Vretalund - Kvinnohistoria om två kvinnor, 1900 - 2003


Denna artikel är kopierad ur Storvretabygden 2004 sid. 73 -99.

Vretalund - Kvinnohistoria om två kvinnor, 1900-2003.

Intervju med Solveig Lindström nedtecknad av Inger Unestam.

Anna Matilda Pettersson, första generationen

Faktaruta: Anna Matilda Pettersson, född Andersson 22 maj 1900 i Lenna Bruks torp Harsätra i Uppland. Hon var yngst av sex syskon, fyra bröder och två systrar. Annas far var Erik Andersson, (1858-1935), som kom från Katrineholm. Annas mor var Augusta, (1861-1956).

År 1917 köpte familjen Eda gård i Lagga. När Augusta blev änka, 1935, såldes Eda gård och Augusta flyttade till undantaget Sjöstugan, där hon bodde med sonen Martin Daniel resten av sitt liv, till 1956. Martin, som var ogift, flyttade då till servicehus i Knivsta och dog där år 2000, 99 år gammal.

Anna gick i skola i Almunge; hon skrevs in 1 mars 1907 och slutade den 16 juni 1913 (se avgångsbetyg, bild 1). Hon konfirmerades i Almunge kyrka den 24 juni 1914. Hon var tidigt duktig att sy och försåg familjen med byxor och andra kläder Hon fick vid 18-års ålder en cykel av sin pappa, Erik, som tack för att hon var så hjälpsam i hemmet.

Vid 21 års ålder förlovade Anna sig med Einar Pettersson (född 10 mars 1897). Under sina fyra år som förlovad, vävde hon möbeltyger, lakan, trasmattor m. m., bl. a. till sin egen hemgift och utbildade sig också till sömmerska. Utbildningen gick hon i Uppsala där hon fick bo hos sin lärarinna.

Anna Andersson och Einar Pettersson vigdes i Vaksala prästgård den 11 juli 1925, av den populära prästen Oskar Ehn. (Se det vackra Vigselbeviset, bild 2 a och bröllopskort, bild 2 b). Brudparet bosatte sig på Vindhemsgatan 11, Uppsala (huset numera rivet).

Image
 Bild 1. Annas avgångsbetyg från folkskolan vid Lenna Bruk, i Almunge kommun.

 


Anna fick arbete hos ”Kapp-Lasses", AB Uppsala Kappfabrik, på Dalgatan 15 i Uppsala. Där trivdes Anna mycket bra; hon var en duktig sömmerska och fick ofta sy svårare sömnad. (Se bild 5, interiör från AB Uppsala Kappfabrik.) Anna sydde upp kollektioner till bolagets mannekänger. Hon var särskilt duktig på att sy fickor, det var ju då modernt med fickor på de flesta plagg.

Einar var gasverksarbetare vintertid och diversearbetare resten av året, bl. a. med nödhjälparbete, vägarbete och jordbruksarbete hos släktingar i Fjällnora.Image
Bild 2a. Vigselbevis från akten i Vaksala prästgård den 11 Juli 1925.

Image


Bild 2 b. Brudparet Einar och Anna Petterson. Foto: Hugo Ruhngård, Uppsala.

Image

Bild 3. Interiör från ”Kapp-Lasses”, AB Uppsala Kappfabrik på Dalgatan 15 i Uppsala.

Image
Bild 4. Räkningen från ”Uppsala i Kungl. Akademiska Sjukhusets kontor", för sjukhus-vistelsen vid Solveigs födelse den 31 augusti 1930. 

 


 

 

 

 

 

 

 


Parets bostad bestod av ett rum och kök, omodernt och försett med vedspis, kakelugn, rinnande vatten och zinkdiskbänk. Einars hemarbete bestod endast i att bära in ved i lägenheten.
Den 31 augusti 1930 föddes deras enda barn, dottern Solveig Marianne. (Se räkning från Akademiska sjukhuset, bild 4.) Förlossningen var mycket svår, tångförlossning efter 3 dygn. Dessutom fick dottern svåra mjölkeksem så Anna måste varje dag gå till Fackskolans barnhem för att sköta hudbesvären.

