Denna text är kopierad från Storvreta Ärentuna kultur- och hembygdsförenings årsbok 2012, sid. 20 - 21
Carl Jansson i Låta 1890 - 1979
av Af G. Lindström
Det kan ingen förstå, yppade Carl så småningom, hur jag fick arbeta för att komma upp. Då hade han - trots sin ålder - stått på diksbotten rensat en vägtrumma. Det fuktmjuka lerunderlaget hade tagit ett alltmer säkert sugande grepp om hans stövlar och honom själv. Förmodligen fick han veta av systern - inte utan viss skärpa i rösten - att han varit ute onödigt länge, omständigheterna var inte det som först efterfrågades.
Anna och Carl var de sista av syskonen som ogifta blev kvar hemmavid, på morfaderns hemman, det tar vi fasta på, som Anna upplyste om, ingen annan har så naturligt och direkt använt det bevarade äldre ordet för lagfart.
I tidigt 1850-tal hade gården eldhärjats, en följd av festlighet med gevärssalut; den gången fick ägaren fara runt i socknen och hämta upp hö, så boskapen skulle överleva. I 1860-talets nödår fick den nya kommunen Ärentuna ta upp lån, det s.k. råglånet, för att kunna anskaffa utsäde. Det lånet slutbetalades samtidigt som kontant penningunderstöd insamlades för att förmedlas till spannmålshjälp åt nödlidande bondebefolkning i Frankrike, offer för tysk-franska krigets härjningar 1870 - 71.
(Om du vill läsa mer om de svåra åren 1867 - 1869 kan du läsa Populär historia eller Wikipedia.)
Hos syskonen fanns äldre tids bunkar, formar och kannor av koppar fortfarande framme utan att användas. Ur skänkskåp kunde silverbägare tas fram, de med dalermynt i botten. Under hela sin aktiva tid behöll Carl traditioner, t. ex. fortsatte han att odla blandsäd (havre och korn tillsammans) oaktat att yngre, effektivare lantbrukare förordade sortrena grödor.
Gårdens magasinsbod - den skönt timrade - hade fortfarande som dörrar de portar som tillvaratagits vid rivningen av södra stigluckan. Den försvann när kyrkogården i Ärentuna utvidgades.
Boskap hörde självklart till en bondgård; med mejsel och klubba hade Carl huggit reliefer, där bilden i murningen utvisade ingång till ladugård resp. stall.
I aktiv tid hade Carl axlat kommunala och kyrkliga värv liksom i föreningslivet, kanske främst nykterhetsrörelsen. Och hans enda kännbara motgång därvidlag torde ha varit beslutet att plocka ned läktaren i Ärentuna kyrka, ett beslut som han inte kunde förhindra då ärendet överfördes från kyrkstämman till nyinrättade kyrkofullmäktige. En enastående insats för framtiden gjorde Carl tillsammans med J. D. Eriksson i Björklinge - riksantikvariens ombud i Norunda härad – då de inventerade fornminnen i socknen. Från 1928 föreligger en maskinskriven sammanställning med illustrerande foton i urval med handskrivna bildtexter och kolorerade kartor byvis, där högar, block och gravar numrerats och beskrivits. Själva kartritandet måste också ha varit tidskrävande, ty Carl hade laga skiftets kartor att utgå ifrån och dessa måste han förminska med hjälp av rutmönster och nyritning.
Sammanställningen finns inbunden med ryggtiteln: Ärentuna sockens fasta fornlämningar (klicka på länken så kan du läsa boken). Den ryms inom Ärentuna kyrkoarkiv, tillgängligt på Landsarkivet i Uppsala.
En bykarta blev kvar hos Carl, den över Nyby bys ägor. Och när den jordbruksfastigheten splittrats och lagts samman med andra enheter vart kartan inte heller efterfrågad. Men efter Carls död tyckte Anna att den borde omhänderhas av någon i bygden. Det fick bli Ärentuna församling och dess kyrkovärdar som tog emot kartan och lät rama in den.
Om du vill läsa mer om Låta och lite om de som bodde där kan du klicka här.