Här föds ytterligare en lillebror till Emma, Frans Gustaf den 27 januari 1854. Nu har mamman gift sig med smeden. I husförhörslängden är barnen uppdelade så att Emma fortfarande är oäkta, Josephina och Arvid Wilhelm kallas makarnas gemensamma barn innan giftet och Frans Gustaf är föräldrarnas son efter giftet.
Mamman och smeden gifter sig med varandra den 29 december 1853.
Frimärket ges ut 1:a juli 1855, 1 skilling banco och då har Emma blivit tio år. Inledningsvis var enhetsportot fyra skilling. Detta ledde till att det blev enklare och billigare för vanligt folk att skicka brev. Det i sin tur innebar att brevskrivandet ökade. När öret infördes som valuta blev portot 12 öre under perioden 1858 till 1885, därefter sänktes portot till 10 öre. Poststationerna ökade stort i antal i Sverige, 1872 fanns det 349 stycken. Det ökade till 1 707 stycken 1886 och år 1900 fanns det 2 482 poststationer (Hoffsten, 2016, p. 25).
Emma får fler syskon.
Emma får en bror, Otto Agathon, som föds den 6 april 1856.
Den 31 augusti 1857 dör lillebror Frans Gustaf av slag.
Emma får ännu en lillebror, August född den 6 september 1858. Den 8 oktober 1858 dör August av barnsvaghet. Han blev bara en månad och två dagar.
Karl XV blir kung 1859.
Den 17 mars 1860 kommer ytterligare en lillasyster, Anna Lovisa, men hon dör den 4 juni 1860. Hon dör också av barnsvaghet. Hon blev inte ens två och en halv månad gammal.
Den 11 oktober 1860 dör Emmas mamma av slag. Det kanske kan ha sin förklaring i de svåra upplevelser hon haft de tre senaste åren då hon mist tre barn. Smeden Johan Ludvig lever ett långt liv och dör den 25 april 1892 i Smedbacken.
Arbetsvillkor för pigor och drängar under perioden sent 1500-tal till början på 1900-talet.
För att få en inblick i de lagar och villkor som påverkade människor utan fasta egendomar kommer en kort historik över utvecklingen.
I slutet på 1500-talet skrev Per Brahe en ”Hushållsbok för ungt adelsfolk” (Brahe, 1580), där han bl.a. tar upp arbetstiderna och där låter det bl.a. som följer:
”Och efter allting vill hava sin tid, så skall fogden, skrivaren eller rättsvennen väcka upp folket till arbete om morgonen när klockan är vid fyra. När klockan är vid sju då skola de hava frukost, middagsmåltid vid tolv, aftonmåltid vid åtta.”
För att bättre förstå statsmaktens inställning i frågor som berör detta område måste man titta tillbaka i tiden på de villkor som gällde. Redan på 1500-talet var man rädd för att människor utan tillgångar skulle bli alltför fria i tanken. Gustav I (Vasa), menade att ingen längre skulle få driva runt och jobba för daglön.
Fortfarande fanns ett stort behov hos den härskande klassen (adeln) av tjänstefolk. Men under slutet av 1500-talet och början av 1600-talet så tillkom en konkurrent om tjänstefolket, nämligen staten. Sverige började utvecklas till en stormakt och hade därmed ett stort behov av ”kanonmat”, d.v.s. soldater till armén. De som inte hade fasta tjänster kunde också användas vid byggnadsarbeten vid slott, fästningar och i gruvor. Fogdarna hade bl.a. till uppgift att ta hand om lösdrivare och annat löst folk. Gustav I:s påbud innehöll även regler om lönerna för att undvika lönestegringar.
Under 1600-talet var Sverige involverat i många krig, som krävde väldigt många soldater. Dessutom var det under denna tid flera nödår vilket ledde till att antalet tiggare och lösdrivare ökade.
Med merkantilismens framväxt förändrades synsättet på samhället. Därmed förändrades även människosynen, man ansåg att de egendomslösa av naturen var lata. Som en naturlig konsekvens av latheten menade man att arbetslöshet, lösdriveri och tiggeri följde. Tvångsarbetet sågs inte som ett straff utan som ett sätt att göra individen till en nyttig medborgare.
1664 kom den första legostadgan. Den delade in allmogen på landsbygden i husbönder och tjänstetagande. Vid den här tiden hade inte pigor och drängar så låg social status. Stadgan menade att bönderna skulle förse pigor och drängar med ”laga försvar”, d.v.s. årstjänst. En tanke bakom stadgan var att de unga skulle kunna träffa någon att gifta sig med och för att förbereda sig för ett liv där de kunde försörja sig själva. De ansågs lära sig att utföra de sysslor som krävdes för att kunna sköta ett eget hushåll (Wikipedia, 2017).
1723 kom en ny legostadga som bl.a. innehöll ett taxesystem som förbjöd pigor och drängar att ta emot eller begära ett högre belopp som lön än vad som stadgats (Larsdotter, 2016, p. 62). Detta var början till en försämring av den sociala statusen.
Nedan följer § 10 ur 1833 års ”förnyade nådiga legostadga för husbönder och tjänstehjon”
Tjänstehjon skall i sitt förhållande vara gudfruktigt, troget, flitigt, lydigt, nyktert och sedligt samt icke undandraga sig det arbete och de sysslor, husbonde skäligen föresätter. Är tjänste-hjon försumligt, gensträvigt, eller oordentligt och låter det sig ej rättas, eller visar det sig otroget, okunnigt eller eljest odugligt i tjänsten, må det därifrån skiljas med förlust av hela lönen, samt erhålle sådant betyg det förtjänar; ersätte ock husbondens skada, där han därom vid domstol utförer.
Denna lagstiftning med revideringar var gällande ända fram till den 24 oktober 1926! (Larsdotter, 2016, p. 62).
Emma får klara sig själv.
1862 den 24 oktober flyttar Emma till Funbo, hon kallas då för tjänsteflicka i inflyttnings-boken. Nu har hon blivit sjutton år. Hon bosätter sig i ett torp vid namn Stentorp som lyder under Lövsta.
Figur 5. Utdrag ur den Häradsekonomiska karta över Stentorp, Lövsta i Funbo socken 1901 - 1906.
Här trivs säkert inte Emma eftersom hon flyttar till Rasbokil 26 oktober 1863.
Ända sedan medeltiden var egendomslösa pigor och drängar skyldiga att ta anställning ett år i taget. Den som var utan anställning ansågs vara försvarslös och kunde straffas enligt olika tjänstehjonsstadgar, jfr texten ovan. Med tiden växte det fram ett begrepp, slankveckan, som inföll under den sista veckan i oktober. Under slankveckan kunde pigor och drängar söka sig en ny anställning, många gånger i hopp om att få bättre villkor. Den förhoppningen grusades ofta (Blom, 2008).
1862 beslutas om en kommunalreform.