Anna var barnledig i ett år, utan någon ekonomisk ersättning, förstås. Då anställdes kusin Ruth Andersson som stannade i fem år och hela tiden bodde hon hos Anna och Einar. Under dessa fem år arbetade Anna åter hos Kapp-Lasses. Hennes arbetstid var 7.00-17.00 med en timmes lunch. Hon hade bara 5 minuters väg hem och Giselssons specerier låg i huset intill. Under lunchen kunde hon därför se till Solveig och hjälpa Ruth som bara var 13 år och nyss slutat skolan. Ruth var skicklig med hushåll och barn så allt fungerade bra.

På lördagarna slutade Anna sitt arbete klockan 12.00 och cyklade då till Saluhallen och handlade. Det var Annas stora nöje att gå dit och kanske träffa och prata med folk. Anna var duktig i matlagning som hon lärt sig av sina kvinnliga kusiner.

I deras hus var skomakare Lundqvist hyresvärd, vars begåvade son förresten uppfann Lundqvist-bokhyllan, som ju senare blev en världsberömd klassiker.

Anna hade bättre inkomst än Einar, eftersom han så ofta var arbetslös. Arbetslösheten pressade honom, och han beslöt till slut, 1935, att köpa ett torp i Vretalund i Storvreta, trots Annas motstånd. Flytten till Vretalund orsakade nästan skilsmässa. Anna ville inte flytta från Uppsala och förlora sitt arbete på Kapp-Lasses, som var ganska välbetalt för den tiden. Hon menade också att arbetet på landet skulle bli för slitsamt för henne.

Men Einar hade växt upp i ett småbrukarhem i Åkerby samt i Sämtegen, Funbo, Uppland. Alltså hade han redan som barn och i sin ungdom börjat lära sig sköta jordbruk. Han var stor och stark och hade i sin ungdom arbetat som grovarbetare på Akademiska sjukhuset. Så han var inte rädd att ta i.

I boken Svenska gods och gårdar, 1938, kan man läsa att Vretalund var taxerat till 6.700 kronor och totalt hade 4,5 har åker och 3,83 har skog.
Mangårdsbyggnaden var uppförd i början av 1800-talet, hönshuset 1882 och ekonomi-byggnaden, 1922. En häst, 4 kor, 2 ungdjur, 4 svin och 40 höns ingick i köpet på 9.500 kronor.

Image

Bild 5. Flygfoto över Vretalund från i mitten av 1940-talet. I bakgrunden syns järnvägsspåret och bortom detta en del av fabriksbyggnaden vid Storvreta snickerifabrik.

När de flyttade till Vretalund hade de lyckats spara ihop 10.000 kronor och kunde betala sitt nya hem kontant. Anna skötte allt hushållsarbete ensam. Hon skötte hönsen, sålde ägg och sydde kläder på beställning till kvinnor. (Se bild 5, ovan.)

Åren 1939-40 började Einar bygga om deras hus som 1935 bara var en torpstuga - ett rum och kök med kallfarstu. Han hade tur, för 1939 revs norra infartens bro mot Storvreta för en ny bro byggd av militär vid ingenjörstrupperna. Einar köpte virke från den gamla bron och det använde han till att bygga en övervåning på sitt torp. Övre plan blev hall, kök, rum och 2 garderober. Under några år hyrde de ut denna övervåning. Elektricitet lät de också dra in efter kriget, 1945.

Anna och Einar köpte, 1945, Adolfsbergsområdet i Storvreta, men sålde det till kommunen i början av femtiotalet. Det gav dem ett litet kapital. Någon gång på 50-talet köpte Einar av Anton Lundh* ett vackert vattenpass och en vacker lampa av trä som han hade tillverkat (se bilderna 6-8 nedan).

(* Anton Lundh, möbelsnickare och konsthantverkare som startade ett eget företag i Storvreta 1920. Han uppfann systemet med limmade skidor och var en tid ensam i Sverige om denna fabrikation. (Se Storvretabygden, Forntid - Nutid, sid. 95 - 105, med bl. a. bilderna 68-69).)

