Kvinnohistoria från det Uppländska Fattigsverige: Fem kvinnoöden*
Berättat av Carin Netterdag och Gunilla Gregnert, nedtecknat av Inger Unestam
* Här kommer en hel släkt av kvinnor som från och till hamnade i Storvreta, som är och faktiskt måste ha varit ett centrum för kreativitet och för uppländsk kultur. Det har varit en intressant vandring från 1840-talet till år 2004, sex kvinnogenerationer: Sara Lisa, Augusta,Naemi/Svea, Carin, Gunilla och Maria.
Augusta Karlsson
Augusta Karlsson (f. Eriksson, den 21 oktober 1858) var född i Labacken, Faringe socken. Augustas föräldrar var Erik Persson, (1818 - 1889), född i Faringe (nästan på Napoleons tid), och Sara Lisa, (1822 - 1913), född i Upplands Tuna, Alunda.Föräldrarna gifte sig i Tuna kyrka 1843 och fick sex barn, varav Augusta var näst yngst.Då rådde fattigdom i Sverige. C. L. Almqvist skrev om den tiden i sin bok ”Den svenska fattigdomens betydelse”, som Augusta förmodligen inte läste men upplevde som vi upplever vår överflödstid, en inblandning av små lyckostunder i ”en eländig tid”.
Augusta växte upp i ett litet 1700-talstorp, Talltorp, som låg i Faringe där hon också gick i skolan. Efter skolåren arbetade Augusta som piga på olika ställen i socknen, t. ex. i Marma och i Klev. År 1881 var hon färdig att vidga vyerna och kom som piga till Ola by i Bladåker. Där träffade hon sin blivande make, Jan-Olof Karlsson, som var född och uppväxt på platsen, se bild 1.
Augustas mamma, Sara Lisa, berättade ofta för sina barn om sitt sagobröllop år 1843, då hon endast var 21 år gammal. Brudparet åkte med häst och vagn till kyrkan, med musikanter som spelade på klarinett. Brudparet fick använda kyrkans vackra brudpäll, se bild 2. Bruden fick motta en bibel som minne av dagen, ty hon var en ”ärbar” brud, vilket hon var noga med att framhålla för Augusta och sedan också till barnbarnen.
Efter alla pigtjänster, som omfattade olika typer av hushållsarbete, blev det mer allvar i livet när hon gifte sig med Jan-Olof Karlsson i torpet Vasängen, Alunda, år 1885. Augustas föräldrar ägde huset med jordbruksmark, som de unga nu övertog. Föräldrarna hade köpt Vasängen år 1875 för 1.900 kronor, nu värt miljoner. Augustas föräldrar fick vid ungdomarnas övertagande av gården flytta till en undantagsstuga. Stugan finns fortfarande kvar, se bild 3, foto från 2005.
Bild 1. Johanna Augusta Karlsson, f. Eriksson. På denna bild är hon ca 25 år gammal och fotograferad i mitten av 1880-talet.
Bild 2. Brudpällen i Tuna kyrka som användes av Sara Lisa vid hennes bröllop 1843.
Augusta fick i fästmansgåva en vävstol av Jan-Olof, som han snickrat och målat blå. Den finns fortfarande i släkten hos Augustas barnbarnsbarn. Jan-Olof arbetade med jordbruket tillsammans med sin svärfar. Han var även en duktig snickare. Han gjorde likkistor och byggde bl. a. tröskverk. Jan-Olof och Augusta fick tillsammans sex barn, Ester född 1887, Jim född 1889, Naemi född 1892, Einar född 1895 och Agnes, född 1898 i Vasängen samt Svea, född i Knaby 1903. Augustas far, Erik Persson, dog redan 4 år efter hennes och Jan-Olof giftermål, 1889, medan modern Sara Lisa levde ända till 1913.
Bild 3. Undantagsstugan vid torpet Vasängen i Alunda, foto från 2003.
Bild 4. Knaby Morkala, där Augusta med familj bodde från år 1900 till 1917. På verandan ser vi Augustas hemvävda gardiner. På bilden, som är från 1918/19, ser vi familjen Bohman, Augustas dotter Ester, gift med Adolf Bohman. Det lilla barnet är Eivor, dotter i familjen. Längst till vänster står Agnes, syster till Ester.
År 1900 flyttade familjen med sina fem barn och svärmor till Knaby i Morkala (se bild 4). Där bedrev de ett jordbruk och Jan-Olof fick också, den 19 januari 1909, ett entreprenadkontrakt med Upsala läns landskansli för att sköta Knaby skjutsstation under 3 år (1909 - 1912) (se avsnitt ur den handskrivna texten i kontraktet, bild 5, följt av hela kontraktet i tryck).
Bild 5. Avsnitt ur det handskrivna entreprenadkontraktet från 1909.
Entreprenadkontrakt.
Sedan det af J. O. Karlsson i Knaby
afgifna anbud å skjutsningens öfvertagande på entreprenad vid Knaby skjutsstation under tre år, räknadt från den 1 januari 1909, blifvit i vederbörlig ordning pröfvadt och antaget, varder med bemälte Karlsson följande kontrakt afslutadt.
§ 1.
Entreprenören åtager sig att bestrida skjutsningen vid Knaby skjutsstation under tiden från och med den 1 januari 1909 till den 1 januari 1912 emot rättighet att af de resande uppbära i skjutslega En krona sjuttio öre nymilen för hvarje häst samt dessutom ett årligt entreprenad-bidrag af Etthundrafemtio kronor, Hvilket senare belopp konungens Befallningshafvande låter utanordna med hälften efter hvarje halfårs utgång.
§ 2.
