6
Allt av rosor som Du skänkte.
Allt av kärlek som Du gav.
Allt det goda som Du tänkte.
Jordas aldrig i en grav.
Tack för allt, vila i frid.
7.
Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag,
och någonting alldeles oväntat sker.
Världen förändrar sig varje dag,
men ibland blir den aldrig densamma.
8.
Jag vill minnas de soliga dagar.
Då sorg och smärta oss fjärran var.
Jag vill minnas de glädjedagar,
då vi tillsammans var.
9.
Det sägs att döden är en duva,
som vårdar om vår själ.
Ett milt och evigt väsen,
som bara vill oss väl.
Som lyfter oss mot ljuset,
när dagen går mot slut.
Och lägger oss bland rosor,
där vi får vila ut.
10.
Så stilla det blir när man

lyss till sitt hjärta

och gläds åt allt det som

var engång
 11
Stilla som när flingor falla,
över tyst och frusen sjö.
Gled Du bort från oss alla,
hem till fridens vita ö.
12.
Jag vet en gammal väg att gå,
där morgon åter randas.
Den leder upp mot höjder blå,
där lätt och fritt jag andas.
13.
Hur skönt att stilla somna in,
när stunden slutligen är inne.
Att lämna allt med rofyllt sinne,
i ljust och välbevarat minne.
14.
Låt oss minnas de soliga dagar,
då sorg och smärta fjärran var.
Låt oss minnas de glädjedagar,
då vi tillsammans var.
15.
Stilla, så stilla gick solen ner,
slut är den långa arbetsdagen.
Strålande ögat ej mer mot oss ler,
hjälpande handen ej räckes mer.
Det ljusa och vackra förbliver.

  16.

Minnena sakta susa,
nu kring Din tysta grav.
Minnena vackra och ljusa.
Tack för den vänskap Du gav.

 17.
Vinden leker i sommarland,
liv spirar upp och försvinner.
När minst Du anar brister ett band.
Knappt till avsked man hinner.
 18.
Det är tyst och stilla i skogen,
där Du gått mången gång.
Och furan böjer sin krona,
till farväl i en sång.
 19.
Det är något bortom bergen,
bortom blommorna och sången.
Det är något bakom stjärnor,
bakom heta hjärtat mitt.
 20.
Inte trodde jag vi dig skulle mista.
Att ögon som strålat så klart skulle brista.

21.
Som en dröm vår tid förrinner.
Som en dröm vårt liv försvinner.
Men på denna vansklighet,
följer själens evighet.

22.
Stilla, så stilla Du käre nu slumrar.
Borta från sjukdom och strid.
Stor är vår saknad,
men dock vi Dig unnar.
Vila i frid.

23.
Vi vill minnas de soliga dagar.
Då sorg och smärta oss fjärran var.
Vi vill minnas de glädjedagar,
då vi tillsammans var.

24.
Vi binder en krans,
av de vackra minnen,
de vackraste vi kan.
Vi vet att den aldrig skall vissna,
hos oss är Du alltid kvar.

25.
Frid viskar träden kring hemmet Du älskat.
Farväl bugar blommorna,  Du vårdat så ömt.
Tack kvittrar fåglarna, som var morgon dig hälsat.
Tyst sjunger vinden.
Sov i ro

26.
Vad Du lidit ingen kände,

ty Du själv din börda bar.
Syntes glad bland dina vänner,

fast Du kanske plågad var.


27.
Vi länge sett dig lida, ditt öde blev så tungt.
Nu är kampen över, och Du får vila lugnt.
I minnet vi ser dig, precis som Du var.
Tack för ljusa minnen, som Du lämnat kvar.

28.
Solen har dalat och dagen är slut.
Stilla är klappande hjärtat.
Ljuvt är att vila från lidandet ut.
Somna frånallt, som smärtat.

29.
När mänskliga krafter ej räcker,
när timglasets sand runnit ut.
Vi önskar dig vila för evigt,
när klockornas klang tonat ut.

