan han 1988 kom till Riksantikvarieämbetets kulturmiljöavdelning.
Som chef för forskningsgruppen leder han nu ett arbete som går ut på att finna den historiska betydelsen i landskapet: helhet mer än detaljer. Denna uppsats - som bygger på gruppens undersökningar - vill demonstrera ett sådant holistiskt betraktelsesätt  /1/.

Sävja- och Storåarna rinner genom en drygt 20 km lång och 2-5 km bred sprickdalsbotten från vattendelaren strax bortom Husby-Långhundra, ned mot Föret. Den bär inget etablerat bygdenamn, men vi kallar den Långhundradalen. Bottnen är fullt uppodlad. I skogsbrynen på ömse sidor och ute på större åkerholmar ligger ett femtiotal bebyggelsegrupper. Trots att Uppsalas välkända siluett avtecknar sig mot horisonten i nordväst och E4 klipper av slätten strax framför, och trots att plan efter plan sänker sig bakom skogsbrynet i sydost mot banorna på Arlanda, så bevarar dalen rakt igenom en agrar prägel, låt vara att en kraftledning korsar den strax väster om Husby-Långhundra. Inga bensinstationer, förortscentra eller industrihallar stör intrycket. Dalen ter sig som en glesbygd, oväntat kvarglömd mitt i högtryckszonen mellan Stockholm och Uppsala.

Image
 Karta 1. Långhundradalen. Lantmäteriets kartutskrift.

Från kulturmiljösynpunkt är den emellertid utomordentlig rik och komplicerad på ett sätt som antyder att den en gång har stått mer i centrum för människors uppmärksamhet. Kulturmiljö är ett uttryck för den historiska dimensionen i nuets landskap, utifrån ett perspektiv där människan sätts i centrum. Den här uppsatsen skall alltså handla om den historia som berättas oss ur landskapet. Detta har visserligen många historier - t ex en geologisk, en hydrologisk och en botanisk, men här gäller det alltså människans. Det är med andra ord en humanistisk övning som förestår.

TVÅ FÖREGÅNGARE - TVÅ PERSPEKTIV

Folklivsforskaren och poeten Sigvard Cederroth har skrivit känsliga essäer om det uppländska agrarlandskapet. Titeln "Hemma i det fattiga" som åsattes ett posthumt utgivet urval anger deras grundton. En av hans texter heter Ödetomt i Lagga. Den passar precis för vårt syfte. Han har där uppsökt en torpgrund på kanten av Långhundradalen. Det är vår.
"Allt är mjukt i linjerna nu, mossbelupet eller övervallat av gräs som betats år efter år. Bobacken är ju bara en udde som skogen tidigare sköt ut på lerslätten. Här hade man en vid utblick över odling och bebyggelse, men själv hade man den susande skogen i ryggen." Med markens, stenarnas och växtlighetens hjälp le ver sig Cederroth in i torparfamiljens vardag.
"Hur tog man inte reda på den snåla marken, hur röjde man inte för att få en åkerlapp, en täppa, den uslaste lilla vret! Så oregelbundna alla, så inklämda mellan meningslöst utströdda stenblock." Men också lokaliseringen i stort till landskapets utkant tycks förmedla något om torparnas samhällsposition. “På avstånd såg man de stora herrgårdslängorna och statbyggnaderna, men bara så här i naken årstid. Efter lövsprickningen skymdes alltsammans, först av en ljus och luftig förtrollning och sedan av den slutgiltiga kompakta grönskan.

Image

 Bild 1. Dalen ”bevarar en rakt igenom agrar prägel - låt vara att en kraftledning korsar den”. Foto Gunnar Olsson.

Kyrkan på andra sidan dalgången lyste vit bakom lönnarnas grenverk. Och på andra sidan Östunafjärden blånade skogarna i solröken.“/2/Redan de korta citaten röjer kulturmiljöns makt över oss och de möjligheter den erbjuder.

På dalens andra sida ligger herrgården Risberga. Där hörde advokaten Gordon Stiernstedt hemma. Även han har skildrat denna bygd med stor känslighet, fast från godsägarperspektiv. Hans ämne är dessa ståndspersoners kulturella enhet, vilken ägde sin egen benämning: Östunaadeln. Stiernstedts bok heter "Lantjunkare" och kom ut när Agnes von Krusenstiernas romansvit "Fattigadel“ just hade upprört den etablerade självkänslan inom det ekonomiskt sårbara godsägarskikt dit även Östunaadeln räknade sig. Stiernstedt polemiserar saktmodigt med succéförfattarinnan och framhäver lantjunkarkretsens pliktkänsla och samhällsanda. Östunaadeln blir för honom ett med landskapet, som han inte tror främlingar finner lättillgängligt, särskilt som det saknar sjö. “Ändock företer landskapet i Storåns dalsänka genom sin långsträckthet de ständiga skiftningar, som äro slätten, de vida perspektiven, egna. Med välbehag strövar man här under alla tider av året vare sig på fälten eller i de omgivande skogsmarkerna." Stiernstedt kan " i minnet insupa doften av våt mylla och spirande växt en tidig vårdag, då sim- eller vadarefåglar draga i konstrikt formade sträck över nejden, och jorden, vattendränkt och genomkorsad av risslande och porlande rännilar, vaknar till nytt liv."

Image

 Bild 2. "På dalens andra sida ligger Risberga, där advokaten Gordon Stiernstedt hörde hemma”. Foto Digitalt museum.

Precis som Cederroth minns han "solröken en högsommardag, då tornsvalan från någon högt belägen gård skjuter sitt vingsnabba kast ut över slätten, som livas av hässjornas långa rader." Men även han känner hur dalen fortsätter att förändras. "I min ungdom kunde man också påträffa en och annan av de lövängar med olika ymnigt växande och sällsynta örter, som då ännu låg i skogsbygdens rand. Med en ny tids metoder för utnyttjande av skogsbeten äro de tyvärr dömda att helt försvinna. Deras ekonomiska betydelse - att användas till lövtäkt - kvarstår ju ej längre. Men ännu i min tidiga barndom hemkördes mot slutet av sommaren en eller annan skrinda med löv, avsedd att dryga ut höförrådet." Och Stiernstedt fullföljer sina hågkomster genom att gå årsvarvet runt. “Även en mörk och kulen höstkväll, då från byarna i skogsbrynet på ömse sidor om slätten höres hundarnas oupphörliga skall - sådant det uti det framfarna ljudit från samma byalag under många och namnlösa släktled - skänker något av en säregen tidlös stämning. En gnistrande kall vinterdag arbetas det i skogen. Upp emot Länna bruk, på storskogen, står den svaga, nästan omärkliga röken från nylagda milor.“/3/

Två skribenter alltså, med diametralt skilda utgångspunkter, men likväl förenade av ett landskap som de skildrar med i grunden besläktade temperament! De ser, de minns, de reflekterar - och söker bakomliggande förklaringar. Så har väl de flesta av oss någon gång sökt tränga bakom ett landskaps yta: människans verk som ligger strött över bygden, långt ifrån alltid till dess fördel. Vi ser och får medvetna eller undermedvetna föreställningar om invånarnas livsföring, både i nuet och i gången tid, om naturresurser, ägoförhållanden, pro-duktion, arbetets organisation, byte, teknikutveckling, principerna för avkastningens fördelning och konsumtion. Kulturmiljön är i sig en helhet, sammanhållen av landskapet. Den berättar om historia som utspelat sig här.

Men den berättar bara så mycket vi kan ta till oss. Däri ligger begränsningen. Ofta nöjer den sig med att väcka vårt intresse. För att förstå krävs kunskaper - om tidigare forskning, bevarade källor, metoder att tillämpa i undersökningsarbetet.

VÅR LÄSNING AV LÅNGHUNDRADALEN

Nu är det vår tur. Vårt "vi" är, som framgår av not 1, inte någon majestätisk pluralform av det abstrakta slag som ofta hänger med mellan raderna i litteraturen utan en liten forskningsgrupp på riksantikvarieämbetet. Vår uppgift är att läsa landskap. Det kan låta som en ständig söndagsutflykt, men arbetet är strängt nog och handlar om vilka kunskaper man behöver ha för att kunna bedöma ett landskap inom kulturmiljövård och planering. Långhundradalen är ett av våra fall. Vår fråga är enkel: vad står den här bygden för? Vilken historia förmedlar den? /4/ Vi arbetar, i motsats till de åberopade författarna, utan lokala förkunskaper eller närmare relationer till dalen, och vi har en begränsad tid till vårt förfogande. Men vår uppgift är å andra sidan inte att bedriva grundforskning utan att skapa en syntes! Vi kan därför utnyttja den tidigare forskning vi kan finna - och många har beredvilligt hjälpt oss tillrätta. /5/

Det första vi letar efter är - kanske av gammal vana - fornminnen av olika typ och ålder. Om vi inte hade känt till det redan från början, skulle vi ändå snart ha förstått att de ligger grupperade längs en upptorkad vattenled. Enligt beräkningar har dalgången ännu vid vår tideräknings början ingått i ett system av sund och fjärdar som då bildade en skärgård. Länge kunde man segla direkt från Trälhavet långt in i centrala Uppland. Modern forskning kallar denna sjöväg för Långhundraleden. /6/ Namnet Långhundradalen är vår egen analogibildning. Storåns stilla och noga kontrollerade lopp är en blygsam rest av denna direkta havskontakt. Långhundradalens kulturmiljö är i mycket bestämd av den naturkraft som kallas landhöjning. Vi gör klokt i att hela tiden ha en variabel vattennivå som ett mätinstrument för vårt inre öga: så där fem meter högre för 1000 är sen, så där femton för 2000. Det hjälper oss att tyda tiden i landskapet.