Till de resands obehindrade fortkomst skall entreprenören inom en timme efter anfordran tillhandahålla en god, väl skodd och felfri häst. Sedan denna häst under dygnet, räknadt från klockan sex efter middagen, utgått, hvilket styrkes med dagboken, åligger det entreprenören att emot den bestämda skjutslegan, som aldrig i något fall får öfverskridas, inom två timmar tillhandahålla så många hästar, som för resandes behof erfordras; skolande entreprenören till de resandes fortkomst, hvilka aflämnat förbudsedel, använda de hästar med hvilkas fram-skaffande längsta dröjsmål är medgifvet.
§ 3.
Entreprenören skall vara försedd med ett paråkdon med två säten och ett enbetsåkdon med ett säte, på hjul, med fjedrar, antingen under vagnskorgen eller under sätena, stoppade dynor samt fotsackar af läder eller vattentätt tyg, ett par- och ett enhetsåkdon på hjul, af enklare beskaffenhet, en tvåspänd och en enspänd släde med stoppad dyna samt fotsack eller fäll, en tvåspänd och en enspänd släde af enklare beskaffenhet, en ridsadel med betsel samt starka och felfria selar med tillbehör till hvarje åkdon, äfvensom en sele utan att den skjutsande lämnar åkdon; ägande entreprenören att för såväl åkdon som selar och sadel med betsel undfå ersättning af den resande i enlighet med den i Kungl. Majtzs nådiga Cirkulär den 21 mars 1879 intagna taxa.
§ 4
Entreprenören åligger jämväl att hålla för skjutsningen erforderligt antal nyktra, fullt pålitlige samt välfräjdade och snyggt klädda skjutsare.
§ 5.
Hvad Kungl. Majtzs nådiga stadga ang. skjutsväsendet den 31 Maj 1878 samt gällande lag och författningar för öfrigt innehålla rörande gästgifvares, stationsföreståndares och skjutsandes skyldigheter, skall entreprenören i tillämpliga delar iakttaga samt f. ö. ställa sig vederbörandes i ett eller annat afseende gifna påbud till noggrann efterrättelse.
§ 6.
Öfverträdelse af hvad entreprenören åligger att enligt detta kontrakt eller gällande skjutsstadga iakttaga, straffes enligt lag.
§ 7.
Af detta kontrakt, för hvars behöriga fullgörande entreprenören ställt godkänd borgen, äro tre lika lydande exemplar upprättade, af hvilka det ena tilllika med nyssnämnda borgen stannar å kronofogdekontoret, det andra tillställes entreprenören och det tredje insändes till Konungens Befallningshafvande, Uppsala i Olands fögderis kronofogdekontor den 10 Dec. 1908.
J Lindgren
Med förestående kontrakt förklarar jag mig nöjd och förbinder mig att det samma till alla delar fullgöra
Knaby ovan 26 December 1908
J. O. Karlsson
På en gång närvarande vittnen:
Joh. Olsson J. Carlsson
Fjärdingsman Åby
Östervåla
För Entreprenören O. Karlsson
går undertecknade i full borgen för förestående kontrakt, en för begge och begge för en betygar Knaby/Morkala den 26 December 1908.
Joh. Lindgren P. G. Gustavsson
Lantbrukare Lantbrukare
På en gång närvarande vittnen:
Joh. Olsson J. Carlsson
Fjärdingsman Åby
Östervåla
När Augusta var 43 år, 1902, hände något oväntat. Hon blev gravid för sjätte gången ”gamla människan”. Det blev ett elände för henne. Hon kallade samman sina barn och berättade om hur deprimerad hon var. Hon var orolig över att vänta barn vid denna höga ålder. Hon grät varje dag och såg allt i svart. Även gräset tycktes henne svart.
Men ångest och lycka är ofta grannar och värre än så blev det inte. Vanmakten vändes snart i glädje sen Svea fötts i augusti 1903. Svea blev nämligen en lyckostjärna, ett mycket harmoniskt barn, duktig att sjunga och lika konstnärlig och kreativ som sin mamma. Mor och dotter måste ha funnit varandra alltmer och Augusta hade återfunnit sitt forna jag. För ser ni, nästan varje lördag efter städningen målade Augusta nu med krita nya figurer på spiskåpan, ett tecken på hennes välbefinnande.
När Augustas gamla mor, Sara Lisa, levt 15 år med familjen i Knaby, avled hon den varma sommaren 1913 och fick stå lik i vedboden. Barnen måste hjälpa till och ställa vatten under likkistan. Det skulle, menade man, kyla ner kroppen och motverka liklukt, en kreativ metod som kanske samtidigt ger en känsla av desperation, men en metod som ingen veterligen numera hört talas om.
Under 17 år i Knaby hade familjen det mycket slitsamt, med jordbruk, alla barnen och med skjutsstationen. Men som vanligt skulle ödet vända. Familjen Karlsson flyttade år 1917 med de tre yngsta barnen, Einar, Naemi och Svea, till Gustafsberg i Gamla Uppsala, där familjen köpt ett gammalt hus från 1700-talet. Huset finns kvar, men är nu ombyggt. Huset hade ladugård och stall och de tog från Knaby med sig sin ardennerhäst, kallad Stjärna. Denne ”assistent” använde Jan-Olof bl. a. till att köra skörden av potatis och säd in till Uppsala för försäljning. En symbolisk stjärna sågs åter gå upp över familjen. Jan-Olof och hans häst försörjde familjen på sitt arbete med hästkörslor till stan och Augusta fick extra inkomster på sin vävning.
Där i Gustafsberg köpte Augusta lin, spann och var en mycket duktig linväverska. Hon fick till och med pris av Uppsala läns Hushållningssällskap för sin skicklighet med spinning och vävning. Augusta vävde tyger i lin, bomull och ylle. Hon fick bl. a., omkring 1925, en beställning på en linneduk från ärkebiskop Natan Söderblom i Uppsala. Hon framställde en åttaskafts drällduk på 5 meter. Vid en nutida kontakt med ärkebiskopsgården kunde dock duken ej återfinnas i dess linneförråd. Möjligen tillhörde duken familjen Söderblom privat.
