Författare: Katriina Flensburg, textilkonstnär.
I bondbyn Storvreta lär kvinnans sysslor ha bestått av de tidstypiska kvinnogöromålen, dvs ta hand om mathushållningen, producera bruksföremål i form av kläder och hemtextilier samt ta hand om boskapen, får, höns, getter med allt som detta innebar. Dessutom hjälpte kvinnan naturligtvis till vid den årliga skörden och tillvaratog dess produkter. När bönderna drog vidare till den årliga höstmässan i Uppsala var försäljningen av kvinnornas handarbeten ett välkommet komplement till hushållsekonomin.
Kvinnans insatser var därmed av mycket stor betydelse för livet och välståndet på gården under självhushållets tid. Man var ju tvungen att själv odla eller på annat sätt producera råvaran och sedan förädla den för att kunna utnyttja den till nyttoföremål. Därmed föll det oftast på kvinnans lott att t. ex. ta hand om fåren, klippa dem och bearbeta ullen. Också vid linodlingen som förekom i Uppland närmast till husbehov på 1700-talet fram till början av 1900-talet var kvinnans insatser viktiga. Genom att väva, nålbinda, knyppla, sticka, virka, sy och brodera tillverkade kvinnan sedan textila föremål för både vardag och fest.
Av kvinnans handarbetsinsatser inom Ärentuna socken berättar några föremål på Upplandsmuseet. Där finns en omfattande samling hemvävda kläden av bomull, bomullslärft och ull. Föremålen härstammar från ”Greta Ersdotter född i Backa och gift 1827 med Bengt Ernström, dräng hos prästen, sedan bonde”. Att Greta förmodligen sedermera blev husmor på en välbärgad gård och fick tid även för mer dekorativt handarbete skvallrar samlingen av s k ”bindmössor” om. De var huvudbonader sydda av både linne och siden och dekorerade med rikliga och välutförda sidenbroderier. Klicka här , här eller här så kan du se hennes alster.
Även Anna-Lisa Persson, född 1875 och tidigare boende i Storvreta har lämnat sin signatur till eftervärlden i form av hemvävda lakan, örngott och handdukar. De är vävda i lin och linnelärft, dekorerade med infällda virkade bomullsspetsar. Hennes tillhörigheter inköptes av Upplands fornminnesförening på en auktion i Storvreta den 24/10 1959 för priset av några kronor.
En välanvänd tovkrona tillhörande Kristin Pettersson i Vigle samt ett spirformigt linfäste efter fru Eriksson (född 1855) från Fjuckby berättar också om kvinnornas textila produktion i hemmen.
Hemslöjdsföreningen i Uppsala län startade sin verksamhet 1914. Under åren 1914 och 1915 gjorde föreningen en omfattande och ambitiös inventering av hemmen och deras hemslöjd. Bl.a. står följande att läsa om hushållen i Storvretabygden:
"Danielssons, Storvreta” (nuvarande adress Vattgårdsvägen 2).
”Visa ett mycket stort antal väfnader, de flesta med fyndigt uttänkta mönstringar; i gardinerna trefliga inplockningar; ovanligt trefliga mattor”.
”Grandins, Storvreta” (nuvarande adress Fullerövägen 3A och 5).
”Odla lin; äro 'väl hjälpta. De spinna själfva af sparsamhet'. Torka sitt lin i bakugnen. Ha flera väfbuntar att visa. Tyckas vara dugliga och hinna mycket. De ha får och ha mest spunnit allt garnet till yllekläder själfva. Det är ytterst sällsynt. De böra ha pris. De göra hur mycket själfva som helst, bara det inte kostar pengar, och detta är, för hem där det finns mycket arbetskraft gratis (många döttrar), den rätta sparsamheten.
”L. Petterssons. Östa”.
Ungt och präktigt folk. Haft lin, men har ej sått i år. Alla som odla lin göra ett uppehåll ett år då och då. De ha lin på flera ställen här i Erentuna. Här ha de spunnit själfva. Ingen bastu här, men det finns i Husby i Lena.”
”Fröknarna Pettersson, Storvreta”.
Pensionerade lärarinnor, präktiga. Ha vackra lerfat, gjorda af en krukmakare i Östhammar. Mycket dräll i servietter och handdukar.”
”Mattssons, Årby”.
Vackra hästtäcken, vepor, bolstervar, gammalt folk.
”Petterssons och fru Larsson, Årby” odlar lin.
”Janssons, Flat”.
”Präktigt och ordentligt hem. De odla lin hvarje år. Spinna alltid själfva. De tänka just väfva säckar, utan söm. De ha halmmattor och prisa dem mycket (innan rågen blir mogen tar man halmen). Dessa (mattorna) äro 13 år gamla och se inte mycket begagnade ut. Mycket väfnader: hvitt täcke, vepa, utmärkt vackert bolstervar, duk i gåsögon, mycket dräll.”
