Texten är kopierad ur Storvretabygden 2012, sid 95 - 101.
Bild 1. Den nya fabriken i, som det kallades då, Lyckebo centrum.
Aktiebolaget K. J. Pettersson & Söner Storvreta
Birger berättar om "Möbelepoken", minnesanteckningar nedtecknade av Arne Åhlén.
Karl-Julius Pettersson började 1913 vid Blomqvists möbelfabrik i Storvreta, där han var med och tillverkade bäddsoffor.
Så småningom kom alla fyra sönerna också att arbeta där.1933 blev det lockout i träindustrin och samtliga blev friställda.
Nils som var tapetserare hade tidigare blivit utan arbete. Han hade börjat som egen företagare och skaffat sig nödvändiga
verktyg, bl. a. en mycket bra symaskin. Dessutom hade han skaffat sig telefon och annonserat om att han stoppade och
klädde om möbler. Verkstaden var i uthuset hos föräldrarna. K. J. som hade erfarenhet av bäddsoffor började med hjälp av
sönerna att tillverka en ny modell av bäddsoffa, som Nils gjorde stoppningen på. När konflikten på senhösten upphörde,
gick de friställda tillbaka igen.Blomqvist gillade inte att K. J. konkurerade med bäddsoffstillverkningen på fritid. Han skrev
ett brev och meddelade, att om K. J. ville arbeta kvar, så måste han att inte hjälpa sin son på fritiden.
K. J. som arbetat 20 år i firman, svarade inte på brevet utan tog sina verktyg och gick. Strax efter sade Gösta upp sig.
Karl-Erik och Birger fick sparken. Läget var kärvt. Men på vinden till uthuset gjordes ett rum i ordning, där Nils fick hjälp av
Birger att stoppa soffor, som de övriga tillverkade i den lilla verkstaden i nedre våningen.
Bild 2. Den manliga delen av familjen Pettersson.
Gösta och Karl-Erik hade tillverkat en modell av bäddsoffa i halv storlek. De hade burit den med sig på tåg till Stockholm
och visat upp den för inköpare vid den stora möbelaffären Bröderna Ljunggren. Det "blev napp" och Ljunggrens beställde
de sex första sofforna. Sedan var denna affär en av de största och säkraste kunderna. Eftersom det inte fanns några
maskiner, beställdes trädetaljerna hos verkstäder i Fjuckby och Alunda. K. J. snickrade också en del i Grandins smedja,
där det fanns snickerimaskiner. Karl-Erik cyklade till Fjuckby och Alunda och hjälpte till med snickerierna där. Den första
tiden, fram till hösten 1934, drevs verksamheten i Gösta Petterssons namn. Sedan blev det firma Pettersson & Söner och
slutligen, 1938 bildades AB K. J. Pettersson & Söner.
På våren 1934 började bygget av den första fabriken. K. J. hade i Grandins smedja tillverkat alla fönster m. m. och den sista
april togs första spadtaget. Sedan gick det mycket raskt undan, och före midsommar var driften igång. K. J. hade fått ett
banklån på 5 000:- kr. mot inteckning i sin fastighet, så att finansieringen gick att ordna. Men anskaffningen av maskiner var
ett problem när det var ont om pengar. En kombinerad maskin var det som pengarna kunde räcka till. Maskinjohansson i
Uppsala tyckte emellertid att detta skulle bli en broms, då endast en man i taget kunde utnyttja maskinen. Ni ska ha full
uppsättning maskiner sade han, så att ni kommer igång ordentligt! Och så skaffade han denna utrustning från en fabrik i
Gimo, dit han nyligen levererat allt, men måste ta tillbaka därför att dom inre kunde betala. 2000 kronor för hela maskin-
parken plus det mesta av det som erfordras i en snickerifabrik.
Betalningen blev en växel att omsättas med 100 kronor per månad. Så var firman igång. Bäddsofforna gick att sälja, och
det blev mer och mer att göra. På hösten anställdes den första medarbetaren Sven Kjörling och sedan följde snart flera.
Systern Eva Sjöberg blev tidigt medarbetare på kontoret, där hon kom att stanna till pensioneringen. Gösta åtog sig
uppgiften att resa ut i landet och sälja till möbelhandlarna. Han reste med tåg och buss till att börja med, men redan
1935 köptes den första bilen och sedan blev det bilresande, utom de fem krigsåren, när det blev tåg och buss igen.