Längs de forna stränderna ligger rika stråk av gravfält. Kring en forntida fjärd (och senare sjö) i Husby-Långhundra socken finns de äldsta kända lämningarna av bosättning i området. Cirka tre kilometer nordväst om Husby-Långhundra kyrka har en hällkista med boplatslämningar från stenåldern återfunnits på 30-metersnivån (RAÄ 199). Dalens lämningar från bronsålder och äldre järnålder grupperas också runt detta vatten, med bl a gravrösen och boplatsområden vid Stenby och Mellösa. Ett par nyupptäckta skeppshällristningar vid Husby-Långhundra är unika i Uppsalatrakten.

Vid Vallby, där en nordlig utlöpare av Stockholmsåsen tvärar genom dalen och sockengränsen mellan Östuna och Husby-Långhundra ännu går, finner vi ett koncentrat av mycket gamla lämningar. Åsen är en naturformation med ett märkligt tycke av människoverk. Den fungerade under ett förhistoriskt skede som fördämning för den nyssnämnda sjön, som emellertid enligt geologiska iakttagelser till stor del torrlades genom en plötslig katastrof på 1000-talet. En mindre vattenspegel kallad Mälstasjön blev kvar. Ännu på 1800-talet var Storån mycket vattenrik och vidgades till en kedja av sjöar. Samtliga sänktes under seklets senare del. Kring den försvunna åsdämda sjön vid Husby-Långhundra och i förbindelse med åsen finns mycket gamla gravfält (bronsålder, äldre järnålder). Alldeles ovanför Vallbyåsen finner vi fornborgen Broborg på traktens högsta punkt, med milsvid utsikt. Öster om borgen var det förmodligen fortfarande direktkontakt med havet på borgens tid, och innanför den började Uppsalaslätten. Just nedanför Broborg snördes alltså under järnåldern samfärdseln längs leden samman i ett nålsöga av hinder.

Den numera uppodlade dalbottnen nedströms Vallby lyser om sommaren gul, där vattenspegeln möjligen var blåskimrande ännu på vikingatiden. I skogskanten och på impedi-ment finner vi rader av yngre järnålderns gårds- eller bygravfält. Enligt vedertagen beräkningsgrund antyder de att ett fyrtiotal "primärenheter" funnits här under yngre järnålder. /7/ Som pärlor på en tråd ligger Danmarks, Laggas, Östunas och Husby-Långhundras medeltids- kyrkor som en markering av medeltidsbebyggelsens lokala tyngdpunkter.
Image
 Bild 3. Vid Falebro i Danmark vidgas 5-meterskurvan där den stora slättsjön fanns för 1000 år sen. Foto 1992: Gunnar Olsson.

Deras ålder och utförande varierar. Riktigt gammal är bara den i Husby-Långhundra, som kan ha rötter i 1100-talet. Laggas och Danmarks kyrkor dateras till tiden omkring 1300, medan Östuna framstår som ännu yngre. /8/ Tillsammans med yngre järnålderns gravfält och runinskrifterna, de flesta från 1000-talet, bildar kyrkorna en ännu inte fullt uttolkat chiffertext om traktens kristnande och medeltida samhällsorganisation.

l de berörda socknarna känner vi till ett trettiotal runstenar. De är i stor utsträckning dokument över vikingatidens organisation, förbindelser och tankevärld. Flera av dem står eller har stått vid Långhundraledens färdvägar, vadställen, broar eller andra platser där många människor kunde se dem. På så sätt blir de orienteringspunkter i det av vattenstråket bestämda rörelsemönstret för omkring tusen år sen. /9/ Här finns inskrifter som talar om att man byggt broar, men därmed avses snarare vägbankar som anlagts för att underlätta transporter tvärs över den vattensjuka dalbottnen.

Vid Falebro i Danmarks socken kan man ännu bilda sig en uppfattning om en sådan anläggning. Runstenar står resta på bägge sidor av ån. /10/ Har vi ekonomiska kartan till hands ser vi att 5-meterskurvan just här vidgas till vad som för ca 1000 år sen måste ha varit åsystemets mynningsbäcken i den stora slättsjön vid Föret. Den ena inskriften nämner att en bro har byggts och bekräftar därmed att landkommunikationerna redan på 1000-talet var hänvisade till denna plats. Falebro förknippas också med en rättstvist under 1430-talet, vars innebörd kan vara att den då ingick i ett embryo till huvudväg mellan Stockholm och Uppsala. Renässanshistorikern Johannes Bureus' lärda konstruktion om ett slag på 1200-talet mellan svenskar och danskar på denna plats finns det inget som helst fog för. /11/

Image

 Karta 2. Området Falebro och Övre Föret med strandlinjen år 1 000, SGU:s kartgenerator.

Den historiskt sett viktigaste fornminnesmiljön i dalen är emellertid Mora äng och Mora stenar. Platsen ser kanske inte mycket ut för världen, men detta var den riksbekanta ort där flera av Sveriges medeltidskonungar valdes. Borta är den egentliga Mora sten, på vilken kungarna upphöjdes under valakten. Den försvann under gåtfulla omständigheter i Kalmarunionens slutskede, i likhet med vad som senare hände den skotska kröningsstenen. De ännu bevarade Mora stenar (namnstenarna) bär inskriptioner om enskilda kungaval, såsom Erik av Pommerns och Karl Knutssons. Andra stenar är söndriga och svårtydda. Namnstenarna ligger sedan 1770 inneslutna i ett hus, Sveriges äldsta specialbyggda museibyggnad, ritad av herrgårdsarkitekten Carl Wijnblad. /12/ Till anläggningen hör emellertid också ett gravfält med låga, avrundade högar, som vid undersökning har visat sig tillhöra 1000-talet.Gravarna ligger i en hage intill den på 1800-talet upptagna åkern. Hur omfattande fältet har varit går inte att bedöma. Det tycks inte höra till någon intilliggande by. Till de för tolkningen av platsen viktiga komponenterna hör även en källa och den i sig alldagliga markeringen av den till 1971 gällande gränsen mellan Stockholms och Uppsala län - en relikt av en förmodligen urgammal bygdegräns.

Men de minnen från forn- och medeltid som vi uppehållit oss vid ligger i ett jordbruks-landskap som fått sin prägel under senare århundraden, när vattnet alltmer runnit undan. Rödstrukna bondbyar och vitmenade eller lejongula små herrgårdar med präktiga lagårdar ligger harmoniskt fördelade i skogsbrynen på dalens ömse sidor och ute på stora åkerholmar. Dessa enheter är lika många lokala system, som måste läsas i sin helhet för att förstås. Byn är inte bara den trevligt rödmålade husgruppen, den är också åkrar, ängar och hagar, bygata, hägnader och kyrkväg, den är fiskevatten och skogslotter (eller borde vara - för det var dåligt om sådana i Långhundradalen).
Herrgården är inte bara Corps de logi och alléer, stallbacke, lagårdsarkitektur och domäner, utan även arbetskraftens torpstugor. Det kan hända att de senare avsiktligt lagts utom synhåll för den arkitektoniskt gestaltade miljön - som lantmäterikartorna avslöjar vara fallet vid Kasby säteri. Men historien blir obegriplig om inte också de räknas in i helheten. Och dessa lokala system sammanhålles i en större social organism av ett vägnät, som i delvis påtagligt gamla spår ringlar samman mot ettdera av de fyra sockencentra med deras karaktäristiska inslag av prästgårdar, skolor, sockenmagasin m m. Hur skall vi hantera så mycket historia?

Image

 Karta 3. En del av kartan över Kasby 1765.Torpen ligger i den övre högra delen av kartan medan herrgården ligger i den nedre delen av kartan. Lantmäteriets historiska kartor.

Fornminnen och runstenar finns beskrivna objekt för objekt. Kyrkorna har fått sina skildrare. Ja, Upplandsmuseet har t o m inventerat de kulturhistoriskt värdefulla husen. / 13/ Så länge det handlar om väldefinierade objekt är sådana kataloger möjliga. Men skall vi fånga in sammanhangen genom tiderna så är det inte längre möjligt att börja i den ena ändan och hålla på tills man har nått den andra. Informationen blir så tät, så mångfaldig att vi helt enkelt inte kan presentera den i sin helhet. Vi måste nöja oss med att dyka ner på några platser av olika karaktär och hoppas att de skall visa upp ganska typiska drag.

I Danmarks by lägger man först märke till kyrkan. Man ser den på långt håll över slätten, där den ligger på en höjd ovanför en terrasserad kyrkogård. Den ter sig förnämare än de andra kyrkorna i dalen, mycket större än de andra och den är försedd med ett högt torn.

Image

 Bild 4. "I Danmarks by märker man först kyrkan. Man ser den på långt håll över slätten”. Flygfoto 1991: Jan Norrman, RAÄ.

Den är heller inte vitrappad som de utan uppförd i tegel som domkyrkan. Kanske märks den mest för att kullen den ligger på är så brant att dominansen kommer av sig själv. /14/ Intill kyrkan finner vi andra komponenter i ett välförsett sockencentrum: ett timrat sockenmagasin från 1700-talet och en mindre timrad bod. Här ligger också det gamla komministerbostället av parstugetyp (nu församlingshem) från omkring 1800, med timrad bodlänga, samt en nyare kyrkoherdebostad från 1925 där komministrarna förr hade lagård.

Framför kyrkan möts tre vägar och bildar ett litet trekantstorg, vilket förstärker intrycket av värdighet. Ett annat karaktärsinslag är bygdegården från 1929 med något förbryllande stilblandning. Dels ingår i stommen en ditflyttad timmerstuga - enligt uppgift från 1700-talet - dels en påbyggnad i nationalromantisk stil. Bykärnan består i dag av fyra jordbruksfastigheter, där de flesta byggnaderna tycks vara uppförda efter den brand som 1864 ödelade stora delar av byn. Vid torget låg ursprungligen kyrkskolan. Den detektiviske landskapsläsaren finner tydliga bevis på detta i form av en uthusbyggnad med karakteristisk dassrad.

