Malmer och mineraliseringar

En malm är en mineralisering ur vilken metaller eller mineral kan utvinnas med ekonomisk lönsamhet.

I Sverige började utvinningen av metaller ur malm troligen några hundra år före vår tidräkning, då man framställde järn ur sjö- och myrmalmer. Förekomsterna var små och hade ofta låg järnhalt och därför minskade deras betydelse i takt med att rikare ”bergmalm” blev tillgänglig.

Brytning av malm ur berg började i Bergslagen. Ny forskning visar att kopparmalms-brytningen i Falun kan ha börjat redan på 500-talet. Järnmalmsbrytningen började i norra Västmanland – masugnen i Lapphyttan, norr om Norberg, har daterats till 1100-talet. Det finns historiska belägg för att man bröt järnmalm i Dalkarlsberg (Nora kommun) och kopparmalm i Falun på 1200-talet; på 1300-talet bröts sulfidmalm i Stollberg/Väster Silvberg, Svärdsjö, Garpenberg och (Öster) Silvberg. Koppargruvan i Falun, Silvergruvan i Sala och järnmalms-gruvan i Dannemora var av största betydelse för Sveriges utveckling från 1500-talet och genom stormaktstiden.

Fram till 1800-talets slut hade gruvbrytningen utanför Bergslagen ringa omfattning. Då startade brytningen i de norrbottniska malmfälten Kiruna och Malmberget. Dessa två orter är idag ensamma om att ha järnmalmsbrytning i Sverige.

Som en tredje malmprovins räknas Skelleftefältet, där komplexa sulfidmalmer brutits sedan 1920-talet.

I alla tre provinserna påträffas malmerna i prekambriska bergarter, särskilt i upp till ca 1900 miljoner år gamla vulkaniter och sedimentbergarter, som senare veckades, omvandlades och intruderades av flera generationer kvartsrika bergarter s.k. granitoider. Den berggrund som nu är blottad vid markytan kan sägas utgöra rötterna till en för länge sedan borteroderad bergskedja.

Väster Silvbergsstråket, som består av Stollbergs-, Dammbergs- och Svartbergsfälten, innehåller både järn– och sulfidmalmer och har från början brutits på silver och bly.

Järnmalmerna förekommer i nära anslutning till manganrik kalksten, vilka delvis är skarnomvandlade. Sidobergarten utgöres delvis av finkornig grå glimmerkvartsit, vilken ofta är granatförande och övergår i grövre almandin-antofyllitförande biotitkvartsit. I södra delen av Stollgruvan är järnmalmen starkt vittrad och omvandlad till mullmalm, bestående väsentligen av manganhaltig limonit.

Ur sulfidmalmerna har utvunnits silver, bly, zink och koppar. Motsvarande sulfider utgörs av silverhaltig blyglans, zinkblände och kopparkis. Därjämte förekommer svavel-, magnet- och arsenikkis. Sulfiderna uppträder i regel tillsammans med skarn av granat, hornblände och flusspat, men även i manganhaltig kalksten och kvartsit.

Fältet är mycket långsträckt, ca 10 km. Dessa mycket gamla gruvor benämns även Väster-Silvberg och består av bl a av Stollbergs- Dammbergs- och Svartbergsgruvorna. Fältet är beläget NO Ludvika. De viktigaste malmmineralen är blyglans, zinkblände, kopparkis, magnetit. Vidare finns magnetkis, arsenikkis (även kristaller), flusspat och mangankarbonater. Malmerna kan uppdelas i manganrika skarnjärnsmalmer, sulfidmalm, hårdmalm, magnetkis, skölmalm och mullmalm.

I varpen kan man finna blyglans, kopparkis, löllingit, azurit, malakit, spessartin, vackra arsenikkiskristaller, gips (sekundärt), silvbergit, gedrit, aktinolit, goethit, limonit, psilomelan, gedrit, staurolit, knebelit och flera vanligare såväl som ovanligare skarnmineral. Varpen är omfattande och nya mineralfyndigheter görs ännu.