LÅNGHUNDRALEDENS LANDSKAP EFTER MÄNNISKANS INGREPP
Av Yngve Gustafsson
Yngve Gustafsson, f 1912, blev agronomie doktor 1946 och var till 1948
professor vid Ultuna. Vatten och växtodling var hans huvudinriktning. Efter fem år
som chef för försöksverksamheten på Ultuna blev han professor på KTH i
Stockholm 1956. Pensionerad 1978 var han i hög grad aktiv och har bl a arbetat
med projektet att höja Hornborgasjön. Han var med i arbetsgruppen sedan star-
ten.
I de uppländska dalgångar där Långhundraleden en gång gick fram ser man idag mest ett
enhetligt och välmående jordbrukslandskap. Lågområdena är odlade fält som ger goda
skördar. Högre upp på sluttningarna ligger byarna och gårdarna, och längst upp tar skogen
vid som ram åt den bild som vi alla känner så väl och vant oss vid. Men Långhundraleden
gick inte fram genom odlade fält. Dess omgivning var mader och ängar - ängar där ett släkte mer förnöjsamt än dagens, med liens hjälp måst hämta mycket av sin bärgning. Ängarna hade en gång kommit från havet. De hade varit gräsbärande från början och genom slåtter och bete förblivit ett öppet landskap. Ingen hade behövt erövra dem från skogen.
På enstaka ställen har man ända in i sen tid kunnat erfara något av ängslandskapet kring Långhundraleden och dess atmosfär. Författaren minns en glad men dimmig försommarnatt på 1930-talet då befälhavaren på ångfartyget Ekoln II på väg till Uppsala råkade navigera fel i Övre Föret och komma in i Sävjaån - Långhundraledens början. Men allt slutade väl - en mild och skonsam bottenävja hindrade framfarten i god tid före den första landsvägsbron.
Karta 1. Övre Föret. Lantmäteriet.
Några av oss fortsatte resan mot Uppsala till fots - en vandring i ett landskap som kan ha varit Långhundraledens. Först genom vassar med knädjupt vatten - något som blev ett särskilt minne för sällskapets högtidsklädda damer - sedan genom bälten av dyfräken och Upplands alla starrarter. Och så upp på Kungsängarna, då för tiden ännu slåtterängar som kunde visa upp sin främsta prydnad, kungsängsliljan, i dess fulla prakt. Sedan hade vi kärrens och ängarnas alla vattufåglar kring och över oss, och fågelkören i gryningen med storspoven och horsgöken som främsta solister.
Liknande men kanske mindre illustrativa minnen har författaren från några samtida botaniska cykelexkursioner till de östliga delarna av Långhundraledens landskap till backsippskullarna vid Vada, till Vadasjöns och Hedervikens våtmarker och sidvallsängar. Vid den tiden hade 1935 års avdikningsföretag - på sin tid ett av de större i landet - ännu inte satt sin prägel på landskapet.
Karta 2. Vada och Vadasjöns våtmarker. Lantmäteriet.
Men nu skall vi se på Långhundraleden och dess omgivning i ett längre och bredare perspektiv. Leden måste ha avbrutits som öppen havsförbindelse redan för omkring 2500 år sedan, om vi utgår från att nivåskillnaden mellan land och hav har ökat i samma takt som i dag i Uppland. Sedan har leden varit förlagd till vikar, sund och vattendrag, samtidigt som den måst kompletteras med landförbindelser över trösklar och landtungor. Även sedan dess bottnar och vattenytor nått nivåer högt över havsytan har den varit användbar för båtfart. För att bättre förstå detta och andra förhållanden kring leden skall vi nu försöka beskriva det landskap där den en gång funnits, samtidigt som vi skall se på de förändringar som våra förfäder och vi själva åstadkommit under senare tid.
FLODOMRÅDEN
Avsnörningen av havssundet mellan Husby-Långhundra och Gottröra (vid F i bild 1, se karta 2 ovan) innebar att Långhundraleden kom att ligga i två vattensystem eller flodområden, ett nordvästligt med mynning i Övre Föret och Fyrisån (A - F) och ett sydostligt med utflöde i Tunaviken och Trälhavet (F - K i bild 1). Det nordvästra området avvattnas via vad vi idag kallar Sävjaån. Området anses omfatta omkring 700 kvadratkilometer, men siffran är något osäker på grund av oklara vattendelare. Drygt 7 km från Föret delar sig Sävjaån i två grenar, Funboån som kommer in från norr och Storån från öster. Funboån med sitt tillflöde Samnan avvattnar 470 och Storån 200 kvadratkilometer. Funboån är alltså den större grenen, men Storån är den intressanta med hänsyn till Långhundraleden. Uppe vid Husby-Långhundra, 24 km från Föret, delar sig Storån i två grenar. Vidboån, även kallad Nederängsån, kommer in från söder och Husbyån eller Åbyån från öster. Högre upp övergår Husbyån i ett större tillflöde från norr, Tarvsån, och ett mindre från öster, Gottrörabäcken eller Gottröradiket (E- F).
Bild 1. Karta över flodområdet. Streckad linje anger vattendelare. Bokstavsbeteckningar anger olika sträckningar av leden. Karta: Lars Hjerpe.
Karta 3. Högpunkten vid Mälby. Lantmäteriet.