Skolan flyttade bara just utanför bykärnan, där ett skolhus tillkom 1911 som det första i ett modernt skolkomplex. /15/ Kring Danmarks by utbreder sig vida åkerarealer, med en och annan kringplogad enbacke. Här över går Långhundradalen i Uppsalaslätten. Sikten är fri ner mot Storån, Falebro, och det välkända ladulandskap som ligger därbortom. Men sambanden klipps på sätt och vis av, för däremellan sveper E4:s trafik, som en tekniksamhällets järnridå.

Vi tar oss några kilometer in i dalen, förbi det enkla men mer berömda Linnés Hammarby, till Örby säteri. Den vackra vita mangårdsbyggnaden från 1765 drar till sig blickarna. En allé leder ditupp och skiljer den från en mängd rödstrukna ekonomibyggnader, vilkas datering varierar från 1800-talets början till mitten av 1900-talet. Gården är numera inriktad på hästuppfödning, och en träningsbana ligger i en stor oval på nyss odlade åkrar längs ån. Bortom gårdskomplexet blir marken magrare. Den gamla kyrkvägen till Lagga ringlar fram mellan hägnade beteshagar som den måste ha gjort sedan århundraden. På Örby föddes skulptören Carl Milles, vilket förklarar den skulptur som är rest över hans mors grav på Lagga kyrkogård. /16/

Image

 Bild 5. ”Den vackra, vita mangårdsbyggnaden drar till sig blickarna". Örby säteri. Foto Digitalt museum.

Vi har nu en stor by - ett sockencentrum - och en herrgård i vår kollektion och behöver därtill ett exempel på en liten by. Ännu någon mil åt sydöst finner vi Valkeby i Husby-Långhundra socken. Det är en by av minsta sorten, bestående av bara två gårdar. Den ena tilldrar sig intresse, eftersom den har kvar en för det agrara uppländska byggnadsskicket traditionell uppdelning i man-del och fä-del. En häck löper över gårdsplanen och markerar gränslinjen.
Byggnaderna är till stor del från 1800-talets början. Bostaden är starkt förändrad, men inte värre än att man kan tyda dess ursprung. Ekonomibyggnaderna grupperar sig runt en kringbyggd gård med det gamla portlidret mot fägatan i behåll. Enligt Upplandsmuseets inventering är Valkeby dalgångens främsta exempel på den götiska gården. Bakom ligger byns begränsade åkergärde, som tvärt övergår i en typisk uppländsk stenbacke. /17/ Många enskilda byggnader och gårdsgrupper i Långhundradalen är byggnadshistoriskt värdefulla. Bebyggelsen i byarna bevarar ofta inslag som kan vara från 1700-talet men domineras av 1800-talet. Gårdar flyttades sällan ut vid laga skiftet, och husen ligger därför fortfarande väl samlade på de gamla bytomterna. Själva bebyggelsestrukturen kan vara mycket gammal.

Gravfält från yngre järnåldern ligger fördelade på ett sätt som antyder en kontinuitet med de ännu kvarliggande byarna. Ortnamnen i dalgången bildar en matta av återkommande -sta, -by och andra namnelement som brukar kunna härledas till yngre järnålder. De högre belägna delarna av dagens åkermark (mer än 10 m ö h) tycks ha varit uppodlade redan under medeltiden. De mer låglänta nyttjades däremot sannolikt till bete och fodertäkt när de väl höjts över vattnet. Det förefaller som om dagens boplatser och ägovälden bildar ungefär samma mönster som hade etablerats när dalgången först koloniserades.

Image

Bild 6. Valkeby "med det gamla portlidret mot fägatan i behåll Foto 1992: Gunnar Olsson.

Så nu har också vi läst i landskapets bok!
Men hur mycket har vi förstått? Hur mycket är vi i stånd att förklara? Den ena berättelsen överlagrar ju den andra. Tecknen lever och dör. Det finns sammanhang från olika tider. Vi urskiljer tämligen lätt en brons- och äldre järnåldersstruktur med tyngdpunkt i Husby-Långhundra. En vikinga- och äldre medeltidsstruktur med betydligt vidare perspektiv är Mora stenar. Därtill finns en till största delen oavhängig struktur av gårdar och byar som också tycks ha uppstått under yngre järnålder och som lever än! För att förstå och förklara räcker det inte att resa runt, titta, beskriva och kartera. Man måste även analysera - och det betyder att gå till arkiv och bibliotek och slå upp, lägga samman iakttagelser och tolka.

Men också här krävs begränsningar. Vi tycker oss finna att dalen äger två kulturmiljökvaliteter som går utöver det vanliga och som därför borde kunna tillmätas allmänt intresse. Den ena är de delvis tydliga spåren av den forna Långhundraleden och av allt vad den betytt- Mora stenars perspektiv, om man så vill.Den andra menar vi vara det lokala agrarsamhälle i vilket bondbyar och små herrgårdar ligger om varandra, sammanhållna av ett ringlande vägnät med välbevarade artefaktsystem, som ännu i denna dag gör Långhundradalen till något av en bildplansch över det trögrörliga ståndssamhället.

JAKTEN PÅ FÖRKLARINGAR 1;
NÄR DALEN HADE RIKSBETYDELSE

Vår första begrundan måste ägnas den uttorkade farleden. Minnena av den tycks aldrig riktigt ha bleknat. Ortnamn och andra mer konkreta lämningar höll dem vid liv. Olof Rudbäck aktualiserade dem. Israel Acrelius' återupptäckta studie från 1750-talet vittnar inte bara om att tidens lärda var medvetna om den. Den ger även mer prosaiska iakttagelser av skeppsvrak, järnringar mm. /18/ Men hur betydelsefull var Långhundraleden egentligen? Var den, som en skrift utgiven av Stockholms hembygdsförbund klatschigt framkastar, "Vikingarnas E4"? Vad vore i så fall orsaken? Och hur länge behöll den en sådan status?

Medan havet alltid utövat viss ekonomisk dragningskraft på människan genom möjligheter till fångst och korta kommunikationer, får farleden en större samhällsbildande betydelse först när samfärdseln mellan bygderna blivit ett systematiskt inslag i livsföringen. Problemet är, att medan ledens farbarhet var som bäst, var människors intresse för den huvudsakligen lokalt betingat. Och att när behovet av samfärdsel ökade grundades leden upp i samma mån.

Det finns många tecken på att vårt land grovt räknat mellan år 300 och 600 genomgick en stor allmän omvälvning. På många håll i Sverige kan vi spåra en drastisk omgestaltning av bebyggelsen, som så småningom skulle resultera i den väv av gårdar och byar som ännu existerar. I bakgrunden skymtar en redan tidigare påbörjad omläggning från extensivt till intensivt jordbruk, dvs till den symbios av åkerbruk och boskapsskötsel som skapade fast bosättning. Vi anar ett successivt ökat varubyte mellan bygderna av bl a metaller och fångstprodukter.

Samfärdsel och transporter effektiviserades under perioden av den fartygstekniska utveckling som enklast kan beskrivas som övergången från kanot till segelbart roddskepp. Varurörelserna blev intensivare och kom att innefatta fler och mer skrymmande produkter. Vi vet att de organiserades både militärt och kommersiellt.

En föraning av det centralortssystem som skulle komma, ger de storhögar och ortnamn som suggererar särskilt betydelsefulla och avgränsade göromål. Ett annat fantasieggande inslag i denna tidsbild är de många fornborgar som byggdes under dessa århundraden. Mycket tyder på att större bygdelag av bofasta bönder började utformas, säkert inte enbart genom förhandlingar och rationella avtal.

Image
 Karta 4. Fornborgar efter Långhundradalen. Kartan visar vattennivån omkr. år 500. SGU:s  Kartgenerator.

Ett samhällssystem med enskild markegendom, social dynamik, kollektivt giltiga lagar och rättskipning på ting började ta form. Vår senare kända landskapsindelning höll på att växa fram ur ett äldre system av stamgemenskaper. Kanske fanns t o m redan en föreställning om ett svearike, och kanske hade alla dessa förändringar ett avlägset samband med det västromerska imperiets undergång långt bortom horisonten och med uppkomsten av nationella riken nere på kontinenten. /19/

Den stora omvälvningen innebar alltså en successivt växande betydelse för "de stora kommunikationerna” - samfärdseln mellan olika bygdelag. Ännu vid vår tideräknings början hade det funnit 5-6 vattenleder, från Tälje i söder till Tälje i norr, som förband den inre Mälardalsskärgården med havet. Men samtidigt som utbytet mellan olika bygdelag ökade och skeppstekniken blev effektivare avsnördes den ena efter den andra av vattenlederna från havet. De som ännu kunde utnyttjas blev allt viktigare.

Vi har anledning att anta att Långhundraleden ännu någon tid hörde till kategorin viktigare vattenleder. Broborgsanläggningen i det omvälvande skedet 400-600 e Kr måste rimligen ses i detta perspektiv. Vi vet att den förstördes genom brand, och vi finner ingen omedelbar efterträdare. /20/ Vad man än tror om förslaget att det välkända slaget vid Helge å skulle ha utkämpats vid Långhundraledens stränder snarare än i Skåne, /21/ så är det högst sannolikt att leden ännu på 1000-talet uppmärksammades och bevakades av den framväxande centralmakten.

Husabyarna representerar ett yngre skikt av mera entydig centralortskaraktär och framstår som ett system av kungsgårdar. Av dessa tycks det normalt ha funnit en i varje uppländskt hundare av ortnamnens fördelning att döma. I “det långa hundaret" fanns emellertid två: Husaby Laggahärad (vid Lagga kyrka) som 1273 skänktes till Uppsala domkyrka av kung Valdemar, medan Husaby Ernavi (vid Husby-Långhundra kyrka) ännu 1348 var i kungamaktens ägo.

