Edsbruk från järn till pappersmassa.

Okänd

Edsbruks historia som industriort började på 1600-talet.Som på så många andra orter i Tjust var det bland annat tillgången på järnmalm som gjorde att ett järnbruk anlades.Andra skäl till att Tjust blev en bruksbygd under 1600-talet var att skogen måste ransoneras, så att bränslet räckte till.

Tillgång på skog och vattenkraft samt närhet till sjöväg var av avgörande betydelse vid placeringen av järnbruken, och dessa måste därför förläggas även utanför den egentliga bergslagen.

Bruket fick sina privilegier 1670,den förste brukspatronen var Abraham Parment och man startade med en masugn och två hamrar.Området avstyckades från Eds Säteri, kontraktet räckte i 40 år och undertecknades av Anna Maria Cruus, som var ägare till säteriet.
Närheten till Storsjön var förstås avgörande, på platsen fanns redan en hålldamm för mjöl- och sågkvarn.Och att därifrån anlägga rännor för flera så kallade överfallshjul mötte inga svårigheter.
OkändFotograf: Okänd

Malmen hämtades från den Sörmländska skärgården men även från närmare håll som från Vinäs och från Stensnäs i Ukna. Järnbruket i Ed utvidgades 1808 då ägaren Sara Chr. Hultman fick Bergskollegiets tillstånd att uppföra en ny knipphammare med två ässjor, utvecklingen gick vidare och 1839 vill ägaren, som då var, Johan Nordenfalk mer än fördubbla produktionen från 920 skeppund  (c:a 189 ton) till totalt 2500 skeppund.

Under 1850-talet experimenterades det mycket vid bruket, man strävar efter att sätta nya rekord i produktionen samtidigt som kostnaderna ska sänkas. Att effektiviteten var god förstår man av en tabell från 1864 där det står att tackjärnstillverkningen per dygn beräknas till 134 centner (motsvarar c:a 5,7 ton). Bruket producerade alltså vid den tiden ungefär lika mycket järn som bruken vid Överum och Ankarsrum.

Okänd.Fotograf: Okänd.

Ett vackert och intressant vittnesbörd om järnsmidet är de många gravprydnaderna av järn, några står kvar på  gamla kyrkogården och flera kan ses i nya kyrkans sanktuarium, (bilden till höger).
I toppen sitter ofta ett drakhuvud, och på korsarmarna sitter rader med ”spelande löv”.Detta sätt att hugfästa minnet av den döde tror man kom till Sverige med vallonerna vid mitten av 1600-talet.De flesta av gravkorsen över smeder i Edsbruk är smidda under 1700-talet.

De tekniska framstegen var många men tiderna förändrades. Sedan privilegierna avskaffades, 1859 och konkurrensen blivit fri gynnades de som hade nära till naturtillgångarna och billiga transportmedel. Tendensen att koncentrera verksamheten ökade och på 1890-talet kom den stora bruksdöden.

Sulfatfabriken

Okänd.Fotograf: Okänd.

På bilden är det Sveabolagets Flamingo som lastar.

I Edsbruk var det naturligt att låta tillgången på virke styra planerna för en ny industriell epok, en sulfatfabrik med inriktning på pappersmassa var en ide´ som låg i tiden och tilltalade den dåvarande brukspatronen Alfred de Mare´.
År 1889 beslutade man att projektet skulle förverkligas. Produktionen bestod av lättblekande sulfatcellulosa. Råvaran utgjordes av tallmassaved och sågverksflis från närliggande större sågverk.
Massaveden fraktades ända in på 60-talet med vagnar på egen järnväg från Helgenäs hamn till fabriken i Ed, en fraktväg som naturligtvis även nyttjades för utskeppning av massan.
Uppbyggnaden av fabriken startar och produktionen kommer igång. Under 1894 producerades 2 745 ton massa.Första världskriget var kännbart men genom mekaniseringar och effektiviseringar överlever man.
På 40-talet trodde man att efterfrågan och därmed priserna skulle öka, men omständigheter orsakade av det andra världskriget, som avspärrningarna vid Skagen, och bristen på virke grusade förhoppningarna och driften fick tidvis läggas ner.

fabrik
Fotograf: fabrik

Flygbild på cellulosafabriken vid 1930-talets början.

