Denna text är kopierad ur Storvretabygden 2004, sid 55 – 61.
En riktig träkarl
Intervju med Herbert Jerresand utförd och nedtecknad av Holger Fröjmark
Storvreta var under en lång tidsperiod välkänt för sin möbelindustri, vilket utförligt finns beskrivet i den första Storvretaboken*, sid. 95 - 106 under rubriken Trägudars land. (Om du vill läsa den artikeln kan du klicka här.) En av dem som i över 40 år arbetade i denna träindustri var Herbert Jerresand, nu drygt 90 år gammal. (OBS! Han var 90 år 2004.) Här följer en intervju med honom där han ger oss del av rika minnesbilder från olika perioder och händelser under sitt långa liv.
* Storvretabygden/Forntid - Nutid; om bygdens rötter och historiska utveckling - landskap och fornminnen, arkiv och hembygd berättar - 1990.
”Jag föddes 1913 på ett ställe som hette Herräng beläget i skogen mellan Salsta och Rasbokil. Vägen dit var mycket dålig, och pappa fick ibland gå före och trampa väg om vintern när de äldre syskonen skulle gå till skolan i Salsta, där jag också gått. Pappa arbetade i skogen för baron von Essen på Salsta, och det gällde bl. a. att hålla efter tjuvskyttar som ville åt de inplanterade hjortarna som då fanns där.
Vi flyttade så småningom till Björntorp på vägen mellan Salsta och Tensta. Där hade vi ett litet jordbruk och ett par tre kor, men pappa måste också göra dagsverken på Salsta som arrende för torpet. Mamma födde fjorton barn av vilka åtta pojkar och fyra flickor fick uppleva vuxen ålder, så vi var en stor familj. Tre bröder och en syster lever fortfarande.
Det var för det mesta mycket fattigt och vi hade bl. a. otur med någon ko som dog. Min äldre syster Hanna har berättat att mamma ibland stod och grät vid spisen för att hon inte hade mat åt oss. Men jag minns ändå aldrig att jag fick gå och lägga mig hungrig. Hon lyckades alltid ordna något. Vi hade höns, och då fick man gå till affären med några ägg, och för dem kunde man få med sig t. ex. lite salt sill hem.”
Som 16-åring kom Herbert till Storvreta och arbetade i flera år som dräng hos familjen Isaksson. (Gården övertogs sen av Vilhelm Johansson, gift med dotter Ruth, och nu bebos mangårdsbyggnaden av nästa generation, Maivor och Kurt Blixt.)
Arbetsstyrkan vid K.J. Pettersson och söners möbelfabrik. På bilden ser vi, förutom Herbert, som står som fjärde person från vänster,
även brodern Olle, som står bredvid Herbert och Erik som står som sjunde man från vänster.
Efter militärtjänstgöringen tog Herbert anställning i den nystartade AB K.J. Petterssons och Söner möbelfabrik.
Herbert började sitt arbete vid möbelfabriken 1934 och var då i 20-årsåldern. Han var den andre anställde arbetaren där. Sven Kjörling var den förste. Fabriken utvecklades snabbt med många arbetare. Sex bröder Jerresand, Einar, Erik, Gunnar, Herbert, Nils Harry och Olle samt systern Viola Fagrell plus de två svägerskorna Greta och Sonja arbetade där. På sätt och vis var också systern Hanna involverad, eftersom hon hade matservering för fabriksarbetarna. (Om du vill läsa om Hanna kan du klicka här.)
Det var verkligen enastående att en släkt varit så engagerad hos samma företag under så många år.
Herbert arbetade mest med hopsättningen av möblerna, brodern Gunnar skötte transporterna och Nils Harry basade för tapetserarverkstaden. Den i särklass största produkten var bäddsoffor. Man tillverkade en mindre modellsoffa, vilken man åkte till Stockholm med som demonstrationsobjekt. Resultatet var lyckat och sofforna såldes sen över hela landet bl. a. genom den stora möbelfirman Bodens. De beställde 200 soffor i taget.
Verksamheten gick bra under lång tid med vanligtvis 50 - 60 anställda och flera vid högsäsong. Den första fabriken vid järnvägen blev möbelaffär och ny fabrik byggdes vid Lyckebo samt senare den stora möbelaffären SOFFASÄNG i Svista vid E4. Sen den affären brunnit vid en anlagd brand år 1979, såldes fabriken i Storvreta ett år senare och fabrikstillverkningen upphörde. Då hade arbetsstyrkan minskat till ett 20-tal personer bl. a. på grund av införskaffandet av effektivare maskiner. Herbert berättar t. ex. att Helmer Jansson stod vid en maskin som utförde minst åtta mans arbete. Men givetvis blev det svårt för de äldre att få nya jobb.
”Jag hade gått i pension något år tidigare så jag behövde inte vara med om nedläggningen, berättar Herbert. Det var inget problem med att bli pensionär. jag har haft en hel del att syssla med under tiden som gått.”
Herbert berättar också några minnen från inkallelserna under åren för Andra Världskriget 1939 - 1945.
”Vid inryckningen förlades vi i Åstorp i Skåne men blev sedan förflyttade till Karungi i Tornedalen norr om Haparanda. Resan tog mycket lång tid och vi låg på halm i godsvagnar. Utspisningen sköttes av lottor vid olika stationer längs vägen. Troligen ville militären göra något slags prov för att se hur det gick att förflytta en trupp så långt på det sättet. Tjänstgöringen bestod mest av vanliga övningar och bevakningsuppgifter.