Den byttes då bort för en tid, för att senare åter bli kronans egendom. /22/ Kungamakten hade således skaffat sig strategiska anläggningar längs Långhundraleden. Hur gammalt Husaby-systemet kan vara framstår emellertid som en öppen fråga, efter ett viktigt påpekande av Tomas Lindkvist. /23/ Även om de ofta nog sammanfaller med äldre arkeologiska kriterier på makt och centralitet är det inte givet att de uppländska Husabyarna uppkommit under forntiden. Det är i sammanhanget också värt att erinra om Björn Ambrosianis 1964 framlagda iakttagelser, som tyder på att större egendomskomplex och förvaltningsgårdar längs yttre delen av Långhundraleden hade uppstått tidigast under yngre järnålder på tidigare icke utnyttjade marker. /24/

Det är fortfarande oklart när landhöjningen ledde till att Långhundradalens direkta förbindelse med havet skars av. Många förefaller tro att det har skett under eller efter vikingatiden. Som redan C G Styffe påpekade är detta inte sannolikt. /25/ Kunskapen är ännu dålig om hur ett sådant här samfärdselstråk utnyttjades i äldre tider. Men vet också föga om hur direktseglation kunde kombineras med släp, omlastning eller landtransport och om vattenstråken hade större betydelse för vinter- än för sommarsamfärdseln.

MORA STENAR OCH RIKSBILDNINGEN

Mora äng (Lagga socken) var alltså centrum för centrala symbolhandlingar inom det medeltida svenska statsskicket. Den förste kung om vilken det heter att han blivit vald på Mora sten är Magnus Ladulås 1275. Belägget är dock inte samtida utan återfinns i Erikskrönikan (1320-talet) men styrkes möjligen av en oberoende handling, refererad av en 1400-talsförfattare. Upplandslagen från år 1296 är den äldsta lagtext som är detaljerad i fråga om kungavalets procedurer. Den nämner dock inte Mora sten, meddelar överhuvudtaget inte platsen för valet, men säger att Upplands lagman skall döma den valde till kung i Uppsala.
l Sörmlandslagen 1327 förekommer den äldsta kända bestämmelsen om att valet skulle ske "a morum", följd av en ingående redovisning av kungavalet i en något yngre stadga som införts i en av samma landskapslags tidiga editioner (ca 1335). /26/ Det påpekas i texten att formerna för kungaval tidigare aldrig beskrivits ordentligt, men tillägges att valet av ålder just tillgått på redovisat sätt. Men det finns i skildringen uppenbart nya inslag som hänger ihop med den pågående riksbildningsprocessen.

Uppenbart är att nedteckningen av kungavalsproceduren och fixeringen av denna till Mora stenar står i visst samband med valet av den treårige Magnus Eriksson på detta sätt och på denna plats. Det finns en livfull skildring av händelsen i Erikskrönikan vari en anonym promotor ("En rik herre, en dugande man") bl a säger:

" Vi har hugat oss konung välja 
   och vill härmed ej längre dwälia
   Jag har hört det sägas i allan min ålder
   att kung varder på Mora sten valder
   med alla [andens vilja och lagar."
/27/

Det hela är onekligen lite övertydligt, som om där låge en hund begraven. Det har rätts-historikern Elsa Sjöholm tagit fasta på i ett nyligen utkommet arbete där hon visar att formerna för kungavalet förändrats, under sidoblickar på hur sådant hanterades i andra länder. Att Upplandslagen inte nämner Mora är för henne signifikativt. Tillkommer så, att nyare forskning tillmäter Götalandskapen en allt större betydelse för Svearikets framväxt. Sjöholms omvärdering blir mot denna bakgrund kategorisk: "bilden av ett urgammalt kungaval vid Mora sten (är) en senmedeltida konstruktion." /28/

Sjöholm har med dessa iakttagelser visserligen i långa stycken förbättrat forskningsläget, men det förefaller likafullt osannolikt att Mora sten, som hon antyder, helt godtyckligt skulle ha utsetts till kungavalsort för att underbygga en på 1300-talet konstruerad myt.

Image

 Bild 7. Johannes Bureus teckning av stenen tre kronor. "Then andre /stenen/ utghuggen i(utstruket ord) tijdh, somlige mena i K. Inges den förste/s tljdh/" står det på   teckníngen. Ur Palmsköldska samlingen, s 275. Foto: Uppsala universitetsbibliotek.

Image

      Bild 8. "Anders Nilsson i Ed/e/by i Danm. sokn, sadhe siette Augusti 1628 at hans fadher som bodde på sama heman war en af de kniktar som lethade i gamle konu/n/g                Göstaf/s/ tijdh samt med en rota landzkniktar efter den retta Mora steen /och/ fune honom intet. Frega vidare", har Bureus noterat på baksidan. Ur Palmsköldska                          samlingen, s 275. Foto: Uppsala universitetsbibliotek.

För det första har Sjöholm helt bortsett från att orten skymtar i Olofssagans (Snorri Sturlussons) berättelse om Sverige och dess styrelseförhållanden i anslutning till historien om Torgny lagman. För att understryka att de svenska kungarna valdes och “vräktes" av stormännen låter Snorri någon yttra att man tidigare vräkt fem kungar í en källa vid Mula ting, en benämning som klart anspelar på Mora tingsplats. Namnförvanskningen är naturlig mot bakgrund av den isländska ortnamnfloran. /29/ Uppgiften tidfästes till 1219, då som bekant Snorri besökte Sverige. Uppgiften om kungamord behöver förvisso inte tas för gott, men att ortnamnet i denna källa sammanställs med kungaval och avsättning är av direkt värde för bedömningen av funktionens ålder på orten. Det gör det troligt att Mora ting varit ett ortsbegrepp förknippat med dessa aktiviteter redan i början av 1200-talet.

Även om kungamakten under 1100- och 1200-talen hade stark förankring i de redan europeiskt feodaliserade Götalandskapen, stödde den sig likväl på kontinuiteten från de forna sveakungarnas ämbete. Av äldre västgötalagen framgår att det var “svearna“ som ägde att “taga och vräka konung”. Sjöholm menar att detta förhållandevis sent inträngt i den bevarade texten. Hon förbiser då att det finns ett uttalande av Saxo Grammaticus som oberoende härav bekräftar svearnas roll. /30/
Mora stenars läge på gränsen mellan Tiunda- och Attundaland ger en särskild antydan om vilken rumslig innebörd som ursprungligen döljer sig bakom de "svear" som äger att "ta konung". Landskapet ger i detta fall självt belägg! Det för oss således tillbaka till en tid då riket ännu var en mycket löslig bildning, en tid när ”svearna" ännu var dominerande. Mot denna bakgrund får det på platsen befintliga gravfältet sin betydelse. Det kan av allt att döma inte förknippas med någon senare känd by. Undersökningar har givit dateringar till 1000-talet.

Sjöholm har nog, samtidigt som hon berikat diskussionen om medeltidens kungaval, i viss mån vänt ut och in på skeendet. Enligt Upplandslagen var det upplänningarna som skulle "ta kung”. Upplandslagen tillkom 1296 i samband med att de gamla s k folklanden upphörde att vara lagsagor. När lagen hävdar att Upplands lagman vid Uppsala skall döma till kung den som folklanden tagit är det väl snarare ett försök att "centralisera" proceduren till den nya lagsagans "huvudstad". Det som de något pläderande lagtexterna från Magnus Erikssons tid och den lilla "propagandasnutten” i Erikskrönikan söker överbrygga, torde snarare vara att Magnus Eriksson gjorts till kung av en stormannakommitté, företrädesvis sammansatt av rikets olika lagmän. Enligt de nya reglerna var det lagmännen eller riksrådet som skulle välja kung, inte "svear" eller "upplänningar“. Hur i detalj bestämmelserna får tolkas må diskuteras mera, men det är tydligt att valet börjar bli en exklusiv stormannafråga.

Upplandsbönderna var fr o m Magnus Erikssons tid av liten betydelse när deras gamla företrädesrätt att “taga kung" utövades, men propagandan från stormännen kring Magnus Eriksson förklarade att valet skett (och fortsättningsvis skulle ske) på den rätta platsen och enligt de rätta formerna. Vad hade upplandsbönderna då att tillägga?

DEN HELIGA STENEN

Vi föreställer oss att Mora sten från början var ett mellan de båda största svealändska folklanden placerat råmärke, som ganska naturligt utvecklades till mötesplats när man behövde sammankalla både Tiunda- och Attundalänningarna. Sedd i denna ljussättning blir ortens roll plötsligt klar. Valet av lokal för kungavalsceremonier har inte företagits på måfå. Dess relativa placering i det omgivande landskapet har varit en komponent som man beaktat vid lokaliseringen (åtkomlighet, neutralitet, monumentalitet osv). På den tid man kunde anlända till Mora äng med båt och röra sig fritt över den vida - nu uppodlade – ängen bör intrycket ha varit ett helt annat. Höjdryggen bakom kan ha utnyttjats som läktare, vilket skulle motsvara anordningarna vid Thingvellir på Island.

Mora sten var i bokstavlig mening det altare på vilket kungsämnet förvandlades till kung. Olaus Magnus lät göra ett träsnitt av en stor, rund och platt sten på vilken en kung (svärd, äpple och krona) låter sig hyllas. På stenen står med runor ”mora stan" skrivet. Han beskriver den också i texten till Historia de gentibus septentrionalibus som “stor och rund". Han uppger även att den var "runt omkring omgiven av tolv mindre stenar och själv något upphöjd över jorden genom underlagda kilformiga stenar". /31/ Det verkar som om Olaus hade sett anläggningen.

