Musiklivet i Storvreta

Vi ser musikalitet som en ingrediens i den andliga dimension som utgör människans särprägel i förhållande till naturen i övrigt på samma sätt som litterär och konstnärlig förmåga att skapa och uppleva.

Det skulle vara spännande att ha en tidsmaskin och få höra sång och musik t.ex. från bronsåldersnybyggarna här eller andra förhistoriska skeden. Eller från medeltidens sockenkyrka. Eller arbets- och skördesånger under det gemensamma arbetet på åkertegarna i tegskiftets tid. Eller folkmusik från skilda tider.

Folkmusiktraditionen i Sverige är gammal. Nyckelharpa lär ha förekommit redan på 1400-talet. Traditionen fick en renässans under början av 1900-talet. På initiativ av Anders Zorn anordnades 1907 på Gesundaberget i Siljansbygden en spelmanstävling som sedan blev en tradition på flera håll i landet. Vid en stor spelmansstämma som hölls i Uppsala 1909 utmärkte sig spelmän från vår bygd.

Folkmusiken överfördes från spelman till spelman utan notbild. Den användes ofta som dansmusik, med lös stråke på alla nyckelharpans strängar samtidigt. Under detta sekel började folkmusiken ändra karaktär, blev mer melodisk och utövades i underhållnings- och konsertsammanhang på det sätt vi idag är vana att höra folkmusik.
Folkmusiken, som innefattade både instrumentalmusik och sång, var vanlig även i arbete och vid gästabud. En mängd sådana sånger och låtar finns bevarade. De var mycket varierade, t.ex. med särskilda låtar vid inbärande av huvudrätten, s.k. steklåtar.

Musiktraditionen i denna bygd har till skillnad från många andra trakter fortlevt oavbrutet under århundraden. Den har legat till grund för det musikintresse som fortfarande präglar bygden. Att sådana kända namn som Erik Sahlström och Viksta-Lasse haft ett starkt inflytande även över utvecklingen här är klart. I Kyrsta i Ärentuna verkade Anders Liljefors (far till bl.a. den kände konstnären Bruno och förfader till dagens Anders Liljefors). Anders Liljefors d.ä. flyttade senare in till Uppsala och startade sin krutaffär vid Svartbäcksgatan.

Smeden Johan Petterssons son Tore fick år 1946 ur landshövdingens hand ta emot spelmansmärke i brons, ett diplom från Svenska ungdomsringen för bygdekultur. Ett par år därefter fick Anders Liljefors samma pris. I mitten av 80-talet blev Anders Liljefors och hans elev Rickard Bernström riksspelemän.

Om nyckelharpans äldre historia här i Storvretabygden vet man inte mycket. Byggandet av nyckelharpor fick en renässans år 1975 när spelmannen Hans Gille från Österbybruk med ekonomiskt stöd från Vuxenskolan startade cirkelverksamhet för nyckelharpsbyggande här.
Lars Bäckström, en av eleverna, övertog efter ett par terminer kurserna och drev cirkelverksamheten fram till mitten av 1980-talet. Under denna tid byggdes här ett stort antal nyckelharpor, troligen ett par hundra. Jämsides med byggandet drev Anders Liljefors en cirkel i nyckelharpsspel.

Lars Bäckström har skrivit en bok om nyckelharpsbyggande. Den har utgivits på LT:s förlag och används flitigt. Gunnar Albäck i Morkarla har på samma förlag gett ut boken Nyckelharpsfolket.
En särskild förening, Storvreta instrumentbyggarförening, under ledning av Lars Bäckström har bildats med ett 20-tal medlemmar, vilka träffas regelbundet varannan vecka i Ärentunas slöjdsal för byggande av nyckelharpor.

Som nämnts tog logen Ärentuna lycka tidigt upp musik på sitt program. En sångförening, likaledes en musikcirkel, bildades. Av ett protokoll den 7/3 1930 från musikcirkelns sammanträde framgår att cirkeln då hade 17 medlemmar. De delades upp i tre grupper för musikundervisning, sju i fiol, nio i piano och en i cello. Som lärare i fiol undervisade Uppsala universitets director musices Sven E. Svensson.
Karl-Erik Pettersson har berättat om denne skicklige musikers engagerade fiolundervisning i det Petterssonska hemmet Jan-Eriks väg 7. Musikcirkeln höll till i Storvreta gamla skola (nu riven). Från Ärentuna kommun fick man allt emellanåt bidrag. Det framgår av sparade program och andra uppgifter att musikcirkeln var livligt verksam här och utombys.