Efter inventeringen genomförde hemslöjdsföreningen en omfattande hemslöjdsutställning 1 - 6 /12 1915 i hantverksföreningens hus, Nedre Slottsgatan 6 i Uppsala. Den 4 i samma månad firades ”Hemslöjdsdagen” i Norrlands nation med ett festligt program. Utställningskatalogen omfattar på 127 tryckta sidor 9627 utställda föremål. Kopia av de sidor som har anknytning till Storvreta, Ärentuna socken och Norunda härad har tagits och kommer att finnas tillgänglig i bibliotekets hembygdsavdelning.
Begreppet syförening fick sitt fäste i Sverige i mitten av 1800-talet i samband med de ideella samfundens uppkomst. Storvretatraktens kvinnor har genom sin verksamhet bidragit till såväl tillverkandet av kyrkotextilier som anskaffande av pengar till fattigvården och kyrkans mission.
1922 startade Ärentuna kyrkliga syförening.
Säkerligen var en anledning tillkomsten av den för övrigt blomstrande ideella och sociala verksamheten i trakten. Aven frikyrkoförsamlingarna anordnade syföreningar. En syförening inom IOGT-logen upphörde med hänvisning till den omfattande verksamheten inom kyrkorna. Senare startade även centerkvinnorna egen syförening.
Ärentuna kyrkliga syförening grundades av Signe Fredriksson (född 1880), mor till Margit Pettersson (Ärentunavägen 27) som sedan blev en drivande kraft inom Storvreta. Man samlades i hemmen i Ärentuna. Storvretaborna fick beroende på årstiden använda sig av häst och vagn eller släde för färden till
sammankomsterna. Förutom handarbete erbjöd syföreningsmötena ett uppskattat tillfälle till socialt umgänge. Det lär inte vara alltför vågat att gissa att till kaffet serverades det ”sju sorters kakor” med flitigt receptbyte som följd.
De viktigaste produkterna lär ha varit lakan, handdukar, förkläden, stickade föremål och spetsar. Dessa såldes vid en gemensam auktion på våren. Pengarna användes till kyrkan eller allmänna välgörande ändamål.
År 1928 renoverades Ärentuna kyrka och syföreningskvinnorna bidrog med skickligt utförda textiler.
Under senare delen av 20-talet delades den kyrkliga syföreningen i två delar, en för landsbygden och en för Storvreta. De är båda fortfarande aktiva. (1990, reds anm).
Fig 121. Gammal textilteknik lever upp igen. Intresserade Storvretakvinnor samlade till kurs vid Plommonlunden (i Fjuckby) sommaren 1989 (två foton). Pia Lundberg, f. Winder, syns i rosa/röda byxor i bildens mitt, tv om henne Eva Rodhe. Längst till höger Margareta Baum, förskollärare på Astrakanen.
Tvåa från vänster sitter Anna-Lisa Bodin, som bla har varit ordförande i kultur- och hembygdsföreningen. Som nr fyra från vänster sitter Ann-Britt. Båda har jobbat som förskollärare på Astrakanens förskola.
(Känner du igen någon på bilderna så tar vi gärna emot namnet. Mejla [email protected]).
Tillverkningen av brukstäcken som stickades gemensamt vid en stor täckesram (täckesbåge) lär inte ha hört till ovanligheterna i dessa trakter. En och annan täckbåge lär ha varit i flitigt bruk kring sekelskiftet och ända fram till 40-talet. För några år sedan syddes det ett lapptäcke med sexkantsmönster av medlemmarna i Storvreta kyrkliga syförening. Margit Petterssons nedärvda gamla täckbåge lär åter ha kommit till heders.
Även om dagens kvinnors tid upptas till så stor del av yrkesarbete utanför hemmet, har det textila handarbetet fortfarande sin givna plats i kvinnans liv här i bygden. Sykurser anordnas både på privat och bildningsförbundens initiativ. Ärentuna bygdegård har under många år inhyst en välbesökt vävstuga för väventusiaster. Även församlingsgården i Storvreta har börjat med vävstuga. Syföreningarna gör fortfarande fina insatser i form av välutrustade handarbetsauktioner kring julen.
Diabildsföredrag som presenterar en del olika handarbetstekniker har anordnats av Storvreta biblioteks- och kulturförening (föregångare till Storvreta Ärentuna kultur- och hembygdsförening, reds anm. ). Bibliotekets skyltfönster har möjliggjort en del små utställningar med olika handarbetsgrenar som utgångspunkt. Författaren till detta avsnitt har också gjort blygsamma bidrag genom att introducera den numera i både USA och på kontinenten åter så populära lapptäckestekniken med täckesstickning. Storvretakvinnor visar stort intresse för detta och annan textilteknik och deltar även i kurser som anordnats i Plommonlunden i bygden, se fig 121.
Intresset för såväl vävning, lapptäckessömnad, klädessömnad, växtfärgning, stickning m.m. tycks alltså vara mycket stort och växande. På grund av kvinnornas varierande arbetstider och arbetsdagar är det dock svårt att få ut information om tid och plats för diverse aktiviteter. En naturlig, central samlingsplats av permanent karaktär skulle underlätta livnärandet och utvecklandet av de olika traditionella kvinnoarbetsformerna. Det är ytterst önskvärt att nya centrumutbyggnaden råder bot på denna brist.