LÅNGHUNDRALEDEN I ÅRTUSENDEN
SCENARIO ÖVER UTVECKLINGEN

Av Yngve Gustafsson.

I vilken utsträckning båtfart kan ha förekommit i Långhundraledens landskap har givetvis berott på de framkomstmöjligheter som vattensystemen erbjudit. Möjligheterna har i sin tur berott på de lokala topografiska förhållandena, och på tillgången på vatten – både strömmande i åar och bäckar och lagrat i sjöar och våtmarker.

Möjligheterna har följaktligen varit i högsta grad årstidsberoende. Under vårar, senhöstar och milda vintrar kan det ha varit lätt att komma fram men svårare under somrar och förhöstar. Under kalla vintrar med isläggning har lederna varit ersatta av vintervägar. Man får förutsätta att kraven ifråga om framkomstmöjligheter inte varit alltför stora. Små och relativt lätta båtar som kunnat forslas på land över trösklar och landtungor torde ha använts, och man kanske kan förutsätta att ett halvmeterdjupt vatten och en dagbredd av 2 à 3 m i bäckar och åar har varit tillräckligt för rodd eller stakning.

Med de antydda kraven som bakgrund och med förutsättningen att framkomstmöjligheter skall ha funnits minst halva året har vi försökt se efter i vilken utsträckning förutsättningar för båtleder kan ha funnits i landskapet under olika tider. Härvid har vi hämtat nödvändiga topografiska uppgifter från profilerna i Bild 6 i uppsatsen om Långhundraledens landskap och från torrläggningsföretagens handlingar (Klicka här så kommer du till den artikeln.).

I första hand har vi använt oss av markytornas höjdlägen och fall och förutsatt att bottnarna i vattendragen legat nerskurna omkring en meter i omgivande mark på grund av naturlig erosion eller ev förekommande rensning. Förekomst av större erosion genom trösklarna har vi inte räknat med. Vattentillgången i åar och bäckar har vi bedömt på grundval av ovanförliggande flodområdens storlek. Slutligen har vi förutsatt att landhöjningen under de senaste 3 500 åren varit i stort sett densamma som i vår tid, 0,5 m/100 år.

Vårt "scenario" som vi uppdelat på tidsperioder ser ut på följande sätt.

1500-1000 f Kr. Äldre bronsålder.

Karta 1. Kartan visar vattennivån 1 500 f Kr. Kartan kommer från SGU:s Kartgenerator och enligt dom var havsnivån 21 m högre än idag.

Havy (havsvattenyta) 17,5-15 högre än nu. Stora delar av Uppsalaslätten upp till Ärentuna norr om Gamla Uppsala är en Mälarfjärd med vikar bl a mot Husby-Långhundra, Funbo och Vidbo.

Bild 1. Dagens inlopp till leden i Åkersberga. Foto: Yngve Sjögren.

Likaså är dalgången från Åker mot Skepptuna och Gottröra en havsfjärd med vikar mot Angarn och Orkesta. Öppna sund mellan fjärdarna finns vid Gottröra och Lunda under hela perioden.
Dessutom finns vid periodens början öppna sund mot norr vid Ånsta i Skepptuna, mot öster vid Rö och mot väster mellan Orkesta och Markim, men de grundas upp under periodens förra del på grund av landhöjningen.

När det gäller denna tidiga period är det viktigt att hålla i minnet att en mycket stor del av landytan, kanske en tredjedel, är täckt av vatten och att det är denna del som efterhand kom mer att utgöra en senare tids lerslätter och lågmarker. Den del som finns ovan havsytan består till helt övervägande del av berg- och moränmarker. Landskapet är alltså en skogklädd skärgård.

Bild 2. En vårvinterbild från Vada med sjökullama och tillfällig sjöbildning. Benhamra t h i dungen. Foto: Karl Erik Mörk.

1000-500 f Kr. Yngre bronsålder.

Karta 2. Kartan visar vattennivån 1 000 f Kr. Kartan kommer från SGU:s Kartgenerator och enligt dom var havsnivån 17 m högre än idag.

Havy 15-12,5 m. Gottröra-sundet förblir öppet. Sundet över Lunda stängs av vid Örby i början av perioden, och en kort men ganska brant forssträcka uppstår som inte är användbar för båtfart, även om vattentillgången tidvis är god. Sträckan växer i längd till omkring en km.

Något senare uppgrundas vägen över Herresta, och insjösystemen kring Lunda bildas. Uppgrundningen fortsätter ner till Åckelsta och Krogen i Skepptuna vid slutet av perioden, och en ca 5 km lång strömsträcka uppkommer. En del vatten från Lundaområdet hålles inne längs sträckan på grund av det svaga fallet, men det är tveksamt om båtfart kan förekomma. Vikarna mot Angarn och Frösunda-Orkesta stängs av, och insjöar uppkommer.

500-0 f Kr. Äldre järnålder.

Karta 3. Kartan visar vattennivån 500 f Kr. Kartan kommer från SGU:s Kartgenerator och enligt dom var havsnivån 14 m högre än idag.

Havy 12,5-10 m. Gottrörasundet grundas upp vid periodens början, och havsvattnet lämnar den 7 km långa dalgången mellan Tibble Örn i Husby-Långhundra och Lindberga Krog i Gottröra. Då dalgångens fall är svagt sker avsänkningen relativt snabbt. Till dalgången kommer två bäckar in, Tarvsån och Lindbergaån, på var sin sida om vattendelaren, men mellan bäckarna finns en smal och 5 km lång dalsträcka utan tillflöden från sidorna. På grund av det svaga fallet är dalgången kärrartad, men vattentillgången är knappast tillräcklig för båtfart.