Det apostoliska arrangemanget med tolv mindre stenar runt valstenen förefaller vara en medveten komposition för att öka stenens suggestionskraft. Dess mening var ju att skapa juridisk rättsgillhet i ett väsentligen skriftlöst samhälle. Cermonielet byggdes uppenbarligen på efter hand. En notarius publicus från domkapitlet granskade 21 maj 1434 beviset på Erik av Pommerns val år 1396, en ännu bevarad inskrift som man då återfann liggande på valstenen. Så länge namnstenen låg kvar var man tydligen rätt kung, antyder denna sed som givetvis inte heller behöver vara uråldrig.

När en målare, bördig från Knivsta, omkring år 1600 färdades genom dalen fick han enligt vad som senare nedtecknades "oförvarandes se vid Mora sten en sten förgyld (som en sol, glimmande) och var trindaktig. Och när han sedan ville gå närmare försvann den ur hans åsyn". Berättelsen är bara ett exempel på den vördnad man långt fram i tiden kände för den heliga stenen kring vilken svearna hade samlats för att välja kung. När adeln år 1594 ville inskärpa ståndets urminnes rättigheter för kung Sigismund pekade man på platsen som själva beviset - "såsom de urgamle monumenta, Mora sten, där kungarna plägade kåras, bära vittnesbörd".

Mången lärd person har väl genom tiderna sökt återfinna den märkliga valstenen. Hembygds-forskaren Manfred Ohlson har exempelvis framlagt en hypotes som identifierar valstenen med ett fast granitblock (RAÄ 156) vid Morby vägskäl, ca l km söder om Mora stenar. Hans främsta argument är dess likhet med det hos Olaus Magnus avritade blocket. Men en sten är en sten! Innan man kan förete något positivt belägg - en inskrift eller dylikt (och det vet vi ju inte ens om stenen hade) - kan inget förslag övertyga någon bredare publik.

FÖRSTA SLUTSATSEN:
LÅNGHUNDRALEDENS LANDSKAP

Det mesta tyder ändå på att Långhundradalen behållit en viss betydelse som kommunikations-led under vikingatiden och den tidiga medeltiden. Ute vid kusten löpte då en av de tre stora internationella farlederna mellan Västeuropa och Ryssland, beskriven i en dansk källa från ca 1300. Först vid Arholma bröt den av från Sveriges kust mot Ålandsöarna och Finska viken. Det är mot denna bakgrund som de frekventa omnämnandena av Grekland, Holmgård (= Novgorod), England o s v på runinskrifter i denna del av Uppland bla skall förstås. Nära hälften av alla uppländska runstenar som omtalar utlandsfärder återfinns i Attundaland. /32/

Dalen var alltså i forntidens slutskede i hög grad infartsvägen mot Sveriges hjärta, antingen man därmed menar Gamla Uppsala eller Mora stenar. Kanske var den dock inte längre direkt segelbar. Däremot erbjöd dalgången lättframkomlig väg mellan två fortfarande segelbara havsvikar och kring dem strukturerade bebyggelser. Den ena var Långhundraledens återstod öster om vattendelaren, där Folklandstingstad växte fram som Attundalands centrum, den andra var Fyrisleden med Gamla Uppsala och senare Östra Aros som ändpunkt.

När Långhundraleden torkade upp lämnades ett snävare och lättare kontrollerat nät av inre sjövägar åt medeltidens samhälle som eftersträvade centralisering. Vid mitten av 1200-talet anlades Stockholm som ett mellansvenskt handelscentrum för de vidare förbindelserna med hanseaterna och Västeuropa. Samtidigt konsoliderades de äldre Sigtuna och Östra Aros till "moderna" medeltidsstäder. 1296 revs den gamla folklandsindelningen upp och ersattes av "storlandskapet" Uppland, med "Fyrisleden“ som sitt centrala vattensystem. Mot den bakgrunden är det symptomatiskt att stadsutvecklingen vid Folklandstingstad förbjöds, uttryckligen till skydd för Sigtuna och Stockholm.

En efter en uppgrundades de gamla Mälarinfarterna och lämnade till sist bara Stockholms ström öppen, en utveckling som förstörde den forntida kommunikationsstrukturen och gynnade de krafter som under medeltiden ville koncentrera makten i samhället. Redan där lades faktiskt grunden till den struktur som gällt sedan dess och som låtit Stockholm-Uppsala dominera Sverige och nu visar tendenser att växa samman till ett obrutet stråk av stadsbygd. Långhundradalen fick därmed redan under 1200-talet sin karaktär av fridfull avkrok, nära rikets ledande centra. Långhundradalen blev den glömda dalen, där utvecklingen gick mjukt och stilla. Dalen utan städer, kloster eller andra viktigare institutioner, dalen utan bruk, industriutveckling och järnväg.

JAKTEN PÅ FÖRKLARINGAR 2:
NÄRSTUDIER I AGRARLANDSKAPET

Vilken historia förmedlar det ännu välbevarade agrarlandskapet i Långhundradalen? För att få en utgångspunkt till den diskussionen skall vi nu återvända till de tre platser som vi redan förut uppsökt under våra försök att läsa och beskriva. Denna gång är syftet att söka efter orsakerna till den kulturmiljö de tre företer. Nu vill vi analysera och förklara.

Danmarks kyrkby var förr större än övriga byar, och dess uppkomst ter sig enligt fornlämningsbilden inte entydig. Inom 1600-talets bygränser finns flera gravfält och ensamliggande fornlämningar. /33/) Åtminstone tre av gravfälten bör ha varit i bruk under yngre järnålder. Endast ett ligger i närheten av bytomten. Det kan tänkas att den nuvarande byn har bildats genom sammanflyttning i rätt sen tid (medeltiden?). Det anmärkningsvärda namnet har naturligtvis lockat till åtskilliga tolkningsförsök, men vanligen anses socknen uppkallad efter vårt grannland. /34/ Om detta stämmer bör namnet kunna stödja antagandet att byn tillkommit ganska sent och under inflytande från personer som haft samhällsutblick och distans till bylivet. Socknen nämnes 1291 i anslutning till komplicerade jordbyten i domkyrkofabricans intresse, men enligt Ann Catherine Bonniers undersökning har den nuvarande kyrkan knappast funnits då. Enligt en på 1600-talet upptecknad tradition skulle den äldsta sockenkyrkan ha legat i Nåntuna (vid Fyrisån). /35/ Det kan därför inte uteslutas att Danmarks by etablerades på sin nuvarande tomt kort före eller vid kyrkobyggnadet, av Bonnier tidfäst till 1300-talets första decennier.

Som nämnts är Danmarks kyrka större och rikare än de andra i undersökningsområdet. Den äldsta delen - kärnkyrkan - har innehållit en läktare, vilket skulle tyda på stormanna-anknytning. Västtornet kan vara tillbyggt redan under 1300-talet. I början av 1400-talet välvdes kyrkan och försågs med kalkmålningar, och mot slutet av samma sekel byggdes den till i öster och fick ett nytt kor. En mängd detaljer vittnar jämte inredningen om dess påkostade kvalitet. Kyrkans uppkomst sammanhänger oklart med stormannaintressena kring domkyrkan, och den införlivades tidigt - kanske redan när den uppfördes - med ett av dess kanonikat, ibland kallat Danmarks kanonikat, som omkring 1440 förenades med kantorian. /36/ Dess rika utveckling under senmedeltiden sammanhänger med kanikernas personliga intresse för kyrkan. Efter reformationen förlänade Gustaf 1 på sedvanligt sätt “kantorian" till honom närstående personer.

I takt med att universitetet återuppväcktes fick Danmarks sockencentrum en status som mycket liknade vad det haft under medeltiden. Redan 1595 anslogs tionden från bl a Danmark till lärarkårens försörjning. Detta fortsatte visserligen inte, men sedan universitetets ekonomi stabiliserats av den gustavianska donationen uppläts Danmarks kyrka år 1635 som prebende för en av universitetets professorstjänster, den s k fjärde teologen, ända fram till 1922. /37/ Prästgården låg inte i Danmarks by utan bildade en egen enhet, ca 500 meter öster om kyrkbyn. Vi antar att denna ordning har samband med kyrkans prebendestatus. Även prästgården hade förhistoriska anor med gravfält och egen gårdstomt (RAÄ 80). Det förhis-toriska namnet på denna gård har dock gått förlorat. Prästgårdens inägomark gränsade västerut direkt till kyrkbyns men hade ändå sitt åkergärde särhägnat. Det hade annars varit naturligt att bilda gärdeslag med Danmarks by (minskad stängselåtgång). Däremot låg Prästgården i gärdeslag med sin östra grannby, Tjocksta. /38/

Enligt 1500-talets jordeböcker hade Danmarks by nio hemman samt två skatteutjordar. Två hemman tillhörde Uppsala domkyrka, två var sockenkyrkojord, och fem var frälsehemman. /39/ Bytomten låg (och ligger) omedelbart väster och söder om kyrkan. Kolla efter gamla kartor! Gårdarna grupperar sig på 1600-talskartan i två klart åtskilda rader, en östlig och en västlig. Detta skulle kunna återspegla två skilda ursprungsenheter. Söderut gick en väg eller fägata som även utgjorde gräns mellan byns östra och västra gärde. Den ledde ner till Fale bro och betesmarkerna vid åsidan. Därnere hade man även gjort ett par nyodlingar. I likhet med andra byar i centrala delen av socknen var kyrk byn avskuren från skogsmarkerna i norr och söder. Till byn hörde därför ingen egentlig utmark, varför man hade ont om skog och obetydligt mulbete. /40/

Image
 Karta 5. Danmarks by 1640. Kartan kommer från Äldre geometriska kartor.