De tre kvarvarande barnen fick alla så småningom egna familjer. Den yngsta, Svea, född 1903, gifte sig 1925 med Ruben Karlsson från Vattholma, se bild 6; (inget namnbyte erfordrades). Föräldrarna, Augusta och Jan-Olof, fick sammanlagt 14 år tillsammans på gården Gustafsberg, där de nu hade det mycket mindre arbetsamt än tidigare. I början av år 1931 kom dock ett avgörande bakslag för familjen. Jan-Olof dog i en hjärtinfarkt och deras hem måste avyttras. Allt lösöre blev sålt på auktion. Denna gav inte mycket kontanter, inte heller för huset; det var ju lågkonjunkturens trettital i stora delar av världen.
Bild 6. Sveas och Rubens bröllop år 1925.
Augusta flyttar till Storvreta
Det blev nu ett problem för Augusta att hitta en fast bostadsort. Hennes dotter Svea hade med familj slagit sig ner i Storvreta år 1928 och Sveas make arbetade hos bryggare Karl Andersson, Storvretabryggeriet. ( Helmer Wallner; ”Storvreta som industriort, Storvretabygden 1990, Forntid - Nutid, sid.108, bilderna 75 - 76. )
Svea blev skolstäderska på Röda skolan och där fanns en tjänstebostad.( Se artikeln ”Skolstäderskan i Röda skolan - Hanna Jerresand”, sidan 101 - 111. Klicka här om du vill läsa den artikeln.) Den stod tom eftersom Svea och Ruben just hyrt ett eget hus på Jan Eriks väg inte lång därifrån, se bild 7. Tjänstebostaden bestod av ett litet kök och var helt omodern. Där skulle Augusta få bo så länge Svea hade tjänst som skolstäderska, men inte längre.
Bild 7. Ruben och Svea med sonen Lennart på Jan Eriks väg i Storvreta 1931/32. T.v. ses fronten på en av bryggarbilarna från Storvretabryggeriet.
Carin Netterdag, Augustas barnbarn, som är källan till all information om Augusta, minns när hon och hennes två kusiner, Mary och Dagmar, cyklade till mormor/farmor Augusta i Röda skolan i Storvreta. Flickorna måste ha varit omkring 12 till 13 år när de fick stanna några dagar och bo på den stora spännande vinden utanför Augustas lilla rum på samma vindsplan. När de nojsade och skrattade sade Augusta bara:
"Jag ligger med mitt döva öra uppåt så jag inget hör”. Augustas humor och vänlighet lyste som en stjärna över flickorna på vinden.
Carins älsklingsmoster, Svea, bjöd flickorna på mat varje dag och de fick därför några oförglömliga dagar i Storvreta hos mormor/farmor - faster/moster, just i den åldern då man skapar ljusa minnen för framtida bruk, dvs. när man med flickors nostalgi vill berätta för egna barn om sin stjärnbeströdda barndom.
Svea Karlsson slutade som skolstäderska 1934 och flyttade med maken Ruben till Gamla Uppsala, och då måste Augusta givetvis också ge sig av från sitt vindsrum. Augusta tillhörde baptistförsamlingen i Storvreta och fick därför en möjlighet att i stället hyra en liten lägenhet
i kyrkobyggnaden (se bild 8).
Bild 8. Augusta på besök hos sin dotter Svea på fan Eriks väg i Storvreta omkring 1930.
Den sista ”Mors Dag” som Augusta fick uppleva, med alla sina barn, ägde rum hos sonen Jim, som bodde i det gamla hemmet Vasängen i Alunda, där Augusta bott som nygift. Där, på besök i Vasängen, blev nu gamla Augusta sjuk och fick lunginflammation. Inom några dagar dog hon, det var den 9 juni 1935, en märklig, cyklisk och nästan symbolisk hemkomst.
Frikyrklig begravning hölls i Salemkyrkan i Storvreta och därefter gravsättning på Gamla Uppsala kyrkogård. Alla gäster inbjöds på middag till Storvreta pensionat (Ohlanders pensionat, Helmer Wallner; se artikeln ”Storvreta och staten"; sid. 198, Storvretabygden 1990, Forntid - Nutid, sid. 1 17-119, bild 86.), som revs några år efter legenden Augusta, som föddes för nära 150 år sedan.
När jag som nedtecknare får höra om denna fantastiskt duktiga kvinna, Augusta Karlsson, hur hon klarade av alla barn, allt arbete och alla svårigheter, undrar jag hur hon även hann väva dukar, gardiner, lakan, handdukar, näsdukar, mattor m.m. Hon var verkligen en tusen-
konstnär, men tjänade inte särskilt mycket pengar på allt sitt arbete. Många av hennes konstnärliga produktioner måste ha givit henne mycken glädje och stimulans, ja till och med meningen med hela sitt liv. (jämför med Wilhelm Mobergs ”Invandrarna”.)
Svea Karlsson - Augustas yngsta dotter
Svea Karlsson var familjen Karlssons yngsta dotter och föddes i Knaby 1903. Svea var Augustas och Jan-Olofs sjätte barn.
Arbetet som skolstäderska på 1930-talet var slitsamt och tungt. Skolsalarna i Röda skolan skulle vara uppvärmda och städade innan barnen började undervisningen på morgonen. Svea fick bära all ved från källaren upp till skolsalarna och göra eld i kaminerna. Hon hjälpte dessutom sin mamma Augusta med att bära upp hennes ved och vatten. Hon bodde i sitt omoderna spisrum på vinden och behövde även hjälp med sin städning.