Jag var också över på andra sidan älven ibland i finska Karungi. Där gick jag bland annat till kyrkogården, där det fanns massor av vita kors över gravar med mest unga män som stupat i krigen. Det sas att det knappast fanns några unga män kvar längre från 18 år och uppåt.
Sen låg vi i Charlottenberg i Värmland, och på andra sidan gränsen fanns tyskarna i det ockuperade Norge. Då och då kom norska flyktingar. Vi var på ett kafé en kväll och då kom det bl. a. en norsk dam som hade flytt genom skogen med högklackade skor på sig. Hon var alldeles slut men togs väl om hand liksom de andra flyktingarna.
GK-invigning i Storvreta våren 1959. Herbert hade huvudansvaret för GK-kåren när den bildades år 1958.
Om den egna familjen berättar Herbert, att när brodern Erik gifte sig med Greta i Östervåla var hennes kusin Lilly med på bröllopet, och den bekantskapen fortsatte. Det blev många cykelturer den 5 mil långa vägen mellan Storvreta och Östervåla tills bröllopet stod år 1941. Herbert och Lilly har fyra barn.
”Fina barn som det gått bra för, säger Herbert.”
Genom familjen Isaksson, där Herbert först arbetade, kom han i kontakt med baptistförsamlingen här i Storvreta och blev snart också själv medlem. Där har han varit livligt engagerad under årens lopp, dels i diakonkåren, som styrelsen då kallades, men kanske främst i barn- och ungdomsarbetet.
Som söndagsskollärare verkade han i många år. Först i Fullerö och sedan i Baptistkyrkan i Storvreta. Han kan med stolthet berätta att han fick diplom från Baptistsamfundet efter 25 års lärargärning. Han var också juniorledare, och när den scoutbetonade GK-kåren för 9 - 12-åringar bildades år 1958, fick han i början huvudansvaret för denna verksamhet. GK betydde Goda Kamrater och övergick så småningom till vanlig scoutverksamhet. På somrarna deltog han som ledare i distriktsläger för juniorer och GK-are, vilket han och säkert många andra minns med glädje.
Knopstafett ”Gå genom Grinden".
Storvreta samhälle utvecklades efter hand, och Herbert var bl. a. med och hjälpte till vid byggandet av den första riktiga bron över Fyrisån.
Militären byggde, och de hade sitt tältläger i backarna uppe vid Gränby. Herbert körde sten till brofästena men fick inte hjälpa till vid i- och urlastning. Det skulle militärerna själva göra. Den bron hade träspann och blev färdig 1951. (Se bild sid. 144 i Storvretabygden, 1990.) Den
ersattes så småningom av bro i järn och betong.
En annan viktig sak Herbert arbetade med var iordningställandet av badplatsen nere vid Fyrisån i slutet av 1930-talet. (Se bild på sidan 134 i Storvretaboken 1990.)
Herbert och Lilly Jerresand.
”Efter arbetsdagens slut var vi nere och jobbade, först med att köra bort massor av jord och slam med mullskopa som drogs från en kran på land. Sen spikade vi ihop en träplattform och körde ut sand på den tills den sjönk. Då fick vi sandbotten. Bryggor och hopptorn byggdes också. Vassen höggs undan så vattnet kunde strömma in och ut och inte blev stillastående. Det blev ett mycket livligt badande, och vattnet var säkert mycket renare då, eftersom det inte var så mycket utsläpp.”
Herbert var också med i skolstyrelsen i gamla Vattholma kommun, och där var det storsatsning när Storvretaskolan byggdes och stod färdig 1955. Man tyckte att man satsade tillräckligt, men samhällets utveckling hade kommit igång på allvar, och skolan visade sig vara för liten redan från starten. Herbert var senare också med i styrelsen för Centrala Verkstadsskolan, nuvarande Bolandsskolan.
Första tiden efter giftermålet hyrde Herbert och Lilly bostad hos brodern Nils Harry, men 1950 köpte de huset i hörnet av Vattgårdsvägen och Pomonavägen. De byggde sedan till och förbättrade huset på olika sätt. I början av 1980-talet såldes huset och de flyttade till Himmelsvägen, men bor numera på Skogsgården i Storvreta. För en del av försäljningssumman åkte de till japan för att vara några veckor hos en av sönerna med familj som var missionsarbetare där. Givetvis en mycket intressant och upplevelserik resa och ett minne för livet.
Efter pensioneringen kom Herbert under nära 20 år att vara medlem i ett s. k. bärarlag, dvs. man hjälper till att bära kistan vid begravningar. Det kunde vara flera gånger i veckan och gav naturligtvis en viss extrainkomst. Det blev ett sammanslutet lag med gott kamratskap som i stort sett höll ihop hela tiden. Det var också intressant att därigenom få besöka alla Uppsalas kyrkor och likaså en hel del på landsbygden omkring.
Får övrigt var det många släktingar och bekanta som kunde behöva hjälp med ett och annat. Herbert tog också livlig del som frivilligarbetare när Lyckebokyrkan byggdes år 1982.
Därmed tackar vi för intervjun med alla fina minnesbilder från Herberts och Lillys långa innehållsrika liv. Mycket positivt har de sett och själva varit med om, men de minns också svårigheter under förra århundradet med dess krig och elände. Ändå ser Herbert positivt på tillvaron och att mycket har blivit bättre, då t.ex. statsmän i Europa nu kan sitta vid samma bord och samråda i stället för att bekämpa varandra med krig. Men oerhört mycket behöver förbättras både i vårt land och i världen i stort.
Vi önskar dem båda ett så bra liv som möjligt också i fortsättningen tillsammans med varandra, med barn och barnbarn, släktingar och vänner.