Image

Bild 6. Ett exempel på Anton Lunds verktygstillverkning, ett extra långt vattenpass (lodbössa).

Image

 Bild 7. Firmanamnet, Swing, Anton Lundh, Storvreta.

Image

Bild 8. En avancerad Stallykta, ca 20 cm hög, med elektriskt ljus. De fyra lyktspeglarna är gjorda av mycket tunna, genomskinliga tvärsnitt av furuträ. Ljuset inifrån gör att årsringarna framträder mycket vackert vid genomlysningen.

Image

 Bild 9. Annons i Upsala Nya Tidning vid auktionen den 5 april 1950.

Einar, allmänt kallad ”Pelle i Vretalund”, opererades 1950 för blödande magsår och slutade därför med sitt jordbruk. De sålde allt jordbrukslösöre (se tidningsannons, bild 9). Men hönsen fick bli kvar och hela egendomen hyrdes ut i två år. Under dessa ”sabbatsår” bodde de i Arboga hos Einars bror, som var egenföretagare (AB Arboga Byggnadssmide) och framförallt konstsmed. Hos honom arbetade Einar som ”allt i allo” och Anna var som vanligt verksam. Hon sydde plastförkläden och galonbyxor för barn. Hon skapade ett helt linneförråd åt sin svägerska samt stickade strumpor, vantar och täcken.

År 1955 flyttade makarna tillbaka till Vretalund och Anna fortsatte att sälja ägg och sy kläder. Einar murade spisar och utförde snickeriarbeten tillsammans med finsnickare Emil Sandström. Einar hjälpte också grannbonden, den legendariske, Hilarius Grandin, med hans skörd och tröskning. Energin hade inte tagit slut.

Image

 Bild 10. Anna på 100 årsdagen, som hon firade med släkt och vänner på Skogsgården.

Einar och Anna hade aldrig tagit körkort och ägde ingen bil, men Einar åkte moped och Anna cyklade.
Einar dog av cancer den 30 september 1976, på Kronparkens sjukhus. Han begravdes i Ärentuna kyrka.

År 1977 flyttade dottern Solveig tillbaka till sitt barndomshem tillsammans med maken Roland Lindström. Mor Anna bodde kvar som änka och blev oumbärlig som hjälp åt sin dotter och måg.
Solveig och Roland arbetade båda varje dag i Uppsala. Solveig åkte buss och Roland bil, men han hade mera oregelbundna arbetstider. Anna var frisk och stark och skötte hushållsarbete och trädgård. Speciellt tyckte hon om att gräva upp potatisen, hon hade ju satt den själv. Men inte nog med det, hon utövade även självplock av potatis i Ärentuna. Så nog tyckte hon om potatis.

Först vi 93 års ålder behövde hon hjälp av hemtjänst på dagarna och året därpå flyttade Anna till Skogsgården i Storvreta. Hon fick nämligen både grön och grå starr på ett öga. På Skogsgården hade hon en enrummare på 32 kvadratmeter, med spis, frys, kyl och hall. Hon åt sin frukost och lunch själv, men middagen tillsammans med de andra gästerna.

När Anna var 98 år bröt hon lårbenshalsen, men blev faktiskt helt återställd trots sin höga ålder, om än med behov av rullator. Omkring år 2000 behövde Anna full service plus larm på Skogsgården, men hon lyssnade fortfarande på radio och TV, läste Upsala Nya Tidning, prenumererade på Svensk Damtidning och var fortfarande intresserad av klädmode, speciellt dammode.

År 2000 firade Anna sin 100-åriga födelsedag, uppvaktad av släkt, barn, barnbarn och barnbarnsbarn (bild 10). Annas enda besvär, vid 100 års ålder, var ögat. Trots operation såg hon bara med det friska ögat men det hindrade henne ej att virka grytlappar, mycket tjocka och vackra, och sticka sockor till personalen på Skogsgården.

