Denna text är hämtad ur Storvreta Ärentuna kultur- och hembygdsförenings bok Storvretabygden 2004, sid. 101 - 111.
Skolstäderskan i Röda skolan - Hanna Jerresand
Berättat av Margita Sultan, Mildred Rosendahl och Viola Fagrell och nedtecknat av Inger Unestam.
Margita Sultan berättar:
Hanna Jerresand föddes 17 augusti, 1902, äldst av 14 syskon, varav två dog som mycket små. Föräldrarna hette Karl och Vendela Jansson och bodde då i ett litet torp, Herräng, i skogen mellan Salsta och Rasbokil. Hannas överlevande syskon var 8 bröder och 3 systrar. Familjen flyttade så småningom till Björntorp i Vattholma.
Alla barnen gick i Salsta skola, Hanna i fem år, de övriga i sex. Hanna behövdes i hemmet för hushållsarbete och barnpassning. Hanna var mycket ledsen över att inte få gå färdigt skolan. Hennes syskon fick efter sjätte läsåret gå ”fortsättningsskolan” i Vattholma.
Hennes första tjänst utanför hemmet var hos en morbror i Rasbokil och hans familj. Vid 16 års ålder arbetade hon hos familjen von Essen på Salsta slott, först som barnflicka och sedan som husa. Där trivdes Hanna mycket bra och von Essens var bra som arbetsgivare, vänliga, snälla och mycket tillmötesgående. Även Hannas mor, Vendela, tjänstgjorde på slottet med vävning, spinning, kardning och stickning.
När Hanna var 19 år drabbades hon av sjukdomen perniciös anemi,* B12-brist. Det var innan man visste någon bot utom att äta rå lever, men hon blev senare en av de första att pröva den medicin som då infördes. Under utprovningen låg hon ofta på Akademiska sjukhuset med
ekonomisk hjälp från Första-Maj-blommans fond. Detta var före folkhemmets tid.
* Perniciös anemi: Kroppen kan inte ta upp vitamin B12 från bakterierna i tarmen. Bristen på vitaminer ger ett slags blodbrist.
Hanna arbetade kortare perioder på Fyrisvalls gård hos Ingeborg och Axel Sandberg, första gången omkring 1927. Under detta skede i livet var Hanna inte så frisk och låg ofta intagen på Akademiska sjukhuset för behandling av sin sjukdom.
Bild 1. Hannas föräldrar Karl och Vendela Jansson, sedermera Jerresand.
År 1932, när Mildred föddes på Fyrisvall, anställde föräldrarna Sandberg Hanna igen och hon stannade där i tre år och blev mycket omtyckt, speciellt av barnen. Så för Mildred blev det en stor tragedi att Hanna lämnade Fyrisvall, men mellan Hanna och Mildred utvecklades en livslång vänskap.
År 1934 fick Hanna tjänst som skolstäderska med tjänstebostad i Röda skolan, dvs. den sedermera rivna gamla skolan vid nuvarande Jan Eriks väg. Hanna fick ett strävsamt liv i Storvreta och fick bo i ett helt omodernt litet kök med vedspis och utan rinnande vatten. Hon fick bära vatten och ved från källaren upp på vinden till sin bostad.
Skolsalarna på bottenvåningen skulle skuras och eldas med ved, som hon fick hämta från källaren, och veden var inte alltid av bästa kvalitet. Under dessa primitiva förhållanden startade Hanna ändock matlag på vinden för ungkarlarna som arbetade vid möbelfabrikerna AB J. E. Blomqvist och AB K. J. Pettersson & Söner*, samt arbetare vid järnvägen. Hanna hade förresten flera bröder som var anställda hos AB K. J. Pettersson & Söner och de behövde ju i alla fall hjälp med mathållningen, så varför inte hjälpa andra anställda med samma behov.
Här gjorde Hanna en enastående arbetsinsats. Oscar Pettersson, handlaren i Storvreta, hjälpte henne att få det lite bekvämare där hon bodde. Han byggde till ett rum på vinden och drog in vatten och avlopp, elektrisk spis och en vattentoalett. Det bör ha skett någon gång på 1940-talet.
