Texten är kopierad ur Storvretabygden  årsbok 1994, sid 7 - 29.

Ekeby Qvarn
en av Upplands äldsta kvarnmiljöer.

av Luciano Escanilla och Helmer Wallner

Våra lågt liggande delar av Uppland steg upp över havsytan jämförelsevis sent efter den senaste istiden. När ytvattnet sedan sökte sig nedåt i dalgångarna mot havsstranden, låg här en ås hindrande på tvären, i det som nu är Ekeby. Det var en del av Vattholmaåsen som lokalt fått namnet Östaåsen. Den sträckte sig som nu i nordsydlig riktning men gjorde mitt för Ekeby en utstickare åt öster.

Vattnet måste alltså bryta sig igenom åsen. Vattnet skar, först försiktigt, men med en allt våldsammare kraft uppkom i skärningen en ådal. Den ovanför åsen uppdämda sjön fick fritt utlopp.

Genomskärningen satte sina spår i folkmedvetandet. Bygden fick ortnamn efter den. Gården nedanför skärningen fick namnet Skärna (under lång tid felstavat Stjärna). Och den bro, som så småningom byggdes när ett vad över ån inte längre klarade trafiken, kallades Skärmans bro, ett namn som funnits många sekel och fortfarande lever kvar fastän bron revs i slutet av 1930-talet när väg 290 byggdes.

Landet steg ytterligare. På så sätt fick bygden de forsar som skulle bidra till den vackra naturmiljön i Ekeby och skapa den vattenkraft som skulle komma att dana bygdens utveckling.

Vid vår tidräknings början flöt nog ån lugnt genom skärningen. Men vid vendeltid - vikingatid torde forsarna ha nått den fallhöjd och styrka att de skulle kunnat tas i anspråk som kraftresurs av någon påhittig bonde.

Men fråga är om det också skedde. Fanns vid denna tid en sådan teknik utvecklad och känd här? I kulturhistoriskt lexikon för Nordisk medeltid (Allhems) visas mosaik av en byzantinsk kvarn med vattenhjul från 400-talet. I kloster i Frankrike hade utvecklats hjulkvarnar både för överfallshjul och underfallshjul (se fig. 5) på 800-talet.

I Norden kom sådan teknik att utvecklas betydligt senare. Arkeologiskt belagt blev det i Danmark på 1100-talet och i Sverige vid övergången mot 1200-talet och det rörde sig då om en enkel form av kvarnteknik.

Det vi vet är att kvarnar blivit så vanliga på 1200-talet att det ansågs nödvändigt att reglera kvarnverksamheten i lag. Flera landskapslagar innehåller sådana bestämmelser. Dessa regler innebär i allmänhet att kvarn inte fick anläggas så att den skulle komma att medföra olägenhet för andra, t ex inkräkta på andra kvarnars tillgång till vatten för vattenkraft.

Konkurrens om strömmande vatten kom sedan genom seklerna att bli ständigt uppkommande problem. I Fyrisån finns många exempel på det. Lagstiftningen blev med tiden allt mer komplicerad och kom att innehålla regler om kvarnrättigheter som kunde skattläggas, beskattas och överlåtas, även att kvarnrätt kunde flyttas över till annat strömfall i samma eller annat vattendrag.

Här i Uppland liksom i landet i övrigt rörde det sig på den tiden om s.k. skvaltkvarnar för husbehov, med lodrät axel som nedtill var försedd med skovlar, dit vattnet leddes genom en ränna. De var enkla och billiga att bygga. Ån strömmade fritt.

Hur en skvaltkvarn kunde fungera framgår av ett gammalt fotografi som dock inte avser Ekeby (ur Kulturen 1938), se fig. l a. Fig. 1 a. Skvaltkvarn (skvalta). (Bilden visar en skvaltkvarn i Boaredal, Bohuslän. Fotograf: N Åkerhielm 1922.)Fig. 1b.
Se här ovan en teckning med beskrivning av hur en skvaltkvarn kunde ha varit byggd (ur Nationalencyklopedin), fig. 1b.

Enligt publikationen ”Inventering av väder- och vattenkvarnar i Uppland” av Per Erik Rågfelt, utarbetad och utgiven inom lantbruksuniversitetet 1973, fanns en kvarn i Ekeby på 1200-talet. Mot bakgrund av kvarn-teknikens utveckling i allmänhet under medeltiden och de positiva lokala förutsättningarna här förefaller uppgiften att Ekeby är en av våra äldsta kvarnmiljöer i Uppland väl befogad. Det måste då ha varit fråga om en skvaltkvarn.

