Texten är kopierad från Storvretabygden 1996 sid 95 - 96. Kartorna och bilderna 1,2 och 4 är tillagda av red.

BYGDENS JÄRNVÄGSSTATIONER OCH ANHALTER
av Per-Erik Hagman

Under min uppväxttid i Storvreta var järnvägen med sina stationer och anhalter institutioner av stor betydelse.

Ostkustbanan trafikerades dels med fjärrtåg, både person- och godståg, dels av lokaltåg. Många av fjärrtågen stannade vid stationerna i Gamla Uppsala, Storvreta, Vattholma, Skyttorp och Örbyhus. Lokaltåget, kallat ”mjölktåget” eller ”stumpen”, stannade även vid de anhalter, som då fanns mellan stationerna. Det fanns också snälltåg som passerade alla stationer mellan Uppsala och Gävle utan att stanna, med undantag för i Örbyhus och i Tierp, där alla tåg stannade.

 Karta 1. Örbyhus station och söderöver mot Järlebo. Lantmäteriets ekonomiska karta 1954.

 Karta 2. Från Järlebo anhalt vidare förbi Skyttorp och Vattholma stationer. Lantmäteriets ekonomiska karta 1954.

 Bild 1. Vattholma station 1897. Henri Osti´s fotoatelier. Digitalt museum.

 Karta 3. Edshammars anhalt  och förbi Storvreta station mot Uppsala. Lantmäteriets ekonomiska karta 1954.

 Därefter var första stoppet vid anhalten i Norrby och det andra vid Rasbovägen, en plats som idag är mera känd som där Vittulsbergsvägen korsar järnvägen.
 Karta 4. Rasbovägens hållplats in mot Centralstationen i Uppsala. Lantmäteriets ekonomiska karta 1954.

Vid Gamla Uppsala station stannade förstås alltid lokaltåget För att snart därefter göra ett stopp vid anhalten Löten, som då låg i närheten av där Gamla Uppsalagatan nu korsar järnvägen. Bild 2. Rasbovägen hållplats. Okänd fotograf. Digitalt museum.

På sträckan Örbyhus - Uppsala central fanns den sista hållplatsen vid S:t Persgatan, vars nära belägenhet till centralstationen man kan förvåna sig över. Jag tror att ett motiv var att det blev närmare att gå till Fyristorg, dit en del av passagerarna, "torggummorna”, var på väg for att saluföra sina ägg och andra egna producerade produkter. Vad jag vet är dock att vi tågfarande skolelever föredrog att stiga av tåget vid S:t Persgatan för att få litet närmare till läroverk och flickskolor.

Själv började jag åka tåg till läroverket l934 och då var tåget draget av ånglok, som naturligtvis inte hade så stor effekt och efter alla anhaltsstopp tog läng tid på sig for att komma till stan. Man fick också lära sig, vad man skulle se upp med för att inte bli sotig om händerna och på kläderna. Annars minns jag tågresorna som trevliga. Vi var ganska många skolelever som åkte dagligen. Jag kan erinra mig namnen på 29 stycken under de fyra år jag åkte.

Månadsbiljetten kostade åtta (8:-) kronor och berättigade till obegränsat antal resor, alla dagar. För min del gjorde jag två resor tur och retur tre dagar i veckan. Jag sjöng i domkyrkans gosskör och vi hade körövningar klockan 18. Jag spelade också handboll i läroverkets gymnastiksal på fredagskvällarna; åkte de dagarna först hem med ”fyratåget” och in igen med godståget som gick från Storvreta ca 17:15. Avgångstiden kunde variera på grund av hur stor mängd gods som skulle lastas på från godsmagasinet. Sista tåget hem från Uppsala på vardagar gick klockan 20:07. Det blev ganska långa arbetsdagar for en 10-åring.

Tåget var förstås även användbart för arbetsresor och jag minns några pendlare, som, boende i Storvreta hade sina arbeten i Uppsala. En av dem var bank och bankkassören Helge Ströhman, då boende på Hasselvägen 16. Trots att banken han arbetade i inte öppnade förrän klockan l0:00, åkte han alltid med ”sjutåget” för att hinna äta frukost på en servering kallad ”Automaten”, som låg på Östra Ågatan i kvarteret mellan S:t Persgatan och Drottninggatan. Han var också en av oss, som alltid steg av tåget vid S:t Persgatans hållplats.

Ytterligare en pendlande tjänsteman var August Jansson som arbetade som kontorist på Uppsala advokatbyrå. Även han åkte med sjutåget trots att hans arbetstid började betydligt senare på morgnarna. Allan Forsberg, verkmästare på Larssons kappfabrik på Dalgatan, var också en daglig ”sjutågspendlare”. Han steg alltid av vid hållplatsen Löten for att promenera till jobbet på Dalgatan. Vid Gamla Uppsala station steg alltid tre mycket speciella personer på sjutåget.

Det var en tobakshandlare som med sina två anställda, kvinnliga affärsbiträden bodde i en villa väster om järnvägen, mittemot stationen. De hade en grind i staketet mot järnvägen, som de ibland inte passerade genom förrän tåget stannat. De steg då således på tåget från ”fel” sida, där det inte fanns perrong och använde sig av en egen portabel tvåstegs trappstege för att komma ombord. Ett arrangemang, som jag tror mig minnas, att stinsen Öberg inte var särskilt förtjust i.

Förutom de tre ”tobakisterna” åkte också stinsen Öbergs två söner med sjutåget, men sällan några andra. Jag tror att de flesta Gamla Uppsalaborna föredrog att åka med den reguljära busstrafik, som på den tiden upprätthölls av de två busstrafikföretag, som var stationerade i Gamla Uppsala.

För att återgå till Storvreta station och det godsmagasin, som fanns där, så växlades ofta godstågen, både norr- och södergående, in på spåret framför magasinet. Man lossade ankommande varor och lastade avgående, t.ex. möbler från Storvreta möbelfabriker. Det fanns även en lastkaj, från vilken det fanns möjlighet att lasta t.ex. skogsprodukter på öppna godsvagnar. Under 1940-talet var jag, som åkerianställd, med om att lasta åtskilliga järnvägsvagnar med massaved för vidare transport till pappersbruken.

  Bild 3. Stationshuset i Gamla Uppsala vintern 1996/97. Foto: Lars Löfstrand.

 Bild 4. Gamla Uppsala station 1978. Foto: Elisabeth Wannberg. Digitalt museum.