Bondhemmanen i Storvreta by

Bondhemmanen i Storvreta by

När bronsåldersbosättningarna i vår trakt samordnades i en by vet man inte. Sannolikt skedde det för ett tusental år sedan eller mer. Hur många hemman eller gårdar som fanns här under medeltiden vet man inte heller. Den första dokumentationen om jordbruket gjordes när Gustav Vasa ville skapa ett enhetligt system för beskattning. Bönderna på de gårdar som kallades skattehemman skulle betala skatt efter gårdens bärkraft
(grundskatt). För att uppskatta denna bärkraft gjorde s.k. skattläggningar. Varje hemman åsattes ett skattetal (i våra trakter kallat öresland, senare mantal), som blev ett mått på skattskyldigheten. Resultatet av skattläggningarna redovisades i upprättade jordeböcker.

För Rasbo härad, dit Storvreta hörde ända till 1890, upprättades jordeböcker under Gustav Vasas tid med början år 1539. Dessa finns i riksarkivet. l landsarkivet i Uppsala finns senare upprättade jordböcker från åren 1630, 1687, 1689 - 93, 1730, 1758, 1795, 1805 och 1875, Utdrag ur 1553 års jordebok, se fig 29.

I Storvreta fanns under Gustav Vasas tid fyra skattehemman. Enligt fyra jordeböcker på 1600- och 1700-talen hade antalet hemman minskat till tre. 1758 hade tillkommit ett nytt hemman, Storvreta nr 4. Hemmanet nr 3 hade dessutom delats i två delar. Antalet gårdar blev därigenom fem. Denna indelning i fem gårdar (hemman eller hemmans delar) finns i fortsättningen enligt alla följande jordeböcker under 1700- och 1800-
talet. Detta antal finns också upptaget på den ekonomiska kartan år 1862. I verkligheten fanns vissa tider fler gårdar än fem. En del gårdar betalade troligen gemensam skatt och upptogs därför i skatteredovisningen som
en.

Antalet hemman framgår också av upprättade kartor. På en karta över Storvreta 1691 finns fyra gårdar upptagna, fig 30. Vid storskiftet 1763 upptogs sju gårdar. Men dessa var samlade i fyra klungor på sådant sätt att man kan förmoda att två arvingar inom en familj byggt sig varsitt boningshus inom klungan. De fick vid skiftet bara delvis egna lotter, resten av jorden brukades gemensamt, fig 31. Vid laga skiftet 1851 och
1852, fig 32, tog man upp tio gårdar (två inom vardera av hemmanen nr l och 2, tre inom vardera av hemmanen nr 3 och 4). 

Redovisningen av tio gårdar år 1852 berodde på att äganderätten till jorden i Storvreta hade splittrats upp på flera händer genom arv och försäljning. En del av dessa ägare var inte aktiva bönder i Storvreta. En gård tillhörde en viktualiehandlare i Stockholm, en ägdes av en byggmästare i Forsmark, en tredje gård tillhörde tre systrar i Uppsala. En del gårdar var inte ens tillräckligt bebyggda för jordens brukande. I ett fall
saknades t.o.m. mangårdsbyggnad.

Laga skiftet innebar emellertid en omvälvande förändring som underlag för att bilda goda jordbruk i fortsättningen. Man beslutade t.ex. vid laga skiftet om utflyttning för att själva gården (brukningscentrum)
skulle ligga närmare jorden.

På detta sätt tillkom den bondgård som Storvretaborna känner som Kettners i norra delen av samhället, Storvreta nr 3 litt Cb. Den flyttades från den plats i byns centrum som nu omfattar den Palmska tomten. Denna flyttning kostade 423 riksdaler banco och 3 skilling.

Även ekonomibyggnaderna till en gård (Storvreta nr 2 litt Bb) som saknade bostadshus skulle flyttas ut från en plats vid nuvarande Vattgårdsvägen. Denna hemmansdel köptes år 1875 av Vattholma bruk, vilket kom att ge åkern vid bygränsen namnet Vattholmagärdet, ett namn som levt kvar in i våra dagar Bruket sålde fastigheten 1888 till en bonde i Storvreta Sedermera blev detta den gård som Storvretaborna känner som Hilarius Grandins gård (Fullerövägen 5). Denna flyttning kostade 63 riksdaler Flyttningskostnaderna fördelas mellan samtliga bönder i byn.

Fig 29. Utdrag ur 1553 års jordebok.