I januari 2001 var det dags igen; nu bröt Anna en fot på två ställen. Men nu var det slut på den ”oändliga” orken. Hon dog efter tio dagar på Akademiska sjukhuset, den 25 januari 2001. Vilket liv, en ovanligt klok och arbetsam livskonstnär och konstnär, som fick vara frisk i mer än 100 år utan det minsta tecken på senilitet.

Allt detta är berättat av hennes dotter Solveig Lindström, född Pettersson, som har ett mycket gott minne och sinne för detaljer och god humor.

Image

 Bild 10 a. Solveig på trappan vid Vretalund 2002.

Solveig Marianne Lindström - nästa generation i kvinnohistorien på Vretalund.

Faktaruta: Solveig Marianne Lindström, född Pettersson, den 31 augusti 1930 på Akademiska sjukhuset, Uppsala. Solveig var enda dottern till Anna och Einar Pettersson.

Solveigs första minne från Vretalund, Storvreta, 1935 och hon är 5 år gammal. Hon sitter på en grindstolpe vid sitt hus och två fina damer kommer promenerande. Den ena damen var Selma Lagerlöfs kusin, den andra en sällskapsdam och de bodde på Storvreta Pensionat. Men vägen tog slut vid grindstolpen där Solveig satt: ”Hit får ni komma men inte längre, för det här är min pappas”. ”Hon är mig inte bevågen”, sade fröken Lagerlöf och vände om.

Image

Bild. 11. Här ser vi Solveig, Längst uppe t.h. i övre raden, under sitt andra läsår i ”Röda skolan”. Skolkortet är taget år 1938. Lärarinna var Ester Pettersson.

Från tiden när de bodde på Vindhemsgatan i Uppsala (1930-1935) minns hon att pappa Einar skulle vara barnvakt och ta med Solveig till sina släktingar i Fjällnora. Han skulle hjälpa släktingarna med slåttern. Einar var inte så van att vara barnvakt och släktingarna var barnlösa, så därför hade de hönsen lösa på ladugårdsbacken. Solveig blev jagad av tuppen och hamnade i en brännässelhög och brände sig mycket illa. Det gjorde fruktansvärt ont. Sådana barndomsminnen sitter nog i oss alla och blir viktiga erfarenheter, tänk efter själva.

År 1937 började Solveig i ”Röda skolan” i Storvreta (den revs 1981). Hennes första lärare var Ester Pettersson. Ester var gift med handlaren Oscar Pettersson*, som var mycket aktiv i Missionskyrkan.
(* Helmer Wallner: se avsnittet ”Från lanthandel till varuhus”, Storvretabygden 1990, Forntid - Nutid, Sid. 113-117.)

Ester var en mycket duktig pedagog och en snäll lärarinna, hon undervisade i en B2-skola, 16 barn i första och andra klass tillsammans. (Se bild 11.) Efter sista lektionen för dagen, när de kom ut från klassrummet sade Solveig en gång till en klasskamrat: ”Nu skall jag hem till morsan”. När fröken Ester hörde detta läxade hon upp henne ordentligt för att Solveig kallat sin mamma för ”morsan”.
Hon minns att de fick mycket hemarbete, speciellt med att lära sig psalmverser utantill. Så var det på den tiden. Det var mycket gråt och tandagnisslan hemma hos Solveig, mamma Anna förhörde henne och Solveig grät. Då ilsknade pappa Einar till och gick och pratade med lärarinnan. Han sade till henne: ”Det finns ju en psalmbok också”. Pedagogisk?

En lördag varje månad, efter skolans slut, fick flickorna ha slöjd hos Ester Pettersson i hennes hem. Där blev de bjudna på saft och bullar, minns Solveig. Gruppen kallades Myrorna och handarbetade för Missionskyrkans syförening, som sedan sålde deras alster.

Folkskollärare Gustav Gåve undervisade klasserna tre till sex i ett och samma klassrum. Han var en sträng lärare och höll god ordning. Solveig gick sex år i ”Röda skolan”. (Se bild 12-13, samt avgångsbetyg från folkskolan, bild 14.) Solveig gick sedan allmän fortsättningsskola, som utgjorde 360 obligatoriska undervisningstimmar. Hon erhöll avgångsbetyg den 25 augusti 1944. Fortsättningsskolan höll till i källaren i ”Röda skolan”. Flickor och pojkar hade undervisning tillsammans, även i skolkök. (Se bild 15.)

