Texten är kopierad ur Storvretabygden 2004, sid 112 – 116. Texten är kompletterad med ett par kartor och en bild för att lättare förstå var i landskapet det hela utspelar sig.

Motorväg i forntidsland

Vad hittade arkeologerna i Fullerö?
av Stefan Edelsvärd

Inledning

När vi under en tid färdades från Storvreta in till Uppsala lade du säkert märke till att arkeologiska utgrävningar pågick på vänstra sidan av Fullerö. Jag ångrar att jag aldrig tog mig tid att stanna till och prata med arkeologerna när de höll på sommaren 2002. Kanske någon av er gjorde det? Nu vet vi i alla fall vad man hittade …

 Karta 1. Den vita vägen som går förbi Söderbyn och Fullerö mot Trekanten och Ekeby är den gamla dragningen av väg 290. Del av ekonomiska kartan 1980 och Eniros karta som är sammanlagda.

Det stora E4-bygget där den ca 8 mil långa dubbelfiliga motorvägen kommer att gå har lett till en av Sveriges största arkeologiska utgrävningar någonsin. Det pussel man nu lägger kommer att medföra att delar av vår forntidshistoria kommer att få skrivas om inte minst när det gäller de spår man hittat av tidig metall- och tjärhantering samt de fynd man gjort på boplatser från den allra äldsta stenåldern.

Undersökningen av Fullerö föregicks av en arkeologisk förundersökning som efter provschaktningar tydde på att här fanns en forntida boplats och därför ville man titta närmare på området.

Hur såg samhället ut i Sverige vid den här tiden?

Vid tiden runt Kristi födelse började klimatet mer och mer likna det vi har idag. En spridning av befolkningen skedde och fynden berättar om ett bondesamhälle utan större sociala skillnader. Människorna bodde i stabila bostäder - i långhus med väggar av bräder eller jord, och halm eller torv som tak. Vidare fanns lador för foder och tröskning av säden.

Gödsel togs tillvara och spreds ut på åkrarna. Av järnet gjorde bönderna nya redskap ex. skära och lie samtidigt som årdret förstärktes så att det blev lättare att plöja styva lerjordar. De döda begravdes i stora gravfält i flera generationer på åsar och höjder. Bautastenar eller andra sten-sättningar utmärkte gravarna och dit man lade ner t.ex. skäror och kärl med säd som färdkost för de döda.

Bondesamhället bestod också av skickliga yrkesmän ex. smeder, krukmakare, svarvare och kammakare. Det fanns också rikare bönder som ägnade sig åt handel.

 Karta 2. Kartan visar det ungefärliga vattenståndet vid vår tideräknings början. SGU kartvisaren.

Vad fann man i Fullerö?

Fullerö steg ur havet under bronsåldern (1800 f.Kr. - 500 f.Kr.) och är en del av det kända forntidsstråket Gamla Uppsala och Valsgärde. Man har på 1930-talet hittat en grav från 400-talet e. Kr. som tidigare blev plundrad men där man ändock hittade en del ”kvarglömda” fynd som ex. ett hänge, ett romerskt guldmynt och guldringar. (Se ”Agenten som fann guldskatten i Fullerö”, Storvretabygden 1996, årsbok för Kultur och Hembygdsföreningen.) (Klicka här så kan du läsa. Reds anm.)

Inte långt från graven hittade man boplatslämningar, t. ex. stolphål, eldstäder, kokgropar, avfallsgropar, brunnar och ugnar som huvudsakligen är samtida med graven. Av de stolphål man hittade var ett område speciellt intressant. Det låg lite avsides och hålen som omgärdades av stora stenar vittnar om ett långhus på 33 meter (daterat till 300 f. Kr.) och med nästan 9 meters bredd. Proven från stolphålen visar att det förmodligen var uppdelat i en bonings- och fädel.

I härdar, kokgropar och ugnar hittade man spår av brända och obrända ben, bränd lera, keramik och järnfragment. Detta är ganska vanliga fynd man hittar när man gräver ut boplatser. Förutom detta hittade man spår av tjärtillverkning som grundar sig på 11 mörkfärgningar i marken som nästan låg på rad.

Det som är unikt med dessa spår av tjärtillverkning är, enligt arkeolog Niclas Björck som ledde utgrävningarna, att man inte tidigare i Sverige hittat så gamla spår som just i Fullerö.