1936 byggdes fabriken till liksom åren 1937 och 1938. När kriget kom hösten 1939, blev det nästan stopp med order-
ingången, och firman fick permittera anställda. Karl-Erik och Birger låg inkallade, och verksamheten gick på sparlåga.
Men snart blev det fart igen, och 1944 var det dags att bygga ut igen, den här gången med 400 kvm samt en virkestork.
Bild 3 och 4. Bilderna visar hur bäddsoffan var konstruerad. Foto: Upplandsmuseet.
1949 kom tanken på att öppna möbelaffär, och för att lokaler köptes Storgården, som låg intill fabriken. Där fanns ett
hus i två våningar, byggdes för att härbärgera flyktingar under kriget.
(Se Storvretabygden 1996: Ryssflyktingar i Storvreta, s. 73—76 och Balter i Storvreta under kriget, s. 77-79.
Klicka på länkarna så kommer du till resp artikel.)
Dessutom fanns den stora villan som blev lagerlokal. Flyktinghärbärget gjordes om till möbelaffär. 1952 fick firman
besked från brandförsäkringsbolaget, att de inte längre kunde försäkra fabriksbyggnaden på grund av den stora
brandrisken i träbyggnaden. Ny fabrik måste byggas och det var inte lätt. Tomtmark måste skaffas och pengar var ett
problem. Tomt gick att köpa på flera ställen i Storvreta, men den måste godkännas som industrimark av myndigheterna.
Gösta och Birger åkte till länsarkitekten på Uppsala slott och visade upp tomtalternativ som fanns i Storvreta. Arkitekten
som ville visa sin makt dömde ut samtliga och uppmanade firman att glömma tanken på att bygga där. Birger ringde
omedelbart upp kommunens mäktigaste man, Bror Lindström i Vattholma och talade om att firman tydligen blev tvingad
att flytta från orten. Han nämnde också att andra kommuner var villiga att ordna plats för fabrik. Bl.a. hade Ödeshögs
kommun, i södra Östergötland, lovat att utan kostnad för firman bygga fabrik, som firman kunde hyra. De lovade dessutom
bygga ett antal villor för personalen. Men alla anställda ville inte flytta med. Nu blev det fart! Länsarkitekten kallades till
Storvreta, han fick bums godkänna en av de tomter han tidigare dömt ut. Så bygget kunde påbörjas. Ingenjör Folke Arnius,
Uppsala, ritade och projekterade den nya fabriken. På sommaren 1954 stod fabriken klar. Den gamla fabriken gjordes om
till möbelaffär och kallades Storvreta Möbelaffär.
Affären byggdes ut med en ny hall i slutet av 1950-talet. Det märktes att folk hade svårigheter att hitta till Storvreta. För att
komma mer ut i ljuset, planerads en stor hall, som skulle ligga helst vid E4 (Nu heter vägen C600, reds anm). Efter många
om och men hittades en tomt vid Svista. Uppsala Universitet ägde marken, men firman fick hyra den på 40 år.
Byggnationen påbörjades den första december 1965. 1966 stod den nya lokalen klar, väl synlig från E4an. Den fick
namnet SOFFASÄNG. (Nu huserar restaurang Zurafa i lokalerna, reds anm.)
Så småningom flyttades hela försäljningen dit.
Bild 3. En teckning som visar hur butiken såg ut.
Birger fick i första hand sköta försäljning och annonsering för affären. Gösta blev också engagerad. År 1954 blev Arne Åhlén
anställd. Han var arkitektutbildad och ritade en stor del av fabrikens tillverkning. Han hade även i många år arbetat med
reklam och dekoration. Arne fick ta hand om möbelmässornas monter, skyltningen i möbelaffären, utformningen av
annonser och broschyrer i samråd med Birger. I augusti 1980 brände några busar ned SOFFASÄNG. Då det inte ansågs
lönsamt art bygga upp huset igen så såldes företaget. Under 1970-talet minskade försäljningen av bäddsoffor drastiskt i
landet och det drabbade även K. J. Pettersson & Söner. Importen av möbler ökade mycket och utrymmet för svenska
möbler minskade. Den ena efter den andra tvingades lägga ned fabrikationen. År 1981 måste K. J. P. lägga ner sin
verksamhet och fabriken såldes. Under den bästa tiden hade mellan 50- 75 personer sitt dagliga arbete där.
Bild 4. Några av många soffmodeller som tillverkats genom åren. Här ovan till vänster, en framåtbäddad gästsoffa med
fåtölj. Den hade stoppning av formgjutet skumgummi från England Övriga är bl. a. en hörnsoffa med två resårbäddar,
sängkläderna rullades under dagen in bakom ryggen. Den kunde även fås med underbädd som rullades ut och fälldes upp.