30.
Saknad av många, men mest av de dina.
Leva Du skall uti minnenas led.
Tyst är vår hälsning, den sista vi viska.
Sov gott-Vila i frid

31.
Två ögon som lyst äro slutna,
två flitiga händer fått ro.
Nu vilar det goda förflutna,
i ljusa minnens bo.

32.
Aftonklockan länge klämtat,
kvällens skymning fallit på.
Lågan länge sakta flämtat,
nu till vila Du fått gå.

33.
Ett strävsamt liv har slocknat ut.
En flitig hand har domnat.
Din trötta kropp har somnat.

34.
Vad är vårt liv, en flyktig dröm,
en rök, en skugga blott.
Vem är väl den,
som löftesbrev på morgonen fått.

35.
Farväl viskar träden, vid stugan Du älskat.
Tack viskar blommorna, Du vårdat så ömt.
Tack kvittrar fågeln, som var morgon dig hälsat.
Tyst susar vinden.
Vila så skönt.

36.
Lär mig du skog att vissna glad,
en gång som höstens gula blad,
en bättre vår snart blommar.
Då härligt grönt mitt träd skall stå,
och sina djupa rötter slå,
i evighetens sommar.

37.
Uti i naturen där finns dina spår

över hedar och myrar i skogar och når

På slingriga stigar till kallkällans rand

till orörda fjäll och sjöar med grönskande strand

Där njöt Du av frihet och ljuv fågelsång

och så vill vi minnas Dig ännu en gång

38.
Ack, hur lite veta vi,

när ödets timma slår.
Och ännu mindre anar vi,

vem kallelsen då får.

39.
Ett hjärta av godhet har slutat slå.
Den eviga vilan har kommit.
Gränslig är saknaden,namnlös och stor.
Dock finns en tröst, Du sover i ro.

40.
I vintervindens sus Du somnade stilla.
Ej sjukdom och oro mer gör dig illa.
Skön är vilan som graven ger.
Gott är att veta Du lider ej mer.

41.
I stjärneljus, och norrskensbrand,

går färden nu mot en fjärran land.
Utan bagage, men med enkel biljett i hand,

stiger Du av i tystnadens land.
Långt bort från snö och is,

vandrar Du tryggt mot paradis.

42.
När stunden var inne, Du somnade stilla.
Från det som har tröttat, och gjort dig illa.
I tacksamt minne, Du alltid finns kvar.
Vi minns dig med glädje, precis som Du var.

43.
Far har räckt ut handen, mor har fattat den.
På andra stranden, mötas de igen.

44.
I vårvinterns tid, Du somnade stilla.
Nu sjukdom och oro, ej mer gör dig illa.
Tålig var Du intill slutet,
hoppet höll dig alltid kvar.
Minnet skall förbli i ljuset.
Tack för det Du var.

45.
Klockorna ringa så stilla till ro.
Leda dig väg till himmelskt bo.
Stråla, o stjärna i evig tid.
Vila,o vila frid

46.
Du går ifrån oss, men är ej borta.
I våra tankar, Du lever kvar.
Så länge vi minns lever Du.

47.
Du fyllt din plikt, din vilas tid är inne.
Med glädje skall vi, minnas vad Du gav.
Din godhet lyser vackert, kring ditt minne.
Och tacksamhet skall dröja vid din grav.

48.
Du gick så stilla din väg i livet.
Så tyst och troget, ditt verk Du gjort.
Att Du oss lämnat, vi ej kan tro det.
Ty stunden kom ju alltför fort.

49.
Tack (Helge) för vad Du varit.
Tack för vad Du gav.
Tack för ljusa minnen.
Som Du lämnat kvar.
Vila i frid

50.
Din ton var fin, ditt hjärta fyllt av kärlek, till din nästa.
Han som tog, ju också gav, en människa bland de bästa.

51.
Stilla så stilla Du somnat

tåligt Din sjukdom Du bar

flitiga händer har domnat  

minnet Ditt  ljusa är kvar

52.
Ett verksamt liv har slocknat ut,

en flitig hand har somnat.
Din arbetsdag har nått sitt slut,

och i guds hand Du somnat.