Kommunalreformen började gälla from 1:a januari 1863. Den kom att bestå till 1952. Då tillskapades 2 358 landskommuner. Ärentuna socken blev en egen landskommun vid detta tillfälle. Förändringen innebar att man delade upp förvaltningen i två delar, en världslig och en kyrklig.
Rösträtten grundades på hur mycket skatt man betalade. Även kvinnor som betalade skatt fick rösträtt. Rösträtten grundade sig på ”fyrkar” (en fyrk motsvarar en röst). Ju mer pengar eller jord man hade desto fler fyrkar fick man. Det var alltså inte en röst per person. Nu har man lagt grunden till de fyra ståndens upplösning, eftersom det nu inte är ståndstillhörigheten som avgör rösträtten utan inkomst och förmögenhet. Den framväxande industrialiseringen skapade nya grupper som fick inflytande på politiken (Wikipedia, 2018).
Emma flyttar till Rasbokil.
I Rasbokil hamnar Emma i en by som heter Fornby och hon blir inskriven den 6 november 1863. Fornby ligger c:a 1,3 km nordväst om Rasbokils kyrka. Inte heller här verkar Emma trivas eftersom hon bara stannar ett år och flyttar den 14 november 1864 till Rasbo.
I Rasbo blir hon inskriven den 12 november 1864 och i inflyttningsboken framgår att hon ska jobba i Lejsta. Här jobbar hon som piga åt bonden Pehr Jansson Nordlund i Lejsta nr 2.
Figur 6. Utdrag ur den Häradsekonomiska karta över Rasbo socken 1859 - 1863.
Här blir hon kvar till 1866 då hon flyttar till Westersta i Rasbo och tjänar som piga hos kyrkvärden Anders Olsson. Westersta ligger norr om Lejsta, se kartan ovan.
Hushållningssällskapen lämnade in uppgifter om årslöner och dagsverksprisen under åren 1865 till 1876.
För att få en inblick i ersättningarnas uppdelning följer en beskrivning över hur det kunde se ut. Här kan man se vad en piga och dräng hade för ersättning.
1865 i Uppsala län var en vanlig årslön för en dräng som fick kost av husbonden 80 – 150 kr per år. För en piga var motsvarande ersättning 30 – 80 kr.
Om man sätter ett värde på stat, bl.a. mat och kläder, och lön blev summorna 250 – 300 för en dräng och 150 – 200 för en piga.
Dagsverkets värde var olika på sommar och vinter, ett sommardagsverke för ”mansfolk” värderas till mellan 1 och 2 kr. För ”qvinfolk” låg värdet mellan 50 öre och 1 kr.
Vinterdagsverkena var lägre värderade, för män mellan 75 öre och 1,25 kr. För kvinnor var värdet mellan 33 öre och 50 öre (Printzsköld, 1865).
Emma flyttar vidare.
Det var nog inte så trivsamt hos kyrkvärden i Westersta i Rasbo eftersom hon utnyttjar sina möjligheter att söka sig en ny arbetsgivare och flyttar vidare till Ekeby i Gamla Uppsala socken där blir hon inskriven 19 mars 1868.
Figur 7. Utdrag ur den Häradsekonomiska karta över del av Gamla Uppsala socken 1859 - 1863.
Här har hon tjänst som piga i Ekeby nr 3. Det dröjer bara tre månader så föder Emma dottern Selma den 8 juni 1868. Fortfarande anses det som viktigt att förmedla att dottern är oäkta.
1869 flyttar Emmas syster Josefina till Eken i Ärentuna. Det måste ha varit skönt för Emma att ha en syster boendes relativt nära, det är c:a 2,5 km från Ekeby till Eken. 1870 flyttar Josefina till Fjuckby Nr 4. Därefter flyttar Josefina 1871 till Stjerna, idag Skärna. Det året är det väldigt nära mellan de båda systrarna, fågelvägen är det mindre än en km. Sen bär det av till Östa 1872 och 1873 flyttar Josefina till Rasbo. Då har Emma under fyra års tid haft sin syster inom gångavstånd.
Då har Selma hunnit bli fem år.
Oscar II blir kung 1872.
1876 hade ersättningarna till pigor och drängar stigit en aning.
En vanlig årslön för en dräng låg vid den här tiden mellan 100 – 175 kr. För en piga låg årslönen mellan 60 – 100 kr.
Värdet av ”stat och lön” blev för en dräng 350 – 450 kr och för en piga mellan 200 och 250 kr.
Dagsverkspriset hade också ökat en aning. Värdet för en drängs dagsverke under sommartid låg mellan 1,50 kr och 8 kr. För en piga låg motsvarande värde mellan 75 öre och 1 kr.Dagsverkspriset under vintertid varierade för en dräng mellan 1 och 2 kr. För en piga värderades ett vinterdagsverke till mellan 50 öre och 75 öre (Printzsköld, 1865, pp. 154 - 155).
Drängens årslön hade ökat från 150 kr år 1865 till 175 kr år 1876, en ökning med 25 kr eller 14 %.
1865 värderades kosten för en dräng till 300 – 150 (årslön) = 150kr.
1876 värderades kosten för en dräng till 450 – 175 = 275kr.
Kostens värde hade ökat från 150 till 275 kr en ökning med 125kr eller 83 %!
Emma flyttar till Ärentuna.
Emma måste ha trivts bra i Ekeby eftersom hon blev kvar där i elva år.
1879 den 27 november blir Emma och dottern Selma inskrivna i Ärentunas inflyttningsbok.
Enligt den flyttar Emma till prästgården, där hon noteras som boende. Här har hon titeln syjungfru.
Figur 8. Utdrag ur den Häradsekonomiska karta över del Prästgården i Ärentuna socken 1859 - 1863.
Den titeln kan förklaras med att Emma hjälper en sömmerska. En sömmerska sydde kvinnokläder eftersom skräddarna hade gått över till att sy manskläder. En bidragande orsak till att skräddarna bara sydde manskläder kan ha varit att skräddarskrået upphörde under 1846. Det var antagligen här som Emma kom i kontakt med någon som kunde lära upp henne i sömnadskonsten.
Sömmerskors förutsättningar.
För att vi bättre ska kunna sätta oss in i kvinnors och Emmas möjligheter till egen försörjning måste vi titta tillbaka i tiden. Vi måste börja så långt bak i tiden som vid kristendomens införande som ledde till att kvinnors ställning stärktes.
Hustrun fick en starkare ställning eftersom hon ansågs vara mannens jämlike.
Man fick inte sätta ut flickebarn i skogen för att dö.
Tvångsäktenskap förbjöds, kvinnans samtycke krävdes vid trolovning och giftermål.
Om kvinnors arbete kunde bidra till deras föräldrars välstånd genom arbete blev flickebarnens chanser till överlevnad större. (Rietz, 2013, p. 35).