Fig 30. Storvreta by 1691, vägar och symbol för bondgårdarnas brukningscentrum.

Fig 31. Storvreta by vid storskiftet. Storskifteskartan från 1763 över byns alla inägor finns på biblioteket.

Fig 32. Storvreta by vid laga skiftet 1851 - 52.

Fig 33. Villa Alphyddan. Vattgårdsvägen 4, tidigare bondgården Storvreta nr 1 litt 1 Aa, med bonden Karl Persson och döttrarna Signe, Anna och Gerda år 1910.

Hemmanens namn nämns här efter deras dåtida officiella beteckning (för lokaliseringen hänvisar vi till nu aktuella gatuadresser, se fig 1):
Fig 1. Utdrag för de centrala delarna av Storvreta från stadsbyggnadskontorets adresskarta.(Reds anm kartan är inkopierad i artikeln från sid 12 i boken.)
Fig 34. Vattgårdsvägen 2, tidigare bondgården Storvreta nr litt Ab. Ett uthus på tomten är kvar från tiden
före laga skiftet 1852. Foto Lars Åberg.

STORVRETA nr 1 litt. Aa, Karl Perssons, senare P.L.Lagerström. Brukningscentrum låg vid laga skiftet ett stycke bort efter nuvarande Vattgårdsvägen. Ny mangårdsbyggsnad uppfördes 1890 vid Vattgårdsvägen 4 (fig 33). Denna byggnad fick 1917 namnet Alphyddan i samband med att Lagerström som anlagt ett trädgårdsmästeri, behöll tomten och trädgårdsmästeriet när han sålde hemmansdelen till August och Joel Eriksson. Därmed upphörde detta jordbruk.

STORVRETA nr 1 litt. Ab, August Erikssons, Vattgårdsvägen 2, ägdes av August, bonde och Joel, köpman i Stockholm. Går den kallas ofta Danielssons efter en bonde som ägt den i början av seklet. Nuvarande byggnad uppfördes under 1800-talet, uthuset är från storskiftestid, fig 34. Bröderna Eriksson utökade sitt jordbruk 1917 genom att köpa till hemmansdelen litt. Aa.

Fig 35. CF. Grandins, senare Isakssons bondgård, Fullerövägen 3 B, flygfoto 1970. Bakom elektriker
Lindholms. Fullerövägen överst till vänster.

STORVRETA nr 2 litt. Ba, C.F. Grandin, senare Isakssons (dotter och svärson) Fullerövägen 3 B, (nuvarande byggnad uppfördes 1908 tvärställd mot gamla bondgården, fig 35). Grandin köpte också Storvreta nr 4 litt. Db samt jord och skog till Storvreta nr 4 litt. Da. Den tillköpta jorden överlät han del-
vis till sonen Hilarius.

Fig 36. Hilarius Grandin med döttrar under höbärgningen på Grandins gärde 1923. I bakgrunden bygg-
nader i Enskede.

 

STORVRETA nr 2 litt. Bb, Hilarius Grandin, Fullerövägen 5, ägdes tidigare av fadern C.F. Grandin, som överlät den till Hilarius (nuvarande byggnad uppförd 1913 genom hitflyttning från annat håll, mangårds-byggnad saknades förut). Hilarius i arbete på åkern med två döttrar, fig 36.

Fig 37. Bondgården Storvreta nr 4 litt Dc, Fullerövägen 1 (den nya bibliotekstomten). Denna hemansdel
köptes tidigt in till Bond-Anderssons gård. Byggnaden kom att användas som drängstuga, Cykelverkstad
etc. Byggnaden uppfördes före laga skiftet 1852. Storvretaborna önskade få behålla den som museum
men den revs, troligen i början av 1970-talet.Gården torde vara typisk för byggnadsstilen under tiden
efter storskiftet med rötter i medeltida byggnadsstil (jfr fig 44). (Se nedan reds anm.) Gården hade därmed ett så stort kulturhistoriskt värde att detta under alla förhållanden borde ha skyddat gården från rivning.
Fig 44. Rekonstruktion av bebyggelse från 1300-talets början. Bilden är hämtad från publikationen Kransen i Uppsala, Upplands fornminnesförenings tidskrift, men anses vara representativ även för landsbygdens bebyggelse. Teckning av Eva-Lotta Odelberg.