Image

 Bild 12. Solveig går andra terminen i årskurs 5, 1942. Under hela storskolan, klass 3-6, har hon Gustav Gåve som lärare. Solveig står t. h. som andra flicka ovanför den   knästående pojken i första raden nedifrån.

 

Image

Bild 13. 1943, sista terminen för Solveig i 6:e klass. Nu är det inte många månader i folkskolan och klassrummet som hon delat med så många från första terminen i 3:e klass. Solveig är den leende flickan invid Gåves vänstra axel.

Solveig hade en fin röst och sjöng både i kör och solo i Missionskyrkan, och mamma Anna kom och lyssnade. Anna gick dock själv mycket sällan i kyrkan för hon hade så tråkiga erfarenheter därifrån som barn. Denna känsla kanske överfördes till Solveig. Under hösten 1945 gick Solveig med sina klasskamrater i konfirmationsundervisning till och med våren 1944. De åkte taxi till Ärentuna kyrka där de hade undervisningen i den gamla församlings-gården, en gång i veckan. Präst i Ärentuna var då kommunister Dahlström.

Image

Bild 14. Solveig Marianne Pettersson slutade sin folkskoletid den 19 juni 1943 och ”… vid … avgångsprövning enligt folkskolestadgans § 47 befunnits förtjäna följande Vitsord …” - Betyg över avgångsexamen.

Image

 Bild 15. Fortsättningsskolan med skolköksundervisning - 1944.

Image

 Bild 16. Konfirmationskort - 1944. Bakre raden: Åke Lundell Sven-Olof Isaksson, Hans Andersson, Tage Ekberg, Bengt Thorell, Ingvar Andersson. Mittenraden: Kerstin   Hulten, Marianne Jansson, komminister Dahlström, Gudrun Larsson, Waxin. Sittande: Maja Holmqvist, Sonja Thorell, Margit Eriksson, Solveig Pettersson, Henny   Johannesson, Maj-Britt Pettersson.

Konfirmation med nattvardsgång hölls den 20 maj 1944 i Ärentuna kyrka. (Se bild 16.) Solveig berättar att hon fick då sin första köpkappa. Hennes mamma hade tidigare sytt alla hennes kappor. Som konfirmationsminne fick Solveig också ett silversmycke, halskedja med ett fyrklöversmycke. Dessutom en ring i gammalt silver och ett guldarmband av pappa Einar. Så nog var konfirmationen en ingång till vuxenlivet.

Hösten 1944 började Solveig som elev i en hattaffär, ateljé Vouge, i Uppsala och ägaren hette fru Bohlin. Herr Bohlin hade en handskaffär i Svartbäcken i Uppsala. Ateljé Vouge låg i hörnet av Drottninggatan och Trädgårdsgatan.
Där tjänade Solveig 10 kronor i veckan, hon fick själv betala för resor och mat. Han hade alltid matsäck med sig till sitt arbete. Arbetsuppgifterna var att städa och vara hundvakt. Hon fick också lära sig enklare sömnad. Hon minns att under tiden på Vouge var hon ofta sjuk, förkyld och hade ont i halsen. Solveig slutade efter en kort tid, det var inte precis så stimulerande arbetsuppgifter och inte så bra arbetsmiljö.

Därefter var Solveig hemma och hjälpte till i hemmet i Vretalund, hon var endast 14 år då.
1946 gick Solveig 2 terminer på Uppsala stads skolor för yrkesundervisning (senare Linne-skolan).

Åren 1947-48 hade Solveig plats på salong Zieg, Dragarbrunnsgatan 22, Uppsala, hos Sigrid Sundin. Hennes arbetsuppgifter var också där, som på hennes första arbetsplats, att utföra viss städning och gå ut med hunden. Hon fick också lära sig enklare sömnad, på den tiden fanns ingen sicksack sömnad på symaskiner, så det fick Solveig göra för hand. Kunderna på denna salong var från societeten. Under tiden Solveig arbetade på Salong Zieg gick hon på kvällstid och lärde sig maskinskrivning.