Några minnen från möbelepoken
Under de 48 år som verksamheten varade, inträffade naturligtvis en del som var roligt och viktigt för utvecklingen, medan
annat var mindre lustigt. En bar sak var att vi inte behövde fråga någon myndighet om tillstånd att bygga under de första
10-12 åren. Det var bara att sätta spaden i jorden och bygga som vi önskade. Och vi byggde verkligen, utökade fabriken
och byggde privat. Senare blev det besvärligare. När vi kommit igång och behövde anställa folk, visade det sig art
tapetserarfacket hade en bestämmelse, att vi måste anställa tre utbildade tapetserare för varje outbildad person. Vi måste
dessutom vid lönesättningen följa en gammal prislista som inte passade tillverkningen. Utbildade tapetserare fanns inte
lediga, så vi kunde inte utöka utan nytt avtal. Stoppade, färdiga möbler hade inte tillverkats nämnvärt tidigare och alla
större möbelaffärer hade egna hantverkare som stoppade, klädde och ytbehandlade de stommar som köptes in. Några
stoppmöbelfabriker hade emellertid lyckats få specialavtal, så att de fritt kunde anställa och avlöna personal. Vi ville ha
ett sådant avtal, men det gick inte facket med på. Det blev många sammanträden innan det ordande sig. Till sist fick vi
igenom ett specialavtal.
Bild 5. Bildmontage från fabriken och Soffasängs lagerlokal i Storvreta.
I början av 1950-talet var det på modet hos heminredarna att motarbeta bäddsoffan, som de ansåg måste bort, fastän de
hade trång bostad. En av motståndarna var Lily Arsenius. Hon hade en söndag två helsidor i Dagens Nyheter, där hon gick
till hårt angrepp på soffan. Med stora bilder visade hon ett bättre alternativ. Hon visade hur hon själv löst problemet. Hon
rullade på morgonen ihop sängkläderna och stuvade undan dem bakom sängen, varpå hon ställde kuddar som ryggstöd.
Karl-Erik och jag läste artikeln hemma hos mor och far och vi beslöt att prova det där med att rulla ihop bädden. Vi gick ut
på fabriken och provade på en säng. Det gick alldeles utmärkt. Resultatet blev, att vi omedelbart gjorde bäddsoffa med
90 cm bred säng och med uppfällbart ryggstöd, som nedfällt dolde de inrullade sängkläderna på dagen.
Bild 6. Birger Pettersson vilar ut på bäddsoffan. Foto: Upplandsmuseet.
På möbelmässan i Göteborg 1952 ställde vi ut två sådana soffor som hörnbädd. Det blev mycket lyckat och sålde bra.
Tyvärr gick det inte att få patent på konstruktionen på grund av att vi blivit felinformerade om förfaringssättet. Numera
används rullbäddar nästan överallt. På hotell, Finlandsfärjor m. m. Jag låg på en dylik bädd i San Fransisco, när jag frågade:
Varifrån dom fått idén? Från Europa sa dom.
Ett tråkigt minne är de dödsfall som inträffade med en bäddsoffskonstruktion där bädden lyftes upp från läget under
sitsen. En liten knuff kunde få denna att ramla ner och klämma fast den som låg i soffan. Vi tillverkade lyckligtvis inga
sådana soffor. Folk blev rädda och försäljningen minskade och vi hade svårt att övertyga att rullbädden var ofarlig.
Nu till något roligare! Vår nya möbelaffär vid Svista, vid dåvarande E4an var en lyckad satsning, försäljningen ökade
mycket och våra tre möbelbussar levererade möbler över hela Uppland och även till Stockholm. Affären döptes till
SOFFASÄNG. Det namnet föreslogs av doktor Heineman, han skötte våra patentärenden. Jag frågade honom om han
inte tyckte det lät avigt. Men det är utmärkt sa han, för då retar dom sig på namnet och kommer ihåg det. Han hade rätt!
Birger finns ej mer bland oss, men jag, Arne Åhlén, återger här Birgers minnesanteckningar.
I Storvretabygden 1990 står det om att K.J. tidigare hade en affär och telestation i Ekeby, klicka här så kan du läsa lite om det.
I Storvretabygden 1991, Trägudars land, Storvreta som industriort kan du läsa mer.
I Storvretabygden 2004 kan man läsa om Herbert Jerresand som jobbade på K.J. Petterssons. Klicka här så kan du läsa om hur det var.