På ett ställe som varit en ugn hittades stora rester av bränt ben från boskap (häst, ko och får/get). Här tror arkeologerna att man eldat med ben eftersom de är rika på energi.

Bild 1. Vid Fullerö upptäcktes 26 gravar, s.k. stensättningar i olika former. På illustrationen ser vi ett större stenblock, som spruckit genom uppvärmning. Framför ser vi två av eld svärtade ytor - gropar - där man fann två gravar med brända ben och keramikrester.

Det fynd som förbryllar är att i samma ugn har man hittat ett slipat fragment med en ornering som är typisk för kamfynd från järnåldern. Man trodde att det var en kam av horn eller ben men när det visade sig att den var av sten finns det få jämförbara fynd.

Troligtvis är det en s.k. sminkpalett som man hittade i Östhögen i Gamla Uppsala. Det som är konstigt är att man just hittade den i ugnen vilket ställer frågan om vad ugnarna och eldstäderna egentligen använts till?

Bild 2. En bil har stannat på väg 290, mellan Trekanten och Fullerö gård, och med fantasins hjälp ser de järnåldersbyn, där röken stiger från eldstäderna i det 33 meter långa forntidshuset.

Var är de döda?

Under äldre järnåldern (500 f.Kr. - 500 e. Kr.) var det vanligt att man begravde sina döda nära den plats man bodde på. Här koncentrerade sig arkeologerna på området söder om boningsområdet där det inte fanns kända och registrerade gravar.

En skogsdunge fick röjas och efter några mödosamma dagar hittade man invid en sten brända ben, keramik och bränd lera. Nu ville man totalundersöka området för att få svar på hur stort det var, antal gravar, hur människorna var gravlagda och hur gammalt det var.

Bild 3. Bilden visar hur boplatsen såg ut och att gravfältet låg söder om boplatsen. Bilden är kopierad från rapporten "Boplats och gravar från äldre järnålder i Fyrisåns dalgång" sid 13. Rapporten är skriven av Niclas Björck och Katarina Apelgren. 

Sammanlagt upptäcktes 26 gravar som var s.k. stensättningar där formerna varierade. I sexton av dessa hittade man enstaka fragment av brända ben och keramikskärvor från olika kärl. Keramikskärvorna var av två slag, dels vanlig tunn och fin brukskeramik, dels grövre som användes till matlagning. Här tror man att matoffer ingick i begravnings-ritualen.

Man hittade också s.k. löpare i gravarna som var små runda stenar som användes för att mala säd och knackstenar som användes vid redskapstillverkning. Dessutom fann man brynen varav ett i skiffer.

Det var vanligt att man brände sina döda under slutet av bronsåldern och början av järnåldern (ca 500 f.Kr. - 200 e.Kr.), men det som förbryllar arkeologerna är att man inte hittat de brända benen.

Här finns olika möjliga förklaringar. Det kan röra sig om en minneslund eller ett minnesmärke över personer som drunknat eller dött långt hemifrån. Benen kan också ha malts till benmjöl som är ett bra gödningsmedel. Man kan ha plöjt ner det i åkern.

Kan det vara så att man med hjälp av de många löparna man hittat i gravarna rituellt gjorde benmjöl? . . .

Till sist . . .

och sammantaget, växer bilden fram av ett samhälle där människorna levde och verkade för några tusen är sedan. Ett jordbrukssamhälle precis som idag. Människor som skrattar och gråter, älskar och hatar. Människor som arbetar hårt precis som idag, men under andra villkor.

När du är på väg till stan, ta din fantasi till hjälp för att se järnåldersbyn framför dig och hur den sjuder av liv. Du ser röken som stiger ur det 35 meter långa huset och du stannar bilen, går med långsamma steg upp mot dina förfäder som nyfiket ser på den främling som är på väg mot dem . . .

Källor:

Arkeologi E4 Uppland, Årsberättelse 2002, Upplandsmuseet 2003.

Arkeologi i Tiundaland - E4 Arkeologisk förundersökning RaA 1997:04.

Vår svenska historia, Alf Åberg, 1993.

Muntlig källa: Arkeolog Niclas Björck, Riksantikvarieämbetet, som ledde utgrävningarna.