Nedanstående text är kopierad ur Storvretabygden 1994.
En arkeologisk vandring i sällskap med Eva Hjärthner-Holdar
Storvreta i tusenåriga perspektiv
anteckningar av Helmer Wallner
Så samlades vi då i vår föreningsgrupp utanför biblioteket en småregnig
lördageftermiddag i höstmånaden oktober 1993, iförda vandringsskor och bärande
ryggsäck med sittdyna och kaffe med dopp. Vi skulle företa den i föreningens
höstprogram angivna arkeologiska vandringen. Eva Hjärthner-Holdar, som skrivit
den intressanta artikeln om forntiden i Storvretaboken och som numera bor i
Storvreta, hade lovat att ute i fält berätta om Storvreta i förhistorisk tid.
Med friskt mod, trotsande regndiset, gav vi oss iväg till den skogsbeklädda smala
miniåsen som begränsar Grandins gärde österut, mot Enskede. Vi var en grupp om
femton personer, lagom stor för en sådan vandring. Regndiset märkte vi inte mycket
av. Vi var så intresserade av vad Eva berättade. Dessutom blev det snart ett fint
promenadväder.
Den har lilla åsen, som sträcker sig genom hela Storvreta, i norr ända bort och förbi
Markegångsvägen, är arkeologiskt mycket intressant, fick vi veta. Här finns gott om
fornlämningar av olika slag. På den plats av åsen där vi stannade låg fornlämningarna
nr 222 - 224 enligt fornlämningskartan (Storvretaboken sid 46).
På åsremsan såg vi gott om skärvstenshögar, forntidens avfallshögar. Där lade man
utom matrester och annat avfall (sopor enligt vår vokabulär) också skärvor av sten
från de eldningsgropar där man lagade sin mat eller de särskilda gropar som användes
vid bränning av keramikföremål eller smedjor för tillverkning av metalliska verktyg och
prydnader.
Vid ytlig betraktelse ser man mest stenar, rätt kantiga och med rester av sot (i
storleksordningen några cm upp till någon dm). Eva angav dock att man vid grävning
finner ungefär 50 % sten och 50 % avfallsmaterial.
Det har hänt att man också funnit rester av brända människor i skärvstenshögar. Man
får förmoda att det rörde sig om människor som inte bevärdigats med en normal
begravning. (Oss lekman emellan undrade vi vad det kunde vara för slags människor,
trälar, offer för religiösa riter, kriminella?). Men det kan också vara fråga om begravning
av bronsgjutare, som dessutom hedrats med gravgåvor.
En skärvstenshög är ofta ett tecken på att därinvid legat en boplats. Byggnaderna lades
dock merendels ute på glacialleran ( dvs lera som sedimenterats under inlandsisens
avsmältning, den varviga leran) där det var lätt att gräva ned pålar, ofta tjocka som stockar,
i raka rader för att bära upp taken och vekare pålar for husväggarna. Odlingarna låg naturligt
nog oftast på lermark.
Stående rester av hus ser man ytterst sällan. De har försvunnit under tidernas gång och
slätmarkens intensiva användning for odling. På moränbackarna (impedimenten) lade
man utom skärvstenshögar också gravar. De var nedgrävda, ibland bredvid stenblock,
under en hög eller en stensättning. Toppen av en hög var ofta nedsjunken, en träkista
eller låda kan ha murknat och sjunkit ihop. Runt hög lades inte sällan en kedja av
mindre stenar.
Vi fick också på fornlämning nr 224 se en annan gravtyp. Inom en kraftig stensättning
lagd i en rektangel, indelad i fack (en lekman kunde tro att det var en husgrund) anordnades
dessa gravar s.k. tarandgravar.
Karta. Kartan visar fornlämningarna. Fornlämningsnumren är kompletterade med den nya
numreringen.
Men en stensättning som sannolikt var en husgrund fanns också på samma ställe i
blockmoränbacken, alltså ett helt annat byggnadssätt än stolphusen på lermarken. Det kan ha
varit fråga om ett timmerhus under inflytande från Finland. I innanhavet Östersjön var det
naturligt med kontakter österut till och vidare in i länderna där. Huset här på backen vid
Grandins gärde skulle ha varit någon byggnad för kollektiv användning (en hall e.d.).
Nu blev tiden mogen for kafferast. Vi placerade oss på stenar på fornlämning nr 214 i
östra änden av Stubbåkerskvarteret. Under mumsandet samtalade vi förstås om arkeologi,
vad annars? Vi hade under vandringen funnit att den skogbeväxta miniåsen längs Grandins
gärde, som nästan helt täcktes av fornminnen, var rätt illa åtgången av spring, kanske också
mopedåkning. Åsen borde på något sätt skyddas. Hur skulle det gå till? Förbud? Knappast.
Information, men hur? Vi önskade veta i vilken utsträckning man kremerade sina döda under
skedet fram t.o.m. vikingatiden i förhållande till begravning utan bränning (s.k. skelettgravar).
Svaret blev 80 % brandgravar. I samband med kristendomens införande försvann kremeringen
- för att återkomma långt senare i modern form.