Inom Lundaområdet sker inga större förändringar. Fri båtfart finns till Krogen i Skepptuna och till Nederängssjön, men vattenvägarna upp till sjösystemet är hindersamma, framförallt från Skepptunahållet.

Vid slutet av perioden, alltså vid tiden för Kristi födelse, torde möjligheterna för fri båtfart hela vägen mellan Trälhavet och Uppsala ha blivit starkt begränsade, även med små farkoster. Inom det nordvästra flodområdet som nu utbildats finns fri båtfart upp till Tibble Örn och Nederäng, och inom det sydöstra upp till Skepptuna och till området söder om Lindberga.

Bild 3. Ledens ”andra ände" – utloppet i Övre Föret, söder om Uppsala. Foto: Yngve Sjögren.

0-500 e Kr. Äldre järnålder.

Karta 4. Kartan visar vattennivån 0 f Kr. Kartan kommer från SGU:s Kartgenerator och enligt dom var havsnivån 11 m högre än idag.

Havy 10-7,5 m. Inom nordvästra området är Mälstasjön i början av perioden alltjämt påverkad av Mälaren, men efterhand uppkommer en tröskel vid Vadet, mitt för Broborg. Storån uppströms Mälstasjön liksom Husbyån upp till Tibble Örn och den 5 km långa Vidboån upp till Nederängssjön går med svagt fall genom lermarker och har ett lugnt lopp. Vattentillgången är god, i synnerhet i Storån och Vidboån. Möjligheterna för båtfart i åarna blir därför bestående även när Mälstasjöns nivå sjunker och dämningen därifrån upphör.

Inom sydöstra området når havsytan fortfarande upp till Hederviken, och möjligheter till båtfart finns till Högbro under hela och till Skepptuna under större delen av perioden. Situationen är oförändrad inom Gottröra- och Lundaområdena.

500-1000 e Kr. Yngre järnålder.

Karta 5. Kartan visar vattennivån 5000 e Kr. Kartan kommer från SGU:s Kartgenerator och enligt dom var havsnivån 8 m högre än idag.

Havy 7,5-5 m. Inom nordvästra området finns trösklar vid Vadet och även mitt för Stenby. Trösklarna dämmer upp Mälstasjön, och efterhand ökar de till en sammanlagd längd av 1,5 km. Fallet över trösklarna är litet i förhållande till forssträckans längd, och vattenföringen är god.

Båtfart över trösklarna kan därför vara möjlig. Från den uppdämda Mälstasjön och upp till Nederängssjön och Tibble Örn är framkomstmöjligheterna oförändrade.

I sydöstra området uppkommer trösklar vid Skarpsundby och Billsta vilka avskiljer Hederviken som en insjö. Trösklarna hindrar knappast färd med mindre båtar. Uppdämningen av Hederviken gör fortsatt båtfart till Högbro möjlig, men möjligheten att komma till Skepptuna minskar under perioden.

1000-1500 e Kr. Medeltid.

Karta 6. Kartan visar vattennivån 1 500 e Kr. Kartan kommer från SGU:s nya kartvisare strandförskjutningsmodell.(Denna karta är olik de tidigare eftersom SGU har gjort en ny kartvisare.)

Havy 5-2,5 m. Inom nordvästra området uppkommer en tröskel vid Marma som dämmer upp Östunaområdet. Området behåller delvis sin sjökaraktär. Tröskeln synes inte hindra båtfarten.

Inom sydöstra området kvarstår möjligheterna för båtfart upp till Hederviken och Högbro. Möjligheten att komma till Skepptuna kan ha upphört.

Som inledningsvis anförts bygger vårt scenario på förutsättningen att någon större erosion inte inträffat i Långhundraledens trösklar. Emellertid kan förutsättningen diskuteras för den tröskel som uppdämt Mälstasjön. Av Iggbergs undersökning (sid 33) (Klicka här så kommer du till den arikeln.) framgår att tröskeln på 1840-talet i första hand utgjordes av Stockholmsåsen som övertvärar Storån vid Vadet. Tröskeln beräknas då ha dämt upp Mälstasjön till drygt 10 meter över havet (sid 36) (Klicka på länken ovan så kommer du till den artikeln.).

Det kan emellertid inte uteslutas att tröskeln legat högre tidigare och att den först genom erosion i åsen kommit ner till den nivå och det hårda "stenmal" som Iggberg beskriver. I så fall har Mälstasjön hållits dämd på motsvarande högre nivå från tiden för Kristi födelse och framåt, vilket bör ha underlättat båtfarten över sjön från Vadet och upp mot Nederängssjön och mot Tibble Örn. Dämningen kan dock inte ha varit högre än till passhöjden i sundet mot Gottröra, dvs omkring 13 meter över havet.
Frågan om en större erosion ägt rum vid Vadet och om den i så fall pågått under längre tid eller om den inträffat plötsligt torde inte kunna besvaras utan mer ingående undersökningar. Bl a skulle en studie av erosionsförhållandena vid Vadet vara värdefull.

Det bör slutligen anföras att scenariot ovan ej beaktat möjligheten av att förhållandena i leden kan ha påverkats av mänskliga ingrepp under förhistorisk tid. Eventuellt kan dämmen och "täpper" ha varit anlagda i vissa tröskellägen i avsikt att hålla vattenstånden uppe till båtfartens eller fiskets fromma.