Det sydöstra området avvattnas av ett vattendrag som längst ner kallas Åkersström, ett namn som SMHI använder och som också vi skall använda i fortsättningen. Högre upp kallas det omväxlande för Helgöån, Storån och Holmbroån. Flodområdet omfattar 400 kvadratkilometer vid mynningen i Tunaviken och 331 vid inflödet i Garnsviken. Tre större tillflöden kommer in till ån, ett från Angarn, ett från Frösunda-Orkesta och ett från Närtunaviken. Uppe vid Högbro i Närtuna (H i bild 1, se karta 4 nedan) delar sig vattendraget i två grenar, Skepptunabäcken från väster och Långripan som högre upp kallas Lindbergaån från norr. Bägge grenarna är intressanta för oss.
Karta 4. Förgreningen vid Högbro. Lantmäteriet.
BERGGRUND - TOPOGRAFI
Långhundraledens båda flodområden är genomgående underlagrade av urberg, och områdenas topografi bestäms i stort sett av bergets. Dalgångarna motsvaras således av änkor i berggrunden. Ofta finns sprickzoner i berget under sänkorna. Inom nordvästra området sammanfaller Storåns läge med en sprickzon som enligt berggrundskartan går från Husby-Långhundra mot Övre Föret (se karta 5 nedan).
Karta 5. Storåns sprickdal. Lantmäteriet.
Inom sydöstra området finns nord-sydliga sprickzoner i sträckningarna Närtuna-Ekskogen, Ekskogen-Helgö och Brotorp-Vada ( se karta 6 nedan)
Karta 6. Sprickdalarna mellan Närtuna-Ekskogen, Ekskogen-Helgö och Brotorp-Vada. Lantmäteriet.
och en östvästlig i sträckningen Ekskogen-Frösunda-Orkesta-Markim (se karta 7 nedan).
Karta 7. Sprickdalen över Ekskogen-Frösunda-Orkesta-Markim. Lantmäteriet.
Alla sammanfaller med lägen för dalgångar och vattendrag. Landytan är mera utjämnad än bergytan därför att de lösa jordlagren i första hand fyllt ut dalar och svackor i berget. Vi har alltså ett landskap med relativt kuperad yta i högre lägen där berggrunden och moränen går i dagen och mera utjämnad på lägre nivå där lerorna dominerar.
Endast en mindre del av flodområdenas landyta når upp över 25-metersnivån med Rövarberget i Össeby-Garn 83 m ö h som högsta punkt.
Karta 8. Rövarberget, områdets högsta punkt. Lantmäteriet.
Den avgjort största landytan finns på lägre nivå. Flodområdena är alltså utpräglade lågområden, och markytans lutning är ringa. Mellan den plats vid Ändeberga (F i bild 1) där havsförbindelsen en gång avsnördes och Övre Föret är avståndet 30 km och nivåskillnaden i dag omkring 14 meter, vilket motsvarar ett fall av endast 0,5:1000. Vill vi åskådliggöra detta kan vi tänka oss lutningen hos en meterlång linjal lagd på ett absolut horisontellt bord men upplyft en halv millimeter i ena änden. Det är lätt att förstå att ett landskap med så ringa lutning har stor förmåga att kvarhålla vatten.
LÖSA JORDLAGER
De dalsträckningar där Långhundraleden gått fram har växlande profil. Ibland bildar de smala stråk, och ibland -
Bild 2. Tvärprofil över lerdalgång. Renritning: Lars Hjerpe.
som vid Husby-Långhundra och Närtuna - vidgar de sig till betydande slättområden. Genomgående är de fyllda med lösa jordlager, ofta tiotals meter djupa. På Kungsängen norr om Övre Föret har jorddjup överstigande 50 meter uppmätts.
Dalprofiler.
Även om dalsträckningarna är inbördes olika är grunddragen i deras uppbyggnad enhetlig enligt skissen i bild 2. Underst finner vi moränen, det osorterade material som inlandsisen en gång bäddade under sig. Moränen kan vara hårt packad - s k pinnmo - men det översta lagret är ofta lösare och grusigare. Det har kommit från isens inre och har lösgjorts vid avsmältningen. Ovanpå moränen ligger den varviga leran eller glacialleran, som består av slam från det hav som täckte landet efter istiden. Varven visar årstidernas växling, och de kan följas från plats till plats inom landet, vilket gjort det möjligt att med stor säkerhet bestämma tiden för isavsmältningen.
Ovanpå den varviga leran ligger ett lager av icke varvig s k postglacial lera. Den har sitt ursprung i den del av den varviga leran som en gång avsatte sig på höjderna i havsbottnen men som virvlades upp när höjderna kom upp till vattenytan och utsattes för havsvågorna. Sedan har den på nytt avsatt sig i havsbottendalen. När landhöjningen fortsatt har dalgångarna efter hand förvandlats till vikar, sund eller insjöar med ett rikt växt- och djurliv. Leran som nu avsatt sig har härigenom kommit att innehålla en del organisk substans, och vi har fått vad vi kallar gyttjig lera eller gyttjelera.