Dock spelade kristendomens syn på sexualiteten en stor roll.
Under medeltiden började kyrkan jobba för att få mer makt över hur man skulle se på äktenskapet.
Efter reformationen blev synen på utomäktenskapliga intima relationer mycket strängare, det kunde t.o.m. utdömas dödsstraff.
Kvinnan kunde straffas genom att tvingas sitta på en s.k. horpall under högmässan. Det fanns alltså även en del nackdelar som uppträdde i och med kyrkans ökade makt, vilket levde kvar långt fram i tiden. (Enryd, 2020).
1734 blev vigsel i kyrkan, föregången av trolovning, den enda lagliga formen för ett juridiskt giltigt äktenskap. Kvinnan blev en av två självständiga parter. (Rietz, 2013, p. 37).
Magnus Erikssons lands- och stadslagar från 1350-talet gällde med korrigeringar i Kristoffers landslag från 1442 fram till 1734 års lag.
Allmänt gäller att männen hade företräde – som husbonde utövade han förmyndarskap över hustru och hushåll under en stor del av vår historia.
Men det sker en rättshistorisk utveckling fram till 1800-talets mitt. Det är dock skillnader i lagstiftningen mellan stad och land.
En viktig tanke har under historien varit att egendomen skulle skyddas bl.a. mot utspridning genom arv. Grundenheten var hushållet och familjen inte individen. (Rietz, 2013, p. 39).
Bild 2. Fr.v. Anna, Emma, okänd och Elin vid, antagligen, Godensbacken den sista av stugorna som Emma bodde i. Bilden kan antas vara från c:a 1915. Foto från Lars Almqvist.
Att kvinnorna på landet använde sin fria tid till hemslöjd finns dokumenterat. Ett exempel från Böda på Öland beskriver hur kvinnor under höst och vinter gick upp kl tre eller fyra för att spinna fram till kl åtta. Därpå förrättas ladugårdsgöromålen, både män och kvinnor tröskade säden. Efter tröskningen startades vävningen. Ofta stickade kvinnorna på övrig ledig tid. (Rietz, 2013, p. 90).
Flickor undervisades i unga år i konsten att hantera nål och tråd för enklare sömnadsarbeten, broderier, stickning och ibland knyppling. Att spinna och väva hörde till de kunskaper en husmor skulle behärska. Kunskaperna fördes vidare till flickorna av modern eller någon annan kvinnlig släkting. Det fanns också möjligheter att vissa flickor skickades till en skicklig släkting eller sattes på pensioner där textila tekniker ingick. (Rietz, 2013, p. 92).
Hantverk till försäljning blev en viktig binäring där jordbruket inte gav tillräcklig avkastning. Då kunde man byta till sig livsmedel mot hemslöjdsalster. Under 1800-talet ledde befolkningstillväxten till att antalet torpare ökade som ett resultat av hemmansklyvningar. Det gjorde det möjligt för kvinnor att bidra till familjens försörjning genom hemslöjdsarbete. (Rietz, 2013, p. 94)
Eftersom tygerna var så dyra och betydligt högre än sylönen blev det ekonomiskt att sy om kläder. En stor del av sömmerskornas tid gick åt till att sprätta upp och sy om befintliga plagg i nya modeller. (Rietz, 2013, p. 217).
Prästernas folkbokföring visade inte om hustrur, änkor eller mamsell A eller B tillverkade varor mot betalning.Sömmerskor syntes inte i det skriftliga källmaterialet under skråtiden då endast skräddare registrerades. (Rietz, 2013, p. 21).
Ovanstående gör det väldigt svårt att med hjälp av kyrkoböckerna hitta de kvinnor som arbetade med sömnad.
Bild 3. Fr.v. okänd, Emma, Karl, Anna och okänd i Godensbacken. Bilden är nog tagen någon gång mellan 1913 och 1917. Foto från Lars Almqvist.
Folkräkningen 1880.
Vid folkräkningen 1880 har Emma titeln sömmerska. I husförhörslängden 1880 är Emma upptagen bland de som är skrivna på socknen. Så gjorde prästen när han inte kunde placera någon på en gård, i ett torp eller i en backstuga.
I samma husförhörslängd står i kolumnen för ”Fräjd och enskilda anteckningar” att Emma är ”Dömd till en månads fängelse för vållande till ett barns död.” Kan det vara så att hon sitter i fängelse vid det tillfälle när prästen skrev i husförhörslängden?
Emma födde en pojke den 21 september 1880 och enligt dopboken kvävde Emma honom vid födseln. Hur gick den födseln till? Födde hon honom i ensamhet och av någon olycklig tillfällighet blev han kvävd. Domens ringa straffvärde pekar ju i den riktningen.
1881 bor Emma på Wallby ägor. Wallby kallas idag för Fyrisvall. Nu noteras Emma som inhyses och sömmerska. Det noteras att Emma läser hjälpligt men också att Selma läser väl. Vid Emmas namn står det Grimsta, en notering med blyertspenna. Det är möjligt att hon redan nu bor i soldattorpet som nämns nedan.
Man kan anta att Emma kunde sy om omoderna kläder och reparera trasiga kläder. Det går inte att utesluta att hon också sydde helt nya kläder om hon eller kunden hade möjlighet att köpa tyg.
Under första hälften av 1800-talet blev bomullstygerna betydligt billigare. Bomullen kunde vävas i dubbel bredd jämfört med linet och då blev tillskärningen enklare. Det var lättare att tvätta, behandla, färga och vaxa bomullen än linet.
Modet gjorde att det blev enklare klänningsmodeller och därmed minskade behovet av tillskärningskunskaper. Det ledde till att gränsen mellan professionella skräddare och sömmerskor blev alltmer utsuddad. (Rietz, 2013, p. 80).
Tyger var värdefulla och kunde sparas för att användas långt senare. Gamla plagg sprättades upp och syddes om till nya.
I många testamenten delades moderns kläder rättvist mellan döttrarna, vilket visar klädernas ekonomiska värde. Det ledde också till en blomstrande andrahandsmarknad på begagnade kläder som annonserades ut i tidningarna. (Rietz, 2013, p. 81).
1882 flyttar Emma till Soldathusen på Grimstas ägor, hos soldaten nr 29 vid Uppsala kompani Johan Grim.
Här har Emma titeln sömmerska, nu kan antas att hon syr hela klädesplagg i en större utsträckning än tidigare.
I kolumnen för ”Fräjd och enskilda anteckningar” är noterat att Emma är ”Dömd till 1 mån fängelse för afdagatagande af sitt barn enl. utslag af d. 15 jan. 1881”.
Figur 9. Grimsta soldattorp. Del av Generalstabens karta 1867. Från Alvin-portal.org.
Den 24 mars 1889 gifter sig dottern Selma och den 23 april flyttar Selma till Gamla Uppsala.