Ekeby kvarn blir akademikvarn

Ekeby kvarn var i enskild ägo fram till 1357. Detta år donerade Anders Eskilsson och hans syster Ingeborg fastigheter med kvarn i Ekeby till det under Uppsala domkyrka lydande Fullerö XIII kanonikat. Avkastningen skulle gå till den kanik (ledamot av domkapitlet), som innehade detta ämbete.

Gustav Vasa lade beslag på Ekebyhemman och kvarnen i Ekeby 1527 (enligt annan uppgift 1537). En av bönderna i Fullerö står för åren 1540-47 antecknad som innehavare (brukare) av kvarnen.

Kvarnen ingick inte i Gustaf II Adolfs stora donation 1624 till Uppsala akademi av jord och godsegendomar på "evärdelig tid", de s.k. gustavianska gårdarna. Hans dotter Kristina lät 1639 akademin rätt att från donerade gårdar uppbära den gamla jordeboksräntan. Denna egendomen med kvarn har alltsedan dess varit i akademins ägo.

Under denna tre och ett halvt sekel långa akademitid är Ekeby kvarns verksamhet och historia väl dokumenterad, på samma sätt som all annan akademiegendom. Men i akademiens oerhört omfattande arkiv-material ligger uppgifterna väl gömda. Det krävs stora utredningsinsatser för att finna önskade uppgifter.

Utgivna böcker om akademiens historia av Hans Salander och Annerstedt avser en begränsad tid och ger inte mycket av intresse rörande Ekeby.

Uppgifter om Ekeby måste alltså i stor utsträckning sökas direkt i de handskrivna konsistorieprotokollen. Det är ett tidskrävande arbete att söka efter historiska universitetshändelser för lång tid.

Men uppgifter om kvarnen kan också finnas på andra håll. Kyrkböckerna innehåller uppgifter om personer som bott och arbetat vid kvarnen, både arrendatorer och deras ”folk”.

Av gamla lantmäterikartor kan man utläsa att ån, i viss mån på sätt som nu, varit uppdelad i två åarmar med kvarnholmen emellan.

Viktigt är särskilt att iaktta att vattendamm under lång tid, flera sekel, varit byggd endast i den vänstra åarmen medan vattnet kunnat strömma fritt i den högra. Detta framgår av Ekebykartor från 1660 och 1705 och även av 1757 års revidering (se fig. 2 och 3).

På storskifteskartan över Skärna på andra sidan ån år 1786 damm ritad även över den högra åarmen, se fig. 4.

Fig.2. 1660 års karta.

Fig. 3. 1705 års karta och l757 års revidering därav. (Reds anm. Kartan visar ägodelningskarta 1705.)

Fig.4. Skärnakartan 1786.

Från skvaltkvarn till hjulkvarn

När äganderätten till Ekeby kvarn övergick från enskilda jordägare till allmänt organ 1357 upphörde dess karaktär av husbehovskvarn d.v.s. för egen mäld. Den skulle därefter betjäna andra mot ersättning (tull eller mäldelön) och därmed bli en kvarn för yrkesmässig drift, dvs. det som senare kom att kallas tullkvarn. Ersättning för malningen kunde då utgå i pengar eller viss mängd säd.

Ändringen innebar att, när kvarnen kom i allmän ägo, steg kravet på avsevärt ökad kapacitet. Vidare kom kapital att finnas tillgängligt för investering i en mer effektiv kvarntyp även om det allt emellanåt klagades. Kraven på att övergå till en mer effektiv form än skvaltkvarn (kvarn med lodrät axel, se fig. 1) torde nu ha känts påträngande men det är ingalunda klart att det verkligen skedde snart. Några tidsuppgifter kan inte utläsas nr det material som finns tillgängligt.

En enkel hjulkvarns tekniska utförande framgår av bild ur Nationalencyklopedin, fig. 5 a. Som hjulkvarnen på fig. 5 b eller finare än så bör man föreställa sig att Ekeby hjulkvarn i princip kom att se ut när den någon gång efter de rätt ofta uppkommande skadorna byggdes upp på nytt.

På båda de nämnda bilderna (5 a och 5 b) visas kvarnar med underfallshjul (ringa fall, stort vattenlopp). Vattenströmmen är riktad mot hjulets nedre del. Man torde böra räkna med att med den vattenmängd och byggnadsteknik som fanns i Ekeby på den tiden det måste ha tett sig naturligt att begränsa sig till en sådan kvarntyp.

Vid kvarn med bröstfallshjul riktas vattenstråle mot kvarnhjulets mittdel och vid kvarn med överfallshjul är vattenströmmen riktad mot hjulets översida. Man valde den typ som passade till vattenmängd och ström-fallets höjd. Effektivast var överfallshjulet vilket gav det största energiuttaget ur vattenmassorna. Det kunde knappast komma till utnyttjande i Ekeby förrän i samband med tillkomsten 1791 av det vackra kvarnhus vi fortfarande kan glädjas åt.

