Nedanstående text är skriven av Karin Flink och Sandra Waxin.
Karin är dotter till Greta och Olle är Sandras morfar.
Livet i Fjuckby på 30-talet.
Greta Charlotta Waxin föddes 7 Juli 1927 i Ärentuna, Fjuckby. Hon föddes på gården i Fjuckby. Hon hade 4 systrar och en lillebror. Hennes pappa hette Engelbrekt var bonde och hennes mamma hette Helena. På gården bodde även Engelbrekts faster Klara och hennes son John. Engelbrekt kom till gården 1904 som fosterbarn till sin faster för att göra sin poliosjuka kusin John sällskap. (Om du vill läsa om John kan du klicka här.) Engelbrekt tog sedan över gården och gifte sig med pigan Helena som kom till Fjuckby från Hälsingland.
Bild1. Familjen framför stugan i Fjuckby. Helena och Engelbrekt med barnen. Från vänster Svea, Greta, Anna, Elsa och Ingrid. Lillebror Olle låg i magen. Faster Klara står på trappen.
Gretas dotter Karin Flink har skrivit ner allt som hennes mamma Greta har berättat om sin uppväxt.
Några av hennes första minnen är att hon hade en liten hatt med runt brätte som man kunde vika upp så det blev en kant på hatten. Där på brättet bar hon runt på de rosa råttungar som hon hittade på gården.
Ett annat minne var att hon plockade små, små bitar murbruk från väggarna som hon knaprade på. Hon sparade bitarna i en liten kryddburk. Hon tyckte det var så gott! Förmodligen var det någon mineralbrist hon led av som gjorde att hon åt murbruket.
Det var trångt i stugan som de bodde i. Familjen bodde bara i köket och i kammar'n. Övriga delen av huset bodde Faster Klara och kusinen John.
Greta och hennes systrar, Ingrid, Elsa, Anna och Svea fick turas om att sova i kökssoffan och på kammar'n. Fyra flickor sov skavfötters i kökssoffan och en flicka i taget fick sova i kammar'n. Lillebror Olle hade en egen säng hela tiden.
Bild 2. Syskonen Waxin. Från vänster Anna, Elsa, Greta, Ingrid. Främre från vänster Svea och Olle.
Uppe på "Fasters vinden" bodde “August Ekström med sju hattar”, sa Gretas mamma. Förmodligen sa hon så för att skrämma barnen så de inte skulle vara uppe på vinden och springa. Där uppe hängde man tvätt, förvarade frukt och andra saker.
Barnen var tvungna att spela kort med John för att underhålla honom. Greta tyckte det var så jobbigt och tråkigt att barnen fick lov att underhålla John. Hon kom att avsky allt vad kortspel hette.
John var den som först hade radio i Fjuckby. En Radiola. Det var i början av 30-talet. Man lyssnade på nyheter och gammaldansmusik. Det var tyst i radion långa stunder. På söndagarna var det gudstjänst. Grannarna brukade komma in och lyssna på radion också. En vägghängd telefon installerades på gården 1942. (Om du vill läsa mer om Johns öde kan du klicka här.)
I Nylunda fanns en lanthandel där man kunde köpa lite av varje. Dit åkte man ungefär en gång i veckan och handlade. Ibland kunde man byta varor mot ägg som man hade med sig. Oftast cyklade man dit eller tog sparken på vintern. Ibland tog man hästen, ifall man skulle handla lite extra mycket. Då spände man hästen framför fjädervagnen. En kall vinterdag körde Greta hästen till Nylunda för att handla, väl inne i affären sa “Valhammarsbonn” (Johansson) till henne att hon måste lägga över hästen, annars kunde de gå illa! Greta fick då gå ut och hämta filten som låg i släden och lägga över hästryggen. Man var livrädd för att hästen skulle få korsförlamning…
Man kunde också handla av fiskbilen. Den hade inte bara fisk, utan även andra varor. En gång fanns det tomater, som var så röda och fina. Till nästa gång hade Greta sparat en slant så hon kunde köpa en tomat, men blev så besviken när hon bet i den! Den var ju så mjuk och inte alls så söt och god som den såg ut. Tomaten räckte till fler som fick smaka på den mjuka tomaten.