Lerdalarnas uppkomst har satt typiska spår i topografin och till stor del bestämt användningen av marken. Som antyds i bild 2 har den högt belägna moränen mest använts som skogs- och betesmark. Lerorna längre ner på dalsluttningen har sedan gammalt varit odlade, och här finns bebyggelsen. Längst ner i dalgången är ler- och lergyttjelagren plana och lågt belägna. De har varit vatten- och näringsrika och därför använts som ängar för slåtter och bete. Längs Långhundraleden och anslutande dalgångar har därför en typisk bandformad ägostruktur uppkommit inom byarna: överst skogs- och betesmark, på sluttningarna nedanför odling och bebyggelse, och längst ner ängar. Bebyggelseutvecklingen i dessa trakter har ingående undersökts av Ambrosiani(1961, 1964).
Trösklar.
I Långhundraledens dalgångar har vattenytorna i betydande omfattning hindrats att sjunka undan i takt med landhöjningen. Hindren har varit dämmande trösklar av morän eller i vissa fall av berg. Inom nordvästra flodområdet har vid Stenby funnits trösklar, som givit upphov till sjöar och våtmarker inom slättområdet vid Husby-Långhundra (se karta 9 nedan), och likaså har viktiga trösklar dämt upp vatten inom stora delar av Lundaområdet, bl a Sigridsholmssjön. I sydöstra området har trösklar givit upphov till Helgösjön och den tidigare Vadasjön och Hederviken. Andra tröskeldämda sjöar har varit Angarnssjön, Stolp-Ekebysjön och Stor- och Lillsjön vid Lindholmen.
Karta 9. Stenbytröskeln. Lantmäteriet.
Markprofiler.
Lerorna i dalgångarna har från början innehållit stora mängder vatten. Vattnet har varit bundet till lerpartiklarna och hålrummen mellan dem, och därför har det hållits kvar i lerorna även sedan dessa stigit ur havet. Vattnet ligger fortfarande stilla i de djupare lagren och fyller ut alla hålrum. Luften får inte tillträde och miljön blir därför syrefri. Leran i dessa lager har vanligen blåaktig färg, och vi brukar kalla den “blålera”. Färgen kommer av att järnföreningarna i leran färgas blåa när syre inte är närvarande. Syrebristen gör att trämaterial som kommer ner i blåleran konserveras. Arkeologerna kan göra intressanta fynd av forntida båtar och bålverk i blåleran. Längs Långhundraleden har båtfynd gjorts i Närtuna och Lunda och fynd av bålverk bl a vid Rickeby i Gottröra. Vattenhållande gyttja och torv har samma konserverande egenskaper som blåleran. När leravlagringarna stigit upp ur havet och kommit i kontakt med luften har ytskikten börjat torka ur.
Bild 3. Markprofil. Renritning: Lars Hjerpe.
Då vattnet i leran varit hårt bundet har upptorkningen oftast bara gått ner till en eller ett par meters djup under ytan. En s k “torrskorpa” eller markprofil (bild 3) har utbildats som kan beträdas och brukas. Vid upptorkningen har leran krympt och spruckit sönder, och en del av sprickorna har blivit bestående. Dessa s k permanenta sprickor är av allra största betydelse. Här kan vatten röra sig fritt, och när det rinner bort får luften och syret tillträde. Detta är en grundförutsättning för växtodlingen, emedan alla våra kulturväxter måste ha tillgång till marksyre för rotandningen. Bönderna dikar inte för att vattnet är ett gift utan för att växtrötterna måste ha luft. Lerjordarna i Långhundradalen, särskilt i dess lägre partier där jordarna är gyttjehaltiga, har väl utvecklade spricksystem samtidigt som jordarna är vattenhållande. Relationen mellan vatten och luft är gynnsam i dessa jordar, vilket gör dem bördiga och produktionssäkra. Ett område välkänt för sin stabila produktion och sin okänslighet även för svår torka är Kungsängen nordost om Övre Föret, där Långhundraleden en gång mynnade i Fyrisån.
Marksättning.
Lerans krympning vid uttorkning medför inte bara sprickbildning i marken utan också att markytan sjunker. När luften får tillträde till marken kommer dessutom förmultningsprocesser igång som gör att organisk substans försvinner. Följden blir s k marksättning. Den är särskilt stor vid utdikning av våtmarker och kan ibland uppgå till en meter eller mera. I Långhundraledens dalgångar har marksättning varit vanlig, och den pågår fortfarande bl a kring Östunasjön, Mälstasjön, Hederviken och Sigridsholmssjön. Den måste beaktas vid alla nivåjämförelser.
Karta 10. Marksättningsområde vid Östunasjön. Lantmäteriet.
Karta 11. Marksättningsområde vid Mälstasjön. Lantmäteriet.
Karta 12. Marksättningsområde vid Hederviken. Lantmäteriet.
Karta 13. Marksättningsområde vid Sigridsholmssjön. Lantmäteriet.
Grundvatten.
I spricksystemet i lerans torrskorpa förekommer, som antytts ovan (bild 3), ett ytligt grundvatten. Det är detta grundvatten som leds bort när lerjordarna dikas. Funnes inte spricksystemet skulle dikningen vara utan verkan. Utöver det ytliga grundvattnet finns i Långhundradalen såväl som i de mellansvenska lerdalarna i allmänhet ett annat och djupare grundvatten i moränen under leran. Framför allt förekommer det i moränens översta, lösare och ofta grusartade skikt.
Två grundvattenförekomster - akvifärer - finns således, och de är skilda åt av den fuktiga och samtidigt täta blåleran. Den undre har ofta högre tryck än den övre, och ibland, när tryckytan når upp till markytan, uppstår källor. Sådana har varit vanliga i Långhundradalen tidigare, men många av dem har blivit utdikade. Ett område med kvarstående övertryck hos det undre grundvattnet är Kungsängen och Hovstallängarna öster och nordost om Övre Föret, där grund-vattnet ibland hindrat byggenskapen.