Kvarn med underfallshjul torde länge ha varit den gängse typen. Vattenfallets djup lär knappast ha tillåtit andra typer. Avbildningar från medeltiden visar mest den kvarntypen.Fig. 5 a. Hjulkvarns tekniska utförande. Bild från Nationalencyklopedin. Underfallshjul.

Fig. 5 b. Ekeby första, medeltida hjulkvarn kan ha sett ut så här.

Antalet kvarnstenar utökades efter hand. År 1657 beviljades mjölnaren Erik Eklund ”sju tunnor spannmål att köpa sig ett par stenar för. Det andra paret skulle han köpa för sina egna medel”.

Vid stenkvarnens byggande 1791 utökades kvarnens utrustning från två till tre stenpar.

Stenarna hade ansenlig storlek. I en förteckning 1763 anges att ovanstenens diameter i Ekebykvarnen var i ena stenparet 3 alnar (1,8 meter) och i det andra paret 2 alnar 18 tum (1,65 meter).

Kvarnhus och damm av timmer

När kvarnen övertogs av Uppsala akademi 1639 var kvarnhuset av timmer, likaså dammen i åarmen. Båda var i dåligt skick.

Tio år därefter, 1649, kom till konsistoriet ”mölnarens begäran att få Academie bönder till hjelp at reparera Ekeby Quarn, ty hon är allt för rött (rutten), underdelen är uthrött, begär 50 stockar till hjelp, 16 alnar långa”.

1657 beviljades mjölnaren sju tunnor spannmål för att köpa 2 st. nya stenar. De andra fick han betala själv.

Reparationer blev ett ständigt återkommande problem.

1658 beslutade konsistoriet att ”till dammens reparation bestå mölnaren sex tunnor spannmål”.

1664 står i protokollet: ”dammen repareras på akademiens bekostnad. Till husets reparation någon hjelp med timmer och hwad skäligt är.” Vidare: ”Angaf rentemestaren att Ekeby quarn är helt ned rutin och måste å nyo upprättas tillika nedra dammen som på en sida i wåår är af vattnet uthskuren”.

1670 meddelade universitetets rektor i en allmän redogörelse att man ”gjort största delen av dammen ny”.
Men redan påföljande år anfördes i konsistoriet att kvarnen ”mycket dålig är”. Besiktning skulle ske av rektor och två ledamöter (Olaus Rudbeck en). 1673 anmäldes: ”dammen dålig, mölnaren vill ha 60 stockar och vill att dammen ska göras över he1a ån”. Riksrådet Banér gjorde riddarsyn, dammen rustades.

Mjölnarens önskan att få en damm över hela ån tog emellertid många årtionden att genomföra.

1681. Dammen trasig. Mölnaren ville ha stockar till dammen. Konsistoriet: ”Skäligt, tyckandes att dammen borde göras av sten”.

1685. ”Ekeby damm som i våras led af floden bör lagas”. Fråga uppkom om att bygga ålkista.

1694. Vägen till kvarnen mycket dålig, varvid bönderna åker till andra kvarnar. Änkan på kvarnen beklagade sig över detta.

1698. Mjölnaren Lars Mattsson och änkan är skyldiga akademin pengar, men när inget finns att tillgå och för barmhärtighet och för barnens stora elände så lät man det bero.

Mjölnarbostaden brinner

1692 anmälde mjölnaren Lars Matsson att han mistat ”allt sitt” genom vådeld. Han hade ”af egna medel uppbyggt akademiens gård” och fick nu beskedet att, ”efter han har ett hemman så eftergives honom därpå ett års frihet”.

Fig. 6a och 6b. Mjölnarbostaden, återuppbyggd 1692 efter branden. Foton från Digitalt Museum.

Kvarnrörelsen

Trots alla reparationer tycks kvarnen ha fungerat till akademins belåtenhet.
Ett anbud från Magnus de la Gardie 1653 att få byta till sig kvarnen avslogs t.ex. emedan ”academien kan hafwa nytta af henne”.

Kvarnen var som nämnt en tullkvarn (även omnämnt bl.a. i 1669 års jordebok). Det innebar att kvarnens ägare hade rätt att för egen del ta undan viss mängd säd från varje malning. Den såldes sedan på öppna marknaden.

Konsistoriet i Uppsala hade därför att varje år bestämma priset på säd, en syssla som alltså ständigt återkom och behandlades av konsistoriet med stort allvar och intresse.

Professorerna i konsistoriet kände ett stort ansvar för kvarnen i Ekeby, det framgår tydligt av protokollen, men även för bygden och för människorna som arbetade där. Det ges många exempel på det.

