Det forntida Fullerö
Jonas Wikborg
I området vid Fullerö finns många och märkliga fornlämningar. En del av dem är än idag synliga ovan mark, men många ligger i plöjd åkermark och har kommit i dagen i samband med arkeologiska undersökningar. Undersökningarna inför bygget av den nya E4:an har visat på en omfattande förhistorisk bebyggelse, framför allt under den äldre järnåldern, århundradena kring Kristi födelse. Andra märkvärdigheter från trakten är tidiga exempel på framställning av tjära samt järnframställning från järnmalm under den äldre järnåldern.
Karta 1. Fornlämningar i Fullerös närområde. Riksantikvarieämbetet.
Namnet Fullerö har tidigare skrivits Fuldaredh. Förleden innehåller ett ånamn Full vilket syftar på ”den fulla”. Efterleden innehåller ordet ed som här syftar på ”vadställe”. Under forntiden fanns här en passage över den centrala vattenleden Fyrisån, och den som behärskade platsen hade kontroll över både landtrafik och vattenburna transporter.
Fyrisån var en viktig transportled. Vid Valsgärde utgör ån dessutom gräns mellan Vaksala och Bälinge härader samt Gamla Uppsala och Bälinge socknar. Björklingeån ansluter till Fyrisån strax söder om Fullerö backar.
Höjderna kring kring 40 meter över havet torrlades genom landhöjningen vid övergången mellan tidig- och mellanneolitikum, ca 3.300 f Kr. Då utgjorde området en skärgård med enstaka större öar. Vid denna tid paddlade den gropkeramiska kulturens säljägare omkring utmed kusterna på jakt efter byte. Det finns dock ännu inga kända boplatser i Fullerötrakten från denna tid. Omkring 2.500 år f Kr låg området i en mellanskärgård, ytterskärgården hade då förskjutits ca 30 km österut (idag är det drygt 60 km till kusten).
Karta 2. Fullerös närområde ca år 3 300 f Kr. SGU:s Kartgenerator.
Från Fullerös marker finns några i äldre tid tillvaratagna stenyxor, exakta fyndplatser okända, som indikerar att det funnits bosättning här under senneolitikum (2.350-1.700 f Kr). Landhöjning hade då skapat en lagun mellan Fullerö och Ärentuna.
Strandnära bosättningar under bronsåldern har undersökts bland annat vid Trekanten & Björkgården samt vid Fullerö park. Fiskben visar att man ätit fisk, men troligen var boskapsskötsel och jordbruk huvudnäringarna. Under övergången mot bronsålder grundas lagunen upp och övergår succesivt till att bli ett slättområde. Från och med äldre järnålder utgör området en inlandsmiljö.
Karta 3. Landet stiger ur havet och mer mark blir användbar omkr. 2 000 f Kr. SGU:s Kartgenerator.
Förekomsten av gravar och gravfält från järnålder är rikliga i trakten. Ett av de till ytan största gravfälten är det vid Fullerö backar. Enligt fornminnesinventeringen skall det där finnas ett 50-tal runda stensättningar. En av dem undersöktes på 1940-talet, men det hittades inga daterande föremål, endast brända ben i den. Några naturliga strandterrasser på platsen har tidigare bedömts vara husterrasser och platsen har föreslagits vara ett stormannasäte för de som gravlagts på det intilliggande gravfältet vid Valsgärde. Men redan på 1950-talet påträffades boplatslämningar strax nordväst om själva gravkullen nere vid Valsgärde och på 1990-talet lokaliserades där en större hallbyggnad från vendeltid. Det har således funnits en samtida boplats alldeles intill gravfältet. Totalt har ett 80-tal gravar undersökts där i omgångar under perioden 1928–1954, merparten från vendel- och vikingatid. Mest kända är de rika båtgravarna från vendeltid. (Se karta 4 nedan.)
Fullerögraven
Ett femtiotal meter öster om bytomtsläget vid Fullerö-Söderbyn undersöktes fler gravar på 1960-talet. Bland fynd fanns vikingasvärd, dräktspännen och glaspärlor. På en intilliggande terrassering hittades rester efter nedbrunnet hus med fynd från vendel- och vikingatid. Gjutformar, deglar och halvfärdiga/misslyckade smycken visar att tillverkning skett på platsen.
Den mest kända graven i området är dock den rika grav som undersöktes intill på 1930-talet. Den hade ”plundrats”, troligen i äldre tid. Kvar i den inrasade gravkammaren fanns tre guldfingerringar, ett hänge av guld och ett romerskt guldmynt med ögla. Dessutom fanns ben efter djur och människa, rester efter vapenuppsättningen, sköldhandtag, sköldbuckla, sporre, fragment av ringbrynja, kam, kniv, bälten med detaljer av silver, spelbräden med spelpjäser med mera. Vi kan bara spekulera över vad som mer funnits i graven…
Föremålen i graven visar att den är från omkring 300 e Kr.
Strax efter Kristi födelse blev det vanligt i Skandinavien med metallfingerringar. Förmodligen ett av många resultat av påverkan från det romerska riket. De flesta guldfingerringarna från perioden är tillverkade lokalt. Men det finns en liten grupp av ringar med infattade stenar som är importerade från det romerska riket. Dessa är dock mycket ovanliga. En av de mest imponerande av dessa importerade guldfingerringar kommer från Fullerögraven. Ringen väger drygt 60 gram (en vanlig vigselring väger ca 10 gram) och är en av de tyngsta guldringarna vi känner till. På ovansidan har den en stor ellipsformig karneol infattad.
Karta 4. Strandnivåer c:a 500 e Kr. SGU:s Kartgenerator.
Den som begravts i Fullerö måste ha varit en mycket betydelsefull person i dåtidens Uppland. Romarna belönade sina bundsförvanter och högre officerare med fingerringar av guld bland annat för visad tapperhet i fält. Praktringen i Fullerögraven kan vara en sådan militär hedersbetygelse. Kanske har den gravlagde tjänstgjort i den romerska armén? Vid den här tiden bestod den romerska armén nämligen till stor del av trupper som kom från områden utanför det egentliga romerska riket. Många nordbor tog chansen att tjänstgöra i den romerska armén. Där lärde de sig det romerska sättet föra krig och att organisera trupperna – kunskaper de hade användning för även på hemmaplan i en tid då Skandinavien präglades av stora oroligheter och strider mellan olika grupper och områden. Bäraren av Fulleröringen kan vara en av dessa hemvändande legosoldater. Ringen bar han som tecken på sina kontakter med det mäktiga romarriket.