STORVRETA nr 3 litt. Ca, Arvid Anderssons, Bond-Anderssons kallad, nuvarande Storvretagården (uppförd ungefär 1900 på samma ställe som den gamla bondgården, ombyggd i början av 20-talet). Se fig sid 11.
Andersson köpte till hela hemmansdelen nr 4 litt. Dc, Fullerövägen 1. Mangårdsbyggnaden (fig 37) var den sista bondgården i Storvreta från tiden före laga skiftet.

Fig 38. Kettners bondgård utflyttad från bycentrum 1863, arrendator Gustafsson med familj i början av ?
(Bilden är nog tagen omkring 1916, med tanke på att det minsta barnet är c:a 2 år. Fr. v. Karl Samuel Gustafsson, Petra Katarina Timotea (Tea) f. Bonnevier, Gösta Samuel f. 1914, Einar Abraham Andersson och okänd kvinna. Den okända kvinnan kan vara Sofia Vilhelmina Öhrström f. 1827 och mor till Petra Katarin Timotea, reds anm.)

STORVRETA nr 3 litt. Cb, Kettners, Markegångsvägen, utflyttad vid laga skiftet från bycentrum. Hemmansdelen köptes 1887 av sergeanten J.A. Kettner och kallades sergeantgården. Mangårdsbyggnaden användes av arrendator (fig 38) men revs eller flyttades när den Kettnerska villan uppfördes.
 

Fig 39. Tierp-Erikssons gård med den fyrkantiga ladan, Jan-Eriks väg nr 3. Vy över Storvreta mot norr
omkring 1938. Vid Ärentunavägen Petterssons lanthandel, Palmska Villan, Storgården. Vid Jan-Eriks väg
K.J. Petterssons villa och begynnande möbelindustri (nr 7). I bakgrunden Ekhagen och Lövstrands.

STORVRETA nr 3 litt. Cc, Börjessons eller Tierp-Erikssons. Mangårdsbyggnaden låg förut där Vivo nu ligger. Den såldes 1915 till häradsskrivare Lidfors och kallades efter om- och tillbyggnad Storgården. Ny
bondgård med en ladugård i säregen stil som gav upphov till benämningen den fyrkantiga ladan (fig 39) hade uppförts på 1910-talet vid Jan-Eriks väg 3 (alla nu nämnda hus är sedermera rivna). De tre hemmans-delarna nr 4 litt. Da, Db och DC har köpts upp av grannar. Mangårdsbyggnaden till litt. Da, Fullerövä-
gen 3A, revs nyligen.

Jordbruket i Storvreta upphörde successivt i samband med att jorden blev exploaterad för bebyggelse. I bokverket Svenska gods och gårdar som kom ut 1938 är i den centrala byn bara tre bondgårdar redovisade, Bond-Anderssons (Storvretagården), Isakssons och Grandins.

De mangårdsbyggnader som finns kvar är samtliga uppförda efter laga skiftet. De används nu på annat sätt, främst som villor. Storvretagården (Bond-Anderssons) köptes 1951 av kommunen och användes till en början som samlingslokal, bibliotek och föreningshus men har därefter övertagits för allmänt bruk.
Fig 40. Vretalundsvägen 6, tidigare soldattorp, om- och tillbyggt. Soldattorpet finns upptaget på 1763 års
storskifteskarta,likaså Vretalundsvägen, som före järnvägens tillkomst 1874 utgick från byn via den väg
som länge kallats Missionsvägen (enligt adresskartan Hastvägen).

Utom dessa egentliga bondhemman fanns i Storvreta några mindre jordbruk som nu är nedlagda. Vretalunds byggnader finns kvar. Adolfsbergs bostadshus (nuvarande adress Adolfsbergsvägen 13) har ersatts av en villa. Båda namnen lever fastän villaområdet Adolfsberg inte har något samband med det gamla jordbruket med samma namn.

Några mindre gårdar (t.ex. Rådmans, Tore Johanssons) låg i det s.k. Enskede i södra delen av samhället. De är nedlagda. Vid gården Lassebo (bakom Vretalundsvägen 14) drevs också ett mindre jordbruk. Bortom Ekhagen finns fortfarande Lövstrands gård (inom gränsen för Årby). Ekonomibyggnaderna där används för ridhästar. I övrigt var det tidigare vanligt med kreatursdrift i liten skala på många ställen i samhället.

Ett mindre jordbruk var också soldattorpet (nuvarande Vretalundsvägen 6). Det finns med tomt, byggnader och ”soldatwreten” (jorden fram t.o.m. Skogsgårdens tomt) upptaget på 1763 års storskifteskarta. Det
handbilade timret i bottenvåningen ger anledning tro att bostadshuset är av ansenlig ålder.