Den undre grundvattenförekomsten bildar bas för en stor del av dricksvattenförsörjningen i Långhundraledens område liksom i det mellansvenska lerdalsområdet i stort. Vattnet tas ut genom att man går ner genom leran med öppna brunnar eller rör. Sådana brunnar har varit mycket vanliga i Långhundradalen, och de var ännu för några årtionden sedan ofta markerade i landskapet genom de väl synliga vindmotorerna. Numera, sedan borrtekniken utvecklats, har bergbrunnar börjat ersätta jordbrunnarna, och samtidigt har vindmotorerna fått ge vika för eldrivna hydroforanläggningar.
AVRINNING
Långhundraledens möjligheter att fungera på högre nivå än havsytan har varit beroende av Vattentillförseln till ledens flodområden genom nederbörden, och flodområdenas möjligheter att sedan hålla kvar vattnet i sjöar och vattendrag. Vi brukar här tala om naturlig vattenhushållning eller vattenbalans. Några direkta mätningar av vattenbalansen har inte utförts inom Långhundraledens område, men med hjälp av uppgifter dels från SMHl:s reguljära mätstationer i omgivningen, dels från en större hydrologisk undersökning i det angränsande Verkaå-området 1965-74 (Nilsson 1973) kan man få en överblick enligt följande.
Vattentillförseln genom nederbörden till ledens flodområden uppgår till omkring 560 mm/år med variationer ner till 450 mm under torrår och upp till 670 mm under våtår. Av neder-börden avgår årligen en tämligen konstant mängd, 360 mm, genom avdunstning från markytan och växterna, och kvar blir i genomsnitt 200 mm som rinner bort genom vattendragen. Avrinningsmängden kan under torrår gå ner till 90 mm och under våtår upp till 310
mm. Variationen i årlig avrinning är alltså mycket stor. Ibland när flera torrår kommer i följd kan flodområdenas vattentillgångar utsättas för påfrestningar med bl a sjunkande grundvattennivåer som följd. De totala årliga avrinningsmängderna kan lätt omräknas till genomsnittlig årlig vattenföring i vattendragen, och så har skett i nedanstående tabell för några platser som år aktuella för oss.
LÅNGHUNDRALEDENS FLODOMRÅDEN: AVRINNING
Area Avrinning, årsmed., m\3per Sek
km\2 torrår medelår våtår
Sävjaån v infl i Fyrisån 698 2,0 4,5 7,0
Storån v utfl i Sävjaån 203 0,6 1,3 2,0
Vidboån v infl i Storån 53 0,15 0,34 0,53
Åkerssuöm v utfl i Tunaviken 400 1,2 2,6 4,0
Åkersström v utfl i Garnsviken 331 1,0 2,1 3,3
Vid sidan av avrinningsvariationen mellan olika år förekommer en ännu större inomårsvariation. Under sommaren är avdunstningen som störst, och via växterna torkas lerjordarna ut. När sedan höstregnen faller går en stor del av vattnet åt till att fylla på magasinen innan ett höstflöde kan börja på allvar. Under vintern lagras en stor del av vattnet i snö, is och tjäle. Avrinningen går då ner men stiger sedan till årshögsta värden under vårfloden. Inomårsvariatonen kan belysas genom medeltalsberäkningar månadsvis. Sådana har utförts för Storån vid inflödet i Sävjaån och för Åkersström vid inflödet i Garnsviken.
Karta 14. Storåns inflöde i Sävjaån. Lantmäteriet.
Karta 15. Åkersströms inflöde i Garnsviken. Lantmäteriet.
Materialet för beräkningarna har hämtats från mätstationer i Fyrisån och Olandsån (Melin 1955) och från Verkaån (Nilsson 1973). Resultaten framgår av stapeldiagram i bild 4. Både tabellen ovan och bild 4 visar att vatten-föringsvariationen i dag är mycket stor, och att detta i hög grad skulle begränsa möjligheterna till en eventuell restaurering av Långhundraleden - om nu någon skulle komma på en sådan idé. Trots att medelvattenföringen kan förefalla god är avrinningen, särskilt på eftersommaren, mycket låg och kan under torrår gå ner mot noll.
Bild 4. Avrinningens variation under året i Storån vid inflödet i Sävjaån och i Åkersström vid inflödet i
Garnsviken. Renritning: Lars Hjerpe.
Emellertid vet vi att Långhundraledens landskap i äldre tid sett helt annorlunda ut än idag. Framförallt har det varit vattenrikare. Sjöar, kärr och översvämningsområden har funnits i en helt annan omfattning än nu, och dessa lagringsmöjligheter för vatten har bidragit till en utjämning av avrinningen. Vårflödena har varit lägre och sommarflödena högre än i dag. Utjämningseffekten får inte överdrivas, men den har ändock funnits. Härtill kommer att betydligt mer av öppna vatten legat kvar just i de dalgångar där leden gått fram. Långsträckta sjöar och andra vattensamlingar har därför direkt kunnat fungera som delar av leden.