År 1948 började Solveig som kontorist och telefonist på bilfirma Åhléns (senare Philipssons) på Väderkvarnsgatan, Uppsala. Där trivdes hon mycket bra, blev upplärd av en ordinarie kontorist och telefonist. Solveig hade tröttnat på att lära sig sy eftersom hon inte fått någon bra undervisning på sina två första arbetsplatser.
På bilfirma Åhléns skötte Solveig telefonväxel, bokföring och betalade räkningar. För detta arbete hade hon en månadslön på 235 kronor. På denna arbetsplats stannade Solveig till den 1 oktober 1950. Där trivdes hon mycket bra.

När Solveig var endast 15 år träffade hon för första gången Roland Lindström (f. 1929) på en Valborgsmässoafton i Storvreta, men de blev förälskade först flera år senare. Roland var ifrån Tierp och gick på verkstadsskola i Uppsala. Först år 1947 började de ses regelbundet. När de träffades gick de på bio och på konditori där de satt och pratade, det var förstås i Uppsala.

Roland pendlade varje dag, med tåg, mellan Tierp och verkstadsskolan i Uppsala. Det kostade 40 kronor per månad. Solveig åkte också till sitt arbete med tåg från Storvreta och för henne var kostnaden 6 kronor per månad.

Image

Bild 17. Revygänget: Arne Morén, Helge Hallén, Nils Lindstedt, Asta Hirschfelt, Erik Lindgren, Margareta Ramselius, Gunvor Andersson, Solveig Pettersson, Sture Morén och Sture Karlsson.

Image

Bild 18. Asta, Margareta, Solveig och Gunvor.

Image

 Bild 19. Revygängets samtliga manliga artister på scen.

Image

Bild 20. Scenbyggnationen i Ordenshuset, IOGT-logen, i Storvreta.

Under åren 1945 till 1947 deltog Solveig flitigt i teaterverksamheten på IOGT-logen i Storvreta. Hon tillhörde också SSU:s ungdomsavdelning. De som deltog trivdes så bra tillsammans. Hon åkte mycket skidor, deltog i SSU-verksamhet med revy, sång och dans i Logen i Storvreta. Logebyggnaden är riven och borta sedan många år (se bilderna 17 - 20).

Åren 1949-1950 gjorde Roland Lindström sin militärtjänst på Upplands Flygflottilj, F16, Uppsala, som flygmekaniker.
Solveig och Roland förlovade sig den 31 december, 1949, och gifte sig i Ärentuna kyrka den 7 oktober, 1950, Vigselförrättare var Allan Svantesson.

Solveig och Roland Lindströms första bostad som gifta var på Väderkvarnsgatan 22 B i Uppsala, huset är i dag rivet. Bostaden bestod av ett rum och kök, 1 trappa upp, helt omodernt med vedspis plus en täljstenskamin och en kakelugn, som ej fungerade. De hade torrdass på vinden och årshyran för denna bostad var 320 kronor. I denna omoderna lägenhet bodde de i tre år och det gick ganska bra, fast det var arbetsamt på vintern, t. ex. att hålla varmt. Gaskök - polletterna köptes i en mjölkaffär som låg i hörnan av Väderkvarnsgatan och Vaksalagatan, där det i dag ligger en kemisktvätt.

Den 21 februari 1951 föddes deras första barn, dottern Vivianne, som fick hålla till godo med den enkla standarden.
I maj 1954 flyttade familjen till en modern lägenhet på Norrtäljegatan 36. Insatspriset var 3.500 kronor och pappa Einar Pettersson stod för den kostnaden. Han var hjälpsam och generös och det var de mycket tacksamma för. Lägenheten bestod av 1 rum och kök och var helt modern med en månadshyra på 240 kronor.

Deras son Peter föddes den 19 september 1954, men nu hade de det mera lättskött, även om lägenheten var liten. Solveig har ett starkt minne från den tiden, att hon inte fick hänga ut sin tvätt på gården på lördagar och söndagar. Uppsala var fortfarande mycket traditionellt.

