Trägudars land

Den här artikeln är kopierad ur Storvreta Ärentuna kultur- och hembygdsförenings bok Storvretabygden Forntid – nutid, sid 95 – 111.

Trägudars land
Storvreta som industriort

Trägudars land anges som en uppskattande benämning på Storvreta i en artikel år 1948 av kyrkoherden i Ärentuna. Samhället har verkligen varit känt i vida kretsar för sin kvalitets- och stilmässigt fina möbelindustri.

Möbelindustrin i Storvreta startade när J.E. Blomqvist flyttat till Storvreta l892 och byggt familjens bostad, nuvarande adress Kilsgärdevägen 9. Möbeltillverkningen började i liten skala i hemmet.

Blomqvist var född i Bladåker 1861, arbetade som dräng till 20-årsåldern då han övergick till snickaryrket. Han hade anställning vid en snickerifabrik i Uppsala i fyra år och arbete i egen verkstad i Rasbo i fem år innan han bröt upp och etablerade en framgångsrik verksamhet i Storvreta.

Blomqvist var som det framstår en aktiv och företagsam man. Det berättas att huset användes både som bostad, möbelverkstad och missionshus. Han var själv lekmanna-predikant "med orgel på ryggen". Han byggde fabrik för sin rörelse senare. Tillsammans med sex andra personer byggde han också missionshuset i Storvreta.

I 1920 års telefonkatalog står Blomqvists industri upptagen som divanfabrik. Enligt 1930 års katalog hade namnet blivit ändrat till Blomqvists möbelfabrik, vilket kan antyda industrins utveckling under 20-talet.

Två gator i samhället (Jan-Eriks väg och ]an-Eriks tvärväg) har namnsatts efter Blomqvist, vilket är ett talande tecken på hans betydelse här. När Fabriksgatan döptes om till Jan-Eriks väg visste man kanske inte att J.E. Blomqvists förnamn var Johan Erik. Enligt uppgift från hans familj användes aldrig förnamnet. Han kallades Blomqvist eller J.E. Blomqvist eller fabrikörn. Blomqvist avled 1949. Foto av Blomqvist, se fig.61.

Fig. 61. J.E. Blomqvist var den första industriidkaren i Storvreta. Han var också lekmannapredikant och grundare av missionsförsamlingen. Fotot vittnar om hans imponerande och vördnadsbjudande gestalt.

Vid samtal med Storvretabor förefaller det som om sonen Jabez, född 1897, blev den mest namnkunnige i familjen. Han blev en skicklig möbelfabrikant och konsthantverkare och ägnade sina krafter dessutom "som en tomtefar" åt samhällets utveckling ända fram till mitten av 50-talet. Uppvaktningen på 50-årsdagen ger en antydan om uppskattningen, se fig.62. I en UNT-intervju 1972 på 75-årsdagen berättade han glimtar ur ett verksamt liv.
Den industriella verksamheten började ungefär samtidigt med seklet och utvecklades i god fart. Blomqvist byggde sin industribyggnad vid nuvarande Jan-Eriks väg, se två flygfoton, fig.63 och 64. Enligt annons i katalogen till Uppsala läns hemslöjdsutställning 1915 hade AB J.E. Blomqvist affärer även i Uppsala, Kungsgatan 42, nuvarande stadshustomten.

Fig. 62. Möbelfabrikanten Jabez Blomqvists 50-årsdag 1947. Jabez, som var en av sönerna till J.E. Blomqvist, blev den mest namnkunnige i familjen, fabrikör, konsthantverkare med fina utställningspris, en "tomtefar" vid samhällets uppbyggnad och förvaltning från 1925 och 30 år framöver.

Man tillverkade inledningsvis i huvudsak divaner men övergick efterhand till ett brett sortiment och fick gott rykte för sina inredningar av t.ex. banker (t.ex. Handelsbankens kontor från Mellansverige till Lappland), apotek, affärer, institutioner vid universitetet. Efter deltagande i Göteborgsutställningen 1923 och pris vid Parisutställningen 1925 för en byrå i jakaranda och mahogny fick man uppdrag av hovet och Nationalmuseum. Det gällde bl.a. Malmstensmöbler. En av tingsrätterna i Uppsala fick sin inredning från Blomqvists.