BEBYGGELSE
Långhundraleden var under järnåldern till stor del öppet segelbart vatten, medan anslutande vattenområden var uppgrundade eller på väg att uppgrundas eller ersättas av uppdämda sjöar. Hit hörde vikarna och sunden mot Angarnssjön, mot Orkesta och över till den dåtida Markimfjärden och upp mot Lunda.
Karta 16. Platser som uppgrundas mellan Angarn Lunda. Lantmäteriet.
Dessa grunda vatten med sin förmåga att vara solfångare och dessa sanka ängar måste ha haft en mycket hög biologisk produktion. Växtlivet bör ha varit mycket rikligt, gynnat bl a av bottnarnas höga kalkhalt och näringshalt. Det bör därför ha funnits stora mängder fisk, fågel och annat vilt. Landskapet bör i hög grad ha liknat de landskap som vi i dag delvis kan se kring Tåkern, Hornborgasjön och Hjälstaviken. Det är lätt att förstå att ett sådant landskap lockat till sig människor och stimulerat till bosättning.
Bild 5. Arealfördelning i olika nivåer i Verkaområdet (Nilsson 1973). Tabell: Lars Hjerpe.
Ängs- och vattenlandskapet har också haft stor utbredning vid denna tid i nuvarande Seminghundra, Långhundra, och Vallentuna härader emedan landet var mycket plant. Topografiska inventeringar som gjorts inom Verkaåns område i samband med den s k Hydrologiska dekaden (Nilsson 1973) har visat att de största arealerna ligger inom höjdintervallet 5-15m ö h (bild 5). Här finner man inte mindre än en tredjedel av totalarealen, eller för Verkaådalens del omkring 4000 ha. Inget av övriga intervall uppvisar tillnärmelsevis så stora arealer. Dessa ytor, som nu omfattar Markimdalen och de plana Kallängarna ner mot Skånela och västra Vallentuna, har alltså under järnåldern varit grunda sjöar och sanka ängar. Mäktiga lager av gyttjehaltig och mullrik lera bekräftar att den biologiska aktiviteten varit mycket hög. En rik förekomst av fornminnen främst i Markimdalens övre del och mot övergången mot Orkesta visar samtidigt på stor och långvarig järnåldersbosättning. Det ligger nära till hands att koppla samman den rika bosättningen mera med de goda livsbetingelser som landskapet givit än med någon annan faktor. Relationen mellan natur och fornbebyggelse kan ha varit densamma här som kring Tåkern och Hornborgasjön.
Järnåldersjordbruket var till större delen baserat på boskapsskötsel. Ängarna och skogen användes för betesdrift, och vinterfoder insamlades genom enkel slåtter och lövtäkt. Åkerbruket var i stort sett ett enkelt hackebruk, även om användningen av dragare var känd. Redskapen var primitiva, och dikningskonsten var okänd. Därför höll man sig till högt belägna lättbrukade jordar med god lutning på dalsidorna. I anslutning till odlingen var bebyggelsen etablerad.
Under denna tid grundlades i stor utsträckning den ägostruktur som ännu råder inom Långhundraledens dalgångar. Byn, den äldsta territoriella enheten, fick sina ägor i form av ett band ner mot dalgångens mitt. Överst låg, som nämnts, skogsmarken på moränen, nedanför på sluttningen inägojorden och längst ner i dalgången ängsmarken. De stora skiftena som gick över landet under 1700-talet och senare ändrade inte denna struktur utan endast byarnas inre. Byarna och bebyggelsen längs Långhundraleden och anslutande dalgångar har därför ofta en mer än tusenårig historia.
Från järnåldersnivån utvecklades jordbruket successivt under de följande århundradena, främst genom påverkan utifrån. En viktig roll torde klostren och munkarna ha spelat, och genom dem fick vi nya växtslag. Munkarna synes också ha infört sättet att teglägga och tegdika åkrarna (Erixon 1953). Metoden blev snabbt accepterad, vilket framgår av landskapslagarnas omfattande regler för teg och dike. Men förändringarna inom jordbruket gick långsamt. Grundstrukturen påverkades inte mycket, vare sig i Långhundraledens landskap eller i övriga Mellansverige fram till mitten av artonhundratalet. Markanvändningen följde ett oförändrat mönster. Skogsmarken på höjderna användes till virkestäkt, bete och lövtäkt. Ibland var den oskiftad och kunde ligga i sambruk med andra byar. Åkerjorden eller inägojorden nedanför på sluttningarna var delad på två skiften eller gården som årsvis fick växla med varandra. När ena skiftet besåddes lades det andra i träda. Ängarna längst ner i dalarna användes främst för höslåtter men kunde efter slåttern även betas. De fick ingen gödsel men gav trots detta oftast god avkastning på grund av hög naturlig bonitet. Höet gick i första hand till vinterutfodring av de egna djuren, och stallgödseln från dessa användes uteslutande till den odlade åkerjorden. Härav uttrycket “Äng är åkers moder”.
STRÖMRENSNINGAR
För innebyggarna i det gamla odlingslandskapet kring Långhundraleden var vattnets fria lopp i åar och bäckar av största betydelse. Landskapet var flackt, och därför kunde hinder i vattendragen åstadkomma stor skada, särskilt på de viktiga ängarna.
Strömmarna måste hållas i stånd, och byggenskap som medförde dämning måste undvikas. Fiskeverk och “tvärtäppor” fick inte göras så att skador uppkom på åker och äng, och inte heller fick fiskens fria vandring längs strömmarna hindras. Regeln att “ingen fick hejda vattnets fria lopp till skada för annan” måste efterlevas. I byggningabalken av Upplandslagen från år 1296, föreskrevs att ingen fick bygga kvarndamm eller fiskeverk så att vattnet gick ut över åker och äng.