”När år 1671 pigan Kristin Matsdotter i Ekeby inte lyckades få drängen Erik Mattsson, som hon väntade barn med, att gifta sig med henne så kunde hon med drängen komma in till sittande sammanträde i konsistoriet för att hon där skulle kunna få stöd av professorerna. Trots goda insatser vid två sammanträden så lyckades de inte övertala Erik. Han hävdade att det var hennes fel men tillstod att det var han som var far till barnet.”

Kvarnhuset av sten kommer till

Reparationsbekymren fortsatte även under 1700-talet. Vid ett konsistoriesammanträde den 27/3 1790 konstaterades att man ”haft så ont om pengar att man ej vågat ta itu med en dyrbar reparation av Ekeby kvarn trots att denna kvarn representerade en god och säker inkomst.”

Detta negativa besked fick mjölnaren Gottfrid Mineur sedan han den 11/1 samma år lämnat in ett ”memorial” med innebörd att det gamla ”Qvarnhuset funnits så förfallet, att det bör rifwas och Quarnen å nyo byggas --- af Gråsten”.

Med stöd av inspektoren Aerari och räntemästaren vid akademin lyckades Mineur få konsistoriet att ändra sig. I januari 1790 beslutades att ett nytt kvarnhus borde byggas i sten med den storlek som Mineur föreslog (20x20 alnar).

Konsistoriet beslutade på våren 1790 sända förslaget till kronprinsen för godkännande (Kung Gustaf III var då fullt upptagen av mellanhavandena med ryssarna i Viborgska viken och gatloppet där).

Kronprinsen, 12 år gammal, lämnade sitt bifall den 20/10 1790 med det generösa tillägget att, ”i den händelse det för Academien pröfwas nyttigt, utom de 2ne nuwarande par stenar, ännu må kunna rymma et par, till hwilket Academiens Quarnrättighet i Dragby kunde flyttas”.

Inspektor Aerari och räntemästaren beställde fram en ny ritning för byggnaden (20x20 alnar). Ritningen gjordes upp av Jonas Neosander och var klar den 6/2 l791. Kostnaden beräknades till 1740 riksdaler 33 skilling och 5 runstycken specie. Neosander var den som därefter kallades murmästare och basade för murarnas arbete.

Den driftige Mineur lät med konsistoriets godkännande tillverka 10 drögar, med medarna järnbeskodda, både på över- och undersidan, för framforsling av gråstenarna för bygget.

Sedan "Gråsten redan blifwit framförd och Bjälkar med timmer och ställningswirke samt Kalck blifwit anskaffade", så hemställde Mineur, ”om icke, då årstiden nu börjar likna sig så, med rifning af gamla huset början kunde ske weckan före påsk, hwartill Allmogen efter slutat Wåhrbruk kunde blifwa ledig”.

Konsistoriet godkände det. Nu kunde resningen av kvarnhuset börja se fig 7 a.Fig. 7 a. Byggnadsritning till Kvarnhusets uppförande 1791 (här förminskad).

Den 2 april påbörjades byggandet med Neosander som bas.

Den 27 juli besiktigades bygget av herrar inspektor Aerari, räntemästaren professor Flygare och ringaråldermannen Singmark. Därvid konstaterades att murarmästaren följt byggnadskontraktet till belåtenhet och att det enda som inte var färdigt var kvarnhuskammaren och rappningen.

Det konstaterades den 14 september 1791 att kvarnarbetet nu var så färdigt att kvarnen kunde sättas i full gång. Huset blev 25x25 alnar i fyrkant. Det hade blivit en ökning från Mineurs första ansökan med nästan60 %.

Mineur fick av konsistoriet ett erkännande för sina fina insatser och som tack nedsättning i arrendeavgiften på grund av förhöjd möda och besvär vid byggandet.

Fig. 7 b. 1791 års stenkvarnhus blev vackert, stilrent. Foto från Digitalt Museum.

Gottfrid Mineur

Vem var då denne Gottfrid Mineur som i så hög grad vann akademikonsistoriets förtroende?

Han tillhörde vallonsläkten Mineur som de Geer lyckades värva till Löfsta bruk, där han föddes den 12/3 l74l. Hans föräldrar var Peer Mineur och Anna Martinell. Som vuxen fick han tjänst som mjölnare i Vattholma under Olof Lund som innehade arrendet till Vattholma forsar, tillhörande Uppsala akademi.

Gottfrid träffade där sin blivande hustru, Lunds andra dotter, Hedvig. Hennes far Olof Lund innehade också arrendet till Ekeby kvarn. Gottfrid och Hedvig gifte sig 1765. De fick 1768 ta över arrendet till Ekeby kvarn och flyttade då naturligtvis över till Ekeby.