* Helmer Wallner: Se avsnittet “Trägudars land - Storvreta som industriort”, Storvretabygden 1990, Forntid - Nutid, sid. 95-105. Klicka här om du vill läsa det kapitlet.
Bild 2. Hanna på 1920-talet.
Bild 3. Hanna vid Fyrisvalls gård 1940.
Bild 4. Röda skolan, dvs. den gamla skolan vid nuvarande Jan Eriks väg där Hanna hade tjänstebostad under sin tid som skolstäderska.
Bild 5. Hanna sittande i sitt kök i Röda skolan tillsammans med sina föräldrar och brodern Nils.
Så här såg hennes matschema ut: före klockan 07.00 serverades kaffe och smörgås; klockan 09.00 frukost med gröt, sill och korv, en rejäl måltid; klockan 13.00 kaffe, smörgås och bullar; klockan 17.00 middag med efterrätt. Matlaget bestod av tre grupper med ungefär 8 personer i varje.
Hanna bedrev sin matservering under åren 1934 till 1967. Då lades skolan ned och hon slutade som skolstäderska.
Ester och Oscar Pettersson flyttade från sin lärarbostad på andra våningen i Röda skolan 1936. Då hade Oscar Petterssons byggt sitt eget hus i centrum. Där hade de bostad på övre våningen och sin affär på nedre våningen. De var mycket hjälpsamma och snälla människor, speciellt mot Hanna.
Bild 6. Hanna med en söndagsskoleklass i Baptistkyrkan, år 1960.
Även som skolstäderska engagerade sig Hanna för barnen i skolan och hon hjälpte till där det behövdes. Hanna var också söndagsskollärare i Baptistkyrkan och skötte verksamheten tillsammans med sin bror Herbert under många år (se bild 6 ovan).
Hanna vistades många somrar på Fagerudds semesterhem för husmödrar utanför Enköping, vilket då ägdes av Uppsala läns landsting. Trötta och utarbetade husmödrar kunde där få en välbehövlig semester under några veckor gratis.
År 1960 flyttade familjen Elis (polis) och Margita Sultan med dottern Katarina till Storvreta och till den polisbostad som fanns där. Där föddes senare dottern Lotta. Polisstationen hade sina lokaler i den bostad som tidigare var lärarinnan Ester Petterssons lägenhet. I Storvreta tjänstgjorde redan Per Pettersson som polis.
Det blev början till ett livslångt vänskapsförhållande mellan Hanna Jerresand och familjen Sultan till Hannas död, 1977. De delade allt i glädje och sorg och det berikade deras liv oerhört. Det fanns alltid tid och plats för barnen att leka och umgås med Hanna i hennes lilla vindsvåning.
Margita berättar vidare
med glädje och värme i sin röst om hur roligt de hade tillsammans, speciellt vid julförberedelserna. De gjorde korv, bakade och gjorde julgodis. Julafton firade Hanna tillsammans med Sultans. Att se på TV-programmet med Kalle Anka klockan 15.00, det var viktigt då Hanna delade barnens glädje.
Hanna var ofta barnvakt och satt då och handarbetade. Hon var mycket duktig att sy och knyppla (se bild 7, Duk i Klara Weber mönster).
Efter avslutad städning av skolsalarna varje dag drack Margita och Hanna alltid kaffe tillsammans. Margita hade en foxterrier. Hanna hade en vacker hemstickad tröja, som hon hängt på sin stolsrygg, men snart upptäckte de att hunden hade ätit upp en halv ärm på tröjan.
Margita blev naturligtvis förtvivlad, men då var det Hanna som tröstade Margita. Hon sade: Vi stickar en ny ärm, det finns säkert garn att få tag på.
Bild 7. Duk i Klara Weber mönster - ett av Hannas många efterlämnade handarbeten.
År 1967 flyttade familjen Sultan till egen villa på Vretalundsvägen i Storvreta. Undervisning i Röda skolan hade upphört och flyttats över till det nya skolhuset på andra sidan vägen, dvs. Storvretaskolan. Hanna hade flyttat till en liten lägenhet i Baptistkyrkan, på övre våningen. Där fortsatte hon i liten skala med matservering, bl. a. till skräddar-mästare Kvist. Dessutom arbetade hon vissa timmar på Storvreta-Tvätteri på Salemsvägen.