53.
Minns mig som jag var en gång,
då allting sjöng en livets sång.
Minns de tankar jag då tänkte,
minns den kärlek jag er skänkte.

54.
Du lever kvar i fågelsången,

i stjärnenatten och soluppgången.
I rosens doft i vindens sus,

i vågens glitter, i havets brus.
Sov i ro.

55.
Som skyar fly, så ilar våra år.
En stund, en dag en tid ej återkommer.
Så är vårt liv, ett spel i tidens ström.

56.
Stilla susar träden,  tyst viskar vinden.
Långt i fjärran hörs bruset, från stora vatten.
Som föra dig, skall genom mörka vatten.

57.
Tidens oro domnat, en evig tid.
Hjärtat stilla somnat, ifrån jordens strid.
Vinterstormar kalla, icke mer dig når.
Blida böljor svalla, där är evig vår.

58.
Somrarna blekna, och solar går ner,

timmarna varda mig tunga.
Rosorna dofta i vissna kvarter,

minnena viska och sjunga.

59.
Må himlen skingra sorgens stunder,

uti det hem Du lämnat har.
Och fridens ljusa änglar dröja,

hos de dina som Du lämnat kvar.

60.
Tack för ljusa,
vackra minnen för tider som varit,
och som nu blott minnen är.

61.
Sida vid sida falla de,

samlas allt fler och fler.
Somliga tidigt kallade,

andra när sol går ner.

62.
Slummerstilla kyrkogård,

i min hembygdsnejder.
Låt mig hägnas i din vård,

efter livets fejder.

63.
Var finns det hem, dit sorgens tår ej runnit.
Det är vår lott, att äga och att mista.
Se banden knytas, se banden brista.

64.
Vad Du lidit, nog ingen förstått.
Vi stod vid din sida, så hjälplösa blott.
Men din livstid på jorden, fullbordad var.
Tack kära mor, nu Du gått till far.

65.
Jag vandrar mot en strand,

där mina kära redan väntar.
Dom tar mig varligt i hand, och tillsammans vi gläntar,

på dörren till ett annat land.
Där finns ingen sorg,

ej heller någon smärta.
Jag sluter mina trötta ögon,

nu vilar tryggt mitt hjärta.

66.
Du styrde, Du ställde, Du ville oss väl.
Du älskade oss alla, av hela ditt själ.
För allt vi vill dig tacka, för kärlek rik och stor.
För omsorg om oss alla. Tack kära lilla mor.

67.
Livets dag till afton gått

Hjärtat nu sin vila fått

68.
Var finns det hem, dit sorgen icke hunnit.
Var finns den kind, där tårar icke runnit.
Det är vår lott, att äga och att mista.
Se banden knytas, och se banden brista.

69.
Jag grät när Du gick bort,

jag gråter än idag.
Även om jag älskade dig dyrt,

kunde jag ej få dig att stanna.
Ditt gyllene hjärta slutat slå,

hårt arbetande händer vila.
Gud krossade mitt hjärta,

att bevisa för mig, att han bara tar de bästa.

70.
Du somnade stilla, då färden var slut.
Från allt vad Du lidit, Du nu vilar ut.
Minnet av dig , hos oss skall bo.
Vi unnar dig vila och ro.

71.
Vänlig god Du alltid varit,

utan klagan smärtan bar.
Ingen vet vad Du har lidit,

nu Du vilan funnit har.

72.
Någonstans inom oss, är vi alltid tillsammans.
Någonstans inom oss, kan vår kärlek aldrig fly.

73.
Ditt varma hjärta slutat slå.
Du alltför tidigt fick från oss gå.
Tack för den kärlek Du givit har.
Ditt vackra ljusa minne lever kvar.

74.
Du älskade hembygdens susande skog,

där levde Du nöjd, för dig var det nog.
Det susar så sakta en sorgesång,

i träden där hemma, där Du bott en gång.