Fig. 63. J.E. Blomqvists möbelfabrik Jan-Eriks väg 10 - 12.

Arbetsstyrkan uppgick efterhand till 50 man, foton se fig. 65 och 66. År 1966 avslutades den Blomqvistska hantverksepoken. Under några år därefter drevs rörelsen av Georg Wallfält. Denna kreativa arbetsmiljö knoppade också av sig. Skickliga medarbetare startade egna företag, Lunds möbelsnickeri och AB K.J. Pettersson och söner.

Fig. 64. Vy över Storvreta mot norr. Jan-Eriks väg med J.E. Blomqvists möbelfabrik.

Anton Lund, som ursprungligen kom från Stockholmstrakten, flyttade från Ensta i Gamla Uppsala socken in till Storvreta. Innan dess hade han en tid arbetat på Larssons skidfabrik i Örbyhus, Han tog arbete hos Blomqvists 1916 men slutade där år 1920, byggde egen villa, Furuskog, nuvarande adress Kilsgärdevägen 17, fig. 67. På samma tomt byggde han fabrik vilken, på samma sätt som villan, fortfarande finns kvar välbehållen.

Eftersom Blomqvists inledningsvis hade tillverkat divaner ansåg sig Lund böra satsa på ottomaner. Men även hans verksamhet kom att breddas till andra möbelsortiment. Som specialitet angav han bäddmöbler och sängskåp. Anton Lund uppfann systemet med limmade skidor och var en tid ensam i Sverige om denna fabrikation. Hans uppfinnarbegåvning visade också resultat på verktygssidan. Ett extra långt vattenpass (lodbössa) blev ett av resultaten.

Fig. 65, Arbetarstammen hos J.E. Blomqvists 1920. Stående från vänster: A. Olsson, Jansson, Ekman, Alfred Lindström K. J. Persson (senare själv möbelfabrikant), Johan Hedlund (senare taxiägare), Anton Lund (senare själv möbelfabrikant), G. Walin, Edvin Hellman. Sittande: Hugo Johansson, Ferdinand Pettersson, Gideon Karlsson, Gösta Pettersson, NN.

Fig. 66. Arbetare vid J.E. Blomqvists möbelfabrik omkring 1940. Stående från vänster: NN, Edvard Larsson, Harry Almlöf, Tage Åhlén, Anders Rådman, Bertil Eriksson, Erik Andersson, L. Andersson, Bernhard Isaksson, Martin Johansson, Alvar Wieg, Axel Björkén, NN, Giedon Karlsson, Karl-Erik Lindström, Gunnar Eriksson, Hilmer Åhlen. Knästående: Ejnar Almlöf, Sven Karlsson, G. Martinsson, Erik Persson, Gunnar Jansson, Birger Ernlund, Gösta Möller, R. Ström. Sittande: Lennart Kind, NN, G. Lundin, G. Westin, Almlöf, NN, Hadar Brunn, Gunnar Åhlén, G. Torulf, L. Björkén och G. Sundin.

Fig. 67. Anton Lunds villa Furuskog, Kilsgärdevägen 17, med möbelfabriken i bakgrunden.

Även Lunds blev ett familjeföretag. Anton Lund basade för fabriken. Fru Ingrid svarade för kontor och bokföring. Tillsammans skötte de kontakterna utåt med kunder och andra fabrikanter, i hemmet och vid gemensamma resor runt landet. Arbetsstyrkan uppgick som mest till 12 man, fig.68. Sedan Anton Lund pensionerat sig fortsatte han ensam, bl.a. med konsthantverk, fig.69. En stor samling prydnadssaker och nyttosaker i form av brickor, skålar etc. finns i Lunds hem. Anton Lund avled år 1977.

