Nedanstående text är hämtad ur Storvretabygden Forntid – Nutid 1990, sidorna 120 – 134
Kommunikationer
Resa genom ett årtusende
Från Klövjestig via gästgiveriskjuts till Upptåget
Den första bevarade dokumentation om kommunikationer på landväg i Storvretabygden - vattenleder hade ju funnits förut och använts redan vid invandringen -
tillkom när vikingen Nase lät en "sekreterare" rista in följande mening i sten (här har valts en av tolkningsvarianterna):
"Nase och hans bröder reste denna sten till minne av Jarl, sin gode fader, och gjorde bron till Guds behag". Bild av runstenen, fornlämning nr 162, fig 14. (Nu har den beteckningen U1033 reds anm. Om du vill läsa om runstenen kan du klicka här.)
Fig 14. Runsten U 1033. Foto Bengt A. Lundberg. Riksantikvarieämbetet.
Denna runsten stod förut vid östra stranden av Fyrisån i Årby. Bron, som sannolikt utgjordes av ett stenlagt vad, gick mellan en kulle i Årby och Horsberget vid Husby, omedelbart norr om Storvreta by. Med ledning av flera olika beskrivningar av runstenens läge och redovisning av odlingshinder på laga skifteskartan över Årby kan man ange denna plats. Runstenen står nämligen inte kvar på det ställe där den restes. På vägen ned till bron ligger en numera fallen bautasten. Stenen hade troligen haft till uppgift att visa vägen ned till bron. På foto står fotografens hustru på den plats där runstenen stått, fig 89. Se även anteckning på fig 7 och 19.
Fig 89. Runstenen (fornl. 162) stod förut på den plats som här visas av fotografens hustru Berit Hagekull. I bakgrunden Årby. Foto Lars Åberg.
I en beskrivning över Upplands runinskrifter år 1953 kan man läsa att runstenen rasat omkull. En bonde i Årby tyckte att stenen "såg så vacker ut" och tog på 1940-talet hem den till sin trädgård, där den fortfarande står, synlig från landsvägen vid den sydligaste gården i Årby, fig 14.
Det har antagits att färdvägen (vandrings-, klövje- och ridled) över bron kom från Rasbo som var närmaste häradscentrum österut för att ansluta till färdvägen från Gamla Uppsala norrut längs ådalen. Att denna väganslutning och gården Husby ligger nära varandra kan ha sin grund i det gamla Husby- eller Husabysystemet. En del forskare anser att en Husbygård av förvaltningsskäl lagts i varje hundare eller härad (med flera undantag fanns en sådan överensstämmelse). Andra anser att Husbysystemet var äldre än indelningen i härad och ingick i ett ekonomiskt system. En sådan ekonomisk region kan då ha omfattat området från Björkö i Mälaren till Vendel, med vidare spridning uppåt Uppland, ev. också Bergslagen.
Vägen genom Storvreta samhälle finns upptagen på en bykarta 1691. Enligt 1763 års storskifteskarta har vägen samma sträckning med undantag av att en lång kurva rätats ut. Denna vägsträckning redovisas också vid laga skiftet 1852 då vägen kallas Häradsvägen. Vägen har fortfarande denna sträckning. När vägen ursprungligen tillkom vet man inte. Som vanligt var det väl så att byvägen genom byn efter hand utvecklades till sockenväg och häradsväg. När den fick rangen av häradsväg är inte utforskat.
Underhållet av landsvägar, härads- eller hundarevägar och sockenvägar lades på bönderna redan i landskapslagarna på 1200-talet. Senare reglerades detta noggrant.
Genom s.k. vägdelning fick varje by eller gård ensam ansvaret för viss vägsträcka. Gränserna mellan väglotterna märktes ut med stenar eller pålar i vägkanten. För vinterväghållningen gjorde myndigheterna upp s.k. snöplogningslista.
Man får en insyn i systemet för vägarnas underhåll när man bläddrar i länsmanshandlingarna för Norunda härad i landsarkivet:
Vid höstvägsynen 1896 t.ex. som företogs av fjärdingsmannen med biträde av två nämndemän anmärkte de på att vägen genom Storvreta var ogrusad. Bonden Kettner ålades att "utlägga vägen vid sin väglott till sex alnar bredd". Per Ersson skulle "ombygga trumman jämte ledstängerna". Carl Grandin, som då bodde i Husby, skulle "skära av höga vägkanter och fylla groparna och svackan i närheten av gamla grindöppningarna med tre lass grus". Om allt detta skrev fjärdingsmannen för hand ett utförligt protokoll. Vid en vägsyn ett par år tidigare bestämdes att vissa grindar över häradsvägen inte längre skulle få finnas kvar. Kettner i Storvreta skulle ta bort grindarna "dels emellan Eklunds och Kettners inegor dels ock vid bönehuset". Jan Andersson i Stor-Wreta skulle ta bort grinden mitt för sin gård. Även grinden i by- och häradsgränsen mot Ekeby by skulle tas bort. Fjärdingsmannens åläggande vid vägsynen konfirmerades senare genom beslut av länsstyrelsen i länskungsörelsen nr 16 år 1895. Detta beslut, som skrevs i en enda lång svårläst mening på 20 rader, avslutades med en föreskrift att dessa grindar icke få "vidare uppsättas vid äfventyr, om sådant sker, att grindarne komma att genom kronobetjeningens försorg emot lega på grindegarnes bekostnad borttagas".
