Historien om Storvreta Tvätteri
Berättelsen om Rut och hennes familj av Gina och Alexander van Dam.
Baserat på anteckningar/intervjuer:
Gina och Alexander van Dam 2002
Inger Unestam/Holger Fröjmark 2006
När vi först flyttade till Storvreta lade vi märke till det grå huset på Salemsvägen. Grått, för att
fasaden var belagd med eternitplattor. Nu och då hängde det mängder med lakan ute på tork.
Jag minns att jag tänkte, att här bor någon som ägnar sig åt gammaldags stortvätt, alla lakan
på en gång. Senare fick jag veta att det var Storvreta Tvätteri. En verksamhet med gamla anor
och många historier skulle det visa sig. (Se bild 1.)
Vi sitter hemma i vardagsrummet hos Bertil Eriksson och sonen Bert på Salemsvägen 4. Det är
Bertil vi intervjuar här, vid en aktningsvärd ålder av 95 år och han har många historier från förr
färskt i minnet, årtal och allt. Sonen Bert är också med och berättar.
Bertil föddes 1907 och var ett av tio syskon. Han började arbeta redan1923 som 16-åring på
Blomqvists Snickeri som låg på Jan-Eriks väg och blev kvar där i 43 år. Där arbetade han som
maskinsnickare, emballerare, med betsning och putsning, vid bandsågen och som hopstiftare.
Bertil var också med och startade upp deltidsbrandkåren. Han berättar livligt om olika utryckningar
som han än i dag har i färskt minne. Bland annat den gången då det brann i Storgården och han
kunde rädda en hund undan lågorna.
Bertil träffade Rut, en glad och livad bonddotter från Husby som gillade att dansa och de gifte
sig i januari 1931. Rut föddes 1908 och hette Vendin som flicka. Hon var yngst i en syskonskara
på fem, med tre bröder och en syster. Rut fick två söner, den förste dog efter knappt ett halvår.
Sonen Bert kom till världen 1933. Då bodde de bakom gamla Missionskyrkan i närheten av Handlare
Oscar Petterssons på Hasselvägen. Strax därefter började hon hjälpa andra med handtvätt, som
inte kunde eller orkade själva. Så småningom börjar Bert skolan och de flyttar till Salemsvägen.
Bild 1. Storvreta Tvätten, Salemsvägen 4. Här bodde möbelsnickare Bertil Eriksson med fru Rut och
där drev de tvättinrättningen i källaren. Tuschteckning: Arne Åhlén.
Efter flytten dit hade de först en maskin på 10 kg där man fick fylla på varmvatten, som ”gick lite runt,
runt och vände lite på tvätten”. 1955 byggdes tvätteriet ut med två större maskiner som var på 17-18 kg
med inbyggd centrifug, som gick dygnet runt. (Wascator, köpta i Hagströms järnaffär, Uppsala). Dessa
tvättade i 90-100 grader och man hann med 500-600 lakan per dag. En kallmangel som gick på el fanns
också och en strykmangel för örngotten, med krusbandsanordning. Här fick de ofta jobba 7 dagar i veckan.
Det var viktigt att tvättmedlet höll bra kvalitet. Tvättmedlet Suma från Nyköping användes.
Man hade vatten från egen brunn, kommunalt vatten kom först 1955.
Bild 2. Hela familjen Eriksson samlad, med pappa Bertil, mamma Rut och sonen Bert,
som just konfirmerat sig.
Avloppet var ett stort problem då det var 3-kammarbrunnssystem. Senare fick man kommunalt avlopp.
Rut hade hjälp på heltid av Mildred Blom, Millan kallad. Hanna Jerresand hjälpte till nu och då.
(Klicka här så kan du läsa om henne.) Bert fick börja hjälpa till vid 10 års ålder med att mangla och vika lakan
innan skolan började. Men vid 13 - 14 ås ålder fick han hjälpa till mer.
