Minnen från min skoltid i Ärentuna på 1940-talet.
Hösten 1944 började jag 1:a klass i ”småskolan” vid Ärentuna K:a. Fröken hette Anny Andersson och hade varit lärare där sedan 1930. Vi var bara 11 barn totalt i 1:a och 2:a klass. Huset (nuvarande Bygdegården) rymde en skolsal och gymnastiksal samt farstu/ korridor med låga bänkar där vi hängde våra ytterkläder och åt vår matsäck som bestod av smörgåsar, mjölk eller saft i flaskor eller choklad i termos. Fröken bodde på övervåningen. Skolmat fanns inte och inte heller skolbuss. Vi barn fick gå, cykla, åka spark eller skidor 3 km till skolan i ur och skur. Det var glest mellan gårdar och hus på den tiden, skogen var tät och mörk. Trafiken bestod av hästskjutsar, enstaka bilar och Kambobussen som passerade kl. 8:30 på morgonen på väg till Uppsala och kl. 16 på tillbakavägen.
Höstterminen 1944 klass 1 och 2 med fröken Anny Andersson
Stående från vänster: Pekka, Karl-Erik Eriksson, okänd, Heiki,
Barbro Pettersson (Runstens) och Ulla Jansson (g Waxin)
Mittenrad: Åke Johansson
Sittande från vänster: Anders Edling, okänd, okänd och Barbro Njurling (g Råsbrant)
Varje morgon stod vi vid våra bänkar och sjöng en psalm till frökens ackompanjemang på orgel. Jag minns särskilt psalmen ”Morgon mellan fjällen”, solen sken in genom fönstren och jag försökte föreställa mig fjällen, inte så lätt när man bodde på Uppsalaslätten! Det fanns ingen TV, inga datorer eller internet på den tiden. UNT och radio talade om kriget, vi var beredda med mörkläggningsfönster i papp och när flygplanen från Ärna flög över oss trodde vi att kriget kanske nått hit också. Fredsdagen den 8 maj 1945 fick vi rita och måla bilder med flaggor och texten FRED.
Vi hade blå häften för skriv- och räkneövningar och böckerna ”Nu skall vi läsa” med far ror och mor är rar och ” Nu skall vi sjunga” med sov du lilla vide och mors lilla Olle. Var man ”duktig” fick man en guldstjärna i marginalen. Fröken var stram, sträng och vi hade mycket respekt för henne. På gymnastiktimmarna fick vi stå på led och sträcka på armar och ben, vi bytte inte ens om till gymnastikkläder. Ibland hade vi ”skeppsbrott” och klättrade i ribbstolar och på bommar och bänkar och hoppade över den höga bocken. Det luktade svett och unket i salen.
När jag började ”storskolan” där jag gick i 3:e och 4:e klass fick jag samme lärare som min mamma haft mer än 30 år tidigare, magister Selander. Han pensionerades sedan och var trött och mycket sträng, det hände att barn som inte kunde läxan blev slagna med pekpinnen.
VT 48 var vi 27elever i ”storskolan”, en B2skola med klass 3-7 i samma klassrum. Jag var en intresserad och studiebegåvad elev som alltid antecknade i en egen anteckningsbok vad de högre klasserna undervisades i t ex i geografi och historia medan jag gjorde mina skriv-och räkneövningar och lärde mig en massa mer på så sätt. Prov hade vi aldrig! När jag ”prövade” in till Magdeburg/ Kommunala Flickskolan i Uppsala efter 4:an hade jag aldrig haft en provräkning eller skriftligt prov men det gick ändå bra! Gymnastik hade vi aldrig men vi tävlade en gång mot skolan i Storvreta på Skogsvallen dit vi cyklade. Jag var inte särskilt idrottsintresserad men vann både löpning 60 m och höjdhopp med 1:20, priset var godis! Ofta fick vi ha ”lektimme” i Källhagen vid ån och magistern blåste i sin visselpipa när vi skulle komma tillbaka, själv vilade han middag i sin bostad.
Vi satt fortfarande med vår matsäck i korridoren/ farstun utanför skolsalen och magisterns kontor, på övervåningen fanns hans familjebostad.
På vintrarna åkte vi ibland skidor på Kols hög ned mot ån, magistern var aldrig med. Det var det närmaste vi kom fjällen, skidsemester och sportlov hade vi aldrig hört talas om, däremot gick vi i skolan också på lördagarna.
Jag trivdes bra i skolan och var en ”duktig” elev och både fröken Andersson (senare gift Engborg) och magister Selander talade med mina föräldrar om att jag skulle ”läsa vidare”. Efter 4:an började jag skolorna i stan, flickskolan, realskolan och gymnasiet i Katedralskolan.
Barbro Råsbrant f. Njurling
2020-02-15