Sjöbol – bygden som försvann

Ingemar Skarstedt föreläste på Vikarvet

När man började projektera för ett raffinaderi i Lysekil ansågs de förhållanden som fanns i Sjöbol som idealiska vad avsåg vattendjup för stora tankbåtar och markområdena lämpliga för raffinaderiet.

Detta medförde att ett helt område försvann och många personer har idag ingen plats där de kan återuppleva sina barndomsminnen eller besöka den plats där deras förfäder levt och verkat.

Ingemar Skarstedt inledde sin föreläsning på Vikarvet med att hänvisa till Vikarvets årsbok 1970-71 och artikeln "En inventering i Sjöbol-Humlekärr" av Ulrika Thoresson. Uppdragsgivare var Bohuslänska Fornminnessällskapet Vikarvet, som ville dokumentera bebyggelsen i området. Det blev även en intressant beskrivning om människorna som levt och arbetat där under årens lopp.

Sjöbolsområdet har till största delen ägts av släkten Olsson, som var innehavare av den större bondgården vid Sjöbol. Området har arrenderats ut till torpare, stenhuggare och sommargäster som friköpt tomterna efter hand. Humlekärr ägdes av kronan, som arrenderade ut marken. Kronoarrendatorn friköpte sin gård 1936 och de underlydande torparna friköpte sina tomter 1933.

Två konservfabriker

Vid hamnen i Sjöbol låg två konservfabriker: Brofjordens konservfabrik och konservfabriken Bore. Oskar Olsson startade 1908 Brofjordens konservfabrik, som han drev till 1951, då sonen Wilhelm Sköldberg övertog verksamheten som han drev till 1966 då den lades ner. Fabriken var då om- och tillbyggd ett antal gånger. Till en början transporterades varorna direkt till fabriken, men senare inhandlades de i Lysekil. Sortimentet omfattade även grönsaker från närområdet. Många från trakten hade sin inkomst från verksamheten men senare fick man rekrytera arbetskraft från Bullarebygden. Dessa hämtades dagligen till fabriken.

Konservfabriken Bore startades av Karl Daniel Olsson 1932 och han drev den till sin död 1955, då en son tog över. Till en början hyrde man in sig hos Brofjordens konservfabrik för att 1935 få egna lokaler för inläggning av sill och musslor. Man lade också in frukt från bondgården.

Fin granit

Trakten har fin granit som lämpar sig för gatsten och ett flertal stenhuggerier etablerades under 1800- talet. Vilhelm Andersson startade ett företag 1920 och hade 128 personer anställda för att 1972 ha 25 anställda. Det fanns bolagshus, som stenhuggare kunde hyra. De som inte hyrde in sig byggde egna hus på stengrunder som de själva iordningsställt.

Ingemar berättade med inlevelse och hade ett stort bildmaterial. Han hade många minnen från sin mormor och morfar (släkten Björkman) och deras liv i Skutvik, som betytt mycket för honom. Det är unikt att ha ett så stort bildarkiv och många i publiken kände igen sig själva, vänner och släktingar. Det kom även badgäster till Sjöbol. Elsa Jonsson och hennes man återkom varje sommar och blev efter ett tag goda vänner till familjerna i Skutvik.

Kornös historia fanns också med i föredraget. Kornöborna har sin kyrkogård i Lyse. Här nämns tragedin med båten Prins Eugen som 1900 förliste med hela manskapet samt minolyckan 1919, som medförde att en stor del av den manliga befolkningen utplånades.

Ingemar inte bara kan sin historia utan har olika föremål som illusterar det han pratar om.
Han hade bland annat en käpp som tillhört en av personerna.

När de sista personerna lämnade området uppmandes de att lämna in nycklarna. Ingemar visade stolt upp nyckeln till huset i Skutvik – hans protest mot hela projektet. Publiken uppskattes föredraget och det ställdes många frågor.

Vid tangentbordet

Birgitta Patriksson