Övervåningen byggdes ungefär 1930. På 1980-talet har huset byggts till, se fig 40.

Fig 41. Dragontorpet söder om Stenhem, 1920-talet, rivet.

Skogen används allmänt för bete. Gärdesgården mot skogen gick ursprungligen längs Vretalundsvägen som fanns redan vid storskiftet 1763. I sen tid hade gärdesgården flyttats upp en halv km och korsade Ärentuna-vägen. Genuina Storvretabor har berättat att kreaturen brukade samlas där råmande på kvällarna för att bli mjölkade. Namnet Kopinan lever fortfarande kvar på en plats invid gärdesgården där en ko enligt uppgift
hade gått ned sig i ett kärrhål.

Mindre torp har funnits på skogen. Det mest kända var torpet vid en odling ungefär 300 meter söder om Stenhem (inom Årbygränsen) på östra sidan av den ägoväg som sedan gammalt lett från Årby till skogs-
odlingen Dyan (Dyorna). Det beboddes senast av Alfred Vängelin (eremiten kallad). Vängelin hade en portabel maskin som han tillverkade takspån med (spiller som det då kallades) åt bönderna i trakten. Redan 1927 var torpet enligt en artikel i UNT förfallet. Nu syns bara rester av grunderna för bostadshus och uthus, grop och rester av jordkällare och förvildade fruktträd. Se fig 41.

Torpets gångstig ned till Storvreta fick ge namn åt Vängelins väg, när Prästgatan döptes om. Utanför samhällets bebyggelse kan stigen fortfarande skönjas. När stugan vid tiden omkring 1930 blev för kall och obekväm och gångstigen för svår flyttade "eremiten" ned till sin syster, Carl F. Grandins hustru i andra giftet. Vängelins torp hade tidigare varit dragontorp. Vängelin och hans förfallna stuga, se fig 42.
Vi skriver om soldat- och dragontorpens militära skede i avsnittet Indelningsverket.
Fig 42, "Eremiten" Alfred Vängelin, lång och kraftig, som med portabel maskin tillverkade spiller (takspån) åt bönderna i trakten, den siste
som bodde i dragontorpet. Hans namn lever kvar i Vängelins väg.
På dragontorpets ägor, som sedan länge legat för fäfot, kan man se rester av grunderna till bostadshus, uthus och matkällaren under ett uthus (se fig). Vid vandring en vacker sommarkväll över ägorna är det lätt att i fantasin försöka tänka sig in i hur dragonen med familj levde. Stengärdesgård visar odlargärningen, de nu förvildade fruktträden och bärbuskarna, liksom rosenhäcken, påminner om familjens strävan att skapa ett hem med givande och vacker trädgård, Druvhyllsbuskar livar fortfarande upp landskapet. Torpet blev inte längre dragontorp när det militära indelningsverket upphörde vid senaste sekelskiftet (se sid 199). In i torpet flyttade senare Vängelin, se vidare om honom sid 191. Torpets läge se fig 16 sid 41. (Se nedan reds anm.)Fig 16. Kartskiss över Storskogen. (Kartan är inkopierad från boken reds anm.)

Namn på gärden och annat som fortfarande lever kvar i samhället och används i lokaliseringssyfte redovisas på särskild skiss, fig 43. Flera namn är gamla och nämndes redan vid storskiftet 1763, t. ex. Vretalund och
Ekhagen i samhället, Pikbacken vid gränsen mot Årby. Vimban och andra odlingar efter jaktstugevägen redovisas på kartskissen över Storskogen, fig 26.
Det bör anmärkas att detta avsnitt om bondhemman avser Storvreta by. Samhället har med tiden kraftigt vidgats och omfattar nu också stora områden inom Ekeby by i söder (främst av gården Lyckebo) och av
Årby by i norr. Kärnorna i dessa byar, som också är historiskt intressanta, berörs inte av samhällsbildningen.

En allmän redogörelse för jordbruken i Storvreta och hela Ärentuna socken finns i en tvåbetygsuppsats den 20/3 1945 vid geografiska institutionen vid Uppsala universitet. Uppsatsen skrevs av Karin Gåve, lärardotter från Storvreta. Den innehåller omfattande redogörelser för jordbruksarealens omfattning och användning, kreatursbeståndet etc.Fig 43. Gamla namn på gården och hagar.