Hon gifter sig med soldaten No 17 Fredrik Ferdinand From. De bosätter sig i ett soldattorp i Fullerö.
Den 18 mars 1890 föder Selma en son, Erik Edvard.
Selma kommer att få ytterligare två barn, bägge döttrar, Anna Lovisa 1891 och Elin Sofia 1895. Emma fick alltså glädjen att uppleva tre barnbarn. Mer om Selmas fortsatta liv kommer nedan.
Vid folkräkningen 1890 tilldelas Emma fortfarande titeln sömmerska.
Bild 4. Stående fr.v. Karl och Erik. Sittande fr.v. Anna, Emma och okänd. Bilden är tagen någon gång mellan 1913 och 1917.
Foto från Lars Almqvist.
I husförhörslängden Ärentuna AI:20 1891 – 1894 står i kolumnen ”Fräjd och särskilda anteckningar” att Emma ”eger medborgerligt förtroende”.
Medborgerligt förtroende innebar bl.a. att man fick rösta, att det var ett krav vid vissa anställningar, det krävdes för att ingå vissa affärsuppgörelser. Man fick inte heller vittna i domstolar utan god frejd.
Emma hade alltså fått tillbaka sitt goda rykte i officiella sammanhang! Här kan tilläggas att kvinnor hade rösträtt i kommunala val sedan kommunalreformen 1862.
Men det gällde inte Emma eftersom det krävdes en hög inkomst för att få rösta i kommunalvalen.
Om sedan den röstberättigade kvinnan gifte sig blev hon av med rösträtten eftersom hon då blev omyndig.
Någon gång efter 18 mars 1894 flyttar Emma till Fjuckby. Hon finns noterad som inhyses på Fjuckby nr 2 och har titeln ”förre sömmerskan”. I vilket hus eller stuga som hon då bor i är svårt att avgöra, men gården Fjuckby Nr 2 har blivit utflyttad från byn vid ett skifte under 1860-talet, se kartan nedan.
Figur 10. Fjuckby by, Fjuckby Nr 2 och Godensbacken. Förkortningen Bs står för backstuga. Del av Häradsekonomiska kartan 1859 – 1863, Lantmäteriet.
Emma är nu 49 år gammal. Här bor hon kvar till 1899 då hon flyttar till Vallby egor (Fyrisvall) och backstugan Godensbacken, se karta ovan. Den flytten var inte lång, c:a 300 m.
Bild 5. Fr.v. okänd, Emma, möjligen Anna och möjligen Elin vid Godensbacken. Bilden är nog tagen någon gång mellan 1910 och 1917. Foto från Lars Almqvist.
Här beskrivs Emma som inhyses och har även nu titeln ”förre sömmerskan”. Men vid folkräkningen 1900 har Emma fortfarande titeln sömmerska. Det tyder på att hon kanske fortfarande utförde en del sömnadsarbeten.
Vid folkräkningen 1910 har man ändrat titeln för Emma som nu lyder ”Sömmerska f.d.”.
1913 införs allmän pension vilket Emma antagligen uppskattade mycket. Pensionen var inte hög, maxbeloppet för kvinnor var 140 kr/år. Som en jämförelse kan nämnas att en genomsnittlig industriarbetarlön var 1 300 kr/år vid den tidpunkten. För Emma torde det ha varit ett välkommet tillskott till en mager kassa.
Hon bor kvar här till sin död 3 november 1917. Dödsorsaken anges till njurlidande. Njurlidande får tolkas som en åkomma på njurarna, det kan vara njursten eller komplikationer efter diabetes som kan sätta sig på njurarna. Men vi kan inte med säkerhet avgöra vad det var. Vid dödstillfället är det noterat att hon bor i Godensbacken.
Bild 6. Foto vid Emmas begravning. Anna längst fram till vänster och Elin står bakom henne. Till höger om tallen står Annas blivande man Karl. Mannen som står bredvi Karl heter Johan Pettersson och den andra kvinnan från höger i nedre raden heter Clara Waxin. Foto från Lars Almqvist.
Ester Blenda Nordström.
Att ”wallraffa” är ju ett välkänt begrepp idag. Men redan 1914 gavs det ut en bok med titeln ”En piga bland pigor”. Författare var en kvinna vid namn Ester Blenda Nordström, som levde mellan 1891 och 1948, och hon jobbade som journalist på DN.
Hon fick tjänst på gården Taninge i Sörmland som piga. Arbetsdagen började klockan 4 och slutade klockan 21. Ledigt var det några timmar om söndagarna.
På gården hade man 20 kor, som skulle mjölkas 3 gånger om dagen. Det fanns även kalvar, grisar och höns som skulle utfordras. Sen skulle ju maten lagas åt alla i hushållet. Hushållet bestod av husbonden, som kallades ”Berg”, hans fru, deras 5 barn, 4 drängar och 4 inackorderade skogsarbetare. Det var alltså 15 personer som levde i hushållet, förutom pigorna.
Bland pigornas uppgifter ingick även följande: vävning, tvättning, bakning och slakt. Dagen började med kaffekokning till männen. Medan männen sover middag diskar pigorna och börjar förbereda kvällsmålet. När kvällsmålet är uppätet är männen lediga medan pigorna röjer upp efter maten och ibland sätter de degen till nästa dags brödbak.
Ester berättar att hon delar en smal utdragssoffa med en annan piga som heter Anna. Hon sover gott trots lössen, smutsen och trängseln. Eller som hon skriver i boken:
Alla naggande tankar, all sinnets oro flöt bort i den stora tröttheten som lugnar och lyckliggör.
Hon beskriver även alla de krämpor och kroppsligt obehag hon får, som svullna fingrar, värkande fötter, vattenblåsor och sår.
Men även att hon upplever en arbetsglädje och arbetsgemenskap som hon inte varit med om i hennes vanliga umgänge i staden (Larsdotter, 2016, pp. 58 - 59).
Selma Qvarnström efter flytten till Grimsta.
Som nämnts ovan flyttar Selma från Grimsta till Gamla Uppsala socken.
De bosätter sig i ett soldattorp i Fullerö.
Bild 7. Selma i sin ungdom, osäkert datum. Foto från Marie From.
Men det betyder inte att flyttlasset gick så långt.
Hon flyttar till ett soldattorp som ligger på Fullerös ägor.
Hennes man, soldaten No 17 Fredrik Ferdinand From, var född den 14 september 1866 i Vassunda socken. Innan Fredrik blev soldat hette han Carlsson i efternamn.
Fredrik antogs som soldat 1885 och han fick avsked tio år senare 1895. Att en soldat får avsked betyder inte att han fick sparken utan helt enkelt att han slutar.
I soldattorpet föds 1890 sonen Erik Edvard den 18 mars.
Den 20 augusti 1891 berikas familjen med en dotter som får namnet Anna Lovisa.
1895 flyttar familjen till Bälinge socken.