Grindar över allmän väg fanns ända in på 1920-talet.
Vägunderhållet skulle enligt en författning 1891 övergå från bönderna till nyinrättade vägdistrikt. Reformen genomfördes succesivt. Allmänna vägar indelades i två klasser, landsvägar och bygdevägar. Den gamla häradsvägen genom Storvreta klassades som bygdeväg, som enligt lagen skulle ha en bredd av 3.6 meter. Genom tillkomsten av lagen om allmänna vägar 1934 övertog staten vägunderhållet av de allmänna vägarna och därmed av vägen genom Storvreta.
Med vägsystemets byggande i gamla tider tillkom också trafiken - om det inte var tvärtom. Och därmed blev den s.k. gästningen hos bönderna ett allvarligt problem. Det blev nödvändigt dels att skydda bönderna mot den fria gästningen, dels att ge resande möjlighet att få inkvartering. Gästgivargårdar eller tavernor, som de också kallades, skulle inrättas (på landet normalt hos bönder). Särskild taxa skulle fastställas för gästgivarens eller tavernerarens tjänster.
Alltifrån Magnus Ladulås Alsnöstadga år 1279 har gästgiveriväsendet och senare också skjutsväsendet - som ju var nära förbundet med gästgiveriet - tydligen varit ett bekymmer. Från början var det fråga om övernattning för kungen och hans män. Men snart övergick det till gästning för vägfarande i allmänhet. Våldgästning förekom ofta ända in på 1700-talet och kanske senare. Gästgivargårdarna fungerade inte alltid, verksamheten måste fortlöpande administreras, kontrakt skulle förhandlas fram och skrivas med gästgivaren etc. Reglerna har därför ofta reviderats ända tills de slutligen upphävdes år 1933.
I och med järnvägarnas tillkomst minskade gästgiveriet och skjutsväsendet succesivt i betydelse.
Taxan vid gästgiveriet var på 1500-talet för skjuts ett öre per mil, för måltid ett halvt öre. Ville man ha lamm, höns eller gäss fick man betala "gällande pris". År 1850 kostade skjutsen 16 skillingar banco per mil. Taxan för mat var då mycket specificerad.
Även i "Stora Vreta" fanns gästgiveri. Gästgivargården där "skjutsar till Uppsala 1.5 mil, Andersby 2.5, Läby 2.6, Högsta 1.5 och Hof 1.5 mil" enligt Rosenbergs geografiskt statistiska handlexikon 1882. Storvreta gästgivargård låg inte i Storvreta by utan i Ekeby. Enligt uppgift var första gården på vänster sida från Gamla Uppsala räknat gästgivargård.
Vid sidan av dessa gästgiveriskjutsar fanns också ett kronoskjutsväsende för försvarsändamål. I länsmanshandlingarna från 1890-talet kan man t.ex. läsa hur bönderna i Storvreta och andra byar av länsmannen uppbudades till Läby gästgivargård (norr om Björklinge). De skulle skjutsa ammunition och försvarsmateriel för Hälsinge regementes räkning. De anmodades att själva hålla sig med mat under skjutsningen. Denna skjutsskyldighet upphörde när det militära indelningsverket drogs in och Hälsinge regemente år 1908 flyttade från Mohed vid Söderhamn till de nyuppförda regementsbyggnaderna i Gävle.
Hästar och apostlahästar
Det viktigaste transportmedlet genom tiderna, alla kategorier, har varit att gå. Benen, de s.k. apostlahästarna eller fortkomstledamöterna, användes förr även långa sträckor om man inte hade tillgång till häst. Från säker källa har sagts att fyra mil inte ansågs onormalt ens vid senaste sekelskiftet (1800 - 1900 reds anm). Storvretaborna hade alltså -utan tillgång till häst- att gå t.ex. in till Uppsala före järnvägens tillkomst, på samma sätt som Vattholma- och Skyttorpsborna. Till kyrkan i Ärentuna 8 km gick man ända in i sen tid.