Fig. 68. Några ur arbetarstammen vid Lunds möbelfabrik 1938: från vänster Edmund Jansson, Henning Andersson, Ingvar Härlin, Ejnar Almlöf, Anton Lund själv, Gideon Häljefors, framför Anton Lund står Nisse Sandström.

Fig. 69. Anton Lund som konsthantverkare efter ett långt, framgångsrikt liv som möbelfabrikant.

AB K.J. Pettersson och söner (sönerna var Gösta, Nils, Karl-Erik och Birger) blev den största möbelfabrikanten i Storvreta. Karl Julius Pettersson, som kom från timmermanssläkt i Nora bergslag, flyttade till Ekeby för att få arbete hos sin morbror som var mjölnare och drev sågen där. Karl Julius öppnade också lanthandel i Ekeby. På bild (se avsnittet Kommunikationer, telegrafväsendet, fig.97 , klicka här för att läsa) ses han 1914 i kretsen av sin familj framför affären innan han började arbeta hos Blomqvists. Den motsättning som i början fanns mellan bönder och inflyttade i Storvreta visade sig t.ex. när han ville förvärva en tomt mitt i byn. Han lyckades dock att av Grandins få köpa en tomt (nuvarande adress Fullerövägen 9) som då låg i byns utkant och byggde där 1914 sin villa
Norrbacka. Men bara sju år senare gick det att köpa en tomt centralt, Jan-Eriks väg 7. Där byggde han familjens villa, den finns fortfarande kvar, fig.70.

Fig. 70. Vy över Storvreta mot norr ungefär 1950. Närmast ligger Ärentunavägen med Storvretagården och Petterssons lanthandel, Palmska villan och Storgården. I mitten Jan-Eriks väg med till höger Tierp-Erikssons bondgård och ladugård och K.J. Petterssons bostadshus (nr 7) och möbelfabrik med hög skorsten. Till vänster gamla Storvretaskolan och bakom den Blomqvists möbelfabrik.

Fig. 70 a. Arbetsstyrkan vid K.J. Pettersson och söners möbelfabrik. Sittande från vänster: Sven Kjörling, Gunnar Karlsson, K.J. Pettersson själv, Sture Karlsson, Bo Kjörling, Sivert Lundin, Ulrik Jansson. Stående från vänster: Nils Pettersson, Gösta Pettersson, Karl Thel, Herbert Jerresand, Olle Jerresand, Valter Edén, Ingemar Fröhling, Erik Jerresand, Ingemar Zander, Solberg, Arne Söderström, Åhlander, Sven Sjöberg, Birger Pettersson, Ernst Eriksson.

Tillsammans med sönerna, som också arbetade hos Blomqvists, startade K.J. Pettersson år 1933 i samband med en lockout möbeltillverkning i mindre skala i ett uthus hemma på villa-tomten. De utökade snabbt och byggde sin fabrik på den bakre delen av tomten invid järnvägen, bakom nuvarande Vivo, se bild av arbetsstyrka och fabrik (fig.70 a). Fabriken fick senare utfart mot Ärentunavägen. Fabriken syns också på flera av flygfotona i andra avsnitt.
1948 köpte firman grannfastigheten villa Storgården med stor tomt (Ärentunavägen 16) och inrättade möbelaffär där. Affären flyttades dock 1953 till fabriksbyggnaden (bakom Vivo) och en särskild tillbyggnad till denna, fig.70 b. Tillverkningen överflyttades då till den rymligare fabriksbyggnad som uppförts vid det som nu kallas Lyckebo centrum (fíg 70 c). Båda byggnaderna finns fortfarande kvar. Fabriksbyggnaden bakom Vivo har förut använts för distriktssköterskan m.fl. Fabriksbyggnaden vid Lyckebo centrum har senare fått en mångfaldig användning för Studieförbundet Vuxenskolan, affärer, restaurang och verkstäder.

Fig. 70 b. Utställningshallen vid K.J. Petterssons möbelaffär, i senare tid använd för pizzabutik mm. Foto Lars Åberg.