En blandad sångkör bildades parallellt med musikcirkeln (styrelsen blev gemensam för båda). För att bidra till att finansiera sångkören betalade sångarna 50 öre vid varje sångövning. 1951 beslutade man att sångkören skulle gå upp i Ärentuna kyrkokör som förut varit en damkör.

Det berättas att musiklivet var livligt här under stationssamhällestiden. Hemmusiken var vanlig. Smågrupper spelade i duo, trio och kvartett. 1933 bildade tre violinister, en cellist och en pianist från Storvreta och Vattholma en kvintett som var mycket anlitad. Den spelade både hemmavid och runt om i Uppland. Man berättar om körsång som framfördes för att hälsa våren från Petterssons affärstrappa under ledning av den humoristiske skräddaren Carl Kvist (fig sid 200) etc (se nedan reds anm.).

Musikintresset fick ett starkt stöd när den kommunala musikskolan i Vattholma kommun startade i Storvreta höstterminen 1957 med Anders Liljefors som lärare. Som enda lärare fick han undervisa elever på alla instrument. Nu är tio lärare anställda med ansvar för var sitt instrument, Anders Liljefors tar själv fiol och nyckelharpa. Han uppträdde och uppträder tillsammans med elever vid olika tillställningar, bl.a. i Storvretabiblioteket. Ett foto visar ett framförande vid en RK-fest i scoutstugan, fig 118.

Fig 118. Kommunala musikskolan. Anders Liljefors spelar med Elisabeth Söderlund, Birgitta Nilsson och Sverker Åkered vid en RK-fest i scoutstugan i slutet av 60-talet.

 

Jämfört med andra kommuner är andelen elever som utnyttjar musikundervisning här stort. Många elever som fått sin grundutbildning här har gått vidare och blivit musiker och musiklärare. Musikskolan har rymliga och funktionella lokaler i fritidsgården: fyra lektionssalar, en ensamblesal, expedition och förråd.

Musiktraditionen i Storvretabygden fortsätter att utvecklas. I församlingsgården samt i Lyckebokyrkan, som enligt uppgift avsiktligt byggts även för konsertverksamhet, ges ofta musikprogram. Även i biblioteket förekommer konsertverksamhet i mindre skala, anordnad av vår egen förening. Ungdomsmusiken är livlig. Mest känd är Fyris River Band. Även smågrupper förekommer men deras intresse hämmas av att lokaler för deras verksamhet inte ställs till förfogande.

1979 gjorde Storvretaborna på initiativ av Mats Olsson i Ärentuna en stor kraftinsats när man övade in och vid premiär i februari 1980 uppförde operan Dido och Aeneas av Purcell. Tre föreställningar gavs i fritidsgården. Den uppfördes också med stor framgång i universitetsaulan, i Gimo, Skokloster och Löfstabruk. Mats Olsson dirigerade, Anders Liljefors, som instuderat orkestern, var konsertmästare. Sångare från kyrkokören medverkade. Orkestern bestod av ett tjugotal musiker(stråkar, cembalo). Även sångare från Uppsala medverkade som solister, Kate Brown, Håkan Parkman, Karl-Göran Bergman.

 

Fig 119. När operan Dido och Aeneas gavs trycktes ett elegant fyrsidigt program i A4-format. Här en förminskad bild av första och sista sidan. Föreställningen gavs av Ärentuna kör- och musiksällskap i samarbete med Medborgarskolan.

Dekorationer, masker och annan scenuppsättning tillverkades här och lär finnas kvar. Ett 100-tal personer i bygden medverkade bl.a. som målare, snickare, frisörskor. All medverkan var frivillig. Ekonomiskt och annat stöd gavs av rikskonserter (musik för ungdom), medborgarskolan, kultur- och fritidsförvaltningarna, landstinget, länets musikråd, Upplands musikstiftelse och Ärentuna församling. Konstnären Ylva Eklunds affisch och programmet kommer att finnas här på biblioteket. De visas här förminskade, fig 119 och 120.

Fig 120. Ylva Eklunds affisch till operaföreställningen i stark förminskning och utan färg.

 

Givetvis hyser man även i musiksammanhang stora förhoppningar på den planerade samlingslokalen vid tillfällen då det kan bli fråga om stora konserter och på biblioteket för framträdanden i det mindre formatet. Men även behovet av övningslokaler måste tillgodoses.