De flyttar till ett torp som kallas Sothagen och torpet lyder under Kipplingeberg. Här har far i huset titeln torpare. Se karta nedan!
Här får man ytterligare en dotter som döps till Elin Sofia. Elin föddes 1 juni 1895.
Emma fick alltså glädjen att uppleva tre barnbarn.
Figur 11. Sothagen i Bälinge socken. Utdrag ur Häradsekonomiska kartan 1859 – 1863.
Den 23 februari 1902 flyttar familjen till Gamla Uppsala socken.
Man flyttar till Selmas gamla område, till Stjärna, som stavas Skärna idag.
Mamma Emma är nu skriven i Godensbacken i Vallby, numera kallat Fyrisvall, som ligger c:a 6 km nordväst om Stjärna.
Bild 8. Fotot visar Fredrik och kanske Selma vid kortändan. Anna och Karl sitter till höger om paret. Erik sitter bredvid Karl. Bilden är tagen omkring 1911 till 1912 eftersom Erik har uniform på sig. Foto från Lars Almqvist.
Den 1 april 1903 flyttar man vidare till Östa i Ärentuna socken, som ligger 1 km norr om Stjärna. Här blir man bara kvar i ett år.
Fredrik har nu titeln arbetare. Den 5 april 1904 flyttar familjen till Hembringe i Gamla Uppsala socken. Så stavas bynamnet på Härads-ekonomiska kartan 1859 – 1863. Idag stavas det Hämringe, och det ligger c:a 4,5 km söder om Östa.
Figur 12. Hemringe soldattorp. Utdrag ur Häradsekonomiska kartan 1859 – 1863.
Man flyttar in i soldattorpet.
Här händer det någonting som får Selmas make, Fredrik, att skrivas in på hospitalet i Uppsala januari 1907. Det torde vara någon psykisk åkomma eftersom Ulleråkers sjukhus kallades för hospitalet tidigare.
Selma, Anna och Elin flyttar in till Uppsala och Erik flyttar till Ärentuna socken och till Vaxmyra No 2 där han tjänar som dräng, allt under 1908.
Gustav V blir kung 1907.
Bild 9. Anna i sin ungdom. Okänt datum. Foto från Marie From.
Bild 10. Okänd och Elin till höger. Foto från Lars Almqvist.
Flytten in till Uppsala.
1908 flyttar mor och döttrar till Dalgatan 1.
Erik flyttar från Ärentuna till sin mamma och systrar i maj 1909. Vaxmyra No2 var kanske inte den bästa platsen och Erik kanske hade en förhoppning om en bättre lön som arbetare i Uppsala.
Under 1910 tituleras Anna som skofabriksarbetare.
Någon gång efter 1912 flyttar familjen till Eriksdal No 35. Därefter flyttar man till Stefansgatan 9 – Seminariegränd 5. Här har Erik titeln snickare. Se karta nedan!
På denna adress dör Selma 29 januari 1913. Hon blev bara 44,5 år. Dödsorsaken anges till ”Tuberculosis pulm.” i dödboken, vilket kan översättas till lungtuberkulos. Där anges att hon bor på Enhagen 4b vid dödstillfället. Enhagen kallas det område som begränsas av Humlegatan, Prästgatan, Seminariegatan och Stefansgatan.
Området ligger mellan Seminariet och järnvägen till Sala.
Samma år som Selma dör, 1913, beslutade riksdagen att införa en allmän pensionsförsäkring som skulle betalas ut till alla som hade fyllt 67 år.
Figur 13. Del av karta över Uppsala 1943.
Den 28 juli 1914 bryter det första världskriget ut.
Bild 11. Anna i mitten. Arbete på Hästens skofabrik. Foto från Lars Almqvist.
Härefter är syskonen boende på Dalgatan No 1 igen. Nu har Erik titeln träarbetare och Anna och Elin har titeln ”Skoarbª”. Det är inte så konstigt att systrarna har den titeln eftersom det bara var c:a 650 m fågelvägen till Hästens skofabrik som låg på Svartbäcksgatan 44, mittemot dagens polishus. Se kartan ovan!
Hästens skofabrik.
Det var Lars-Erik Larsson, 1861 – 1941, som köpte den tomten 1902. Där byggdes den nya stora moderna fabriken som redan under 1910-talet hade 250 anställda. 1914 blev företaget ett aktiebolag med namnet AB L E Larsson & Co.
Redan 1898 registrerades varumärket Hästens som var ett smart grepp ur reklamsynpunkt. Det har haft ett stort genomslag så att i princip alla Uppsalabor som är födda under 1950-talet och tidigare känner till var skofabriken Hästens låg.
Här nedan kommer en intervju med en kvinna som jobbade på skofabriken, för att vi ska få en inblick i hur villkoren för skoarbetare kunde se ut.
Den är kopierad från Uppsala Industriminnesförenings hemsida, Uppsala Industriminnesförening, Hästens skor, klicks på länken för att läsa mer.
För ett antal år sedan gjorde Ewa Wallner en intervju med Loriz Claesson. Loriz levde ett långt liv och avled år 2002. Hon var född 1907. Hon berättade så här:
Jag satt vid en maskin och sydde den där fina kanten… en annan vikte… Maskinen ställdes om med foten… Lönen var någorlunda. Jag bodde hos mamma och pappa ute i Erikslund. Fem kronor i veckan betalade jag… Jag sparade till en cykel. Det var ju långt till jobbet. Pappa kom hem med en cykel och jag fick betala av på den. Det var långt till fabriken. På vintern fick man gå över kolonierna och på isen över ån. Vi jobba´ mellan sju och fem med middag mellan ett och två. Innan det blev kök på Hästens fick man springa hem och äta. Man var alltid hungrig. Både när man sprang hem och efteråt… Ingen hade mat med sig. Klockan nio var det frukost. Det hade man med sig i termos. Se´n börja´ de koka kaffe i skärningen… Vi satt vid maskinen på kafferasten. Termosen tordes man inte ta fram mer än då. Ibland försökte man men då kom förmannen, tysken Krunke… Sammanhållningen var bra på jobbet. Men vi kunde inte prata. Det dundra´ så. Det var mycket att titta på och hålla ordning på. Jobben kom i lådor. Vi satt i en lång rad. En och en. Flickorna som skärvla´ tillbehör, småflickorna, satt på en sida… Man jobba´ sig upp. Jag börja´ när jag var fjorton år.
(Intervjun hämtad från Industriminnesföreningens broschyr Uppsala Industristaden. Bearbetning och redigering: Lennart Göransson)
Loriz började ju jobba där när hon var fjorton år så det var ju 1921 medan Anna och Elin jobbade där c:a 5 till 10 år tidigare. Arbetsförhållandena kan antas ha varit ganska likartade för Anna och Elin.
Farsoter.