Lantmätaren har givit oss en detaljerad uppfattning om hur Danmarks by tedde sig under 1600-talet, så exakt att vi med lite jämkningar kan placera in dess bytomt, vägar och gården på dagens karta. Att sitta med originalkartan framför sig ger en märklig känsla av närvaro, som om man strax kunde vandra ut mellan gärdsgårdarna ner mot ån och Falebro i en annan tid. Men själva byn kan vi inte se. Gårdarna är markerade efter schablon. Men här kan universitetsförvaltningen ge en ersättningsupplevelse, tack vare de syneförrättningar som gjordes hos de tre akademibönderna i Danmarks by i oktober 1749. Vi hukar oss och följer med in till åboen Erik Ersson, häradsdomare kallad (nämndeman), som sägs ha brukat gården i 50 år.

En del kallas mangård. Dit hör boningshusen, sätestugorna. Två har han - den ena med kammare och förstuga; vidare finns två sammanbygda bodar, en källare, ett redskapslider, ett portlider med två dubbla portar och vad man redan då kallar hemlighuset. Vi går över till ladugården - ett gammalt stall (här är förrättningsmannen missnöjd och antecknar kostsamma åtgärder), ett fähus, ett fårhus med tre små svinhus, en loge med två golv, ett vagnslider och en badstuga med svale. Förrättningsmannen, Johan Winge vid namn, fortsätter ut och skriver upp humlegård, kålgård, brunn (som ligger mitt i byn och utnyttjas av alla), gärdesgårdar, diken (som kunde vara i bättre stånd), åker (som var i gott bruk), äng (till 12 lass), skog (finnes till detta hemman alldeles ingen), fiskevatten (i ån nedanför gärdet, men av intet värde), kvarn- och torpställen (som det inte finns några) osv. De övriga förrättningarna ger en likartad bild. Så kommer synemannen lantmätarens uppgifter till mötes. /41/

Vi kan anta att vanliga bondgårdar tedde sig ungefär som den vi kortfattat beskrivit, inte bara i Danmarks by utan på många håll i dalen. Ett lågt, grått husgytter i byarna. Uppemot 15 små byggnader i varje gård, var och en med sin givna funktion. Samtliga var uppförda i timmer, taken täckta med näver eller halm. Sätesstugorna var inredda med väggfasta bänkar och sängar och hade spis. Dessa byggnader ersattes i de allra flesta fall under 1800-talet.

Noteringarna tyder emellertid på en existerande låsning, som även lantmäterimaterialet har låtit oss ana, nämligen att den enskilde bonden i Långhundradalen vid det laget saknade expansionsmöjligheter. Åkerarealen motsvarade 8-9 tunnors utsäde medan ängarna gav omkring 10 lass hö per gård. Som fiskevatten var Storån värdelös. Mulbetet var magert, skog saknades, och det fanns få uppodlingsmöjligheter.

Där Örby säteri nu ligger fanns i början av 1600-talet två bondbyar, varav den ena hette Sundby och den andra bar säteriets nuvarande namn. Avståndet mellan dem var omkring 400 m. Så hade de antagligen legat ända sen vikingatiden. Bägge namnen anspelar på en sammanträngning i den gamla farleden: ör betyder "grusbank". Här fanns det första goda vad- eller broläget öster om Falebro, på bägge sidor markerat av runstenar.

Sundby är skriftligt belagt åtskilliga gånger fr o m 1340. Det nämns vid medeltidens slut som kyrkohemman och ingick mot slutet av 1500-talet i det gods som tillhörde Johan III:s drottning Gunilla. På 1600-talet ingick det i det komplex som ägdes av en kunglig sekreterare och 1629 övertogs av hans måg. /42/ Under 1600-talet skall både Sundby och Örby ha blivit säterier och bebyggts ståndsmässigt, liksom godsets stora enhet Lagga-Husby. Egendomen samlades, klyvdes, men samlades åter i domprosten Molins hand. Hans dotter Jacobina gifte sig med riksrådet C J Stiernstedt, och sonen Lars ärvde småningom Lagga-Husby. Han köpte sen Örby som han lät bebygga med den ännu kvarstående vackra huvudbyggnaden. Han inrättade fidiekommiss som ägde bestånd till 1840-talet. /43/

Som de redovisas på 1600-talets lantmäterikartor är bydomänerna svårtolkade. Vid 1698 års kartering konstaterade lantmätaren att Sundby var för sig självt bebyggt men låg i skifte med Örby gård i åker och äng. Vid en närmare analys framgår att Sundbys åkertegar framför allt ligger i västra och södra delen av gärdet. Därav bekräftas att Sundby låg väster om Örby. Sannolikt gick den äldre bygränsen tvärs igenom Norra gärdet längs den lilla i nordväst-sydost löpande rullstensåsen. Norr och öster om denna hade Sundby endast smala tegar, s k rumpor, ibland inte mer än tio alnar (ca sex meter) breda. Örby var två gånger så stort som Sundby. Norr om ängen Dyan och den numera försvunna Östunasjön fanns ett åkerstycke vars tegmönster skiljde sig från resten av östra gärdet. Med all sannolikhet rörde det sig om en tidigare gemensam äng där man fördelat den nyupptagna åkern i förhållandet 1:2. Anmärkningsvärt är att också dessa gods helt saknade skog. Som betesmark använde de därför endast några hagar vid stranden av Storån. Örby tillköpte emellertid ett skogsskifte under 1600-talet, beläget ca 5 km norr om gården vid Eda gård. /44/

Sundby gård övergavs sannolikt omkring år 1700. Gårdstomten har kunnat identifierats och lägesbestämmas med lantmäterikartornas hjälp. Bland betande travhästar kan vi där ännu betrakta en långsmal husgrund och terrasser, som plötsligt ger en bild av 1600-talets enkla högreståndsboning, i betydande kontrast mot det eleganta corps de logi som Lars Stiernstedt kunde flytta till under följande sekel. /45/ Namnet Sundby har idag försvunnit från de allmänna kartorna. Men det ännu levande namnet Sundbyberg på andra sidan ån får sin förklaring av den försvunna gården.

Så till sist Valkeby och frågan om vad som kunde förklara den fina götiska gården där, det bästa exemplet i dalen. En lantmäterikarta från omkring 1640 visar oss ett Valkeby där tiden tycks ha stått still - gårdarna på ungefär samma plats, åkern över samma ytor, även om den då var uppdelad i två gården och bara den ena odlades i taget. Fägatan leder mot skogen ungefär på samma sätt, men litet vid sidan av den enkla brukningsväg som går där i dag. Man kan se en antydan till hålväg i skogskanten efter en äldre sträckning. Bara en av gårdarna är i dag välbevarad. 1640 fanns redan en markant ojämlikhet. Sörgården var en stor skattegård, noterad för 9 2/3 öresland, Norrgården en obetydlig kronogård, på 2 1/3 öresland. Lantmätaren tecknade gårdarna som två likadana hus, men så har de knappast tett sig i verkligheten. Förmodligen var de liksom gårdarna i Danmark byggda enligt principen att varje funktion hade sin egen lilla stuga. Sörgården hade av uppgifterna att döma en fyra gånger större rörelse och behövde lokaler därefter.

Image
  Karta 6. Valkeby 1639. Projekt Äldre geometriska kartor.

Drygt hundra år senare finner vi att den stora gården i Valkeby ägdes av kronolänsmannen Öckenman. Den lilla disponerade han också som löneförmån. /46/ Han var en lokal storhet som i mindre skala samlade gods, ungefär som en del nyss beskrivna stormän. Sin bostad anlade han i Ökna "med utsikt över den forna Mälstasjön" skriver Stiernstedt, vilken som nygift med sin hustru där sett “en förtjusande gammal bondgård med dubbelbrutet tak och en trädgårdsanläggning i flera terrasser, sluttande ned mot slätten" men som vid ett senare besök funnit de gamla husen jämnade med marken. “Men som vi minnas Ökna gård, står den för oss som ett vackert exempel på huru en bondgård i sin prydno borde ha sett ut under 1700-talets senare del." /47/ Vi har inget att invända mot denna skildring, men måste med hänvisning till vad som ovan sades a propos Danmarks by konstatera att den knappast träffar det representativa för Långhundradalens bondeskikt. I stället har vi fått veta den sociala bakgrunden till att här byggdes en gård så propert och väl, att den ännu står kvar som den bästa götiska i dalen.

ANDRA SLUTSATSEN:
DALEN SPEGLAR STÅNDSSAMHÄLLET

Redan under senare delen av 1200-talet fick genom donationer från kungar och stormän olika förvaltningar inom Uppsala domkyrka ett starkt inflytande över särskilt den nordvästliga delen av området. Detta intresse övertogs efter reformationen så småningom av universitet. Den gustavianska donationen år 1624 omfattade ett godskomplex i Uppland och Västmanland på sammanlagt 319 ½ mantal, vilken i ett slag gjorde akademien till en av Sveriges största jordägare - efter reduktionen kanske den största enskilda. Större delen av denna godsmassa hade under medeltiden varit kyrko- eller klosteregendom som efter reformationen införlivats med Vasaättens Arv och eget. Donationer från drottning Kristina och Karl XI för speciella verksamheter vid akademin hade ytterligare utökat godsmassan. /48/ Det kyrkliga  jordägarinflytandet avtog dock med avståndet till Uppsala.

Image

 Bild 9. "Säteriet Kasby hade på 1680-talet en höskörd på inte mindre än 318 lass". Foto 1992 Gunnar Olsson.