År 1975 flyttade Hanna till den s. k. "Snusdosan”, flerfamiljshuset mitt emot nya skolan, Storvretaskolan, och hyrde där en lägenhet på ett rum och kök. Där bodde hon till sin död, 1977, men de sista levnadsåren var Hanna mycket sjuk och vistades mesta tiden på Akademiska sjukhuset.
Hanna var en överlevnadsmänniska och mycket god och gudfruktig. Hon var alltid omtänksam, en vänlig, positiv, glad och förnöjsam människa och framför allt älskade hon barn. Hon tillhörde både baptistkyrkans och svenska kyrkans syföreningar i Storvreta, där hon var mycket aktiv.
När Hanna var omkring 50 år vann hon en cykel. Hon hade aldrig ägt en cykel tidigare, och nu lärde hon sig att cykla.
Margita hälsade på Hanna på Akademiska sjukhuset hennes sista julafton, hon var då svårt sjuk. Men lusten och kraften fanns trots allt att inte missa Kalle Anka och hans vänner på TV kl. 15.00 även denna julafton. Hanna praktiserade sin gudstro i relation till sina medmänniskor och hela skapelsen.
Mildred Rosendahl berättar
att Hanna efter att varit barnflicka, sedan Mildred föddes 1931 på Fyrisvalls gård, slutade detta arbete vid 32 års ålder. Hon saknade Hanna mycket och Mildred har starka minnen av hur gärna hon ville återse Hanna. Mildred tog vid tre års ålder en gång sin trehjuling och började cykla mot Storvreta, men hon kom inte så långt, bara till bron över Fyrisån, där hon såg att det var översvämning på andra sidan av bron. Då kom Hannas bror Herbert till hjälp, då han såg lilla Mildreds dilemma. Herbert arbetade tillfälligt på Fyrisvalls gård. Mildred blir ofta som vuxen påmind om händelsen av Herbert Jerresand så fort han hade tillfälle.
Mildreds pappa, Axel Sandberg, som ägde Fyrisvall och var revisor i Storvreta baptistförsamling, han skulle en dag på revision och lämnade Mildred hos Hanna i Röda skolan i Storvreta. Det blev en hel dag där för Mildred, för när pappa kom hem, undrade hans fru Ingeborg var Mildred var. Han hade glömt hämta henne på hemvägen. Men Mildred var inte ledsen, hon hade fått vara hos sin vän Hanna hela dagen.
Bild 8. Skålen som Mildred fick av Hanna på sin femårsdag - den står alltid på ett bord i Mildreds hem.
När Mildred fyllde 5 år kom Hanna med en vacker karamellskål fylld med engelsk konfekt. Den skålen har sedan följt Mildred hela livet. Skålen står fortfarande alltid på ett bord i hennes sovrum (se bild 8). En annan händelse, som Hanna berättat för Margita Sultan, inträffade när Mildred och hennes föräldrar hälsade på hos Hanna i Röda skolan. När de skulle åka hem kunde de inte finna Mildred, hur de än letade. Till slut hittade man henne uppkliven och sittande högt uppe på brandstegen på skolhuset. Mildred ville inte lämna Hanna, som betydde så mycket för henne.
Ett starkt minne som Mildred har som vuxen är från tiden då Hanna låg sjuk på Akademiska sjukhuset. Hon hälsade på Hanna och då hördes några patienter prata om henne. De hade sett att Hanna vid en gudstjänst lagt 100 kronor i kollekt och de var mycket imponerade av hennes generositet.
Mildred flyttade 1968 med sina barn, Ulrika född 1955 och Ulf född 1958, till Vängelinsvägen 1 i Storvreta. Hennes föräldrar hade sålt Fyrisvall och byggt ett hus på granntomten, Vängelinsvägen 3. Hennes barn kunde då gå dit efter skolan eftersom Mildred arbetade i Uppsala och kom hem senare. Hanna hjälpte också till som barnvakt. Mildred minns vilken god hjälp hon hade av Hanna när Mildred skulle sluta röka, efter stark påtryckning från sonen Ulf, som talade om hur farligt det var att röka. Värst var det på kvällen. Hanna kom varje kväll och gav Mildred stöd.