Bild 9. Drällduk (halvlinne), med varp au bomull och inslag av lin. Linet är spunnet av Augusta Karlson och duken vävd av hennes döttrar Naemi och Svea. Duken ägs i dag av Augustas barnbarn Carin Netterdag.
Svea tillhörde baptistförsamlingen i Storvreta och det gjorde också hennes mamma Augusta. När Svea och Augusta sjöng i baptistkyrkan hördes deras vackra sångröster i hela kyrkan. Svea hade ärvt sin mammas begåvning både att sjunga och väva vackra alster, se bild 9. Denna duk har Augusta spunnit linet till och Svea och hennes syster Naemi vävt den tillsammans.
Sveas äldste son Lennart Heljefors, född 1927, har berättat för mig om sin mamma. Svea hade som ung en dröm att få utbilda sig och arbeta inom sjukvård. Då fanns inte ekonomiska förutsättningar för detta. Sveas stora intresse hela livet blev nu att väva och sjunga, i vilket hon var mycket skicklig.
Naemi Lantz - Augustas andra dotter
Naemi Lantz var tredje barnet i familjen Karlsson. Naemi föddes den 29 juli 1892 i Vasängen, Kilby, Alunda och avled 1990, 98 år gammal.
Naemi Karlsson började skolan 1899 i Alunda folkskola. Flickor hade på den tiden långa kjolar samt schalar som de knöt runt huvudet och lät snibbarna hänga ned på ryggen.
Efter ett år i Alunda skola, dvs. sommaren 1900, flyttade familjen Augusta och Jan-Olof Karlsson med sina fem barn till Morkala. Där fick Naemi en lika snäll lärarinna som hon haft i första klass i Alunda. När hon sedan började i tredje klass råkade hon ut för en elak lärare, som slog och misshandlade barnen. Ett av barnen fick ett öra nästan avslitet av denne lärare. Han missbrukade sprit och han var på sitt sämsta humör på måndagarna. Naemis far Jan-Olof gick till skolrådet, som han även tillhörde och berättade om missförhållandena. Det blev betydligt bättre efter detta och Naemi blev nöjdare med tillvaron. Naemi fick senare en mycket bra lärare i Gustav Hedeström, se bild 10 och 11. Liknande missförhållanden var nog vanligare i början av 1900-talet, nu hade det stått i tidningen och anmälts för polisen; det går framåt.
Bild 10. Naemi, sittande som fjärde flicka från vänster i andra raden och här tillsammans med läraren Gustav Hedström.
Bild 11. Porträtt av Gustav Hedström målat av Carl Larsson 1918. Gustav lämnade Morkala och tjänstgjorde i Sundborn i Dalarna som lärare och organist. Porträttet ingår i samlingen ”Carl Larsson porträtt” i Sundborns församlingsgård: Carl Larsson har tecknat ned:”Så kommer klockarn, skolmästarn. En alldeles underbart präktig man!”
Efter fem år måste Naemi tyvärr sluta skolan för att hon behövdes som hjälp i hemmet. Naemi var mycket bekymrad över att behöva sluta i förtid, hon ville så gärna ha gått det sjätte året och slutföra hela sin viktiga skolgång.
Vid 17 års ålder tog hon tjänst hos en lantbrukare och skötte allt förekommande hushålls-arbete, hon fick även på egen hand ta hand om utomhussysslor och all skötsel av djuren som fanns på gården. Naemi var städslad på ett 1-års kontrakt och det var mycket viktigt att inte bryta detta kontrakt. Efter avslut av sin första anställning tog hon arbete hos flera lantbrukare i en följd. Hon lärde sig mycket om hur man skulle sköta ett bondehem med ladugårdsarbete och djur.
Naemis föräldrar flyttade från Morkala till Gamla Uppsala 1917 och Naemi, då 25 år gammal, följde med. Föräldrarna hade köpt ett litet hemman, Gustafsberg, några hundra meter från Gamla Uppsala kyrka och kungshögarna. Det var ett 1700-talshus med tillhörande stall och ladugård.
Naemi tog arbete på Odinsborg, vid Gamla Uppsala högar och där stannade hon till 1918. Under det året förberedde hon sig för sitt giftermål. Naemi hade innan de flyttade från Morkala nämligen träffat sin blivande man Rudolf Lantz (1894 - 1953), torparson från Gimo-Österbybruk. Hon kunde nu spara nästan hela sin lön, eftersom hon fick bo hemma hos sina föräldrar.
Arbetet på Odinsborg bestod mest av städning och handtvätt av handdukar, som rengjordes i hemkokt såpa och sedan kokades i lut.
Även viss servering ingick. Lönen var mycket dålig men som kompensation ingick mat och kaffe. Naemi berättade för sin dotter Carin om hur det var att arbeta på Odinsborg och minns särskilt vad källarmästare Levén sade till flickorna om det var traktens pojkar som kom på kvällen för att dricka kaffe med bullar. Då sade han: ”Ta gamla bullar, det är bara bypojkarna”.
Naemi gifte sig den 13 juli 1918 i Uppsala Rådhus med sin fästman och de bosatte sig i Knypplan i Vendels socken, se bild 12. De flyttade in i ett nybyggt hus i 2 våningar, uppfört för fyra familjer. Våningarna bestod av ett rum och kök med vedspis i köket och kakelugn i kammaren. Till bostaden hörde också en ladugård där de kunde ha sina tre kor.
Bild 12. Naemi och Rudolf gifte sig den 13 juli 1918 i Uppsala Rådhus.