Den tidigaste kända epidemin som drabbade Sverige var pesten eller digerdöden som den också kallades. Den kom till Sverige under 1350-talet och dödade ungefär hälften av befolkningen i Norden. (Myrdal, 2015, p. 52).
Smittkoppor var en annan sjukdom som under lång tid härjat i Sverige. Smittkopporna var under 1700-talet en stor dräpare. Under andra halvan av 1700-talet dog 300 000 människor. Det var övervägande barn som drabbades, många vuxna var immuna efter att ha överlevt infektionen.
I slutet på 1700-talet upptäckte den engelske läkaren Edward Jenner att komjölkerskor inte drabbades av sjukdomen.
Den 14 maj 1796 gav han en pojke vätska från kokoppor genom rispor i huden, sedan utsatte han pojken för smitta.
Experimentet lyckades och i Sverige genomfördes den första vaccinationen 1801.
1816 blev det obligatoriskt att vaccinera alla barn mot smittkoppor. Det kom dock flera utbrott av smittkoppor under resten av 1800-talet, de som drabbades var äldre och de som inte hade blivit vaccinerade. Ordet vaccinera har sitt ursprung i det latinska ordet vacca som betyder ko (Karlsson, 2016, p. 52).
Kolera är ett annat gissel som drabbat Sverige, speciellt i städerna där de extremt dåliga hygieniska förhållandena utgjorde en bra grogrund för smittspridningen. Bakterien överlever bra i kalla vatten och sörjor.
De första fallen i Sverige visade sig 1834 då en epidemi bröt ut i Göteborg. Koleran återkom, också den, med jämna mellanrum under resten av 1800-talet.
För Uppsalas del så var året 1857 det värsta. Då insjuknade 762 personer vilket nästan motsvarar 10 procent av befolkningen. I Uppsala bodde det 8 000 personer detta år. Av de 762 insjuknade dog 514, vilket betyder att dödligheten låg på cirka 67,5 procent.
I Uppsala fick man inte bygga bostäder öster om stadsdiket. Stadsdiket låg ungefär där Kungsgatan går idag.
Marken österut skulle användas av stadens mer prominenta innevånare som odlingsmark. Det fick till följd att trångboddheten var väldigt stor i staden. Stadsdiket var tänkt att ta hand om all ”orenlighet” som uppkom i staden.
Det är omskrivet hur illa det luktade i staden vid den här tiden. Mellan Fyrisån och stadsdiket var det låglänt terräng och mycket fuktig mark, speciellt i Kungsängen. Även norrut där Svarta bäcken rann ut i Fyrisån var det mycket sankmark. Det är därifrån namnet Svartbäcken på stadsdelen kommer, Svarta bäcken är numera täckt.
1857 drabbades inte bara Uppsala stad åter av koleran, även landsbygden kring Uppsala blev hårt drabbad.
Gamla Uppsala blev mest utsatt, där insjuknade 102 personer varav 70 dog.
I Ärentuna insjuknade 40 och 30 av dem dog i kolera.
Socknarna kring Uppsala drabbades också, i Danmark blev 15 sjuka och 5 dog. I Vaksala insjuknade 66 personer och 40 dog. (Tallerud, 2006).
Enligt dödboken i Ärentuna dog 37 personer av ”cholera” under 1857.
Till slut kunde man få bukt med problemen genom att man började anlägga moderna avloppssystem i slutet av 1800-talet. I Uppsala började man göra detta under 1870-talet.
1918 till 1920 drabbades Sverige av spanska sjukan. Den dödade flest människor i historien under kort tid. Olika forskare beräknar att mellan tjugoen och hundra miljoner människor dog av spanska sjukan i hela världen mellan åren 1918 och 1920.
I Sverige dog 37 000 personer under denna period (Harrison, 2014, p. 61).
I Ärentuna var det bara tre personer som avled med diagnosen spanska sjukan enligt dödboken. Alla tre dog mellan 24 november och 26 december 1918.
Erik.
Erik rycker in i det militära 1911. Enligt tjänstgöringskortet är han då byggnadssnickare.
Han tjänstgör vid I8 som då låg på Polacksbacken i Uppsala. Området var nybyggt och det byggdes mellan 1909 och 1912. Erik muckar 1912.
Erik var också intresserad av friidrott. Han var en duktig maratonlöpare och han vann DM 1915, då representerade han IF Thor. 1919 vann han Fredriksbergsloppet och efter det blev han hedersmedlem i det Svenska Marathonsällskapet. (Svenska Marathonsällskapet, 2021). Erik jobbar som snickare efter militärtjänstgöringen.
Bild 12. Erik på idrottsplatsen vid fängelset. Bilden är nog tagen någon gång efter Eriks flytt till Uppsala 1909. Foto från Lars Almqvist.
Den 3 december 1920 beger sig Erik till Stockholm, närmare bestämt till Katarina församling. Han flyttar in på Kocksgatan 39 – Nytorgsgatan 23 B den 30 november 1920.
Till den adressen hade Emma Viktoria Elisabet (Lisa) Rosén flyttat den 27 november 1919.
Erik och Lisa gifter sig sedan den 27 december 1920. Erik har titeln snickeriarbetare i mantalsboken.
Den 9 september 1922 föds Nils Erik.
Ett och ett halvt år senare, 10 mars 1924, föds Lars Olof. Familjen bor fortfarande på Nytorgsgatan 23 B.
18 oktober 1924 flyttar Erik och Lisa till Tallvägen 2 i kvarteret Näckrosen No 4 i Sollentuna.
Den 19 oktober 1931 föds Hans Anders på Allmänna BB i Engelbrekt. Vid inflyttningen 1920 till Katarina hade Erik titeln snickare men någon gång efter 1934 ändras titeln till byggmästare. Kan det vara så att den kraftiga utbyggnaden av Stockholm har lett till att Erik har fått chansen att bygga upp ett eget företag och har kunnat leva på ett ekonomiskt tryggare sätt än sin mamma och mormor.
Bild 13. Lisa och Nils From i Helenelund. Foto från Lars Almqvist.
Anna.
Anna tar ut lysning under 1919 för att gifta sig med Karl Edvard Almqvist som i lysningsboken uppges bo på adressen Eriksberg 4. Han tituleras typograf.
De gifter sig sedan den 11 januari 1920.
Den 4 november 1920 föds sonen Sven Evert och den 17 mars 1922 föds dottern Margit Elisabet.
När sonen Sven föds bor familjen på Eriksberg 4 f. Nu är Anna hemmafru och Karl arbetar som typograf.
Vid folkräkningen 1930 har Karl titeln boktryckare.
Här bor familjen även 1940. Då har Karls mamma flyttat in hos sonen med familj. Karls mamma, Johanna Matilda f. Jansson 3 maj 1858, dör på Eriksbergsvägen 7 den 14 mars 1943. Kanske är det så att den gamla adressen Eriksberg 4 är den samma som den nutida adressen Eriksbergsvägen 7.