När familjen köpte bananer fick systrarna dela på en banan och lillebror Olle fick en hel banan för sig själv. Systrarna var väldigt varsamma om deras lillebror.
Skolan
Skolan låg vid Ärentuna kyrka. Dit promenerade barnen från Fjuckby genom “fattigskogen” och förbi fattigstugan. (Se karta i slutet av artikeln.) En promenad på ett par kilometer. I årskurs 1-2 hette lärarinnan Anny Andersson. Hon var elak och straffade barnen genom att de fick lägga fingrarna under bänklocket varefter hon satte sig och hoppade! Barnen lärde sig att vika fingrarna och stoppa en bok i springan istället, och så skrek de som om deras fingrar satt i kläm.
Hon kunde även hålla ihop fingrarna på barnen och slå med linjalen.
En flicka som hon minns från skoltiden hade stora flätor som var fulla med löss. Lössen kröp ner på bänken och där klämde hon ihjäl dem med sin penna.
(Om du vill läsa mer om skolan kan du klicka här.)
Bild 3. Bild på Olle längst bak. De andra är ”Grannasungarna” Maja och Anna Eriksson och Sune Andersson.
På väg till skolan passerade barnen kyrkogården. En dag fanns en döskalle på kyrkogårdsmuren, och döskallen rörde på sig! Det var en av pojkarna som stoppat in en groda i skallen. Kyrkovaktmästaren höll på med ett grävarbete på kyrkogården och då hade barnen kommit åt kraniet och ville spela de andra barnen ett spratt.
Under årskurs 3-4 och 5-6 gick man i skolan fem dagar i veckan varav en av dagarna gick man i halvklass (en årskurs). Läraren under dessa skolår var magister Selander. En lärare som aldrig slog flickorna med däremot mer än gärna gav sig på pojkarna med örfilar och rapp över ändan.
Magister Selander “såg” aldrig Greta. Hon blev aldrig tilltalad eller förhörd på några läxor under dessa tre år. Men varför kunde hon aldrig förstå. Betyg kunde han ändå ge konstigt nog. Efter avslutad skolgång dvs 6 år, gick Greta en fortsättningskurs på 6 veckor.
På vintern fick barnen från Valhammar komma in till Waxins och värma sig, på vägen till skolan. Sen kunde de gå i sällskap till skolan.
Gården och grannarna
Gården hade haft en dräng som drabbades av TBC när han arbetade hos dem. Han var kusin till mamma Helena. Alla på gården blev då kontrollerade. De visade då sig att Svea hade körtlar på halsen som var TBC och Greta hade ”skroffler” på lungorna.
Greta och Svea fick då åka till Apelvikens kustsanatorium i Varberg. Där skulle flickorna vara i tre månader, men det blev fem! Deras hemresa blev uppskjuten flera gånger pga att det var många barn som blev sjuka och som fick åka hem före dem. De var där från 30 april till i början av oktober 1936.
I Apelviken badade de, promenerade, lekte med lektant och gick i skola. De fick väldigt god mat, så Greta lade på sig några kilo men inte Svea.
Varje månad vägdes de och tog blodprov, sänkan. Det var de alltid lite oroliga inför provtagningen. Flickorna bodde/ låg i en stor gymnastiksal med 25 barn.
I slutet av perioden blev Svea sängvätare. Troligtvis pga den uppskjutna hemresan. När hon kissade på sig fick hon smisk av barnsköterskan. Då blev det ju bara värre.... Greta fick svårt att sova, eftersom hon ville passa henne så hon skulle slippa smisk.
Bild 4. Helena och Engelbrekt med en kalv på gården.
Morbror Johan Asplund (Helenas bror) från Lindfallet i Hälsingland flyttade till Amerika på 20-talet, till Minnesota. Han arbetade bland annat som vaktmästare på Odd Fellow och förblev ungkarl livet ut. På slutet av sin levnad tillbringade han somrarna i Florida.