Trots ett stort inslag av frälsejord kan endast en medeltida sätesgård beläggas. Vid 1400-talets slut beboddes Kasby av väpnaren Erik Michelsson. /49/ Under förra delen av 1600-talet följde däremot en kraftig invasion av säteriskapare. Till övervägande delen var det frågan om ämbetsmän, administratörer och militärbefäl. Vi har följt Örbys stegvisa framväxt ur två avhysta byar. Vid den gamla sätesgården Kasby gick det likartat till. Dess gamla grannby som hette Åby uppslukades, och en samlad storgårdsmiljö bildades kring brukningscentrum, samtidigt som flera av 1600-talets dagsverkstorp fortfarande finns kvar på den s k Kasbytomten. Många av säterigrundningarna överlevde emellertid inte reduktionen, och nya ägarkategorier träder under 1700-talet till, som domprosten Molin, hans son Jonas (adlad Meldercreutz) och svärsonen, riksrådet C J Stiernstedt. På Kasby - fortfarande lite finare än de andra - fanns generalen greve Mauritz Casimir Lewenhaupt. /50/
Dessa jämförelsevis kapitalstarka personer köpte upp säterirättigheter i dalen men vistades oftast på andra orter. Genom arvskiften blev enheterna mindre. Några valde att slå sig ner på godsen framför den redan då ansträngande tillvaron på ämbetsverken i Stockholm, eleganta corps de logier uppfördes, somliga förbyggde sig en smula, om de inte uttömde sina kapital på andra äventyr. I detta skede finner vi ursprunget till Östunaadelns lantjunkarkultur, där likväl inte minst närheten till Uppsala fortsatte att hålla en intellektuell strömning vid liv. /51/

Image
 Karta 7. Kasby säteri 1687 – 1692. Lantmäteristyrelsen, Geometriska jordeböcker, SE/RA/420571/01/F/F1a/17 (1687-1692).

Linné intog förstås en särställning på sitt Hammarby. Vid gården finns en botanisk trädgård påbörjad av honom själv, liksom en park med ädla träd. Den omgivande terrängen är förknippad med hans vandringar. Genom sitt engagemang i storskiftet har han i inte ringa mån personligen bidragit till landskapets omgestaltning. Exempelvis lyckades han få en väg byggd från Hammarby söderut mot landsvägen. Den lärde lantjunkaren behövde snabbare kommunikationer med Uppsala. Till Linnéminnena hör även det näraliggande Edeby med två bostadslängor längs bygatan, som skall ha inhyst hans studenter.
Vördnaden för “blomsterkonungen" medförde att Hammarbys byggnader under 1800-talets förändringsepok antingen bevarades eller återställdes som de varit på Linnés tid. Därigenom erbjuder platsen också, om inte det mest representativa, så kanske dock det allra bäst bevarade exemplet på en mindre sätesgård från 1700-talet. /52/

Under 1700-talets senare hälft och 1800-talet skatteköptes åtskilliga frälsehemman, och vid 1800-talets slut hade jordnaturens fördelning ändrats till skattejordens fördel. Skatte-hemmanen utgjorde då nära 50 %, frälsejorden 37 % och kronohemmanen ca 15 %. Frälsejorden dominerade dock fortfarande i Lagga och Östuna socknar.

SOCIAL STRUKTUR

Resenären Olof Grau antecknade år 1748 a propos Lagga: ”Fattigdom i husen öfver alt, efter bonden måste gå sin tid borta i herregården och eij får sköta sitt egit." iakttagelser om fattig-dom återkommer i de befolkningsuppgifter som följande år började samlas in genom Tabellverkets försorg. Mest påfallande i befolkningsutvecklingen i de fyra socknarna mellan 1750 och 1850 är att förändringen inte går i någon avgörande riktning. Vid slutet av perioden är invånartalet obetydligt högre än vid dess början, med undantag för Danmarks socken där det är lägre. Det tycks rimligt att sätta detta i samband med den tidigare omvittnade stagnerande ekonomin. Efter 1800 kan vi även följa en hastig differentiering av bondeskiktet, varvid lägre samhällsskikt av torpare mm framträder. Utan mer ingående undersökningar kan vi dock inte säga i vilken utsträckning fenomenet pågått tidigare, utan att framträda i statistiken.

Det lilla skiktet ståndspersoner pendlade mellan 100 och 200 personer under denna period. De utmärkte sig under perioden alltmer som den relativt påvra lantjunkarkrets som tidigare beskrivits. Men de satt ännu på uppemot 40 % av den bästa jorden, med skog och andra tillgångar som de vanliga bönderna ofta saknade. Kanske är det bara en synvilla eller något av en tillfällighet - men vid en jämförelse mellan populationerna “högre stånd" och de mellan 3000 och 4000 "övriga" framstår det ofta som om den övriga befolkningen kunde öka under de perioder då högreståndspopulationen minskade och vice versa.

"Flertalet här äger skog, och det finns även ganska betydliga allmänningar", erfor Marika Stiernstedt av sina släktingar på Risberga vid kaffebordet en söndagsförmiddag omkring år 1940, "och det finns även ganska betydliga allmänningar, nu förvaltade av myndigheterna, ur vilka de olika delägarna får sig tilldelat virke efter mantal - en föga exakt måttstock och ett gammalmodigt ord, men fortfarande i bruk på orten, där man vet vad det innebär. Mantalet antas föda sin man, men arealerna växlar. Vad som däremot är på full reträtt tycks vara torpar-institutionen. Ofta betalar torparen inte vidare för sig med dagsverken som förr, utan han betalar arrende för sin gård, - och inte sällan har här två, tre forna småtorp sammanslagits i en hand." Författarinnan frågar:
"Är det inflyttat folk för det mesta där?"
"Tvärtom. I våra bygder trivs man“, är det svar hon får, "frånsett något av den vanliga ungdomsdragningen till städerna. Men inte bland de värsta". /53/

Om detta samtal hade hållits hundra eller tvåhundra år tidigare skulle de patriarkaliska tonfallen ha klingat cyniskt. Men Marika Stiernstedt betraktades som en tämligen radikal författarinna, och den Upplands-skildring - Riksäpplet - där denna konversation återges, var väl något av en beredskapsbok vars syfte var att demonstrera enighet och samförstånd. De återgivna replikerna ger oss i ett nötskal de förändringar som kom att övergå dalen fr o m 1800-talets senare del, vilka delvis löste upp de låsningar till fattigdom som ståndssamhället försatt dalen i, samtidigt som de även tycks förklara varför ståndssamhället segt har dröjt sig kvar - åtminstone i kulturmiljön.

SLUTORD

Den medeltida kungavalsplatsen är som nationalmonument betraktat, märkligt tillbakahållet. Man kan lätt förstå vandrarskalden Olof Thunmans melankoli inför platsen:
”Döda äro båd kung och bönder
för längesen, för längesen.
Och stulen är den heliga stenen
- Mora sten. "


Från platsen är de vita skorstenarna på Linnés Hammarby synliga på andra sidan dalen. Där ligger ett annat nationalmonument, förknippat med Carl von Linnés vetenskapshistoriska rangställning. Både Mora stenar och Linnés Hammarby skyddas naturligtvis i egenskap av kulturminnen. För den skull kan de inte lämnas utanför en diskussion om den samlade kulturmiljön. Bägge behöver de samverka med landskapet för att kunna upplevas och förstås. Därtill kommer att båda dessa för Sverige unika betydelsebärare ändå på flera sätt är ganska typiska frukter av Långhundradalens historia.

NOTER

1. Undersökningarna har utförts inom projektet Tio agrara miljöer, och bidrag från  kulturgeografen Clas Tollin och arkeologen Jan Erik Tomtlund har inarbetats här. I projektet har även historikern Jan Larsson och etnologen Elisabeth Svallin medverkat.

2. CEDERROTH, S: Hemma i det fattiga. Uppländska strövtåg och utsikter. Urval och inledning av Carl-Erik af Geijerstam. Borås 1982.

3. STIERNSTEDT, W G: Lantjunkare, Släkt- och miljöskildringar omkring en uppländsk bygd, 1939 s 29ff. - Jfr Marika Stiernstedt, Riksäpplet 1941, s l51ff. Denna litterärt mer förfarna Upplandsmonografi innehåller också en skildring av Långhundradalen, knuten till ett besök hos släktingarna på Risberga. Hon tar i sammanhanget även upp kritiken av von Krusenstierna och är betydligt strängare än sin manlige släkting. von Krusenstierna har inte sett på fattigadeln med kärlek, hävdar hon.

4. Det område som forskningsgruppen har studerat ingår bland de ca 1700 riksintressen för kulturmiljövården som utsägs av riksantikvarieämbetet 1987.

5. Arbetet utfördes till sin huvuddel under några sommarveckor 1988. Vi har emellertid sen dess flera gånger återvänt till Långhundradalen, och åtskilliga iakttagelser och synpunkter har därför senare droppat in i texten. Här redovisas endast ett urval av vårt material. - Bland alla dem som hjälpt oss skall särskilt nämnas Jan Helmer Gustafsson, Stig Rydh, Thomas Aurelius, Åke Hyenstrand, Ingrid Åberg och flera företrädare för Lagga hembygdsförening förutom talrika kolleger på RAÄ. Alla tackas varmt.

6. AMBROSIANI, B: Långhundraleden, Uppland 1961; LÖFSTRAND, L: Långhundraleden, Falebro och landhöjningen, Tor 1972-1973; ÖDMAN, A: Stockholms tre borgar, Från vikingatida spärrfäste till medeltida kastellborg, 1987 s 45ff, l2Off. - Det område som här diskuteras korresponderar följdaktligen med andra ríksintresseförklarade områden längs å- och kanalflödena ner mot Trälhavet (i Stockholms län).

7. HYENSTRAND, Å: Centralbygd - Randbygd, Acta universitatis Stockholmiensis. Studies in North-European Archaeology 5, 1974 s 41f, 56f, kartbilaga 14, 22.

