Nedanstående text är ett utdrag ur Storvreta Ärentuna kultur- och hembygdsförenings årsbok 1996, Storvretabygden 1996 sid 77 - 79.
BALTER I STORVRETA UNDER KRIGET.
Intervju med Salme Grandin, nedtecknad av
Holger Fröjmark
Bland de flyktingar, som under krigsåren på 1940-talet vistades någon tid i Storvreta fanns också en hel del balter, främst estländare och letter. Detta framgår bland annat av de anteckningar, som kyrkoadjunkt Dahlström gjort i KRÖNIKEBOK FÖR ÄRENTUNA FÖRSAMLING.
De baltiska flyktingarna inkvarterades dels i Storgården, dels i Baptist- och Missionskyrkan. I baptistförsamlingens årsberättelse för år 1944 nämns bland annat, att man ej kunde ha sina gudstjänster i Salem under en tid i slutet av året, utan man fick använda skolan varannan söndag.
För att få veta mer om de baltiska flyktingarna men också för att få ta del av en inflyttad estländskas egen historia, besökte ett par av årsboksmedarbetarna Salme Grandin i Lilla Husby. Det är en pigg, vaken och minnesgod 80-åring som berättar:
”Jag är född på en ö i Peipussjön alldeles vid ryska gränsen. Far var yrkesfiskare och vi hade ko och gris och odlade en del trädgårdsprodukter, som mestadels såldes. Om vintrarna gick jag i skolan och från åtta års ålder arbetade jag som vallflicka på fastlandet på somrarna.
Sedan kom jag till Tartu, som var närmaste stad. Där arbetade jag hos en baptistfamilj som var fiskhandlare. Jag var bland annat mycket aktiv i sångkören i baptistförsamlingen. En bekant pojke hade bland drygt 100 andra svarat på en annons från Sverige och fått arbete i Roslagen. Han skrev sedan till mig, att de också behövde en tjänsteflicka, men att det var ett oerhört krävande arbete.
Bild 1. Salme Grandin i sitt vackra gamla kök i Lilla Husby.
Jag tog dock jobbet och hösten 1938 kom jag till Veda gård i Angarns socken vid Norrtäljevägen. Det var Skid- och friluftsfrämjandets gård, som mest besöktes av stockholmare. Det var verkligen arbetsamt. Klockan fyra på morgonen skulle det mjölkas och sedan gällde det att elda i flera hus, bland annat i centralvärmepannan. Så fortsatte arbetet dagen lång. Men månadslönen var 50 kronor mot 10 i Estland. Dricks och upphittade 25-öringar gav också ett tillskott. Från början kunde jag inte ett ord svenska, men jag lärde mig snart.”
Josef Grandin bodde i Angarn och tillhörde baptistförsamlingen. Genom honom ordnades så att Salme kunde komma till Lilla Husby och få ett mindre krävande arbete hos brodern Einar Grandin, som var hemma och skötte gården. Genom flyttningen dit kom Salme också att bli medlem i baptistförsamlingen i Storvreta. Den första juli 1940 kom Salme till Lilla Husby och redan i november blev det bröllop. Einar och Salme fick fem barn. Sonen Sören har skött gården sedan början av 1970-talet. Salme år nu änka sedan 1983.
Så kommer vi in på flyktingarna, som fanns i Storvreta då under kriget. Några av ryssarna hjälpte till en höst med att räfsa löv o.dyl. Salme stod med ett av barnen på armen då en av dem bad: ”Får jag hålla honom en stund? Jag har själv små barn hemma.” Det är ovisst om han någonsin fick återse sina barn. Av esterna blev en familj Alexander Lagus kvar i Storvreta men bosatte sig sedan i Uppsala, där familjefadern hade arkivarbete vid universitetet. Salme berättar vidare:
”Bland esterna fanns många baptister och vi inbjöd t.ex. till ett möte i Lilla Husby en gång, men endast kvinnor kom. De berättade, att med de fruktansvärda förhållandena vid överfarten över Östersjön till Sverige och även i vissa förläggningar hade hygienen inte alls kunnat skötas, som den borde, och männen hade därför drabbats av löss. Eftersom de visste, att det fanns småbarn i huset, ville de inte utsätta dem för den faran.
På hösten var några estländare här och hjälpte bl.a. till med att såga ner ett torrt päronträd och med att räfsa löv. När jag frågade om deras framtidsplaner svarade en, att om de bara hade bensinpengar så skulle de ge sig iväg en natt med sin båt och hämta sina fruar, som var kvar i Estland. Han fick då 50 kronor till bensin och pastorsfrun i församlingen gjorde smörgåsar åt dem, när de sedan gav sig iväg.”
Till saken hör att de flesta balter hade tänkt återvända till sina hemländer när den ryska ockupationen upphörde. Men så blev det ju inte. Efter den tragiska baltutlämningen i januari 1946 flydde en stor del av dem vidare till Kanada.
- ”Omkring 30 år senare reste en estnisk väninna och jag till Kanada för att hälsa på anförvanter. Min släkting, Natan Hoppe, liksom många andra ester hade sommarstuga utanför Toronto. Där var ordnat ett församlingsläger, som vi deltog i. Efter en lägerbålsskväll kom en man fram till mig och frågade: ”Vem är du. Var kommer du ifrån? ”
Efter mitt svar frågade han, om vi hade haft ester, som arbetat hos oss och om en av dem fått 50 kronor till bensinpengar. Då svaret blev ja ropade han till sin fru: ”Millan, Millan!Kom skall du få se! Det är den där svenska frun, som gav mig bensinpengar så jag kände igen de stegen. Han hälsade också till Sverige, att de flesta ester där hade det mycket bra med egen villa, sommarstuga och båt.” (Men de arbetade också som blådårar.- Salmes kommentar!).
Efter en mycket intressant pratstund med inblick i flera olika levnadsöden tackar vi för oss och för det goda kaffet vi fått i det vackra, gamla köket i Lilla Husby.