Mildreds pappa, Axel Sandberg, berättade för dottern vad som avgjorde att Hanna blev troende. Det var när Hanna sökte arbete vid Fyrisvall första gången i slutet av 1920-talet. De träffades på Arbetsförmedlingen i Uppsala och Axel berättade att familjen tillhörde baptistförsamlingen i Storvreta. Senare lät Hanna döpa sig i Storvreta baptist-församling. Flera av Hannas bröder blev sedan döpta i Baptistkyrkan, Erik, Herbert och Gunnar. Bertil och Einar tillhörde andra frikyrkoförsamlingar. Hanna var enligt sina vänner en stor missionär. Hon blev en trogen medlem av baptistförsamlingen, där hon var aktiv och verksam fram till sin död. Hanna och hennes bror Herbert var i många år söndagsskollärare i Baptistkyrkan.
Bild. 9. Violas doppresent från herrskapet von Essen på Salsta.
Hanna var alltid noga med sitt yttre och hade god klädsmak. Hon gick varannan vecka och gjorde sig fin i håret hos frisör Anita Nilsson på Salviavägen.
Mildred och Hanna förblev nära vänner till Hannas död den 12 mars 1977, då hon avled på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Jordfästningen ägde rum lördag den 19 mars i Storvreta Baptistkyrka. Vid orgeln spelade Rut Bern, solosång Sören Johansson.
Viola Fagrell
Hannas syster, berättar minnen om Hanna och deras syskon. När näst yngste sonen Nisse, född 1921, var 5 år fick han en lillebror, Olle född 1926. Pappa Kalle skulle åka med häst och vagn för att hämta mamma Vendela och nyfödde Olle på BB vid Akademiska sjukhuset. Pappa Kalle hade på skämt berättat för Nisse att lillebror Olle redan kunde prata. Nisse upptäckte när Olle kom hem att han bara kunde skrika. Nisse blev så besviken att han sprang och gömde sig i en ihålig björk, som fanns på deras tomt. Detta minns Viola tydligt, och som vuxen åkte Viola dit för att se hur trädet såg ut. Det var så stort så Viola kunde sticka in huvudet i ihåligheten på trädet.
När Viola föddes 1919, frågade herrskapet von Essen, på Salsta slott, om de fick adoptera Viola eftersom familjen redan hade så många barn. Familjen von Essen hade själva bara söner. Violas föräldrar hade det fattigt och hade många barn, men de ville ändå behålla sin flicka, så de tackade nej till familjens erbjudande.
Fru von Essen ordnade emellertid Violas barndop i byggnaden Trollbo i Vattholma och gav Viola en vacker silversked i doppresent. (Bild 9.) Skeden fick sedan Violas systerdotters man alltid äta med, när de firade jul tillsammans.
Hanna och hennes syster Viola var på resa med Husmodersföreningen till Skokloster slott. Där träffade de baron Rutger von Essen, som då var ägare till slottet. Hanna och Viola hade arbetat på Salsta slott när Rutger var barn. När de pratade med honom under besöket, tilltalade de honom med ”baron”. Då sa han till Hanna: Det går bra att kalla mig Rutger som ni kallade mig när jag var barn.
Hanna berättade ofta om sina föräldrar och om hur varm och fin stämning som rådde i deras hem. Som framgått tidigare blev flera av Hannas bröder döpta i Baptistkyrkan i Storvreta. Pappa Kalle sade efter att de var döpta att ”nu är de i hamn”. Hannas bror Erik och hans fru Greta var under en tid vaktmästare i Baptistkyrkan. När Erik döptes sade pappa Kalle, ”att det var som en gloria omkring honom”.
När Hanna avled, 1977, överlämnade Viola och hennes make 7.000 kronor som Hanna sparat för baptistförsamlingens räkning. Viola har mycket starka och fina minnen av sin storasyster, som en gudfruktig, tolerant och omtänksam människa.