Om skada uppkom och kunde styrkas genom tolvmannasyn skulle den skyldige åläggas utriva hindren och erlägga bot (Holmbäck och Wessén, 1979).
För Åkersström finns flera medeltida dokument som talar om klagomål över dämning i strömmen och om domar som avkunnats i anledning av detta. 1324 klagade Närtuna byamän och andra sockenbor hos drotsen Karl Jonsson över att strandängarna mellan Närtuna och Helgö byggt vattentäppor i strömmen som medfört olidliga skador på ängar och åkrar.
Karta 17. Område med "olagliga" dämmen mellan Närtuna och Helgö. Lantmäteriet.
Sedan synemän granskat skadorna föreskrev drotsen samma år å kungens vägnar att alla vattentäppor såväl i ån som i sjöarna skulle rivas ut, och en vecka senare påminde han i ett särskilt brev byborna i Lingshammar, Billsta, Skarpsundby, Fågelsunda, Rolsta, Salby, Holm och Thorsholma om deras skyldighet att ta bort täpporna och erlägga bot.
Bild 5B. En arg Gustav Vasa läxar upp allmogen. Teckning au Nils Enar Eskhult.
Domen som stadfästes 1341 i Sigtuna av konung Magnus Eriksson följer helt Upplandslagen. Originalbreven med besluten har förvarats i Närtuna kyrka men borttagits därifrån omkring år 1650. De har sedan, trots rättegång, aldrig kunnat återfås (Hildebrand: Sv Diplomatarium).
De medeltida domarna till trots fortsatte byggenskapen i Åkersström att vålla bekymmer. 1551 tas frågan upp av Gustaf Vasa i ett stort öppet brev. Det är ställt till dem ”som byggie och boo i Långhundretz häredt, Säminge-hundrezt häredt, Åkers skepslagh och besynnerligen utt medt åenn ifrå Närtuna och intill Biscopztuna“.
Gustaf Vasa påminner om att han ofta förmanat dem som “täppt åen och konungsåderen igen” att de skulle riva bort sina byggen. Folket i skärgården måste kunna komma till den plats i Närtuna som fordom kallats “Folckelandztingh” med salt fisk och få spannmål i utbyte. Dessutom fördärvade täpporna de fattigas åker och äng. Han gillar och stadfäster företrädarnas brev om förbud mot täppor och befaller dem som byggt i strömmen att med det första göra ån alldeles ren “så framptt I vele undvijke våre hempt och vrede”.
Av stort intresse är att kungen utdömer de olaga tvärtäpporna och fiskeverken inte bara på grund av de skador som de förorsakar på äng och åker utan främst därför att de hindrar båtfarten upp till Närtuna. Detta skäl finns inte med i de tidigare domarna. 25 år senare kommer nya klagomål. Enligt ett brev utfärdat av Johan III 1577 har en del av hans undersåtar i Närtuna och Frösunda klagat över att förbuden från Gustav Vasas tid åsidosatts. Kungsådran har blivit tilltäppt så att båtfarten hindras och strömmarna blivit så “återdämde att wattnet iche kann haffue sin rette och fullkomlige vtlop såsom tillförene. Och moste dherföre wattnedt i beste grässwextenn in mot slåttetijdenn blifue ståendes på förzne wåre Vndersåters ånger, thett them till ingen ringe skade är”. Som följd av klagomålen förnyar kungen de gamla förbuden.
Liknande förbud utfärdas 1625 av Gustav II Adolf och 1635 av drottning Kristinas förmyndarregering. Trots de upprepade kungliga påbuden mot vattentäppor och fiskeverk vill byggenskapen i strömmen inte upphöra. Fortsatta klagomål anförs hos häradsrätterna, och domar avkunnas vid skilda tillfällen (Skoglund 1982). Så sent som under 1720-talet klagar man över att dämningar i strömmen inte bara skadar ängarna utan även hindrar båtfart och fiskens vandring.
År 1728 stadfästes därför ånyo de medeltida påbuden, och vitesbeloppen fördubblas. Vidare föreskrives att påbuden varje år skall kungöras i kyrkorna, en föreskrift som enligt Skoglund (1982) efterlevts i Garns kyrka åtminstone till år 1839.
Ett tillägg i 1635 års regeringsbeslut, att sockenborna skulle ta bort dämmande växtlighet i strömmen, var principiellt sett en nyhet. Utöver att bönderna inte fick dämma ålades de nu att också rensa bort naturligt uppkommande hinder. På grundval av beslutet ålade häradstinget i Vallentuna 1635 sockenborna att rensa hela strömmen nedströms Närtuna, och 1649 väckte den myndiga Margareta Slots i Benhamra åtal mot länsmannen Hans Eriksson i Husa för att han av lättja inte sett till att kungsådran nedströms Vadasjön blev rensad, vilket medfört stor skada på hennes ängar. Länsmannen blev dock frikänd sedan bönderna tagit honom i försvar (Skoglund 1982). Regeringsbeslutet 1635 åskådliggör en alltmer framträdande uppfattning att vattendragen i landet borde underhållas, och att deltagande i strömrensningar var en medborgerlig skyldighet. 1764 påbjöds i en särskild författning att strömmar och åar skulle rensas årligen, och landshövdingarna anmodades utöva tillsyn och uppbåda arbetskraft. 1820 tillsattes en särskild strömrensningskommitté, och året innan hade en särskild strömrensningsfond inrättats för att möjliggöra större företag. Kommittén kunde även arbeta med kanalbyggnader. Detta fick betydelse för Åkersström genom att kommittén åren 1820-25 kunde bygga Åkers kanal med medel från fonden och utan att bygden belastades.