År 1956 flyttade familjen till en större lägenhet på Norrtäljegatan 25, 2 rum och kök, 55,5 kvadratmeter. Barnen började bli större och behövde mera plats. Insatssumman var då 7.000 kronor. I denna fastighet fick hyresgästerna turas om att vara gårdskarl en månad i taget och även sköta trappstädningen. Det bodde fyra familjer i huset.

Solveig var hemmafru och Roland arbetade vid järnvägen som lokförare. Det blev mest Solveig som skötte gårdskarlssysslan eftersom Roland hade mycket oregelbundna arbetstider.
Solveig började att få beställningar att sy klänningar och förkläden till blivande sjuksköter-skor som gick sin utbildning vid Akademiska Sjukhuset. Hon fick därmed extra förtjänst och hon tyckte om att sy, trots tidigare erfarenheter.

År 1960 köpte familjen Lindström sin första bil, en Ford Anglia. Roland hade tagit körkort 1958 och Solveig först 1965.
År 1955 - 60 sålde pappa Einar sin mark på Adolfsbergsområdet i Storvreta till Uppsala kommun och fick då ett litet kapital.

År 1964 var det dags att flytta igen, denna gång till Stormgatan och en lägenhet på 5 rum och kök, 97,5 kvadratmeter, med en insats på 19.000 kronor och en månadshyra på 1.700 kronor. År 1965 köpte Solveig och Roland ett sommarhus i Björklinge, Tegeltorp, för 35.000 kronor. Sextiotalet var goda år i Sverige.
Med den utökade bostadsytan blev det ännu mera utrymme för barnen, Vivianne och Peter, som nu var 14 och 11 år. Under alla dessa år var Solveig hemma men tjänade pengar på att sy barnkläder till en affär på S:t Olofsgatan, nära Fjellstedska skolan. Vad hon minns, fick hon 7 kronor för att sy en barnklänning.

År 1965 började Solveig arbeta med sömnad och inlämning för kemtvätt hos firma Klädvård på S:t Johannesgatan, hos Svea Bohlin. Senare övertogs Klädvård av Doris Sandberg.
Åren 1967 - 1986 bedrev Solveig Lindström tillsammans med Ester Andersson Rackarbergets Ändringsateljé på Rackarbergsgatan 102, Uppsala. Den låg i gamla studentstaden.
Roland Lindström skötte deras bokföring och ekonomi, var deras revisor och kassör. Han var en ovärderlig hjälp och skötte sin syssla perfekt.
Solveig och Ester sydde allt, de ändrade byxor från vida till smala, lagade och sydde om kläder. De hade alltid mycket att göra, och det var de förstås mycket glada för. Arbetstid var klockan 8.00 till 17.00, utan lunchstängning. Årsinkomsten var 40.000 kronor per anställd.

År 1972 flyttade Solveig och Roland till Storgatan 9B, Uppsala, och till en lägenhet på 2 rum och kök med en insats på 12.000 kronor. Dottern Vivianne var nu utflugen och sonen Peter bodde kvar på Stormgatan tillsammans med två kamrater. Lägenheten var vid den tiden svår att sälja.
På Storgatan 9B bodde de till år 1977 och där trivdes de mycket bra och bodde i ett mycket fint hus. Det blev bara 5 år i denna lägenhet och sedan var det dags att flytta igen. Då fick sonen Peter bo i lägenheten och hyrde den av sina föräldrar. Han bodde där några år och sedan sålde föräldrarna lägenheten för 90.000 kronor.

År 1976 dog Solveigs pappa, Einar, och mamma Anna blev ensam i sitt hus i Vretalund i Storvreta. Då beslöt Solveig och Roland att flytta hem till Solveigs barndomshem.

När Solveig och Roland flyttade till Vretalund fick de mycket bra hjälp av mamma Anna Pettersson. Hon var 77 år, men mycket frisk och stark. Anna utförde allt hushållsarbete under veckorna. Solveig och Roland arbetade hela dagarna i Uppsala. Solveig åkte buss kl. 8.00 från Storvreta och kom hem kl. 18.00. Roland åkte bil eftersom han hade mera oregelbundna tider. De hade båda långa dagar och då var Anna en god hjälp för dem båda.