Figur 14. Del av Uppsala stadskarta 1961.
Någon gång innan 1950 har Anna och Karl flyttat till Storgatan 5.
Sedan flyttar familjen vidare, 1960 bor man på Salagatan 53 B på nedre botten.
Här dör Anna 22 mars 1962. Karl Edvard bor kvar på Salagatan tills han dör 29 juni 1978.
Bild 14. Den stora byggnaden på Eriksbergsvägen 7.Foto från Lars Almqvist.
Elin.
Den 4 december 1922 gifter Elin sig med Allan Gustaf Forsberg som är född den 23 augusti 1895 i Björklinge socken.
Då har Elin fyllt 27 år.
Bild 15. Elin och Allan Forsberg. Bilden kan vara tagen efter 1922 eftersom Elin har en ring. Foto från Lars Almqvist.
Vid folkräkningen 1930 bor Elin i kvarteret Enar, det kvarteret omges av Börjegatan, Dalgatan, Jumkilsgatan och Ringgatan.
Då har Elin titeln sömmerska och Allan har titeln skrädderiarbetare. Alldeles NÖ om det kvarteret låg det en textilfabrik som kallades Kapplasses, Uppsala Kappfabrik.
Figur 15. Del av karta över Uppsala 1943.
1924 flyttade Upsala Kappfabrik in i de moderna lokalerna på Dalgatan 15. Idag har den gamla fabriksbyggnaden adressen Jumkilsgatan 7 A – 7 D.
Uppsala Kappfabrik var ett företag som grundades 1912 av Josef W. Larsson. Han bedrev verksamheten på Svartbäcksgatan 18 som en kappaffär med syateljé och han hade några anställda sömmerskor som sydde kappor och dräkter på beställning. 1917 ombildades företaget till ett aktiebolag och flyttade till Storgatan, men det var fortfarande en blygsam omsättning.
Enligt folkräkningen 1930 så tjänade Elin 1500 kr om året. Då kanske det kan vara bra att tänka på börskraschen i USA 1929 och på kravallerna i Ådalen 1931 då militär kallades in vilket fick till följd att fem människor blev ihjälskjutna, så det var en tid av stor oro.
Det måste ha varit skönt att ha en fast anställning och inkomst under dessa tider.
1939, den första september, är det dags igen, andra världskriget bryter ut.
Bild 16. Elins hus vid Fullerövägen. Foto från Storvreta Ärentuna kultur- och hembygdsförenings samlingar.
Den 2 oktober 1942 flyttar paret till Storvreta.
De har köpt en fastighet som heter Storvreta 4¹⁴, Kristinelund.
Det motsvaras ungefär av Fullerövägen 3 A idag.
Bild 17. Elins hus fotograferat från Fullerövägen. Foto från ??
Enligt Sveriges bebyggelse har fastigheten ett taxeringsvärde på 9 000 kr. Tomten är 2 000 kvm.
Huset har en våning och en vindsvåning. Våningen består av 2 rum och kök.
Man har indraget vatten och avlopp, dessutom har man dragit in el.
Då har Allan titeln skräddare. I församlingsboken för perioden 1944 – 1947 har han fått ett tillägg i kolumnen för yrke så att förutom skräddare har man lagt till verkmästare.
Vid folkräkningen 1950 har Allan titeln f. skräddare nu vaktmästare.
Bild 18. Elin och Allan på Elins 80-årsdag. Foto från Maivor Blixt.
Den 3 juli 1980 ska Elin till tandläkaren som då låg i källarvåningen på Dragarbrunnsgatan 13.
Hon kom söderifrån och skulle korsa S:t Olofsgatan. När hon ska passera över gatan stannar bilen i högra körfältet för att släppa förbi Elin, när hon har passerat den bilen kommer det en annan bil i det vänstra körfältet och kör på henne så illa att hon avlider av skadorna.
Elin skulle fylla 85 år tre månader senare. Nu blir Allan ensam på Kristinelund, där bor han kvar till någon gång efter 1980 då han flyttar till Lenagården i Vattholma där han dör den 23 december 1983.
Bild 19. Erik, Anna och Elin när något av syskonen fyller 70 år. Foto från Lars Almqvist.
Som det ser ut har syskonen haft en god kontakt med varandra genom hela livet.
Oäkta barn.
Nedan följer ett försök att förklara hur begreppet oäkta barn har kunnat växa fram och varför.
Texten är sammanställd ur Josefin Enryds examensarbete på juristlinjen vid Lunds universitet.
Under forntiden var kvinnor och män mer jämställda. Barnafödandet hade inte någon större effekt på maktstrukturer eller könsroller. Det ledde till att det inte gjordes någon större skillnad på barn födda inom eller utom äktenskapet. Men med kristnandet började en förändringens tid. Religionen spelade en väldigt stor roll för synen på sexuella relationer. Det har sitt ursprung i 10 Guds budord, i det sjätte budet förbjuds alla former av äktenskapsbrott. Straffet ska vara att både mannen och kvinnan ska dödas. I slutet av 3:e Mosebok kapitel 20 står att de skyldiga ska stenas till döds.
Trots att Jesus enligt Johannes 8:7 säger att ”Den av er som är utan synd ska kasta den första stenen på henne” så verkar det som om kyrkan glömt bort hans andemening.
Under medeltiden började kyrkan jobba för att ta mer makt över hur man skulle se på äktenskapet. Det hade utvecklats en praxis att man dömde ut böter vilket kyrkan ogillade väldigt mycket, man ansåg att äktenskapet var heligt. Under medeltiden hade oäkta barn i stort sett samma rättigheter som äkta barn. Däremot var det viktigt att särskilja döpta och odöpta barn, tex så ansåg Anders Sunesen som var biskop i Lund under slutet av 1200-talet att odöpta barn skulle ses som ofödda.
I och med reformationen förändrades synen på och regelverket kring vigseln. Nu straffas båda kontrahenterna om det förekommit intimt umgänge innan äktenskapet, vilket kallades lönskaläge. Lönskaläge var brottsrubriceringen om två ogifta personer hade intimt umgänge.
Kyrkan hade också rätt att straffa ett par som fick barn tidigare än nio månader efter äktenskapets ingående, här var brottsrubriceringen ”otidigt sängelag”. Straffet var att sitta eller stå på en sk horpall under högmässan.
Men det gällde inte de mer välbeställda i samhället eftersom det ansågs att skamstraffet var för hårt för dem så de kunde betala böter istället.
Hor var en annan brottsrubricering, då ska en eller bägge parterna vara gift, ett brott som hade en högre straffsats. Men det var bara de gifta kvinnorna som straffades, männen klarade sig undan straff.
Om det upprepades mer än tre gånger kunde det dömas ut dödsstraff. Det utdömdes dock inte många dödsstraff, möjligen hade Jesus ord ändå haft en viss inverkan.
