Klockstapeln

1813 får Nils Carlsson i Ramberg betalt, 54 Rd, för spåntäckning och 20 Rd till bräder, troligen till klockstapeln, för det nämns senare att den är spåntäckt.
1822 besiktigas klockstapeln och man anser att den kan användas några år till, bara mossan skrapas bort och klädseln målas. Spåntaket skall också målas.
1823. Det blev inget av med att skrapa bort mossan utan man beslutar att den undre delen av klockstapeln skall kläs med nya bräder. Dom gamla skall säljas. Man skulle använda oljefärg, den skulle blandas av 3½ lispund rödfärg, 10 skålpund järnvitriol, 3 skålpund harts, 10 skålpund rågmjöl, 12 kannor linolja och 2½ skålpund silverglitt, vad nu det kan vara?
Tre år efter reparationen besiktigades arbetet, det var inte så bra gjort – klockstapelns alla 8 kanter var mer eller mindre skadade, bräderna var spräckta vid spikningen och utliggarna (läkten?) var inte täta så där kunde det bli röta.
1850 var det dags igen att reparera den och stryka den med rödfärg.
Tio år senare var det taket som behövde repareras, man skulle köpa 1000 spån att användas så snart de blivit torra.
1864 blev det stora diskussioner i socknen om vad man skulle göra med klockstapeln som var i ett bristfälligt skick och behövde repareras omedelbart.
Nu ville man istället bygga ett trätorn som skulle placeras ovanpå vapenhuset.
Det gick fyra år och ingenting av detta blev gjort.
Nu var klockstapeln riktigt dålig och många i nedre delen av socknen ville i stället flytta klockstapeln och bygga den ovanför vapenhuset men inte så att tyngden av klockorna vilade på vapenhuset. Man ansåg att detta inte skulle överstiga kostnaden för reparation med mer än 300 Rd.
Övre delen av socknen ville ha reparation men den nedre delen ville hellre ha en tornbyggnad. Det var delade meningar och man röstade, den slutade med 871 fyrk för tornet och 424 för reparation.
Dom som förlorade klagade hos Konungens Befallningshavande, utslaget finns inte i protokollen men det blev reparation av klockstapeln.
1870 utförs reparationen, man sätter på nya brädor och taket täcks med galvaniserad järnplåt. De gamla brädorna används bland annat till ställningsvirke, överblivna bräder säljs.
Om målningen fanns delade meningar, en del tyckte att den skulle vara rödfärgad som tidigare, andra att den skulle målas ljusgrå, så blev det också. Luckorna målades svarta.

Kyrkgångarna och kyrkmuren

1801 behöver hela kyrkogårdsmuren läggas om, man anlita grannen Nils Olsson i Kyrkasgård för att göra detta inom ett år.
1822 konstaterar man att kyrkostättorna har goda dubbelportar. Men man skulle skaffa bommar som går att låsa med en hasp på ena dörren och en krampa i bommen. Kyrkväktaren skall se till att detta blir gjort innan han går hem efter gudstjänsten.
1838
Östra sidan av kyrkogården vetter mot Lindgrens ladugård (Lindgren har övertagit den närmsta gården som förra tillhörde hans hustrus farfar Nils Olofsson) . Ladugården har hittills har utgjort hägn mot kyrkogården men nu måste en ny stenmur uppföras eftersom Lindgren skall flytta från sin gamla tomtplats.

50 år efter Nils Olofssons omläggning av kyrkogårdsmuren konstaterar man att det är dags för en ny omläggning. Man skall också göra sandgångar på kyrkogården. Två lås skaffas till kyrkogårdsportarna och stenmuren skall läggas upp så att inte kreatur kan komma in på kyrkogården.
Arbetet drar ut på tiden men 1857-1858 blir det gjort. Kyrkogårdsportarna flyttas till lämpligare ställen och man skaffar grindar av järn och nya stenstolpar till dessa. Där försvann de gamla stättorna.
Gångarna från de nya portarna skall vara lika breda som portarna och gången runt kyrkan skall vara 3 alnar bred. Järngrindarna målas svarta.

Gräset och askelöven

1798 har man auktion och får då in 18 daler för försålt asklöv. Tydligen har man hamlat askarna på kyrkogården och sålt lövet till foder.
Samtidigt kommer man överens med grannen Nils Olsson i Kyrkasgård, att låta honom ”köpa” kyrkogården utan betalning, man får då inte det arrende som han vanligen lämnar. Vad är detta?
Förklaringen kommer i senare protokoll. Han arrenderar kyrkogräset för 2 Rd årligen. För den summan får han slå gräset en gång årligen. Inga kreatur får släppas in på kyrkogården på bete, anses oanständigt på ett ställe där de dödas ben vila.
Detta arrende nämns fram till år 1813, då är det hans änka som betalar.
Anders Nilsson , måg till Nils Olsson, rapporterar 1827 att en ask är så rutten att den håller på att falla, i så fall skulle den skada hans tak.

Hundar i kyrkan och bus på läktaren.

Ingen får gå ut ur kyrkan förrän prästen säger Amen, utom vid, som det heter, trängande behov. Det orsakar buller, stör kungörelseläsningen och andakten. Den som går ut före välsignelsen behöver ingen sådan.

Eftersom bänkrummen inne i kyrkan ändrats vid reparation 1850 görs en ny bänklängd men de ogifta männen får sitta uppe på läktaren, inte så bra alla gånger därifrån hittar de på alla slags bus.

Det har också inträffat att hundar kommit in i kyrkan under gudstjänsten och fört oljud. Bestämdes att det blir 5 Rd i böter för den som har med sig hund i kyrkan. 1871.