I tillverkningen satsade K.J. Pettersson och söner på bäddsoffor, ibland med egna patenterade konstruktioner. Den utförliga katalogen visar ett omfattande sortiment. Möbelförsäljningen innefattade möbler av alla slag, bl.a. Carl Malmstens möbler. Som formgivare anlitade firman arkitekt Karl-Gustaf Boulogner, utbildad hos Malmsten. När studentbostäderna uppfördes i Uppsala levererade firman möbelutrustningen dit. Försäljningslokalerna blev efterhand för små. Firman byggde då en stor möbelaffär i Svista vid E4. Denna affär blev den kända Soffa-Säng, som senare brann ned 1979. Firmans arbetsstyrka var 50 - 60 man, på hösten och fram mot jul uppåt 100. Fabriksbyggnaden vid Lyckebo såldes 1980 och firman upphörde. Foto av Kars Julius Pettersson som pensionerad, se fig.71.

Fig 70 c. K.E. Pettersson presenterar nya möbelfabriken i Lyckebocentrum på 60-talet för landshövding Ragnar Edenman med fru och några lokala makthavare i Vattholma kommun: (från höger främre raden) fullmäktiges ordf. Erik Nilsson, kommunkamreren Bror Lindström, Nils Pettersson, byggnadsnämndens ordf. Bladlund.

Fig. 71. Karl Julius Pettersson som pensionerad. Han kunde se tillbaka på lång och aktiv verksamhet, först som handelsman och telegrafföreståndare (se fig.97), sedan som framgångsrik möbelfabrikant och verksam inom IOGT-logen Ärentuna lycka och dess kulturverksamhet. (Vill du se bilden i fig. 97 kan du klicka här för att komma till den artikeln.)

De flesta av dessa rörelseidkare finns inte längre. Vi har under kulturinventeringens gång träffat Ingrid Lund, en 90-årig dam med ett mycket gott detaljminne och, utanför ämnet, en ungflickas hy, som livfullt berättat om Lunds firma och små glimtar om familjens liv. Vidare har vi samtalat med Karl-Erik Pettersson som har en ingående kännedom inte bara om möbelindustrin utan också om samhällsutvecklingen i Storvreta i allmänhet. I flera hem i Storvreta finns för övrigt förnämliga produkter från möbelindustrierna här:
Det goda och omfattande trähantverket gav bygden attributet trägudars land. Den verksamhet för möbeltillverkning som byggdes upp och bedrevs var till väsentlig del konsthantverk. Man spårar tydligt en insiktsfull känsla för träets egenskaper och möjligheter. Denna ”träkänsla” torde väsentligt ha bidragit till framgångarna och till det goda rykte som Storvreta erhöll genom möbeltillverkningen.

Fig. 72. Den gamla Smedjan vid Vretalundsvägen 22 år 1941. Sonen Tore Pettersson (till vänster) fick medalj som musiker.

Vid sidan av nämnda industrier fanns också annan industriell verksamhet.
Liksom Blomqvists hade gjort, så hade även Lunds inspirerat. En arbetare där, Kjällstrand, byggde fabrik för tillverkning av biografstolar på tomten Malörtsvägen 7.
Denna fabrik, Edvard Larssons kallad, är nu riven.Ett visst samband med möbelindustrierna hade de två smidesverkstäder som drevs i Storvreta. Johan Pettersson kom 1910 från Strömsberg och lancashiresmidet där, köpte småbruket Vretalund och började anlägga smedjan vid Vretalundsvägen 22, fig.72. År 1922 byggde han villa Smedsborg på samma tomt, fig.73.

Sixten Olssons smidesverkstad vid villa Solliden, Kilsgärdevägen 13, startades 1927 av företrädaren Vilhelm Martin Jansson. Båda smedjorna levererade smide till byggnads- och snickeriföretag i Uppsalatrakten, bl.a. till möbelfabrikanterna i Storvreta. De hjälpte också bönderna i trakten med smidesarbeten. Därutöver tillverkade Petterssons verkstad rörstommar till ottomaner. Villor och smedjor finns kvar. Johan Petterssons rörelse upphörde 1965. Sixten Olssons verkstad drivs fortfarande i mindre skala.