75.
Ej sorg det finns, som känns så svår.
Som när en älskad från oss går.
Men smärtan mildras, då man tänker, att döden,

frihet ifrån plågor skänker.

76.
Tack för vad Du givit.
Tack för vad Du var.
Tack för ljusa minnet,
som Du lämnat kvar.

77.
Det finns någon som styr och ställer,
och för oss vidare vad som än gäller.
Du alltför fort rycktes bort.
Du gav allt men ditt liv blev kort.

78.
Livets sköra tråd den brister,
den man kärast har man mister.

79.
När ömmande hjärtan ej mer orkar slå,
när foten blir trött att den ej orkar gå.
När hjälpsamma händer sitt livsverk har gjort,
är vilan dig unnad i hembygdens jord.

80.
Livets slut kan ingen hindra,
men vackra minnen kan sorgen lindra.

81.
Vi herrens vägar aldrig rätt förstå,
oändligt högre äro de än våra.
Men undergivet måste vi dem gå,
fast sorgens törnen våra fötter såra.

82.
Nu tystnat din trogna varma hjärta,
din kära röst för alltid tystnat har.

83.
Här de blommor för säsongen,

snart de vissnar ner och dör.
Till en stad jag är på vandring,

dit där rosor aldrig dör.

84.
En dotter av skogens sus och älvens brus,
har somnat in i stillhet och frid.
Må ditt minne leva.

85.
En ängel stod vid din bädd,

och sade lugnt, var inte rädd.
Så tryggt hon fattade din hand,

och tog dig med till himlens land.

86.
Du somnade stilla,

då färden var slut.
Från allt vad Du lidit,

Du nu vilar ut.

87.
Lär mig du fågel med din flykt,
att bryta upp och färdas tryggt,
mot okända stränder.

88.
Så kom en stilla vind,

och smekte ömt din trötta kind.
Liksom ett ljus, som blåstes ut.
Din levnadsdag har nått sitt slut.

89.
Aftonens klocka börjar klämta,
kvällens skymning faller på.
Livets låga slutat flämta,
nu till vila Du fått gå.

90.
Långt fjärran skönjs en strand,
en strimma av ett annat land.
Ett land dit jordisk sorg ej når,
men trötta själar vila får.

91.
Säg ej med sorg, att hon är död.
Tänk med glädje, att hon levat.

92.
Ljuvt är att vila, när krafterna domna.
Skönt att i den eviga vilan få ro.

93.
Din jordevandring bruten,
för en färd till ett annat land.
Din blick från jorden sluten,
för en syn i ett annat fjärran land.

94.
När dina steg har tystnat

finns ändå ekot kvar.

När dina ögon har slocknat

vi alla minnen har.

Vi spar dem i vårt hjärta

tar fram dem då och då.

Så kommer Du för alltid

att vara här ändå.

95.
Vila, vila i ro.
Vänliga skuggor hölja ditt bo.
Aftonens stjärna lyser så blid.
Vila från sjukdom i stillhet och frid.

96.
Hur fort blir lönnarna gula,
som lyser vår vandring i parken.
Att dö är att resa en smula,
från grenen till fasta marken.

97.
Tyst slocknar en mänsklig hjärna,

till vila i evig frid.
Var blomma var människa,

har sin bestämda tid.

98.
Så vila i frid ty dagen är slut,
ditt redbara hjärta har somnat.
Din livsgärning lever, den sinar ej ut,
fast handen i döden har domnat.
Vi tacka för allt vad i livet Du skänkt,
för kärlek och omsorg,
vad vackert Du tänkt.
Må klockorna ringa till vila.

99.
Från livet till döden är steget kort,
som en droppe som faller helt bort.
Som en fläkt av en vind, som rör vid en kind,
och somnar för evigt, i stillhet och frid.

100.
Det susar så sakta en sorgesång,
i skogen där Du gått mången gång.
Det viskas så sakta i aftonens tid,
att Du funnit vila och frid.

101.
Du fyllt ditt livsverk,

stilla sörjer gården.
Tyst svävar minnena,

på stigar som Du gått.
Må vår kära hembygdsklockor,

ringa till vila.