När Johan dog fick Waxins brev från en skåning i Amerika som berättade att han avlidit. De ordnade då fullmakt åt honom så han kunde ordna med begravning, gravsten och uppdelningen av arvet till syskonen i Sverige. Alla syskonen fick 12 000 kronor var.
Greta hade då gått ut Folkhögskolan på Väddö (-50 - -51) och hon följde mamma Helena till banken för att ta ut arvet.
När mamma Helena hade fått pengarna i sin hand sa hon:
- "Först ska vi stoppa i alla hålena, sen ska jag köpa tvättmaskin och bygga nytt brygghus!”
Bild 5. Morbror Johan Asplund. Fotot taget i New York, Brooklyn September 1922. Han bosatte sig senare i Sioux Falls i South Dakota.
Bild 6. Morbror Johan Asplunds Gravsten i Sioux Falls South Dakota, Woodlawn cemetery.
Mamma Helena hade magsår och hon låg på lasarettet ibland. "Thorsgumman" kom då och skulle hjälpa till i familjens hushåll. Hon var duktig och snäll, men det smakade ju inte som mammas mat…
En sak som Gretas pappa berättat för Greta var att under första världskriget, var det ransonering på bland annat potatis. Då åkte kontrollanter runt på gårdarna för att kontrollera att man inte hade mer potatis än vad som skulle räcka till familjen. Männen gick ner i jordkällaren och måttade och mätte potatisbingen, men vad de inte visste var att Morfar hade grävt en stor grop i jordgolvet under potatisbingen, så det fanns betydligt mer potatis än vad kontrollanterna hade mätt upp.
Bild 7. Engelbrekt på traktor med hölass.
På 30-talet kom en man vid namn Carl Janson från Låta till gården som inspekterade runstenar i bygden. Han tittade då i jordkällaren och såg att ena trappsteget ner i jordkällaren var en bit av en runsten.
Runstensbiten flyttades sedan till kyrkogården. Den ligger kvar där än idag. U1017 heter stenen. (Om du vill läsa mer om den runstenen kan du klicka här.)
Bild 8. Bild på runstenen U1017 som ligger på Ärentuna Krykogård framför kyrkan.
Vid jul var hela familjen samlad samt faster Klara och John, "Thorsgumman" och Moster Matilda. Det var alltid någon eller några som gick på julottan, ibland åkte de häst dit. Det var också alltid någon hemma och var ljusvakt. De levande ljusen skulle brinna i granen, så de som åkte förbi stugan till julottan kunde se ljusen som brann. Det var sällan som mamma Helena och pappa var på julottan. Det var ju i ladugårdsdags!
Det var också väldigt viktigt att djuren fick något extra gott att äta då!
I ”laggårn” fanns bland annat kossorna Rosa, Stjärna, Fröken, Gullros, Krona, Majros. Kalvarna fick egna namn, de döptes inte efter mamman.
En eller ett par grisar hade man alltid.
Hästar fanns förstås. Hästarna hette Frej, Bläsa, Bläsen och Pontus. Pontus blev inkallad under andra världskriget. Det tyckte alla i familjen var så jobbigt för Pontus var väldigt snäll och lugn, honom kunde barnen själva få köra med. Det räckte att lägga en pinne framför honom så stod han still.
Bild 9. Olle, Svea och Pappa Engelbrekt står med hästarna. Bilden är tagen slutet 30-talet/ början av 40-talet.
Det var lite dåligt med vatten i brunnen på gården, så familjen fick åka iväg med flakvagn och tunna för att hämta vatten. Det fick barnen göra ibland, med den snällaste och lugnaste hästen förstås. Greta minns att det svåraste var att styra in vagnen under vattenpumpen så att tunnan hamnade rätt under kranen, så man kunde fylla den.
Bild 10. Katterna Svarten och Vitsvarten vilar på sängen.
Vid jul skulle det alltid delas ut mat till de fattiga. I Fattigstugan bodde en gubbe som hette August och en gumma som hette Alma. De var inte gifta, så de bodde i varsitt rum i stugan. ”Kattmamma” var en fattig gumma som bodde mellan Fattigstugan och Ärentuna kyrka. Hon hade alltid många katter, varifrån hon fått sitt smeknamn.