Såg och hyvleri drevs en period vid Enskede i södra delen av samhället. De syns på en av flygbilderna över samhället (fig.49). (Vill du se den bilden kan du klicka här så kommer du till den artikeln.)

Fig. 73. Smeden Petterssons verkstad och bostad, Vretalundsvägen. Foto Lars Åberg.

Här bör också nämnas en rörelse som även den gjorde Storvreta känt och som skapade arbetstillfällen här, nämligen pälsdjursfarmen. I 1930 års telefonkatalog finns den upptagen som Fyrisstadens Rävgårdar. En prostson Gösta Caroli som tänkte bli präst men i stället åkte till Amerika återkom till Sverige med erfarenheter i pälsdjurs-uppfödning, köpte Lövstrands gård öster om järnvägen 1928. Att farmen hamnade just i Storvreta var till viss del en slump, även om man får utgå från att de goda transporter järnvägen erbjöd inverkade. Under studietiden i Uppsala hade han fäst sig vid trakten norr om Gamla Uppsala. Lövstrands gård råkade vara till salu för en lämplig köpeskilling. I en UNT- intervju i januari 1929 berättade Caroli om den silverrävsfarm som han hade uppfört i samhället uppe i skogen på den plats som nu allmänt kallas minkfarmen. Caroli försvann till Amerika 1930, rörelsen gick i konkurs 1931. Löjtnant Nils Kinch som var ungdomsvän med Caroli (båda var från Skåne) och som byggt rävburarna åt honom köpte farmen för 5000 kronor. Kinch gifte sig 1930 med en dam från juristsläkt i Holland, Magda Bichon van de Ysselmonde. De köpte sig en villa Ekhagsvägen 5, som de moderniserade, bl.a. med samhällets första vattentoalett, och senare byggde till.

Fig. 74. En av burarna i Kinchs rävfarm i skogen ovanför Ekhagen med en liten del av djurbeståndet, nedlagd.

Pälsdjursfarmen utvecklades nu raskt och blev en av landets förnämsta. Magda Kinch, som bor kvar i villan, har livfullt berättat om verksamheten. Man företog regelbundet resor landet runt, lyckades anskaffa fina avelsdjur i Norge, deltog ofta i utställningar, fick många pris och sålde då "rubb och stubb". År 1948 hade farmen 500 silverrävar samt 1300 minkar. Farmen sysselsatte upp till 10 man. Pälsdjursrörelsen lades ned 1957. Den hade i slutskedet enbart mink. Gatunamnet Minkvägen är ett minne från denna rörelse. Ett foto av en av del av de vid tillfället nästa tomma burarna, fig.74.

Storvreta bryggeris verksamhet i Storvreta i hörnet av Hasselvägen och Bagarvägen
startades av Karl Andersson år 1925. Sonen Rune Andersson, som också var känd
racerförare, drev bryggeriet där till 1950 då han flyttade verksamheten till Rasbo. Han
hade velat utvidga genom tillbyggnad, vilket av planskäl eller andra orsaker visade sig
omöjligt. Bostadshuset brann sedan ned. Kommunen köpte därefter fastigheten. Arbetsstyrkan uppgick till ungefär 10 man. Bild av bostaden under uppförande och av bryggarbilarna, fig.75 och 76.

Fig. 75. Storvretabryggeriets bostadshus under uppförande 1925 norr om Bagarvägen, i hörnet av Hasselvägen.

Fig. 76. Storvretabryggeriets bilar med förare, längst till höger bryggaren Rune Andersson, racerföraren. (Rallyförare, reds anm.)