1964 flyttade de in i det nya huset som byggts alldeles bredvid, dit det var meningen att tvätteriet egentligen
skulle ha flyttat, men Vattholma kommun sa nej och då flyttade de själva in där och tvätteriet blev kvar i det grå
huset. Fasta kunder under 50-60 talet var Tempo, Diakonistyrelsens patienthotell/Diakonistiftelsen, Uppsala Läns
Veterinärer och Samariter-hemmets gästhem. Även många privatpersoner var kunder hos Rut.
Efter stora festligheter var det många av Storvretabornas dukar som behövde tvättas.
Bild 3. Rut tar en välbehövlig paus i arbetet.
Rut arbetade även något år som telefonist i Olssons privata villa på Hasselvägen 9. ( Se Storvretabygden 2004,
s. 47, Henny Olsson berättar om Storvreta telefonväxel. Klicka här så kan du läsa om växeln.)
(Dottern Lotta Olsson bor fortfarande kvar (2012 reds anm.).
Där f. d. Vivo/Posten nu ligger (2012, nu är det parkeringsplats reds anm.), låg Storgården, som användes som
flyktingförläggning 1944 - 1945 för ryssar och ester. (Klicka här så kan du läsa om ryssflyktingarna och här om balter.)
Rut arbetade i köket. Det förklarar kanske varför det ibland hängde mängder med kalsonger ute på byksträcket.
(Inte att förväxla med nuvarande Storgården. Föreningsgården bredvid Kommunhuset, som tidigare var bondgård,
liksom Storgården också en gång var).
Bertil och Bert arbetade båda på Blomqvists snickeri. (Det hela började med Blomqvists och vid en strejk bröt sig
Pettersönerna och Lund ur och bildade egna snickerier.) Bert startade där 1952 och jobbade med nozakbottnar
på soffor. Senare blev det skumgummi och då jobbade han som tapetserare. Han arbetade också extra åt
Molins Åkeri och körde soffor ner till Stockholm. (Se bild 2.)
Bertil skötte bokföringen utan några maskiner till hjälp, senare skaffades dock en räknemaskin. Bert skötte
tvättmaskinerna och Bertil mangeln från 1955, då tvätteriet tog ordentlig fart. Bertil och Bert blev experter
på att vika lakan; de kunde vika 3 lakan på 2 minuter. Bert slutade 1960 på Petterssons för att hjälpa Rut
med tvätteriet. (Se bild 3.) Då höll hon redan på att bli sjuk. Bertil hjälpte också till emellanåt, men när Rut
senare runt ca 1973 blev väldigt dålig slutade han vid 66 års ålder och tog därefter hand om henne.
Hon dog 1975 och blev 67 år.
Verksamheten med Storvreta Tvätteri startade lite smått runt 1933 och tog fart på 1950-talet och drevs sedan
fram till 1998, då Bert vid 65 års ålder lade ner tvätteriet.
Nu bor Bert ensam kvar där, sedan 2006, då Bertil flyttade in på äldreboendet Granbommen. Där bodde Bertil
bara 4 månader och han gick bort 4 januari 2007, efter att ha levt nästan ett helt sekel.
Man sålde tvättmaskinerna till skrot samma år i februari, sedan revs det grå huset.
Bert minns sin mamma med stor värme och kärlek. Hon hade alltid tid med honom även fast hon jobbade så
mycket. Hon var en bra mamma som lagade god mat, fast hon var också väldigt bestämd. Hon tyckte mycket
om att ha vänner omkring sig. När det kom gäster kunde hon trolla med knäna och få ihop stora middagar,
fast allt skulle köpas på kort.
I Husmorsföreningen fick hon dock inte vara med. Det var bara ”fina” damer där och hon passade inte in.
Rut var en stark kvinna som arbetade hårt och med hjälp av man och barn drev hon Storvreta Tvätteri i mer än 40 år.