Denne Gottfrid lyckades alltså inte bara förmå akademikonsistoriet i Uppsala att, ”trots att man haft så ont om pengar”, gå med på att ersätta det förfallna timmerkvarnhuset med det stenkvarnshus, vars vackra stil vi fortfarande kan njuta av, utan också att – med kronprinsens bifall - utöka kvarnens kapacitet med 50 % genom att få en av akademins kvarnrätter till ett stenpar i Björklinge flyttad till Ekeby.

För detta ändamål skulle kvarnhuset vidgas från planerade 20x20 alnar (12x12 meter) till den storlek det nu har 25x25 alnar (15xl5 meter).

Gottfrid Mineur visade sig ha praktiskt handlag och goda ledaregenskaper. Han genomförde uppbyggandet av den nya kvarnen i tre våningar på kort tid 1791, sedan allt material fraktats dit under föregående vinter. Ett imponerande arbete under skicklig ledning som vi fortfarande kan beundra!

Mangårdsbyggningen

Mjölnargården blev tydligen för liten för familjen Mineur.
Den större mangårdsbyggningen, som nu finns, uppges vara uppförd på 1700-talet. Det är sannolikt att gården byggdes av den driftige Gottfrid Mineur och att det skedde strax efter det att familjen 1768 flyttat till Ekeby. Huset är med en 1 1/2-planssymbol redovisat på 1786 års storskifteskarta över Stora Skärna, se fig. 4.

Mineur köpte senare, på 1780-talet, bondgården Ekeby nr 5 (den sydligaste gården i byn mellan vägen och ån). Dit flyttade hans änka Hedvig efter hans död 1816. Denna gård övertogs senare av en dotter, ”demoiselle” Hedvig Mineur, som bodde där till sin död 1843. Gården kallades förr ”Mineurska gården”. Den övertogs i nutid av Grandins som 1922 byggde nytt söder om vägen.

 

Fig. 8. Akademihemmanets mangårdsbyggning, sannolikt uppförd ungefär 1770. Bilden kommer från Uppsala Akademiförvaltning.

 

Den stora eldsvådan 1877

Stora skador på kvarn och såg uppkom den 12 mars 1877 av eldsvåda. Om detta skrevs utförligt i den tidens tidning Uppsala Posten. Branden uppkom efter överhettning i ångmaskinen. Om försäkringen på 25.543:- kronor var tillräcklig för återuppbyggnad är inte känt. Men kvarnen reparerades och stod klar 14/10 1877. Sågen stod färdig redan den 5/6.

I detta samband nämndes att kvarnen hade arbetat med sex stenpar. Dessa skulle nu ersättas av fem par. De beräknades komma att ge lika stor kapacitet.

Arrendator under denna olyckliga tid var Hjalmar Erland Zacco. Han lämnade Ekeby omedelbart efter återuppbyggnaden och flyttade till Simtuna.

Energi för kvarnens drift

Den energi som utnyttjades för kvarnen var självfallet forsarna i ån. Kvarnen hade ju lagts där just av det skälet. Senare reglerades strömmen och man åstadkom det mer effektiva vattenfallet.

Den först använda tekniken för att utnyttja naturkrafterna, skvaltkvarnens horisontella vattenskovel, ersattes senare av vattenhjulet. Denna teknik tillämpades under många sekel fram till konstruktionen av turbinen på 1900-talets början. Sågen som senare byggdes invid kvarnen drevs också den med vattenkraft.

Utökad verksamhet och konkurrens av närliggande kvarnar samt kravet på ständig leverans ledde till att ersättningskraft måste anskaffas. I senare hälften av 1800-talet kom ångmaskinen som reservkraft.

1875 antecknades att byggmästare Vesterlund låtit anbringa en lokomobil för ångkraft i Ekeby. Och 1875 att ångmaskinen användes för drift av kvarn och såg.

1890 togs vattenhjulstekniken bort. I fortsättningen kom kvarnen att helt bli beroende av elenergi.

År 1896 kom kvarn och såg i dåligt skick. En ombyggnad skedde efter ritningar av arkitekt Steinholz.

Att ångan skulle ersättas av elkraft var naturligt, till en början enbart som reservkraft, men på 1960-talet elektrifierades driften av kvarnen helt. Sågen hade då lagts ned.

Den snabbaste utvecklingen kom naturligtvis under Lövgrens tid.

Historiskt sett blev energitekningen genom århundradena följande:skvaltkvarn - hjulkvarn - el-drift - turbinsystem - elmotor.

Sågen

Som redan nämnts kompletterades kvarnrörelsen med såg. Det låg ju i tiden under senare hälften av 1800-talet.
Sågen byggdes omedelbart invid och nedanför kvarnhuset på kvarnholmen, se fig. 9.
Ett sågarlag vid Ekebysågen år 1904 kan ses i Storvretaboken fig.77, sid. 110. (Reds anm. Se nedan, bilden inkopierad).