Sockenbornas skyldighet att utföra strömrensningsarbeten upphörde inte med strömrensningsfondens och strömrensningskommitténs tillkomst. Ett fall från Storån, handlagt i Kammarkollegium 1842, belyser detta. Ägaren till Mälsta, kapten H Nisbeth, hade skrivit till KB och erinrat om “att den å som löper genom Mälsta Sjö förbi Stenby och Vallby borde såsom Kungsådra hållas öppen”, men någon upprensning hade inte ägt rum på flera år.
Karta 18. Det orensade området mellan Vallby och Mälsta. Lantmäteriet.
Bakgrunden till framställningen torde ha varit att strandägarna av ålder ansågs ha skyldighet att underhålla vattendraget. Bl a hade Långhundra häradsrätt redan 1551 ålagt “war man i Huseby, Lagga och Östuna att de skole rensa den åen ifrå Melesta sjöen och til Ffäle broo -” (Edling och Swenonius). Vederbörande hemmansägare borde därför förpliktigas “att genom noggrant borttagande av allt uppväxande gräs och andra hinder ständigt hålla ån öppen för vattnets fria lopp”. Mera omfattande åtgärder hade föreslagits av expeditionskronofogden G Johnson som efter besiktning av ån anfört hos Långhundra Häradsrätt att hela åsystemet från Sigridsholmssjön genom Lunda, Vidbo, Husby, Östuna och Lagga socknar ner till länsgränsen borde som Kungsådra hållas öppen ständigt och årligen rensas. Häradsrätten uttalade sig 1839 och ansåg “att Kungsådra af ålder varit” i den del av vattendraget som efter Åby- och Sigridsholmsåarnas förening flyter genom Husby, Östuna och Lagga socknar. För omkringliggande marker vore det “gagneligt“ att inte bara den nu nämnda delen av systemet rensades utan också Åby- och Sigridsholmsåarna. KB anslöt sig helt till häradsrätten och förordnade i juli 1840 att ett storföretag med denna omfattning skulle utföras.
KB:s beslut väckte stark opposition bland många av de berörda markägarna, och manöverklagade hos Kammarkollegium. Här ansåg man planen vara alltför ofullständig i tekniskt avseende. Bl a saknades tillräckliga höjduppgifter. KB fick ta upp frågan på nytt och gav då förste lantmätaren A V Iggberg i uppdrag att avväga åsträckorna och att komma med en teknisk åtgärdsplan. Denna plan som framlades 1843 innebar emellertid inte bara rensning av Storån utan även en avsevärd fördjupning.
KUNGSÅDRA
I flera fall då rensningar och andra åtgärder varit på tal har i Åkersström och Storån strömmen kallats “Kungsådra“. Ordet Kungsådra har tolkats som tecken på att strömmarna en gång varit farleder. Ordet är tidigast belagt år 1442 vid ett rättsfall om Motala ström. Sedan 1600-talet har det använts som lagteknisk term. Även i 1918 års vattenlag – företrädaren till vår nuvarande - har kungsådreinstitutet funnits med. Det innebar att ägaren till ett område eller en vattenbyggnad i vissa större vattendrag var skyldig att utan ersättning låta en tredjedel av vattenmängden eller fallhöjden vara fri för allmän användning. Vattendrag med kungsådra fanns upptagna i en särskild lista. Måttet en tredjedel härrör från Gustaf Vasa som hävdade att Kronan hade rätt till en tredjedel av avkastningen från rikets allmänningar till vilka han räknade de fria vattnen. I vår nuvarande vattenlag från 1982 är institutet borttaget och ersatt av andra regler.
I vårt sammanhang är kungsådrebegreppets äldre historia mest av intresse. K G Westman (1920) har gjort en omfattande sammanställning av de äldre akter där begreppet förekommit. I samlingen ingår även material från Åkersström och Storån. Enligt undersökningarna har begreppet direkt samband med landskapslagarnas och de efterföljande medeltida lands-lagarnas bestämmelser om fritt vatten. Ingen fick hejda en ström så att skada uppkom för annan. Strömmen skulle “löpa lös” och flödet vara fritt även för båtfart. Enligt Upplandslagen skulle allmän farled mellan byar, hundaren och folkland vara tio alnar bred och båtled vara fem alnar. “Den som lägger igen mera skall böta sex marker” (Holmbäck och Wessén, 1979). Westman menar sammanfattningsvis att den medeltida lagstiftningens reglerande inverkan avsåg “förekommande av dämningsskada å annans strand, skyddande av rätt till vattens utnyttjande som drivkraft och för fiske samt slutligen tillvaratagande av samfärdselintresset”.