102.
Nyss Du sågs bland dina kära,

levnadsglad och hoppfull stå.
O, att döden var så nära,

kunde ingen ana då.

103.
Hur skönt att i ålderns och levnadens vår,
få lägga sitt huvud till vila.
Och njuta den sömn, som ger ro och tröst.
Och bort fån skuggorna ila.

104.
En ros fäller sakta bladen,

ett ljus brinner stilla ut.
En flämtande livslåga slocknar,

en arbetsfylld levnad är slut.

105.
Två ögon som äro slutna,

två flitiga händer fått.
Nu vilar det goda förflutna,

i minnenas bo.

106.
Tyst slocknar en mänsklig hjärna,

från livets glädje och strid.
En blomma, en vän, en stjärna,

har sin bestämda tid.

107.
När krafterna ständigt domna,

och ögat sin glans har mist.
Så skönt att från allt få somna,

och vila finna till sist.

108.
Avskedets stund för alltid har kommit,

solen har sänkt sina strålar i frid.

Borta för alltid är Du som vi älskat,

borta från sjukdom, oro och strid.


109.
Det kom en dag en stilla vind,

som smekte ömt din kind.
Liksom ett ljus som blåstes ut,

din levnadsdag har nått sitt slut.


110.
När höstlöven faller, mot vintern vi går.
Med saknad och sorg, vi står vid din bår.
Vi anade inte, vi dig kulle mista.
Att sommaren som gått, skulle bliva den sista.
Ödmjukt vi viskar tack och farväl.

111.
Allting bleknar.
Allting brister.
Livets röda tråd är skör.
Den man håller av man mister.
Den man älskat mest, hon dör.

112.
En tröst i sorgen gud oss ger,
att den vi älskar ej lider mer.

113.
Stilla kom döden, kom som en vän.
Tog dig i handen, och förde dig hem.

114.
Vi ville så gärna behålla dig kvar,
men din stund på jorden fullbordad var.

115.
Det kom en ängel till din säng,
att följa dig till evighetens äng.
Han ömt och varsamt tog din hand,
och löste jordelivets sista band.

116.
DU bäddas i hembygdens soliga famn,
där barndomens vagga har stått.
Vid hembygdens kyrka DU hunnit i hamn,
och där på dess stigar DU gått.
Det är hembygdens klockor som ringa,
guds frid är den hälsning de bringa.

117.
Din levnadsdag är slut,

din jordevandring ändad.
DU har kämpat ut,

och dina kära lämnat.
Nu vilar DU i ro och frid,

hos Jesus Krist i evig tid.

118.
Din låga har slocknat.
Din kamp är nu över.
Din kropp funnit vila.
Din själ har fått ro.

119.
Sov i ro där björkar susa.
Sov i ro där tallar stå.
Sov i ro där sol så fager.
Blickar ner från himmel blå.

120.
Vårt liv, vår tid, en dag i sänder.
Så tyst och stilla glider bort.
Om litet eller mycket händer, är bilden alltid kort.
Det nyttjar ej att se sig om.
Den tid som var, som är som kom,
var blott ett lån från evigheten.

121.
Farväl susar träden, kring stugan Du älskat.
Farväl bugar skogen, Du vandrat i.
Tack viskar fåglarna, som var morgon dig hälsat.
Tyst sjunger vinden, om vilan så skön.

122.
Det öppnar sig alltid en glänta,
om skogen står aldrig så mörk.
Där doftar de vänaste blomster.
Där niger en vitstammig björk.
Men nu är dagen till ända gången.
Nu tystnat vinden och fågelsången.

123.
Aftonen är kommen,

allt till ro sig lagt.
Vilans tid är inne,

med evig frid och ro.

124.
En ros fäller sakta bladen,
ett ljus brinner stilla ut.
En arbetsam hand har lagt sig till vila,
ett kärleksfullt hjärta nu funnit ro.

125.
Nu tomt det efter dig har blivit.
Det känns som solens ljus för oss gått ned.
Ty ingen såsom DU har kärlek givit.
Din plats kan aldrig fyllas mer.