Rudolf arbetade som kolare, lastare och skogsarbetare åt Gimo-Österbybruk AB. Naemi skötte allt hushållsarbete och lantbruket med trädgårdsskötsel och odling av grönsaker samt mjölkning av korna. Hon gjorde eget smör som hon sålde varje vecka. Naemi var i sin krafts dagar också mycket duktig att väva och att sy kläder. Carin minns när hennes mamma vävde halmmattor i dukmönster. (Dräll, vinröd varp och varannat inslag av vinrött garn. Sedan kantades de med vinrött tyg.) Dessa användes som sommarmattor i finrummet. Det hade hon lärt sig av sin mor Augusta och dessa sysslor gav dem lite extra inkomst utöver den magra lönen som Rudolf bidrog med.
På 1940-talet köpte Naemi defekta ekerskydd från Monarks cykelfabrik i Tobo. Banden var gjorda av pärlgarn de repades upp och Naemi vävde av banden färggranna draperier och kuddfodral, vilket inspirerade bygdens kvinnor att göra sammalunda till husbehov, se bild 13.
Bild 13. Ett draperi som Naemi vävt av pärlgarn från ekerskyddsnät från Monarks cykel-fabrik i Tobo. Draperiet är vävt under 1940-talet.
Naemi och Rudolf fick två barn: Carin, född 1921 och Ingvar, född 1925. De hade en bra barndom, säger Carin, pappa Rudolf var mycket intresserad av djur och natur, han tog dem ut i naturen och lärde sina barn om djur och växter, han undervisade även sina barnbarn senare. En vinterkväll i februari 1958 vände allt. Då brann deras ladugård ner; det blev något elektriskt fel, de lyckades ej få ut sina kor så dessa dog allesamman. Rudolf blev mycket dålig av händelsen och skadad, men stannade hemma endast en dag från sitt arbete. Nästa dag hände därför en svår olycka. Rudolf ramlade av timmerbilen och fick en ryggmärgsskada och blev totalförlamad. Han låg på Tunåsens sjukhus i Uppsala från 12 februari till 12 november 1958 och dog endast 64 år gammal.
Naemi fick bo hos sin dotter Carin under makens sjukdomstid och efter Rudolfs död flyttade Naemi till en HSB-lägenhet med ett rum och kök på Fålhagsgatan 6 i Uppsala.
Efter påtryckningar från Carins make fick Naemi en livränta efter Rudolf från Gimo-Österbybruk AB. Naemi fick dessutom 400 kronor i begravningshjälp, änkepension och folkpension. Dessutom fick hon också ut pengar från deras brandförsäkring.
Bild 14. Naemis dotter Carin - Augustas barnbarn - bär här boan som Naemi köpte i Uppsala 1958.
Minnen som Carin särskilt har från sin mamma var att hon sålt trasmattor till Hemslöjden i Uppsala, mattor hon vävt själv. Det var i slutet av 1940-talet och hon fick 5 eller 6 kronor per meter för sina alster. Jag vet att julgranarna vid den tiden, med priskontroll, kostade 1:25 per meter. Priserna var andra än nu. När Naemi flyttade till Uppsala 1958 hade hon köpt en kappa på J. W. Larssons (Kapp-Lasses) för 175 kronor. Carin minns hur dåligt bemött Naemi blev av expediten i affären, det skulle nog inte så ofta skett nu om man ville behålla sina kunder; se, ännu ett framsteg i den svenska kulturen. I en pälsaffär, Zamore på Vaksalagatan i Uppsala, köpte Naemi en länge efterlängtad boa av skunkskinn för så där 75 till 100 kronor. Denna boa har Carin fortfarande kvar (se bild 14) och värdet har väl ökat 10 eller 20 gånger om, om inte veganerna får nys om saken.
Naemi fick en stroke år 1986 och hon bodde sedan på ett äldreboende på Johannelundsgården under åren 1976 till 1986. Åren 1986 - 1990 låg hon på Kronparkens sjukhus på Ulleråkersområdet där hon trivdes mycket bra, intygar Carin. Ingen ekonomisk kamp längre.
Naemi hade fortfarande vid den tiden ett gott minne och kunde utantill Zackarias Topelius dikt Musti, ur ”Läsning för barn”, som hon lärt sig i skolan. Här följer några av de 39 verserna:
Såg du vid stora skogens bryn
ett litet hus ej långt från byn?
Två goda syskon bodde där
med deras moder kär.
Den goda modern! Nöjd och from,
hon sade i sin fattigdom:
- Fast här vi mist vår vän och far,
vi Gud ännu ha kvar.
Och en kamrat så fanns här än,
med hungrig mage, också den,
och vita tänder i sin mund,
det var en pudelhund
Den gamle svarte Musti var
ett arv från forna bättre dar.
Han var en främling, sade mor;
Han var en född spanjor.
Naemi dog år 1990 på Kronparkens sjukhus, men ända fram till sin död var hon hela tiden klar i huvudet. Hon var då 98 år och Carin och hon kunde tala med varandra även de sista dagarna. Det sista hon sade till sina barn var: ”Tack skall ni ha”. Tacksamheten värmde i sorgen över att ha förlorat en mor så full av omsorger och med ett så glatt sinne.
Naemis enda dotter Carin hade således hela livet mycket god kontakt med sin mamma och hon berättade allt detta för mig. Naemi skrev dagbok en stor del av sitt liv fram till 1986, hon skrev också många brev till släkt och vänner. Jag skulle vilja läsa och förstå just henne, om än bara en enda människa bland miljarder.
Carin Netterdag - barnbarn till Augusta Karlsson
Carin föddes den 4 januari 1921 och växte upp i Knypplan i Vendels socken i norra Uppland. (Samma Vendel som för 1400 år sen dominerade stora delar av mellansvensk kultur.)