Mamma Anna var pigg och arbetsför ända tills hon blev 93 år (1995). Då ramlade hon och började få svårt att klara sig själv men fick då hjälp av hemtjänsten. År 1994 flyttade Anna till Skogsgården.

Image

Bild 21. Roland Lindström vid den gamla ladugården i Vretalund.

Image

 Bild 22. En av konstnären OA´s - Oskar Anderssons - konstverk som finns i familjen Lindströms ägo och som pryder hemmetpå Stigbergsplan i Uppsala.

Solveigs föräldrar fick det bra i Storvreta, trots att mamma Anna hade varit rädd för att det skulle bli för mycket för dem. Pappa Einar var en arbetsam lantbrukare och affärsman. Föräldrarna kompletterade varandra. Einar sålde på 1960-talet Adolfsbergsområdet, som sedan bebyggdes med villor vid nuvarande gatorna Aspdungevägen och Getramsvägen i Storvreta.

Solveig tänker ibland på deras förlorade kor. De dog av att de fick i sig små taggtrådsbitar som lämnats kvar i gräset när man jobbat med järnvägen, den går ju fortfarande utanför husen.

Solveig och Roland Lindström sålde all sin mark och huset till HSB år 2002. Huset har hyrts ut av HSB från den 1 februari 2003 till en ung familj med två pojkar. Mamman i familjen är född och uppvuxen i Storvreta.

Image

 Bild 23. En gammal kista som OA dekormålat någon gång på 1950-60-talen.

Image

 Bild 24. OA´s vackra signatur som han använde på de föremål han dekorerade.

Familjen Lindström bor nu på Stigbergsplan i stadsdelen Eriksberg i Uppsala sedan 1 juli 2002. Jag besökte Solveig och Roland i deras nya lägenhet och fick då ta några kort av deras ärvda möbler och tavlor målade (t. ex. bild 22) av en känd konstnär, Oscar Andersson, 1895-1970 (bild 24 signaturen OA). OA hade varit lärjunge hos Bruno Liljefors och fått sin utbildning på Konstakademin i Stockholm. Han var en framstående konstnär, men blev tyvärr gravt alkoholiserad. Kistan (bild 23) är gammal, men har dekorerats under senare år, kanske omkring 1950-60-talen. Dessa föremål har familjen ärvt av Rolands föräldrar.

Detta har jag nu fått berättat för mig av Solveig Lindström född Pettersson. Hon har bott sammanlagt 40 år på gården Vretalund i Storvreta. Solveig har verkligen fått vara med om stora förändringar och en enorm utveckling av Storvreta under dessa år. Paret Lindström har även fått fira sitt guldbröllop den 1 oktober 2000.

Vi vet nu med största säkerhet att marken som såldes till HSB skall bebyggas med många villor. Einar och Anna är säkert nöjda med vad de har förvaltat och skött och nu har deras barn, barnbarn och barnbarnsbarn glädje och nytta av detta. (Se Uppsala Kommuns och HSBs förslag till planläggning av Vretalundsområdet, 2004, bild 26.)

Köpeavtalet med HSB vid köpet av Vretalunds åkermark är undertecknat den 21 augusti 2002 och 2003 sålde Solveig och Roland även den tillhörande skogen och köpare var Naturvårdsverket.

Källor

Wallner, Helmer; 1990 Storvretabygden, Forntid - Nutid. Storvreta biblioteks- och kulturförening.

Image
 

   Bild 25. VRETALUND - Förslag till plan över Vretalundsområdet presenterat på Storvreta Bibliotek  under maj månad.

Förening:

Storvreta Ärentuna Kultur & Hembygdsförening

Skapad av: Bosse Wesslén (2022-11-07 12:35:08) Kontakta föreningen
Ändrad av: Ulla Britt Söderström (2022-11-24 19:07:23) Kontakta föreningen