”Sa’lmakarns” gumma, som hette Alma, bodde intill Fattigstugan i en fin liten stuga.
Posten fanns snett emot Fattigstugan, på höger sida. Dit gick man för att hämta sin post. Då passade man på att ta med posten till de ställen man passerade på vägen hem.
I början av 40-talet började postmästaren cykla runt med posten. Det blev säkert en 3 mil innan han hunnit runt till alla gårdar.
Kopparslagare fanns vid Fattigstugan. Dit fick barnen gå med kärl som skulle förtennas. På Solvallen bodde både skomakaren och trädgårdsmästaren. Till trädgårdsmästaren fick barnen gå för att köpa spenat, för det odlades inte på gården. Då vattnade trädgårdsmästaren spenaten först, sen vägde han den och tog betalt! Man köpte även Västeråsgurka och slanggurka där.
Bild 11. Tre glada ”grannfruar”, från vänster Helena som håller om barnbarnet Rolf, ”Grannas” frun Elvira Eriksson som bodde mitt emot Waxins står i mitten och Edla från Oppgårds med det prickiga förklädet.
Vid Grannas, på gården mitt emot i Fjuckby bodde förutom familjen Eriksson, Moster Matilda i en liten stuga. Under bordet i stugan stack en stor sten upp. Den var täckt med trasmattor. Stugan var som ett litet dockhus. Moster Matilda köpte sin mjölk från Oppgårds, så barnen gick dit och hämtade mjölken till henne.
Då skulle hon alltid vara snäll och bjuda dem på något. Alltid var det något gammalt de fick...Exempelvis härskna småkakor eller möglig sockerkaka. Av sockerkakan stoppade hon bitar i munnen på barnen för att de inte skulle smula. De fick lov att sitta kvar och äta upp, sen sa de ”Tack, snälla Moster Matilda”.
Bild 12. Olle med sin pappa Engelbrekt och Mamma Helena. Foto taget på 40-talet.
Barnen Waxin badade varje lördag, i en kopparbalja. De badade i samma vatten, yngsta barnet började. Sen var det alltid luskamning, så det var sällan barnen hade löss. Elsa var den som oftast fick, eftersom hon satt i bänken bredvid flickan med flätorna fulla med löss i skolan.
En tandborste fanns det i familjen. Den låg uppe på spiselkransen och den fick man använda om man hade ont i tänderna. En kväll hade Greta ont i en tand, så hon gick upp i mörkret för att hämta tandborsten och ha på lite tandkräm. Men det var ju svårt att se i mörkret, så hon råkade ha på rakkräm istället för tandkräm på borsten.
Överlag var det fattigt med kontanter på gården, men mat fanns det alltid. Barnen hade ofta med sig något till skolan att äta, och när det kom besök bjöds det alltid på något.
En sommar slog åskan ner i ladan, i gaveln som var vänd mot ”Smian”. Det här var innan ladan byggdes ut. Som tur var började det aldrig brinna!
När Greta slutat skolan arbetade hon lite som piga hos Lundins i Vaxmyra. Där fick hon göra allt möjligt. Sköta djur och ladugårds bestyr. Hjälpa till med slåtter. Då slog de för hand med lie runt åkrarna och band kärvar. Sen slog de resten av åkern med självbindare.
Greta och dottern Gunvor Lundin skulle köra ett fullt lass med kärvar över en bro, som var lite sned, vilket ledde till att lasset kom snett och tippade ner i diket. Vagnen satt kvar på hästarna, men de fick lova att lasta om allting.
Bild 13. Greta i sin ungdom.
Karta över Ärentuna. Familjen Waxin bodde mitt i Fjuckby vid 1:an på kartan. När barnen gick till skolan som låg vid kyrkan gick de genom fattigskogen som är markerat med rött. I korsningen, där den röda markeringen blir Orange låg fattigstugan, vid den blåa pricken.
Bild 14. Karta över skolvägen.