Fig. 77. Ett sågarlag vid Ekebysågen invid Ekeby kvarn år 1904. Karl Julius Pettersson, senare möbelfabrikant, håller i sågklingan. (ur boken Storvretabygden 1990)

Fig. 9. Sågen vid Ekeby kvarn, foto 1924. Bilden kommer från Uppsala Akademiförvaltning.

Ekeby kvarn under 1900-talet

År 1919 tillträddes arrendet av August Löfgren, tydligen en drivande företagsledare. Han kallade sig inspektor. Kvarnen moderniserades 1922 och 1923 för att klara konkurrensen av närliggande kvarnar. Ett anslag på 9600:- hade beviljats. Samtliga maskineruppges nu vara nya. Grannkvarnarna Rasbo, Kvarnbo och Ulva hade alla moderniserats under senare år.

1928 förstördes dammen i en stor vårflod. Den byggdes upp igen av järn och cement (betong). Spång anlades vid dammen. Inloppet till turbinerna byggdes om 1929.

År 1937 företogs åter stor ombyggnad. En inskrift finns om nedre källarinloppet.

I bokverket Svenska kvarnar, utgivet 1940 av Svenska yrkesförlaget AB, uppges följande:
”Drivkraft: vattenfall, 2 m, från fyra turbiner om tillsammans 75 hkr, lämnar drivkraft hela året. Kvarnverket drives av en motor 30 hkr, består av tre par stenar, 1 st valsstol, korngrynsverk, fullständigt rensverk och kross. Kvarnen sysselsätter 1 man. Jämsides bedrives även sågverksrörelse.

Löfgren som var uppskattad medlem i Upplands kvarnförening avled 1949. Han efterträddes av mjölnaren Evert Edlund 1955, allmänt känd och väl ihågkommen.

En omfattande reparation genomfördes 1979 i enlighet med en promemoria inom Uppsala kommuns fritidsförvaltning.

Kvarndriften upphörde slutgiltigt 1986.Fig 10. Bebyggelsen vid Ekeby kvarn, skiss upprättad 1994.

Avslutning.

Ekeby Qvarn har alltid haft betydelse för områdets kulturmiljö. Den spelade en social roll i bygdens liv. Här möttes mäldarna som fördrev sin tid i samspråk, man fick höra nyheter och bytte erfarenheter som fördes vidare under dess långa historia.

Den agrara kulturen har tydligt lämnat sina spår inom kvarnområdet även om den sakta försvunnit under de sista decennierna. Verksamheten minskade i takt med att samhället i övrigt utvecklades. En viktig faktor var när bönderna införskaffade huskvarnar och själva malde för sina behov.

Malningen ändrade karaktär och man övergick mer till betning och rensning av utsäde för de stora gårdarna.

Redan 1955 uppdelades verksamheten: man skilde jordbruket från kvarnrörelsen. Evert Edlund sade upp sitt arrende hösten 1986 och avslutade sin verksamhet i mars 1987. Bland de sista anteckningarna som hittades i mjölnarens kontor i ett daterat översiktskalendarium stod följande:
”Maj 86, fredag 2 Bergström Ekeby 3.100 kg korn betat. 3.700 rensat + 3.100 kg. G. Eriksson Fullerö 200 kr.”

Ekeby Qvarn är belägen i en naturskön dalgång och dess resurser har varit av stor betydelse för människorna: att mala mjöl och bereda virke - två så centrala punkter i dessa människors liv under århundraden.
I och med att kvarnens verksamhet minskade i betydelse innebar det en stagnation, de yngre flyttade från trakten och de äldre fanns ej längre. Naturen lämnades därhän, tog sin egen gång och förvildades.

I en omfattande reparation som genomfördes 1979 i enlighet med en promemoria inom Uppsala kommuns fritidsförvaltning klassade man Ekeby Qvarn i kulturhistoriskt avseende som: ”mycket värdefull. En av Upplands äldsta kvarnmiljöer” och som därjämte hade ”...utomordentliga kvalitéer ur rekreations- och landskapsbilds-synpunkt”.

Planer fanns att bevara Ekeby Qvarn som en del i ett naturreservat kring Fyrisån och kommunen ville pröva nyttjanderätten.

Från universitetshåll fanns även där en stark vilja att ta itu med problemet. Det krävdes nya ansträngningar för att hitta nya mål som kunde anpassa en verksamhet i kvarnen till det moderna samhället och samtidig bevara dess kulturhistoriska värde.

En verksamhet för detta har startat sedan några år tillbaka. Idén var att kvarnen därigenom skulle bli ett kulturellt, stimulerande centrum där konsten och andra artistiska yttringar fick en betydande roll i verksamheten.
Det gällde även att bevara de kulturhistoriska värden som kvarnen och miljön erbjöd som en viktig länk i bygdens historia.
Den skulle då som nu behålla sin centrala roll i människornas liv genom att göra den tillgänglig för alla.