8. BONNIER, A C: Kyrkorna berättar, Upplands kyrkor 1250-1350 (GFF 51) 1987 s 263, 274, 294.

9. Vid Danmarks kyrka: "Signjut och Åvid läto resa stenen efter Ofeg, sin fader, Gud och Guds moder hjälpe hans ande. Fot ristade runorna.“ (UR 945); “Ciuse lät resa (stenen) efter Ake och efter Kättil den ålderstigne.“ (UR 946), Vid Lagga kyrka : "Torgisl och Torsten och Vibjörn och Olev läto resa stenen efter Torbjörn sin fader.“ (UR 481): Vid Kasby finns en lång runristning som saknar mening (U 483). Där finns två andra inskrifter: “Visten och Torsten och Faste läto resa stenen efter Vigrim sin broder.“ (UR 483) respektive "Öring lät resa stenen efter Vidfare, sin fader." Vid Örby i ett skadat gravfält: "Åsbjörn och Gisl, aurir och Ödbjörn läto uppresa stenen efter Björn, sin fader” (UR 492) Nu försvunnen är stenen från Söderby i Danmarks socken till minne av Helge som svekfullt blev dödad under en färd. Texten lyder: "... och Sassur dräpte honom, gjorde nidingsverk, svek sin följesman. Gud hjälpe hans ande"(U 954).

10, UR 947 (”Torsten och Vige lät göra denna bro för Assurs, sin svågers, ande. Nu är så sagt för själen: hjälpe Gud. Åsbjörn gjorde(?)” i anslutning till gravfältet RAÄ 101; UR 948 ("Stöding lät resa stenen efter Arne, sin son. Han for hayrt x lant. Tjälve och Orökja höggo runorna efter sin broder."). Denna sten som är placerad i ett höggravfält från yngre järnålder (RAÄ 99) saknar kors.

11. LÖFSTRAND, L: 1972-1973 s 142 ff; DMS 1:2 s 149; BYGDÉN, L: Om ursprunget till den historiska mythen om Fale Bure, Samlaren Xl, 1891 s 43ff.

12. Jfr HENRIKSON, A: Eriksgatan, 1987.

13. RAÄ, fornminnesregistret; Upplands runinskrifter bd 2, 4; Kulturhistorisk bebyggelseinventering i Uppsala kommun 1977-1980 (Delar av Danmark, Lagga, Östuna, Husby-Långhundra och Funbo socknar) Upplandsmuseet 1981; BONNIER, A C: 1987 m anf litt.

14. Äldst av kyrkorna i området är emellertid Husby-Långhundra kyrka, daterad till omkring 1200. Östuna kyrka uppfördes så sent som ca 1400 men är i gengäld bevarad i ursprungligt skick, förutom att fönstren har blivit utvidgade. Lagga kyrka är av likartad typ men hänföres till omkring 1300.

15. Kulturhistorisk bebyggelseinventering, Upplandsmuseet 1981 s llff, 22f.

16. Kulturhistorisk inventering, s 39. - Andra herrgårdsmiljöer i dalen är Linnés Hammarby med huvudbyggnad från 1762 och en botanisk trädgård som delvis planterats av Linné, Kasby med huvudbyggnad från 1740-talet, Tisslinge med enkel huvudbyggnad från 1740-talet och ålderdomlig kringbygd lagårdsdel, Risberga med under 1800-talet kraftigt förändrad huvudbyggnad samt Lockstaholm med ursprungligt 1600-talshus bevarat. Av högrestånds-karaktär är vidare Väppeby, Åsbergsby och den märkliga Tilasgården i Husby-Långhundra by.

17. Kulturhistorisk inventering, s. 13f, 54f.

18. ACRELIUS, l: Öster Åkers Minnesdöme (Utgiven för första gången av trycket av Arbetsgrupp Långhundraleden, H Loggert m fl) U Ä. KJELLBERG, C M: Upplands kommunikationer, Uppland 1, 1905 s 421ff. STYFFE, C G: Skandinavien under unionstiden, 3e uppl, 1911 s 330ff.

19. BURENHULT, G: m fl, Länkar till vår forntid, 1988 s 136ff - utöver denna handboksöversikt nämner jag bara några centrala arbeten som diskuterat den samhälleliga bakgrunden till vad som arkeologiskt framstår som brytningen mellan äldre och yngre järnålder i Mälardalen:AMBROSIANI, B: Fornlämningar och bebyggelse, 1964; HYENSTRAND, Å: 1974, dens., Sverige 989. Makt och herravälde l, 1989;WIJKANDER, K: Kungshögar och sockenbildning. Sörmländska handlingar 39, 1983.

20. Jfr DAMELL, D: Funderingar kring en fornborg, Uppland 1974. Enligt Stiernstedt (1939 s 32f) kan det tänkas att en episod i Beowulfkvädet skall hänföras till Broborg.

21. GRÄSLUHD, B: Knut den store och sveariket, Scandia 1987.

22. DS 570, jfr 651, DS 4337; Styffe, Skandinavien, s 374; Jerker Rosén, Kronoavsöndringar under äldre medeltid. Skrifter utg. av Kungl. hum. Vetenskapssamf. i Lund XLVI, 1949 s 142, 169. Husabyproblemet formulerades av Henrik Schück, Uppsala öd, Uppsala universitets årsskrift 1914, och har sedan dess fortlöpande diskuterats. För källäge och äldre forskning se KLNM sv Husaby, 7- Rosén samt not 23 och 24.

23. LINDKVIST T: Plundring, skatter och den feodala statens framväxt (Opuscula Historica Upsaliensia 1) 1988 s 28ff. HYENSTRAND, Ä: 1989, s 49ff.

24. AMBROSIANI, B: 1964 s 13Off, 144ff. Iakttagelsen avser Benhamra, Vada och Östby som alla omkring 1300 tillhörde högfrälse kungasläktingar och liksom många husabyar (bl a Husby Laggahärad) tycks ha omfattat fyra markland. Ett liknande intryck ger dessutom ärke-biskoparnas huvudgård Tuna i Österåker, vid Långhundraledens utlopp.

25. STYFFE, C G : Skandinavien, s 331.

26. Källäge och äldre forskning sammanfattas i KLMN s v Mora sten, Jan Liedgren.

27. Erikskrönikan, ed Klemming, w 4454-4458.

28, SJÖHOLM, E: Sveriges medeltidslagar. Europeisk rättstradition i politisk omvandling, Lund 1988, s 206ff.

28. Norska konungasagor.

29. Heimskringla, Ol. Helg. 8; Holmbäck-Wessén, Svenska landskapslagar... 3, s 49ff.

30. SAXO: Gesta Danorum, 13:5:l. Även Snorre har en passus som tycks anspela härpå: Ol helg k. 92. Holmbäck-Wessén redovisar forskningsläget.

31 .Olaus Magnus 1:31...

32. LINDKVIST, T: 1988, s 41.

33. RAÄ 51, 56, 99, 100; jfr SJÖBERG, A; Två gravfält i Danmarks socken, Uppland 1975.

34. CALISSEHDORFF, K: Ortnamn i Uppland, 1986 s 39.

35. DS 1031, BONNIER, A C: 1987 S180.

36. BONNIER, A C: 1987 S 180, jfr DMS 1:2 S 135f; DAHLBÄCK. G: Uppsala domkyrkas godsinnehav med särskild hänsyn till perioden 1344-1527, 1977 s 85f.

37. ANNERSTEDT, C: Uppsala universitets historia 1, 1877 s191,II:2, 1909 s 65; Bihang 1, 1877: 14, 70, 79.

38. Geom JB A 5.

39. DMS 1:2 s 143f1.

40. Geom JB A5:14-16.

41. Uppsala univ, Räntekammararkivet F II ad: 173, Laga husesyner i Danmarks by 1749-10-20 - 23.

42. ALMQUIST, J E: Frälsegodsen i Sverige under storhetstiden. I. Stockholm 1931. 1:1, s 221, 144ff, 1:2, s 672f, 872f, 955.

43. ALMQUIST 1931; STIERNSTEDT 1939 s 13ff, 56ff.

44. LMV A53-31:1.

45. En annan grannby, Högby, räknade under 1500-talet, enligt Almquist 1931, 3 mantal frälse. Ett av hemmanen var mellan 1613 och 1680 säteri och hade till en början 7 land-bohemman underlydande, utspridda i nästan lika många socknar. Ett annat av hemmanen kom under 1600-talet att lyda under Kasby säteri, och 1/4 hemman kom efter bytesaffärer med kronan år 1695 att anslås till trumslagarboställe. Det tredje frälsehemmanet indrogs av Karl IX till kronan, i dag ter sig Högby som urtypen för en välbevarad uppländsk bondby.

46, LMV A 6:120; A 45:72,

47. STIERNSTEDT 1939, s 111ff.

48. HEGARDT, A: Akademiens spannmål, Acta universitatis Upsaliensis C 32, 1975 s 19f.

49. STYFFE, C G: s 374, 23/5 1463, 28/10 1484, 21/3 1489 m fl RAp belägg.

50. STIERNSTEDT: 1939 s 13ff, 21ff, 35ff. - Namnet Meldercreutz anspelade, liksom väl även namnet Molin, på att domprostens farfar hade varit mjölnare, se Stiernstedt 1939 s 20. Lewenhaupt hade varit i kejserlig tjänst och skrev sig 'greve till Falkenstein, friherre till Reipoltzkirchen samt herre till Kasby och Kasimirsborg'. “Jag vet ej", kommenterar Stiernstedt, "om herrskapet på Kasby möjligen höll sig på ett visst avstånd från sina grannar på Örby, som ju tillhörde den yngre adeln. Sådana konsiderationer spelade nog in uti sammanlevnaden den tiden." (1939 s 85f).

51. STIERNSTEDT 1939 s 35ff, 69ff. – Meldercreutz var matematiker och pionjär inom norrländskt bergsbruk. I kretsen fanns herrgårdsarkitekten Wijnblad, och den främste av 1700-talets intellektuella, archiatern Linné, räknade man som en av de sina.

52. LAGERSTEDT, T: Linnés Hammarby, UUÅ 1942;

53. STIERNSTEDT, M: 1941 s 164f.

Förening:

Arbetsgruppen Långhundraleden

Skapad av: Bosse Wesslén (2022-09-20 15:18:00) Kontakta föreningen
Ändrad av: Bosse Wesslén (2022-09-27 14:48:45) Kontakta föreningen