Hur fort man gick? Man får en uppfattning om detta när man läser den första stadgan om postväsendet 1636. En postdräng skulle gå från sin postbonde till nästa, två eller tre mil, med en fart av en mil (gammal mil = 18000 alnar — 10.689 meter) på två timmar. Dröjsmål straffades med avsättning eller fängelse.
För den som hade häst eller kunde låna eller hyra en sådan gick det ju lättare. Innan körbar väg fanns klövjade man sin last på hästryggen.
Man får en uppfattning om hästens betydelse när man talar med genuina Storvretabor. Det gäller förstås särskilt jordbruket, men även möbelindustrin och andra hade stort behov för transport till och från järnvägsstationen. Hästen var en förutsättning för att utnyttja de transportmöjligheter som järnvägen gav.
Fig 91. Hilarius Grandin (i mitten) med sina fyra hästar Prinsen, Bläsan, Pålle och Pontus. Slutet av 20-talet.
Bönderna fraktade tydligen också ofta sina produkter och annat material till och från Uppsala per hästfordon även efter järnvägens tillkomst. Att hästar användes i jordbruks-driften var en självklarhet. Men hästen betydde någonting mer för Storvreta. Den varma, ja kärleksfulla klang som hörs när man talar om hästarna från denna tid visar att hästen var en slags personlig tillgång i livet i Storvreta, en företeelse som hjälpte till att prägla samhällsandan.
Det berättas att när Hilarius Grandin for till Uppsala efter sina två nordsvenska hästar Ajax och Maja "då gick det undan". Denna epok illustreras med en senare bild av Hilarius (i mitten) och hans fyra hästar Prinsen, Bläsan, Pålle och Pontus, fig 91. En annan bild från orten visar fyra präktiga hästkrafter, fig 92.
Fig 92. Fyra präktiga hästkrafter i socknen.
Järnvägen
Klicka här om du vill läsa om järnvägen.
Buss och bil
Storvreta har sedan 1979 haft goda bussförbindelser med Uppsala genom Uppsalabuss. Även Upplands lokaltrafik utnyttjas. Busslederna inom samhället har dock inte anpassats till samhällets utbyggnad.
Fig 94. Storvretas första taxibil 1922, ägaren Johan Hedlund vid ratten.
Tidigare fanns också taxirörelser i Storvreta. Den första startades 1922. Johan Hedlund, Hasselvägen, började med T-Ford (fig 94 med Hedlund vid ratten) men bytte succesivt upp sig till Essex (fig 95 med dottern Henny, senare gift Olsson, stående vid bilen), Dodge, Oldsmobile. År 1930 övertogs denna taxirörelse av Molin vid nuvarande Texaco-macken. (Idag, 2024, är det Storvreta närbutik. reds anm.)
Fig 95. Johan Hedlunds taxibil Essex med dottern Henny.
Ett annat foto visar Johan Hedlund och dottern Henny, fig 96. Henny var under en lång följd av år föreståndare för telegrafstationen i Storvreta.
Fig 96. Taxiägaren Johan Hedlund och hans dotter Henny, gift Olsson, föreståndare för telestationen, Hasselvägen 9, under en lång följd av år.
Telegraf- och telefonstation
Om du vill läsa om telegraf och telefon klicka på den markerade texten.
Posten
Posten är den ojämförligt äldsta, ännu kvarvarande institutionen i Storvreta, 116 år gammal (1990). (Det finns inte längre ett postkontor i Storvreta. reds anm.)
Postväsendet i Sverige startade 1636. Redan från början inrättades postkontor i Uppsala. Postmästaren fick året därpå i uppdrag att anställa postbönder på sträckan upp till Gävle. På denna sträcka blev det sammanlagt sju postbönder med ett avstånd dem emellan på 1.5 - 2 mil. Posten från Stockholm norrut ända till övre Norrland ("Lulå och Törnå") gick via Uppsala och Gävle och startade "alle måndagar om aftonen klockan 6". Till en början skulle postdrängar gående frakta posten mellan postbönderna, men redan efter tio år ersattes postgången med ridande bud. Det är inte troligt att Storvreta berördes av detta postväsende, bondebefolkningen hade knappast någon post att sända eller vänta. I mitten av 1800-talet infördes postskjutsar.
Vid sidan av detta allmänna statliga postverk fanns också den s.k. kronobrevbäringen. Bönderna hade i uppdrag att frakta post mellan myndigheter, en verksamhet som liknade de s.k. kronoskjutsarna som vi skrivit om ovan. Dessutom fanns en s.k. klockarepost mellan sockenförsamlingarna. Ärentunaprästen hade därmed tillgång till den postgång han behövde.