Hösten 1991 byggdes en konservatorsateljé i det gamla stallet. Verksamheten är inriktad för konservering av konstföremål.
Samtidigt planerades restaureringen av kvarnen. I kvarnens övre del skulle det bli en Konstsalong och de andra våningarna skulle bevaras med maskiner, inventarier, redskap och historia som ett Kvarnmuseum.Kvarnen skulle bli en sammankallande plats där besökaren skulle uppleva modern konst i en spänning med en månghundraårig tradition.

Vid det läget var kvarnens tillstånd bedrövligt på grund av det bristande underhåll den hade haft under de sista åren. Förfallets skugga hade fallit starkt på maskiner, utrustning och resten av byggnaden. Taket och exteriören restaurerades.

Våren och sommaren 1992 gjordes en omfattande rengöring av kvarnens tre våningar, Anticimex sanerade. Reparationer och kalkning av invändiga väggar utfördes och lösa delar lagrades i kvarnkammaren i väntan på iordningställandet av kvarnmuseet. Intervjuer gjordes med äldre i bygden och en del forskning bedrevs kring kvarnens historia och arbetsprocesser. Maskiner, verktyg, utrustning etc. märktes, inventerarades och dokumenterades.

Februari 1993 gav Byggnadsnämnden, den sista av en lång rad instanser, klartecken för restaurerings- och renoveringsarbeten i kvarnen.

Våren 1993 blev så konstsalongen i kvarnens övre del färdig och invigdes med en utställning av två inbjudna konstnärer: Lars Erik och Gunnar Falk. Hittills har ett 20-tal utställningar visats. Sommaren 1994 påbörjades den första årligen återkommande temautställningen ”Vatten”. ”Vinden” är temat för 1995 års utställning med början 17 juni.

Kvarnmuseet startades genom att en utställning om kvarnen visades 21 maj - 05 juni 1994 som åskådliggjorde kvarnens nuvarande tillstånd avseende maskiner och utrustning samt det historiska material som forskats fram sedan 1991.En rad av andra verksamheter har funnit sin plats i Ekeby Qvarn såsom konserter, möten och föredrag som varit inriktade på att ge en kulturell underhållning i kombination med den vackra naturen.

Samtliga befintliga hus (se fig. 10) har restaurerats och upprustats. Rensning av miljön har givit möjlighet att se och bättre uppleva de fantastiska utsikter och vinklar som den sköna dalgången och ån utgör samt än en gång belyser hur landskapet en gång bildades.

Och allt detta i den vackra miljö som skapades när smältvatten från istidens avsmältningsskede för 10 000 år sedan bröt sig fram genom landskapet och skapade förutsättningar för de forsar som sedan kom att bli en så viktig och värdefull del av naturen och människornas liv här.

Upprustningen och verksamheten av Ekeby Qvarn idag är en länk i dess historia och skapar ännu en gång kontaktmöjligheter för att vidare föra historia och tradition så särskilt betydelsefull för bygden i åtminstone ett årtusende.

Inget mjöl mals längre i Ekeby Qvarn men byggnaderna och den vackra naturen är idag välbevarade. Kvarnen äger sin egen historia och vi är en länk. Så vem vet, möjlighet finns att människor åter igen kan komma att höra näcken spela, fördriva sin tid i samspråk eller rent av mala sin mäld vid Ekeby Qvarn.Hjulkvarn från 1100-talet. Efter Feldhaus, Die Maschine.

EKEBY KVARN.

Källor: husförhörslängder (Hfl), konsistorieprotokoll (Kons-prot), jordeböcker (JB) och mantalslängd                            (Mant-lngd)

Ägare:                    Uppsala domkyrka                      1357-1537 (annan uppgift 1527)
                               Kungl.Maj:t och Kronan              1537-1639
                               Uppsala akademi                         1639-

Arrendatorer: 
Tid                       Arrendator                                                                                                                 Källa
1540-47              Bonde i Fullerö                                                                                                          Det medeltida Sverige

1554                    Mickel Mjölnare

      - 1653           Erik Arfwedsson, död 1653                                                                                       Hfl AI:1

1653-69              Lars Pedersson, gift m. Arfwedssons dtr                                                               Kons-prot

1669-                  Lars Matsson                                                                                                               JB och Hfl

       -1698           Lars Matssons änka                                                                                                    Kons-prot

1698-                  ”mölnaren” Lars Hansson,                                                                                               -”-

       -1712           ”mölnaren” Lars Erhardsson,                                                                                     Hfl AI:1

1713-42              ”mölnaren” Mattias (Mats) Gille,                                                                               Hfl AI:1

1742-44              notarie Schick, ej själv redovisad i Hfl, men hans ”folk”                                        Hfl AI:1

1744-49              arrendator Johan Ulfström, hans ”folk”

1750-65              byggmästare Mich. Duan, född 1707, död 1765                                                    Hfl AI:1             
                            dennes son Mårten Duan, f 1734, flyttad till Fullerö 1759,                                   Hfl AI:1
                            står upptagen som ”mölnare” 1751-59

1765-68              byggmästare Olof Lund i Vattholma, född 1715. Var även arrendator av         Hfl (Lena)
                             kvarnarna där. Hans dotter Hedvig gifte sig 1765 med Gottfrid Mineur som
                             övertog arrendet i Ekeby 1768.