Hennes föräldrar var Naemi (född Karlsson) och Rudolf Lantz. Carin växte upp i ett arbetar-hem som bestod av ett rum och kök med vedspis i köket och kakelugn i kammaren. De bodde en trappa upp i ett tvåvåningshus för fyra familjer. Carin minns sin mamma som en kreativ och arbetsam kvinna. Hon var konstnärlig och en duktig sömmerska och väverska. Naemi sydde kläder till vuxna och barn och ritade själv sina mönster på tidningspapper.
Bild 15. B-skolan i Uddnäs, Vendel, med elever och lärarinnan Magda Lindskog, som ses sittande till höger iförd studentmässa. Carin sitter som andra flicka f.h. i nedre raden. Se likheten i utseende med modern Naemi från sitt skolkort på bild 10.
Familjen hade alltid gott om potatis som de odlade själva, de odlade också morötter, röd-betor, palsternackor, persilja och dill. Det var nog nödvändigt för en arbetarekonomi som skulle ge friska barn. Värre var det säkert i städerna om man inte hade kolonilott att täcka bristen på grönsaker.
Varje familj hade i ladugården plats för tre kor, så det var aldrig någon brist på mjölk, som de t. o. m. kunde sälja, även smör såldes en gång i veckan på lördagarna. Det var mycket strikt uppdelning av arbetsuppgifterna mellan hennes föräldrar. Mamma Naemi köpte en symaskin på avbetalning när hon gifte sig och den hade hon nytta av hela livet. Husqvarna tramp-maskinen finns fortfarande kvar hos Carins bror, Ingvar. Pappa Rudolfs arbetsuppgifter i hemmet var att hugga årsförbrukningen av ved som han själv hämtat i skogen hos sin arbetsgivare, utfordring av korna och bära upp ved till bostaden.
Bild 16. Uddnäs gamla skolhus från ett foto sommaren 2003.
Carin började 1928 i en B-skola i Uddnäs och gick där i 6 år, se bilderna 15-16. Hon gick också fortsättningsskola, i motsats till sin mamma. I sex veckor lärde hon sig bl. a. kommunalkunskap. Carin hade ej tillfälle att få konfirmeras eftersom föräldrarna bodde för långt från deras församlingskyrka. Under sin skoltid hade hon endast haft två lärarinnor, som båda var mycket hyggliga. De gav aldrig sina elever aga såsom mamman hade upplevt. Carin minns sin skoltid som innehållsrik.
Hon berättar också om hur det var när de vuxna skulle gå på begravningar. Svarta kläder var ett måste och folk var tvungna att alltid låna kläder av varandra. Hennes mors svarta klänning och kappa, och sorghatt med flor lånades alltid ut. Carins far hade en svart krimmelmössa och en mörkgrå rock med sammetskrage. Galoscher för både kvinnor och män var nödvändiga. Då dessa blev lite grå och nötta piffade man upp dem med ett lack som kallades ”kina-varnisch”.
Bild 17. Carin, stående t.v., under sin tid som hembiträde hos familjen Gertz, här tillsammans med sin arbetskamrat Benita, utanför villan i Kåbo i mars 1941.
Direkt efter skolans fortsättningsskola började Carin arbeta i Örbyhus syfabrik, som var Hjalmar Söderbergs syfabrik 1936. Där syddes herrkläder och arbetstiden var måndag till fredag, klockan 07.00-17.00, och lördagar klockan 07.00-13.00. Under tre månader tjänade Carin 12 kronor i veckan. Sedan arbetade hon på accord och fick 15 kronor i veckan. Hela sommaren cyklade hon från Knypplan till Örbyhus, det var 7 kilometer, så det blev bra motion, 14 kilometer varje dag. När det blev vinter och kallt hyrde Carin rum i Örbyhus. Det kostade 10 kronor i månaden på den tiden.
Fabriken var modern och det fanns elektriska symaskiner där. Det var bara kvinnor som arbetade med sömnad medan arbetsledarna var män. Har det rört på sig sen dess i könsfördelningen?
Carin trivdes bra och hade trevliga arbetskamrater. Men efter två år slutade hon på syfabriken, hon ville pröva på något nytt. Hon åkte till Uppsala 1938 och fick plats som hembiträde hos tandläkare Gertz på Thunbergsvägen 16. Lönen där var 35 kronor i månaden, men mat och hyra ingick. Efter ett år sade Carin upp sig. Då höjdes lönen till 45 kronor och Carin stannade ytterligare ett år. Arbetstiden var klockan 07.00-20.00, med några timmars ledighet varje onsdagseftermiddag och en söndag ledig per månad. Där stannade Carin i två år. Tandläkarfamiljen hade 6 barn och de var två flickor anställda att klara arbetet, se bild 17. Än idag har Carin kontakt med dessa barn och för några år sedan var Carin och hennes arbetskamrat intervjuade i Upsala Nya Tidning om hur det var att vara hembiträde i Uppsala på den tiden. En hembiträdes-förening bildades i Uppsala 1937. Carin var en av pionjärerna och var sekreterare i föreningen. En fana syddes till föreningen och användes vid 1:a Majtåget, där Carin bar fanan en gång. Fanan är nu bevarad och finns på Folkrörelsearkivet, uppletad av Carin bland fanor i Folkets Hus i Uppsala.
År 1940, när Carin slutat sin första hembiträdesplats, fick hon arbete hos en familj Edström i Almtuna, Uppsala. Familjen hade två barn och båda föräldrarna var yrkesarbetande så det blev en helt ny situation och nu mycket mera ansvar och arbete för Carin än tidigare. Carin slutade hos familjen Edström år 1942.
Carin hade då träffat sin blivande man K.-G. Netterdag. De hade träffats på gamla Folkets Hus, där de tillhörde socialdemokratiska ungdomsklubben. De förlovade sig i maj 1942 och de hade lyckats få hyra en lägenhet genom HSB, ett rum med pentry modernt, på S:t Göransgatan i Uppsala. De gifte sig den 10 juli 1943. Då hade Carin hunnit pröva på att arbeta i en fiskaffär vid Stora Torget och senare på Upplands Fisk vid Strandbodkilen, som var en filial till affären vid Stora Torget. Där blev hon föreståndare 1943 men måste sluta den första juli 1944 i samband med att hon väntade sitt första barn.