Ordet kungsådra finns emellertid inte i de äldre lagtexterna, och att begreppet skulle innebära att särskild tonvikt lagts vid samfärdselintresset framgår inte av de äldre akterna. En slutsats av detta är att även om ordet kungsådra ofta förekommer i handlingar och tal om Åkersström och Storån så visar detta inte en tydigt att en farled funnits där. Däremot pekar begreppets flitiga användning, särskilt i den förhållandevis lilla Storån, mot att strömmarna en gång varit av särskild betydelse.
“Vaghalidh“ är en annan benämning i de medeltida akterna för vatten som skulle lämnas fritt (vågled eller möjligen vägled). “Vaghalidh” kunde föreskrivas till viss bredd vid byggenskap i ett vattendrag för att möjliggöra båtfart, men även för att undvika skador på åker och äng. Ett rättsfall inom Storåns flodområde (Westman 1927) visar detta. Vid lagmanstinget i Långhundra 1491 klagade herr Olof i Lagga att Bengt i Kasby olagligt hade byggt en kvarn som gjorde skada på äng och fiske. Efter syn dömdes Bengt att öppna ett tre alnar brett “vaghalidh” inom 14 dagar vid sex markers vite. Huruvida kvarnen varit uppförd i Storåns huvudfåra eller i ett mindre tillflöde till ån framgår inte. Domen visar att begreppet vaghalid inte behövde gälla en ströms öppethållande endast för båtfart.
VATTENAVLEDNING OCH DIKNING
Den bild man får av Långhundraledens landskap från tidig medeltid fram till 1800-talets första hälft ger ett intryck av oföränderlighet och stabilitet. Förändringarna i landskapet var små under perioden, även när det gäller vattenförhållandena. Den s k tegdikning som förekom och varit i bruk sedan medeltiden medförde i och för sig en hastigare avrinning syftet med dem var att snabbt få bort överskottsvattnet från åkrarna - men åtgärderna avsåg endast inägorna, och dessa låg högt. Ängarna, maderna och sjöarna berördes föga. Vattendragen ville man inte förändra. Strömrensningarnas syfte var ju att bibehålla de rådande förhållandena.
Under 1800-talets första hälft ändrades situationen radikalt, och man kan hävda att en ny epok inträdde inom jordbruk och lanthushållning. En stark folkökning medförde behov av nyodling, och för att få odlingsjord började man sänka slättsjöar och dika ut våtmarker. Den urgamla ängskulturen kunde som en följd av upptäckter inom växtnäringsläran alltmera ersättas av vallodling på åkerjord. Ängarna odlades upp och blev åker. Nyodlingsverk-samheten låg väl till politiskt. Slagord som “Att inom Sveriges gränser erövra Finland åter” lanserades, och mot slutet av seklet blev åtgärder för begränsning av emigrationen en nationell angelägenhet. Intresset för nyodling ledde till att landets åkerareal tredubblades åren 1800-1860 och mer än fyrdubblades under seklet. Nyodlingen underlättades bl a genom nya förordningar inom vattenområdet. 1824 gavs för första gången möjlighet att tvångsvis riva ut kvarnar och andra vattenverk som genom dämning skadade odlad jord eller hindrade nyodling, och 1841 infördes tvångsdelaktighet i torrläggningsföretag för berörda markägare. Förordningarna följdes 1879 av en dikningslag som 1921 ersattes av bestämmelser i en nystiftad vattenlag. All denna lagstiftning var påfallande odlingsvänlig. Man utgick från den tysta förutsättningen att jordbruket var landets modernäring och skulle så förbli. Vid sidan av lagstiftningen gynnades verksamheten av statslån och statsbidrag.
Åtgärderna kallades vattenavledning när det var fråga om sänkning av sjöar eller när motstående intressen såsom kvarnfall eller fiske förekom och dikning i övriga fall. Vanligen berörde företagen många delägare och utfördes efter en lagstadgad procedur, s k syneförrättning. Handlingarna från dessa förrättningar finns som regel bevarade hos de myndigheter som utförde dem. Dessutom kan de finnas hos utsedda lokala aktförvarare. l Långhundraledens flacka och vattenrika landskap fanns stora möjligheter att vinna och förbättra odlingsmark genom torrläggningen, och verksamheten fick stor omfattning.
Exempelvis redovisar Lantbruksnämndens förteckning för Uppsala län inte mindre än 54 företag utförda enbart i Husby-Långhundra socken efter 1829. Att få en uppfattning om de berörda arealernas storlek är mera komplicerat. Företagen är utförda vid olika tider och kan därför ha olika bakgrund i lagstiftningen. Ofta överlagrar företagen varandra när äldre företag måst ersättas av nyare på grund av marksättningen. Emellertid kan man av de sammanställningskartor som finns hos lantbruksnämnden i Stockholms län få en viss överblick. Preliminärt finner man att inom Storåns och Åkersströms flodområden ner till Brottby, sammanlagt 534 kvadratkilometer, har omkring
15 % på ett eller annat sätt berörts av torrläggningsföretag. (Se karta 19 nedan.) Det är givet att så stora ingrepp i de vattenrikaste delarna av flodområdena har minskat vattenlagringsförmågan och därmed medverkat till ökad avrinningsvariation. Ökningen torde ha varit betydande även om man inte kan tala om att företagen åstadkommit något slags “kortslutning“ mellan nederbörd och avrinning.
Karta 19. Området Storån Åkersström där torrläggningsföretag utförts. Lantmäteriet.
Fortsättning på artikeln finns i del 2. Klicka här om du vill fortsätta att läsa.