1768-1816         arrendator Gottfrid Mineur, av vallonsläkt, född 1741 i Löfsta, flyttad                Hfl  AI:310                                                  till Ekeby 1768, död 1816.

1816-40              arrendator fanjunkaren, senare cornetten Daniel Mineur, född 1786,              Hfl AI:11 – 14                                              död 1840,son till Gottfrid Mineur.

1840-42              byggmästare Seved Forssberg, född.1790, inflyttad 1840                                    Hfl AI:15 - 17

1843-53              mjölnaren Joh. Wennström, f.1795 i Lena, infl 1843, avfl till Uppsala 1855

1853-60              byggmästare Erik Eklund, f.1813, infl från Funbo 1853, avfl. till Bälinge 1860  Hfl AI:18 - 21

1860-75              byggmästare Olof Otto Vesterlund, f.1735, infl.1860, flyttad till Tierp 1876

1875-77              lantbrukare Hjalmar Erland Zacco, f.l838, hitfl. 1875, flyttad till Simtuna 1877 Hfl AI:22          

1877-81              lantbrukare Lorenz Vald Öström, f.1847, hitflyttad 1877, avflyttad 1882

1882-90              mjölnaren Ernst Fredrik Ekström, f.1843, hitfl 1882, avfl. 1890                            Hfl AI:23

1890-92              arrendator J.P. Hidman i Uppsala, hans mjölnare i Ekeby                                     Hfl AI:24 
                            f.l85l och Carl Gust Hidman, Wilhelm Hidman, f. 1864

1892 -1900        arrendatorer smeden And. Gustaf Ahlström f. l862, och                                       Hfl AI:24f.
                            Johan Arvid Nyström, 1867 , båda infl. 1893

1900-07              arrendator Er. Johansson i Simtuna                                                                           Mant-lngd

1907-15              arrendator J. W. Öberg

1915-19              arrendator L. E. Karlsson

1919-49              inspektor August L. Löfgren

1949-86              mjölnare E. Edlund                            
                             konstkonservator Luciano Escanilla

Ekeby Quarn, bilaga

                                            Allmänt om kvarnteknik

Hjulkvarn                           Vattenkvarn med horisontell vattenhjulsax, el och kugghjulsutväxling.
Tullkvarn                            Kvarn där man utför malning yrkesmässigt mot betalning (i äldre tider in natura)
Stenpar                              Två kvarnstenar som bildar en förmalningsapparat.
Översten                            Den övre rörliga kvarnstenen.
Understen                         Den undre fasta stenen.
Kvarntratt                          Tratt över kvarnstenarna vari den mäld som skall malas hälles.
Kvarnsko                            Skakande ränna som leder mälden från kvarntratten ned i den övre kvarnstenens öga.
Skakare                              Käpp som försätter kvarnskon i skakande rörelse.
Skakarring                         med inskärningar försedd ring i den övre kvarnstenens öga som sätter skakarpinnen i                                                      rörelse.
Kuphäst                             ställning som uppbär kvarntratten.
Kvarnkar                            hölje av trä som omger kvarnstenarna.
Mjölkast                             öppning i kvarnstenarnas hölje genom vilket mjölet faller ut, samt därtill hörande ränna.
Mjölkista                            kista vari det färdiga mjölet uppsamlas.
Segle                                  liten tvärbalk, vanligen av järn, som sitter infälld i den övre stenens undersida diametralt                                                  över dettas öga, och uppbäres av en lodrät tapp eller axel.
Långjärn                            lodrät järnaxel, som med seglet uppbär den övre kvarnstenen och i vattenkvarnar även                                                    överför rörelsen från kvarnhjulet till denna.
Kvarnhjul                           vattenhjul med horisontell axel och utväxling.
Kugghjul                            det stora kugghjulet i hjulkvarn.
Drev                                   det lilla kugghjulet i hjulkvarn.
Kvarnränna                       ränna som leder vatten från kvarndammen till vattenhjulet.
Stupränna                         kvarnrännans nedre brantare del.
Hjulbotten                         brädklädd botten under kvarnhjulet, fortsättning av rännan.