Under 1600-talet förändras synen en aning. Det kan ha att göra med att barnadödligheten var ganska hög så det var ganska få fall där barnet överlevde och det fanns därmed inte så ofta ovedersägliga bevis för det otidiga levernet. Under denna tid togs fallet upp i domstol med det främsta syftet var att få fram en underhållsskyldig man.
Om bägge parter var ogifta kallades brottet för ”mökränkning” och det var bara mannen som kunde straffas. Men den synen ändrades, 1658 kom en kunglig förordning som bestämde att även kvinnan kunde dömas till böter. Nu kunde både mannen och kvinnan straffas, brottsrubriceringen löd nu ”lönskaläge eller lägersmål”.
Det verkar som om prästerskapet hade svårigheter att bedöma hur de skulle straffa vilket ledde till att kvinnorna blev ostraffade. Under drottning Kristinas tid avskaffades dödsstraffet vid enkelt hor när det var en engångsföreteelse. Fram tom 1697 hade föräldrarna delad vårdnad om barnet när de inte var gifta. Delningen var sådan att mamman hade hand om barnet de tre första åren och fadern hade vårdnaden de fyra kommande åren. Uppdelningen berodde på att barnet ansågs vara beroende av mamman de första åren men sedan skulle barnet kunna hjälpa pappan i gårdsbruket.
Under 1700-talet blev det hårdare villkor för de kvinnor som blev gravida utan att vara gifta. 1723 fick prästerna mer makt för att hantera kyrkotukten vilket befästes i 1734 års lag. Bland annat så innebär den lagen att ett äktenskap bara var giltigt om det föregåtts av lysning och vigsel. En kvinna som var gravid utan att vara gift fick inte sitta bland de andra kvinnorna. De ogifta gravida kvinnorna fick sitta längst bak på kvinnosidan. Kvinnosidan var den norra sidan i kyrkan, kvinnorna skulle skydda männen och vara en barriär mot ondskan som kom från norr! Den ogifta kvinnan tvingades att göra en offentlig avbön i kyrkan. 1741 mildrades det straffet så att det räckte med en enskild avbön med prästen i sakristian.
Gustaf III som hade behov av fler barn och en större befolkning fick 1778 igenom Barnamordsplakatet. Han såg också att till en viss del hade kvinnorna varit omilt behandlade och Barnamordsplakatet hade även skrivningar om att ogifta mödrar inte skulle få nedlåtande titlar i offentliga dokument och kyrkoböcker. Prästerskapet hade stora invändningar mot den nya lagen vilket fick till följd att lagen inte antogs. Bestämmelserna började likväl användas runt om i landet vilket statistiken över antalet mördade barn vittnar om. Nu behövde inte kvinnorna uppge namnet på barnets far och barnmorskorna förbjöds att fråga efter fadern. I en del församlingar kunde mödrarna skriva ner sitt och barnets namn på ett papper som sedan förvarades i prästgården. Därmed kunde modern om hon senare i livet kom i en bättre ekonomisk situation kräva tillbaka sitt barn.
Fram till 1778 fick de oäkta barnen inte döpas samtidigt som de äkta, de döptes efteråt.
I början på 1800-talet togs kvinnans straff bort för de två första gångerna hon reste bort för att föda obemärkt. Men samhällets innevånare brydde sig inte om detta utan de stötte ofta ut henne. Så förutom att straffas av staten och kyrkan tillkom allmänhetens avoga inställning och utstötande av dessa kvinnor. Ibland tvingades de att bära en avvikande klädsel från de ”äkta” kvinnorna. En av de vanligaste självmordsorsakerna var ”Blygsel inför havandeskap utom äktenskapet”. 1864 slutade kyrkan att straffa för lönskaläge, hor och otidigt sängelag. Om föräldrarna till ett oäkta barn gifte sig blev barnet äkta men det var inte alla män som tog sitt ansvar. Långt ifrån alla, det var snarare undantag.
1900-talet innebar en början till förbättringar om än i sakta mak. I början på 1900-talet så togs reglerna om specifika plagg bort. Men inte vid bröllop, kvinnor med barn innan äktenskapet fick inte bära vit klänning. Den rätten kom först 1915. Fortfarande användes termen ”obemärkt” som innebar att kvinnan kunde åka till annan ort för att föda sitt barn. Innan 1900-talets intåg hade barn födda utom äktenskapet ingen arvsrätt, varken efter modern eller fadern. En lag som kom 1905 gav barnen rätt att ärva sina mödrar. Det skulle dröja ända till 1970 innan oäkta barn också fick ärva sin fader. (Enryd, 2020).
Litteraturförteckning
Andersson, U., 2015. Livet förr, Kvinnliga företagare. Släkthi9storia, juni, pp. 46 - 50.
Blom, T., 2008. Statarnas hårda liv. Populär historia, 21 augusti.
Brahe, P., 1580. Oeconomia eller Hushållsbok för ungt adelsfolk. u.o.:u.n.
Enryd, J., 2020. Familjen, könet och arvet. Lund: Lunds universitet.
Harrison, D., 2014. Spanska sjukan dödade miljoner. Släkthistoria, Januari, pp. 58 - 62.
Hoffsten, M., 2016. Vad stämplar och frimärken berättar. Släkthistoriskt forum, 1, pp. 24 - 27.
Karlsson, M., 2016. Kopporna skonade ingen. Släkt-historia, Mars, pp. 50 - 53.
Kyrböcker i Almunge, R. R. G. U. o. Ä., u.d. app.arkivdigital.se. [Online]Available at: https://app.arkivdigital.se/[Använd oktober, november, december, januari och februari 2020 - 2021].
Larsdotter, A., 2016. Pigornas slit. Populär historia, pp. 58 - 63.
Myrdal, J., 2015. Halva befolkningen dog i pesten. Släkt-historia, Mars, pp. 50 - 54.
Printzsköld, O., 1865. Arbetsprisen 1867 - 1876. Statistisk tidskrift, pp. 132 - 133.
Rietz, A. d., 2013. Kvinnors entreprenörskap. Första upplagan red. Stockholm: Dialogos förlag.
Sumelius-Nordin, H., 2020. Ett mikrohistoriskt perspektiv på sjömanshushållets organisering och ekonomi på Åland vid sekelskiftet 1900, åren 1899 – 1904, Falun: Högskolan Dalarna.
Tallerud, B., 2006. Kolera. u.o.:u.n.
Vikström, L., 2011. I fru Grönhagens garderob fanns allt. Historisk tidskrift, pp. 25 - 55.
Wikipedia, 2017. Wikipedia. [Online][Använd mars 2017].
Wikipedia, 2018. 1862 års kommunalförordningar. [Online]Available at: https://sv.wikipedia.org/wiki/1862_års_kommunalförordningar[Använd 8 November 2018].