126.
I sommarens tid Du somnade stilla,
nu sjukdom och oro ej mer gör dig illa.
Skön är vilan som natten ger,
gott är att veta DU lider ej mer.
Tålig var DU intill slutet,
hoppet höll DU alltid kvar.
Minnet skall förbli i ljuset,
tack för det DU var.

127.
Det suckar av vemod,

då banden de brista.
Det tar om vårt hjärta,

då kära vi mista.
Din blick har slocknat,

din röst har tystnat.
Du funnit frid.

128.
I minnet DU lever,

DU finns alltid kvar.
I minnet vi ser dig,

precis som DU var.

129.
Troget har DU alltid strävat,
och för mödan aldrig bävat.
Tills DU inte kunde mer.
Ro vi unnar nu ditt hjärta,
då DU vilar ifrån smärta.

130.
Stilla så stilla gick solen ner,
slutad är arbetsdagen.
Hjälpande handen ej räckes mer,
strålande ögat ej mer mot oss ler.
Minnet det ljusa förblir.

131.
I sorgen finns glädjen, för allt som DU gav,
av kärlek och omsorg till dem DU höll av.
Redo att hjälpa, glad i ditt sinne,
är DU vårt allra käraste minne.

132.
Än tänds , än släcks en låga,

en enda sak står klar.
Att livet är en fråga,

och döden är ett svar.

133.
Nu hjärtats frid ej störes, av världens oro mer.
Ty DU har funnit landet, där solen ej går ner.

134.
Nu har DU funnit landet som är,
en vila från oro och slit.
Där DU möter de kära som väntat på dig,
och där solen aldrig går ned.
Vi som ej hann säga farväl till dig,
gör det vid evighetens port.

135.
När dina steg har tystnat,

finns ekot ändå kvar.
När dina ögon slocknat,

vi alla minnen har.
Vi spar dem i våra hjärtan,

tar fram dem då och då.
Så kommer DU för alltid,

att vara här ändå.

136.
Sov till vindarnas smekande sång.
Sov under snöflingans vita fång.
Sov ifrån sjukdom, smärta och strid.
Sov i underbar frid.

137.
Det hem som DU älskat,

där blommor har spirat.
Det lämnar DU nu,

för en skönare värld.
Den tomhet vi känner,

vi ej kan beskriva.
Tack för det goda DU strött på din färd.

138.
Ditt minne lever, det kan ej jordas,

det kan ej glömmas.
Bland stoft och grus,

nej det skall leva i fågelsången.
I blommornas doft och i vindens sus.

139.
Flitig var handen som nu har domnat.
Varm var blicken som mist sin glans.
Vaket var sinnet som stilla somnat.
Tomt är hemmet där DU alltid fanns.

140.
Det finns ej ord, för den saknad vi känner,
att DU lämnat oss, är svårt att förstå.
Våra innersta tankar, till dig vi sänder,
DU finns i minnet så nära ändå.

141.
Må i guds frid DU vila,

högt ovan jordelivets brus.
Minnet DU lämnat skall stråla,

älskat välsignat och ljust.

142.
Stilla, så stilla DU somnat,

din smärta så tåligt DU bar.
Flitiga händer har domnat,

men ditt ljusa minne står kvar.

143.
Många blev åren DU vandrade här,

så trogen, så verksam i tiden.
Nu mättad av ålder förunnat dig är,

få njuta den eviga friden.

144.
Så skönt att i ålderns och levnadens höst,
få lägga sitt huvud till vila.
Få sova den sömn, som ger ro och tröst,
när klockorna klämta till vila.

145.
Ditt hem som DU älskat,

där blommor har spirat.
Det lämnar DU nu,

för en skönare värld.

146.
I vinterns vita skönhet,

DU somnade så stilla.
Sjukdom och oro,

ej mer gör dig illa.
Gott är att veta,

DU lider ej mer.