År 1945 hade de köpt en HSB-lägenhet med ett rum och kök på Fålhagsgatan 6, för 2.000 kronor, genom att ta sina sparade 1.000 kronor och ett lån på samma summa. De fick 1944 sitt första barn, dottern Ulla. Andra barnet, också det en dotter, Gunilla, föddes 1948. Lägenheten på Fålhagsgatan 6 hyrde de ut, den skulle Carins föräldrar köpa av dem när de skulle pensioneras. Carin med familj bodde kvar i lägenheten till 1953, då flyttade familjen till två rum och kök på Salabacksgatan. Där bodde de alla fyra till år 1969, då de flyttade till tre rum och kök, modernt, på Skomakaregatan 7 i Uppsala.
Nu var barnen redan stora och Carin kunde yrkesarbeta igen, den här gången med kontorsarbete på Nykterhetsnämnden, och sedan på pressbyråns A-kiosk. Hon prövade på politiskt arbete som nämndeman under tre till fyra perioder och även som vigselförrättare under åren 1968 - 78.
Bild 18. Carin Netterdag och dottern Gunilla Gregnert - Augustas barnbarnsbarn.
Gunilla Gregnert - barnbarnsbarn till Augusta Karlsson
Gunilla Gregnert, född Netterdag är yngsta dotter till K.-G. och Carin Netterdag. Gunillas mormorsmor var Augusta Karlsson, som bodde i Röda skolan i Storvreta under åren 1931-1934, samt under ett år i ett rum på Baptistkyrkan i Storvreta fram till sin död 1935, se bild 18.
Gunillas utbildning
Gunilla gick efter grundskolan under två år en gymnasieutbildning i fabriks- och klädsömnad på Bolandsskolan i Uppsala. Hon ville gärna ha utbildat sig vidare och gå en tillskärarkurs. Men för detta krävdes högre skolutbildning så det blev inte av. Gunilla insåg senare att det ändå var svårt att försörja sig som sömmerska. Hon har nu i stället arbetat med försäkringar i Uppsala i 35 år och sömnaden fick bli en hobby.
När Gunilla var barn var hon ofta hos sin mormor Naemi i Knypplan. Mormor lärde henne att sy, sticka och virka kläder till sina dockor. Gunillas morfar var hennes stora idol och förebild, han lärde henne mycket om djur och natur, speciellt om respekten för djur och att försöka förstå och lära sig mer. Då morfar Rudolf dog i en olycka när Gunilla var 10 år blev det en stor katastrof för henne och saknaden var stor efter morfar. Gunilla kände sig lurad på sin barndom, det var ju så mycket som hon hade kvar att lära sig från honom.
Det fanns inga böcker hos mormor och morfar och inget bibliotek i närheten, men de hade Allers Veckotidning och hon minns att det fanns klippdockor i tidningen som hon klippte ut och fick använda sin fantasi med. Att rita egna kläder till klippdockorna var roligt!
Gunillas pappa hade också lärt henne att snickra. Han hade bl. a. snickrat ett dockskåp och dockskåpsmöbler till henne och hennes syster Ulla i julklapp. Här kan man se hur den konstnärliga ådran hos Gunilla funnits med sedan hennes mormorsmor, via mormor och mamma till dottern Gunilla, även om männen hjälpt till en del också. ”Det är kvinnan bakom allt”, sjön Karl-Gerhard.
Gunilla flyttade 1985 med make och två barn, Björn 14 år och Maria 10 år, till huset på Salemsvägen 2 i Storvreta. Familjen hade varit splittrad under 10 år men bestämt sig för att börja om på nytt och sökte därför en ny gemensam bostad, gärna på landet. Önskemål fanns om ett hus med mycket utrymme och stor tomt, inte minst för barnens skull. Huset på Salemsvägen 2 dök upp av en slump och det blev kärlek vid första ögonkastet som har bestått sedan dess. De har alltid trivts bra i Storvreta.
Gunilla minns hur det var första tiden som ensamstående mamma i mitten av 1970-talet. Barnen var två och fem år gamla. Som ensamstående mamma fick Gunilla förmånen av kommunal dagisplats för barnen. Tidigare hade hon haft en privat dagmamma. På den tiden fanns det ingen ledighet för föräldrarna med sjukt barn. Var barnen sjuka kom det i stället en kommunalt anställd kvinna hem till barnen. Hon hade även med sig leksaker till barnen i en stor väska. Det var bara för Gunilla att åka till sitt arbete och hoppas på att allt skulle gå bra med barnen. Även på arbetsplatserna var det lite förståelse för barn och familj. Det var inget som arbetsgivaren tog någon speciell hänsyn till.
Först när de bosatt sig i Storvreta började familjen att tänka på vad som fanns av aktiviteter för barnen. Gunilla och maken hade sina arbeten kvar i Uppsala, sonen Björn fick gå kvar i sin tidigare skola, Brantingsskolan i Uppsala och dottern Maria började sin skolgång i Storvreta. Familjen hade hört att det fanns en mycket aktiv idrottsförening, speciellt om man var intresserad av skidåkning och fotboll. SIK-bladet har de fått sedan de flyttade till Storvreta och får fortfarande. Skidor inköptes till familjen när de flyttade till Storvreta, men de har tyvärr använts mycket sällan. Det blev andra intressen som tog överhand.