Liksom i många andra landsortssamhällen förr i tiden fanns i Storvreta ett mejeri.
Det låg vid Missionsvägen, norr om järnvägsstationen.
Det s.k. SIK-huset i hörnet av Fullerövägen och Ärentunavägen påminner oss om en industrisatsning som Vattholma kommun gjorde här ungefär i mitten av 50-talet. Firma Glas och Metall, ägare Eriksson & Co drev sin rörelse i det industrihus som anordnades genom ombyggnad av Bond-Anderssons ladugård och stall. Firman hyrde ut en del till posten. Denna del har sedan 1975 varit kansli för Storvreta Idrottsklubb, SIK.
Byggnadens västra del har använts för ABF. Byggnaden rivs i anslutning till uppförande av Storvreta centrum.

Ekeby kvarn

Ekeby kvarn är alltsedan 1639 en akademikvarn. Den överlåts då av drottning Kristina till Uppsala universitet som ersättning för annan egendom.

Den nuvarande kvarnen uppfördes 1791. Byggnaden är stilfull med rena linjer och mäktiga stenmurar, påminnande om kvarnen i Uppsala och Ulva kvarn, men i mindre skala. Den ligger i en vacker naturmiljö.

Vid Ekebyfallet har kvarn funnits alltsedan 1200-talet.

Att kvarnen var värdefull framgår av universitetets konsistoriehandlingar den 27/6 1653. Magnus Gabriel de la Gardie hade ansökt om att få byta till sig kvarnen. Konsistoriets referent i ärendet yttrade då:
”Många byten kunna wäl wara betänklige, men i synnerhet detta, som angår quarnen, efter hoon ligger eder så nähr och academien kan hafwa godh nytta af henne.”
Frågan om reparation av kvarnen togs upp av konsistoriet vid flera tillfällen bl.a. 1702 och 1790. Vid det senare tillfället beklagade sig konsistoriet att man inte haft medel till reparationer, ”trots att denna kvarn representerade en god och säker inkomst”.

Senare uppfördes vid Ekebyfallet också en såg, en s.k. vattensåg, vid fallets västra sida.
l Erdmann/Hildebrands Uppland, utgiven 1905 omnämns: Ekeby vattenkvarn med två arbetare och omkring 2 300 i "mallön" (vad nu detta innebar), även vattensåg.

Ekeby kvarn och såg var viktiga för bönderna i Storvretabygden. Dit kunde de lämna sin säd för malning och sitt timmer för sågning. Ett foto visar ett sågarlag framför sågen, fig.77.

Sågen var också viktig för möbelindustrin i Storvreta. Särskilt Blomqvists köpte sågat virke av olika dimensioner, körde hem det och lagrade i virkeslada eller i brädstaplar på fabrikstomten.
Under 1900-talet har kvarnen byggts om för eldrift. Från början rörde det sig bara om reservkraft, men under 1960-talet elektrifierades kvarnen helt.

I slutet av 1970-talet uppkom fråga om reparation av kvarnen och dammen. I en PM
1978-10-24 inom Uppsala kommuns fritidsförvaltning lämnas en utförlig förteckning över nödvändiga åtgärder. Dessa reparationer utfördes 1979.

Kvarnen med all teknisk utrustning är fortfarande intakt. Sågen däremot revs ungefär år 1960.

Gösta Lundells teckning (grafik) av den stilrena kvarnen, se fig.78. Vinterbild, se fig.78 a.

Den siste mjölnaren Evert Edlund, som haft arrende på kvarnen sedan 1950, avslutade rörelsen 1987. Interiör, se fig.79. Sista städningen, se fig.79 a.

Ekeby kvarn är en kulturhistoriskt synnerligen intressant företeelse. Den representerar
en viktig epok i bygdens historia. Kvarnbyggnaden är vidare traktens enda exempel på den vackra byggnadsstil av profan karaktär som ofta präglade äldre sekler. Kvarnen är med sin utrustning en sevärdhet. Dessutom är hela miljön i dalgången vid kvarnen anmärkningsvärt vacker. Det skulle vara av stort värde för bygden att få disponera denna intressanta byggnad för kulturella aktiviteter. Ett par konstutställningar förekom där 1989.