Stora Vreta poststation inrättades i järnvägsstationen den 15/12 1874. Detta skedde i överensstämmelse med ett generellt beslut att poststation skulle anordnas i anslutning till att järnvägsstation byggdes. Vid sidan av den fasta poststationen inrättades samtidigt en särskild postkupéexpedition på tågen.
Poststationen och järnvägsstationen hade samma föreståndare. 1883 hette han Gustaf Theodor Holmgren. Poststationens namn ändrades den 30/6 1909 till Storvreta. Poststationen klättrade upp ett steg på rangskaIan och blev postexpedition den 1/10 1962. Namnet Storvreta förlorade posten den 1 / 11 1967 i någon pågående rationaliseringsiver.
Fig 101. Villa Charlottenro, Vitsippsvägen 4, byggd 1904, rymde en tid i början av seklet posten sedan den flyttat från järnvägsstationen. Foto Lars Åberg.
Namnet blev då Uppsala 20. Posten återfick dock sitt rätta namn Storvreta i samband med att den klättrade upp ännu ett steg och blev postkontor med postmästare som chef. Detta skedde den 1/3 1983.
Posten i Storvreta har legat på flera olika ställen i samhället.
I anslutning till att bondbyn började utvecklas till ett större samhälle genom möbelfabrikationens tillkomst blev utrymmet i järnvägsstationen för trångt för både järnväg och post. Posten flyttade då till Ernlunds, Vitsippsvägen 4, se fig 101. Denna villa Charlottenro uppfördes 1904 men det är sannolikt att posten flyttade in där senare (1910 har nämnts, uppgiften har dock inte kunnat verifieras). Därefter inrättades poststationen i det lilla gårdshuset på Ärentunavägen 18, se fig 102.
I samband med att Oscar Pettersson startade sin lanthandel i villa Björkhem på Hasselvägen 1919 flyttade poststationen in där, fig 103. En allmänt känd och fortfarande omtalad föreståndare för posten där var Tierp-Erikssons dotter Hilma Teresia Eriksson. En känd postprofil under många år var också Alvar Jansson.
Fig 102. Storvreta centrum. Till det lilla gårdshuset i mitten av bilden flyttade posten från Vitsippsvägen. Foto Lars Åberg.
När Oscar Pettersson år 1936 byggde den nya affären Ärentunavägen 13 (senare kallad Folke Petterssons) följde posten med dit. Men när Petterssons själva behövde utrymmet hyrde postverket lokal i industribyggnaden i hörnet av Ärentunavägen och Fullerövägen och flyttade in där 1959. (Denna byggnad har senare intill 1990 tagits anspråk för Storvreta sportklubb och allmänt kallats SIK-huset), fig 104.
Posten flyttade till sin nuvarande plats i VivoKassens nyuppförda hus den 1/10 1973. Den 15/12 året därpå hade Storvretaposten kunnat fira sitt 100-års jubileum. Postlokalerna fick sin nuvarande moderna utformning efter ombyggnad 1984. Fig 105. Postpersonalen i Storvreta är känd för den vänliga atmosfär den lyckas skapa.
Lantbrevbärarlinjer från Storvreta startade 1956. Brevbäring inom Storvreta började 1962 med Gunborg Ferm.
Efter kontakt med PostNord har vi kunnat fastställa att postkontoret lades ner under 1999. Därefter hade COOP hand om kassaservicen.
Fig 103. Oscar Petterssons lanthandel, dit posten flyttade 1919 ungefär samtidigt som affären öppnades.
Fig 104. Det s.k. SIK-huset i hörnet av Fullerövägen och Ärentunavägen var tidigare en industribyggnad. Den tillkom genom ombyggnad av en av Bond-Anderssons ekonomibyggnader. Posten hade lokaler där sedan den lämnat Petterssons affärshus. Efter 1973 har idrottsklubben haft sitt kansli där. ABF har också sina lokaler i huset, som ska rivas och ge utrymme för del av nya Storvreta centrum, folkbibliotek och samlingssal. Foto Lars Åberg.
Fig 105. Nuvarande posten.(Dvs 1990, red anm.)
Fig 105 a. Drygt hälften av postpersonalen i Storvreta. Från vänster sittande: Roger Eriksson, postmästare, Ulla-Britt Tegelmo, Freddy Andersson, Sven Tegelmo. Stående: Fredrik Falkenström, Camilla Helmersson, Birgitta Kjörling, Kerstin Pettersson, Anders Lindqvist. Av kassapersonalen saknas på fotot Rigmor Wiskari och Gudrun Bäckström ny tillträdande postmästare.