147.
Vårt liv är en vindfläkt, en saga, en dröm.
En droppe som faller i tidernas ström.
Den skimrar i regnbågens färg en minut,

brister och faller drömmen är slut.

148.
Du ville så mycket, och mycket DU hann.
Din dag var så verksam, med allt som DU fann.
Att hjälpa oss alla, stora och små.
Vi behövde aldrig kalla, DU fanns där ändå.

149.
Allt blev så dystert, mörkt och kallt.
Glädjen är borta, kärleken och stödet.
DU var min trygghet, mitt stöd i allt.

150.
Svårt att se i unga dar,

friska blommor falla.
Tungt att mista DU som var,

glädjen för oss alla.

151.
Gud märker när krafterna svika,

och hjärtat slår mattare slag.
Då öppnar han kärleksfullt famnen,

och låter dem somna i frid.

152.
Svanar flyger över viken, söker andningshål,

söker vattenhål.
Måste vila sina vingar,

har flugit länge nog.

153.
Du kämpade länge, matt och svag.
Men nu DU har funnit, vilans dag.
Öga slutits, handen domnat, så plötsligt DU nu somnat.
DU var trött, behövde ro.
Nu DU fått ett vilsamt bo.

154.
Vi följa våra kära till evighetens dörr,
och ingenting på jorden, kan riktigt bli som förr.
Men minnets ljus skall lysa, som stjärnorna i rymd.
Visst unnar vi dem vila, fast blick av vår tår är skymd.

155.
Så ärligt och troget DU tjänat,

för mödorna aldrig DU vek.
Din blick var öppen och trofast,

ditt hjärta det kände ej svek.

156.
Gråt ej vid min grav, jag är inte där.
Jag är fågeln, som flyger i skyn.
Jag är vågen som slår emot strand.
Jag är blomman, som bugar på ängen.
Jag är vinden, som smeker din kind.
Gråt ej vid min grav, jag är inte där.

157.
Att somna in kan inte vara farligt,
att sväva bort mot ro och frid.
En vänlig hand som leder varligt,
långt bort från jordelivets strid.
Vi önskar dig en sömn så lugn och stilla,
en vila till en fjärran morgondag.
Då ingen oro mer gör dig illa.

158.
Somna i skuggan av natten.
Sov i norrskenets av prakt.
Sov tyst kring berg och vatten,
och fullmånen står på vakt.
Det enda vi hör är vinden,
som viskar sov så gott.

159.
Som leendet bytes, i skälvande tår.
Så växlar vårt liv, några jordiska år.
Ibland lekte tanken, i solljuset fri.
Ibland kommer nattsvarta, skuggor förbi.
Då slutar en saga, då somnar en vind.
Och allt blir stilla, som tårar mot kind.

160.
Där de milsvida skogarna susa,
under norrskenets flammande sky.
Där midnattens solstrålar skimra,
en gång åter min kosa väl bär.
Där de mäktiga forsarna brusa,
i min längtan föralltid jag är.

161.
Ditt öppna varma hjärta, har slutat slå.
Din flitiga hand har domnat.
Från oro och smärta, har DU fått ro.
DU för alltid, i våra hjärtan bo.

162.
Det kom en dag, en stilla vind.
Som smekte ömt, din trötta kind.
Liksom ett ljus, som blåstes ut.
Din levnadsdag , har nått sitt slut.

163.
Vi binder en krans av minnen,

de vackraste och finaste vi har.
Vi vet att de aldrig skall vissna,

hos oss Du alltid finns kvar.

164.
Nu slut är smärtan, DU funnit frid.
Men lämnat hjärtan, som saknar dig.

165.
Det finns ett hav, som ingen ser.
Det finns en grav, där ingen dör.
Det finns en sol, som ej går ner.
Det finns en strand, i varje själ.

166.
Livsdagen är slut, det är solnedgång.
Men ur skymningen tonar, mjukt en sång.
Om allt som lyste, och värmde en gång.

167.
Du kämpat så tåligt och länge.
Ditt hjärta för alla haft tid.
Din hjälpande hand, har nu domnat.
Vi önskar dig vila i frid.