av Marianne Wingårdh-Fahmy
framfört den 8 mars 2008 vid Sällskapet Amorinas Tesalong på Stockhagens idrottsplats

”Sportlovet 1967 hade Danderyd engagerat Maj-Britt Röningberg, känd för sin konståkning och sina isshower, att ta hand om konståkningspigga barn på is i Djursholm. Det blev en stor succé och när skolan började igen så ville alla barn fortsätta att åka skridskor med Maj-Britt. Problemet var dock att det fanns ingen is att tillgå. Ishockeyn hade sina tider och allmänheten sina, så det fanns ingen plats för konståkning. Man kan inte träna konståkning på en bana där man samtidigt skjuter puckar eller far fram i full ishockeymundering.

På Sigurdvägen i Djursholm var vi tre familjer som hade barn som alla ville vara med. Det var Gunnel Cassel, Dorrit Lindahl och övertecknad. Vi bestämde oss för att gå runt med listor till övriga intresserade för att få deras namnunderskrifter i akt och mening att få bättre gehör för kravet att få istid för dem som ville utnyttja isen för konståkning. Det blev många namn och vi uppmanades av fritidskontoret att bilda en förening vilket också skedde. Stadsläkaren Sten Insulander ställde upp som interremistisk ordförande och man beslöt på ett möte på Norrängsgården att bilda en förening för ovanstående ändamål.

Så småningom lyckades vi efter någon övertalning engagera Louise Åhrberg som ordförande för den nybildade föreningen. Hon gav efter för nöjet att vara ordförande i en förening som skulle heta DASK = Djursholm Allmänna skridskoklubb.

Förutom att Maj-Britt Röningberg tog hand om showåkningen så engagerades ett flertal tränare till både konst- och tävlingsåkning samt hastighetsåkning, långfärdsskridsko- åkning och knattehockey.

Ett roligt uppdrag fick Maj-Britt och hennes grupp 1972. Då gick VM i ishockey på Isstadion i Johanneshov. Där skulle gruppen få uppträda som första nummer i programmet. Nästa nummer var firandet av Sven Tumba som skulle avtackas för sina år på isen som Sveriges bästa ishockeystjärna. Han kom infarande på isen genom en stor ram med spänt med papper. Olyckligtvis fastnade litet papper under skridskon och den gode Tumba kom istället infarande på magen . . . !

Därefter skulle han skjuta pucken i mål över hela isen, men omskakad som han var av vurpan så missade han målet. Nu skulle Tumba köra sitt ärevarv runt rinken för att ta emot folkets jubel. Maj-Britt-flickorna som stod kvar i mitten ute på isen hörde då hur Tumba med ett stort glatt leende och viftande med klubban hälsande publiken, ilsket fräste: djävla förbannade skit, djävla förbannade skit.

DASK har nu funnits i över 40 år och väldigt många barn i olika åldrar har haft och har stor glädje av sporten på is. Vi som startade klubben har numera också glädjen av att se våra barnbarn träna på isen."

Marianne Wingårdh-Fahmy