Dessutom försöker jag här på lekmannaspråk sammanfatta en del av vad Eva talade
om arkeologi mera i allmänhet även under vandringens gång. Tidigare hade i Storvreta
skett ett par grävningar under tid då arkeologi inskränkte sig till att söka efter föremål.
Sedan mitten av nuvarande sekel (1900-talet, reds anm) gräver man systematiskt för att
söka efter hur människor under forntiden bodde och levde, även i ett större sammanhang,
t.ex. en bys eller stads uppbyggnad och utveckling med gator, avloppssystem, hygien etc.
Den första utgrävning av detta slag som skett i Storvreta är den som skedde 1980 - 82
under Evas ledning inför Lyckebos utbyggnad. (Om detta har, som vi vet, Eva skrivit en
fyllig artikel i Storvretaboken.) Grävningen skedde längs samma miniås där vi gick nyss,
söder om ICA-solen (på den gamla platsen, reds anm).
Inför arbetet med dubbelspår för järnvägen har nya utgrävningar skett, både på
moränkullar och i åkerjord. En redogörelse är under utarbetande. Vår bygd torde komma
att få ett exemplar.
Arkeologi har som andra vetenskaper uppdelats i ett stort antal specialiserade grenar.
Evas doktorsavhandling avser till hälften en helt ny gren, inriktad på metallbearbetning,
kallad arkeometallurgi.
Eva visar där att järnframställning skett betydligt tidigare än man hittills vetat, redan i
mitten av bronsåldern. Sakkunskapen inom detta fält är så begränsad eller obefintlig
att det inte gick att få fram en i ämnet kunnig opponent.
En annan ny vetenskapsgren är dendroarkeologi. Tidsbestämning är alltid en viktig
faktor i all arkeologisk verksamhet. Olika metoder finns, t.ex. C-14 metoden. Den nya
metoden innebar att man med ledning av den variation i träds årsringar som långsiktigt
är beroende av klimattyp kan bestämma tiden vid jämförelse av trä man funnit vid
grävning med tillgängligt trä av äldre ålder. Möjligheten kan tillämpas för trä upp till
drygt ett och ett halvt årtusende gammalt.
Vi fortsatte vandringen till fornminne nr 208 invid och sydväst om Ärentunaskolan. På
skogskullen är finns ett gravfält med ett stort antal gravhögar i olika storlekar, en del
ansenliga.
Ansamlingen där av gravar tyder på att på den nuvarande skoltomten funnits en samlad
bebyggelse. Det kan vara ett exempel till stöd för en teori att bybildningen kan ha skett på
grundval av det gemensamma intresset av att kunna använda samma gravfält.
Gravfältet är från vikingatid och skedet närmast före. Det ligger lågt. Några sekel tidigare
låg marken här under vatten.
Uppstigna på denna skogskulle med alla sina gravar undrade vi över hur människorna
egentligen var funtade har under förhistorik tid. Någon nämnde Archimedes, den
skarpsinnige tänkaren. Han levde under den tid (tvåhundratalet före Kr.) när vi här i
Norden befann oss i den era som vi kallar den äldre järnåldern. Långt tidigare hade
man skriftspråk i främre Orienten.
Vi var överens om att våra förfader var lika intelligenta som vi sedan tiotusentals år
tillbaka. Kunskaperna om livet och om att leva på naturens villkor var förr stora, kunskaper
som försvunnit, samtidigt som ny kunskap produceras i stora mängder på den vetenskapliga
nivån i alltmer specialiserade och smala sektorer, så smala att överblicken försvinner. I någon
mån försöker man överbrygga detta med tvärvetenskapligt arbete.
Vi kunde utläsa av de forntida begravningssätten, både praktiskt att det uppenbarligen
fanns klasskillnader och existentiellt att man hade aktning och vördnad för döden och
de döda (i varje fall för många av dem). Det fanns en tro på att livet skulle fortsatta efter
döden.
Två och en halv timme efter start kunde vi hjärtligt avtacka Eva för en sällsynt trevlig och
lärorik vandring. Evas sakkunskap är verkligen imponerande, likaså hennes klara
framställning inom ett ämne som anses svårförståeligt. Det är angeläget att kunskapen
om och förståelsen för detta ämne sprids. Vi får hoppas på repriser.
På hemvägen stannade vi några stycken framfor runstenen vid Ärentunaskolan. Vår förening
hade begärt hos riksantikvarieämbetet att stenen, som tidigare befunnit sig i dåligt skick, skulle
rustas upp. Det hade skett. Stenen ar nu verkligen värd ett närmare studium.
I Storvretaboken (sid 20) har jag i en bildtext skrivit att runmästaren Öpir ristat runorna. Uppgiften
hade hämtats ur en vetenskaplig publikation om runstenar i Uppland. Eva visade nu att den
uppgiften inte kan vara korrekt. Den som vill kan nu i sitt exemplar stryka denna uppgift.
Arkeologi är en vetenskap där en kritisk granskning tydligen är svår, nya rön ger anledning till
omprövning allt emellanåt. Men det gäller i olika grad all vetenskap.