Ett diagram över produktionen 1890-1953 visar hur konjunkturerna drabbar företaget. År 1890 producerades 1000 ton, vid flera tillfällen 1921 och 1943 var produktionen lägre.I slutet på 40-taler pekar kurvan uppåt och 1953 noterar man närmare 12 000 ton. Nämnas kan att år 1983 är årsproduktionen uppe i 79 000 ton.Ägarbyten och konkurser avbyter varandra under de följande decennierna, 1966 får företaget norska ägare, men efter 10 år hotar nedläggning och de anställda beslutar att överta driften.År 1982 kommer dock en ny investeringsvillig ägare, Special Pulp, ombyggnader och upprustning tar vid.

 Två bilder från 1900-talets början.

Okänd.Fotograf: Okänd. En gruppbild på arbetarna vid
bruket med disponenten i mitten.

Okänd.Fotograf: Okänd. En forsande bruksdamm. Taket till vänster är den gamla sågen. Vattenrännorna till höger på bilden gick till järnbruket och till kvarnen.

Kondensatormassa

Okänd.

 I förgrunden Mjölnarstugan, ett av de äldsta husen i Edsbruk (1697)

Nu diskuteras också en ny produkt  -kondensatormassa, en synnerligen ren massa, ren från metaller och mineraler, för framställning av papper som inte leder elektrisk ström.

Papperet skulle användas som isolering mellan strömförande koppartrådar i lektriska apparater, problemen kom dock snart, det var svårt att få varan helt fri från järn, rost från de gamla vatten-ledningarna misstänktes.

Driftsstörningar och nya skärpta krav från miljövårdsmyndigheten skapade problem med lönsamheten och 1985 var konkursen ett faktum.

De nya ägarna, Bylock Invest, satsar på ombyggnad och nyanställningar och i slutet på 80-talet arbetar 75 personer vid bruket. Företaget har hittat sin nisch i olika specialmassor, förutom den vanliga ”kraftmassan” och kondensatormassan börjar man tillverka pappersmassa för oblekt kaffefilter. Ett giftfritt och miljövänligt filter.

Tyska Melitta var en storkund, blöjor och dambindor skulle bli andra produkter. Produktionen var det inget fel på, 15 000 ton årsmassa och en omsättning på 80 miljoner kronor år 1989, problemet var marknaden, man lyckades inte sälja allt som producerades. En ny ägarkonstellation 1991 och nya 21 miljoner att investera i ny teknik skapade dock optimism.

Målet är att bli bäst i världen på kondensatormassa. Förutom Ed var det bara Kemi i Finland, som  tillverkar denna massa. Problemen med rening av massan kvarstår dock och dessutom sjunker priserna på kaffefiltermassan dramatiskt, en ny konkurs är ett faktum.

Trots ansträngningar med tester och olika prov blev det inte någon omstart för massafabriken. En kort period i början av 90-talet provade man att tillverka något helt nytt, nämligen tillverkning av ett miljövänligt bränsle som skulle kunna ersätta diesel; RME-olja, rapsmetylester, ett icke fossilt bränsle. En rörelse som nu är avvecklad.

En del byggnader revs men huvuddelen av industrianläggningen står kvar. Det har dock för alltid slutat att ryka i fabriksskorstenen.

Det mesta av innehållet i detta kapitel om Ed brukshistoria är hämtat från Bengt O.Edbergs bok;
EDSBRUK Ett samhälles uppgång och fall.

 

Hitta aktivitet

Inga aktiviteter