Pistolskytte är hela familjens stora intresse. Far och son utövar ofta pistolskyttet tillsammans på skjutbanan i Ekeby-Boda. Under en period var det mycket populärt att ha marsvin och Gunilla och Maria var t.o.m. medlemmar i en marsvinsförening. Familjen har ett stort djurintresse. Gunillas intresse för djur har hon från mormor och morfar, hon vistades ofta hos dem som barn.
Branden i Ärentunaskolan i juni 1986 gjorde att Maria, som var ny vid skolan, svetsades samman med sina nya skolkamrater. Eleverna fick vara med om att bygga upp verksamheten vid skolan och gav även skolan namnet Pluggparadiset genom en namntävling, som resulterade i att Marias klass vann med sitt namnförslag. Maria blev fadder och en förebild för sina yngre kamrater. Maria har arbetat en del på ungdomsgården i Storvreta sedan 1998.
Gunilla minns att det under några år i början av 1990-talet var mycket oroligt i samhället med stölder, förstörelse och droger. Vid den tiden gjorde kyrkan stora insatser för ungdomarna, speciellt prästen. Han betydde otroligt mycket för många vilsna själar. Glädjande för hela Ärentunabygden är att Hans Erik Jonsson (Vid installationen till kyrkoherde i Vattholma pastorat har han antagit namnet Hans Erik Graf.) nu har installerats som ny kyrkoherde i vår församling. Han har under sina ”bortaår” flitigt anlitats som vigselförrättare, samt vid barndop och begravningar.
Gunilla känner att hon bor i en kulturbygd med rik kulturhistoria. Hon har med stort intresse läst de tidigare utgivna hembygdsböckerna om Storvretabygden. Hon efterlyser dock flera skyltar vid alla historiska platser som finns medtagna i våra hembygdsböcker t. ex. där de gamla möbelfabrikerna låg. Gunilla tror det skulle skapa intresse bland ortsborna och om deras hembygd, om det funnes olika grupper som arbetar med det som intresserar dem mest. Kanske något för hembygdsföreningen att ta upp? Skolbarnen borde få vara med i skolan och arbeta med hembygdsfrågorna. Gunilla framhåller att när unga familjer flyttar till Storvreta är det mest huset som är det stora intresset. De tänker inte så mycket på vår hembygd just då. Hur skall kultur- och hembygdsföreningen i Storvreta få de unga familjerna att intressera sig för sin nya hembygd? Skolan borde vara mer involverad.
Bild 19. Medlemmar ur Celeres Nordica inför en medeltida tornerspel. Gunilla står i mitten av de tre på trappans första trappsteg.
Gunilla berättar för mig när hon en gång gjorde sin mamma riktigt glad. Mamma Carin fick en docksäng av sin pappa någon gång på 1920-talet. Carin kunde ha varit omkring 4 - 5 år gammal. Den sängen fick sedan Gunilla av sin mor när hon var liten och den har följt henne.
Vid ett tillfälle när Carin skulle fylla år och hon som vanlig sade att hon inte ville ha någon present fick Gunilla en idé; hon skulle ge tillbaka docksängen till sin mamma. Gunilla frågade Carin om ursprungsfärgen. Efter besked om färg målades sängen, madrass, lakan, örngott och lapptäcke syddes och en docka inköptes. Det blev många glädjetårar när Carin fick sin present. Arbetet med detta och andra syprojekt är alltid till en stor glädje och tillfredsställelse för Gunilla. Hon beskriver sin känsla som: ”att tid och rum försvinner när hon koncentrerar sig enbart på sitt konstnärskap”. Hon kan plötsligt komma på en modell eller färg till en klänning hon vill sy, när hon sitter på bussen på väg till sitt arbete.
Gunilla har som vuxen många speciella intressen; hon rider och har haft egen häst, idkar pistolskytte och deltar i tornerspel. Hon stickar, virkar och syr kläder och syr t. o. m. tavlor och gör vackra broderier på dessa. Från början av 1990-talet har det mest blivit sömnad och då i första hand dräkter som använts vid medeltida uppvisningar och arrangemang.
Bild 20. Riddare Eldens Härskare i full mundering. All textil sytt och broderat av Gunilla. Foto: Niklas Hellgren.
Gunilla tillhör föreningen Celeres Nordica som arbetar med medeltida tornerspel och har 40 medlemmar (se bild 19). Dottern Maria rider i dessa tornerspel och uppträder även som gycklare. Marias Tornerdräkter sys naturligtvis av Gunilla. Det är mycket som behövs vid t.ex. tornerspel allt från dekorationsfanor till kläder för människor och hästar. (Se bilderna 20-21.) Det blir både att sy på maskin och brodera för hand. Mycket av dekorationerna är vackra band som sys på för hand. Här kommer sömnaden från gamla Augusta och mormor Naemi fram igen. Gunillas intresse att spara gamla saker och även återanvända kläder upplever hon t. o. m. som en mani och belastning.
Bild 21. Här visar Gunilla prov på dräkter hon syr. Från vänster en Häroldsdräkt med kappa (mansdräkt), en kvinnodräkt, klänning och kappa, ur högre stånd samt en riddartunika med mantel. Foto: Gunilla Gregnert.
Sedan 5 år (obs! det gällde när Inger Unestam skrev detta 2004) tillbaka har familjen Gregnert hund och den går Gunilla långa promenader med i olika skogsområden, nyttigt för kropp och själ. Konsum, numera COOP, har Gunilla alltid varit trogen. I Storvreta centrum fanns tidigare Petterssons sybehörsaffär och där var Gunilla en ofta sedd kund.
Jag ville berätta om en utåt sett helt vanlig familj i trakten kring Storvreta, som har ovanligt intressanta hobbies och konstnärlig talang. En god vän sade till Gunilla: ” Om du provar och det inte går bra, så blir det inte värre än det var innan”. Det har varit ett rättesnöre för henne i alla svåra situationer.