Nedanstående är Jenny Edlunds specialarbete från den 9 maj 2001.
Detta arbete skrapar bara lite på ytan av Ärentunas historia. Det finns så mycket mer som jag inte har kunnat lyft fram, men det som finns att läsa om är bl.a. kyrkan, fornlämningar och andra äldre intressanta historier, men även nyare saker finns med, så som hur näringslivet ser ut i dagens Ärentuna.
Från början hade jag tänkt att lägga tonvikten på myter och fornlämningar, men eftersom det inte fanns så mycket som jag trodde, fick detta arbete bli ett axplock av hela Ärentuna landsbygdshistoria, därav är inte detta arbete så djupgående som jag själv hade önskat.
Dessutom hade jag lite ont om tid och hann tyvärr inte intervjua alla som jag hade planerat.
Det har varit väldigt lärdomsrikt att göra detta arbete, som jag aldrig hade klarat av om det inte hade varit för alla snälla, positiva människor som var villiga att dela med sig av sin kunskap. Er entusiasm och stöd har varit mycket betydelsefullt, ett stort tack till er alla! Men framför allt vill jag tacka min mamma, Elisabeth Edlund. Hon har ställt upp enormt mycket, uppmuntrat, kommit med förslag och även hjälpt till att samla information. Tack mamma!
Lugnt och stilla, ett par fåglar kvittrar. Vi befinner oss i Ärentuna. Ärentuna är nu mera känt som landsbygden till Storvreta. Men i själva verket kom Ärentuna före Storvreta och var då dessutom mycket större. Som bevis på detta kan man ju konstatera att kyrkan ligger i
Ärentuna och de största bondgårdarna som hade mest inflytande även ligger här och den bästa jordbruksmarken ligger i Ärentuna. Storvreta ligger på kargare mark.
Hur kom det då sig att det var Storvreta och inte Ärentuna som växte och blev ett samhälle med ca 10 000 invånare?
Hur såg Ärentuna ut från början, vart är Ärentuna på väg, och vad hände däremellan?
Det och mycket annat tänkte jag försöka finna ett svar på,
Mitt tillvägagångssätt har varit att intervjua människor i Ärentuna, som jag vet har någon speciell kunskap om ett visst område i Ärentuna och/eller är intressanta på något annat vis. Sedan har jag letat på Upplandsmuseet, Stadsbiblioteket och Pastorsexpeditionen efter information.
Eftersom det redan finns en bok om Storvreta har jag dragit gränsen vid Fyrisån. Jag har gjort mitt bästa för att inte dra in Storvreta för mycket utan enbart koncentrerat mig på
Ärentuna, vilket har varit ganska svårt ibland, eftersom invånarantal och statistik inte har varit uppdelad mellan stationssamhället och landsbygden.
Sen kan man ju fråga sig om varför jag ville göra detta arbete, som faktiskt har varit ganska tidskrävande, men väldigt kul och intressant.
En anledning är att jag tidigare red mycket i Ärentuna, såg många husgrunder, runstenar och fick höra en del historier, och jag blev intresserad av att veta mer.
Ett annat skäl till att jag valde Ärentuna som specialarbete är att det kom ut en bok för ca 10 år sedan, den heter Storvretabygden, Forntid - Nutid. Boken var väldigt bra men jag blev ganska besviken för att den berörde Ärentuna så lite. Jag tänkte att det måste finnas så mycket mer. Och visst fanns det!
Men det absolut främsta skälet är den kommande E4:an. Den kommer att förändra Ärentuna för alltid, för vem kommer veta hur det såg ut i Ärentuna om 100 år?
Jag tänker presentera Ärentuna och en del av dess historia. Ni som läser detta och vet en del om Ärentuna kommer säkert fråga er varför vissa saker inte är med. Men detta är min tolkning av Ärentuna och om jag skulle ta med all information skulle detta arbete bli hur stort som helst. Jag sparar all information som jag har fått och kanske någon gång i framtiden gör jag en uppföljning på detta arbete då några andra historier får vara med. Jag hoppas verkligen att ingen ska känna sig glömd och/eller illa berörd av texten. Jag tar tacksamt emot kritik och kompletteringar och /eller rättelser.
Från början låg hela Ärentuna under vatten, havet som bildades efter inlandsisens avsmältning. Men i och med landhöjningen drog vattnet bort. Vissa delar av Ärentuna kom fram före andra, t.ex. där kyrkan ligger och norra delarna av Ärentuna. Björklingeån var förr mycket större och därmed en viktig kommunikationsled. Björklingeån kan ha bidragit till att kyrkan ligger där den ligger.
Ärentuna är den sydligaste socknen som ingår i Norunda härad. Sockengränserna går längs Björklingeån och Fyrisån, dock med vissa undantag. Storvreta, som ligger på den Östra sidan om Fyrisån är även med i Ärentuna socken, dock inte Ekeby. I norr går gränsen i skogen (se bilaga 1). När Ärentuna socken bildades låg tyngdpunkten vid kyrkan, men efter järnvägens uppförande flyttades tyngdpunkten sakta men säkert till det växande stationssamhället
Storvreta. Men det kunde ha blivit annorlunda, enligt en hörsägen så var det ett förslag på att järnvägen skulle gå i närheten av Ärentuna kyrka, men bönderna protesterade. De ville inte få sina marker förstörda, de tyckte att järnvägen kunde gå uppe i skogen vid Storvreta, eftersom det inte bodde så många där och marken var mycket kargare.
Namnet Ärentuna nämns i gamla dokument redan 1291, men då med en annan stavning, Ernatunum eller Ernetunum.
Varför Ärentuna heter Ärentuna har flera forskare diskuterat. En teori är att namnet innehåller fornsvensk genitiv av namnet på en forntida gudinna, Härn (är mer känd under sitt andra namn, Fröja). En annan teori är att namnet härstammar ifrån det gamla ordet ærin som betyder bank, jordrygg och/eller förhöjning. Stora delar av Ärentuna ligger faktiskt på en förhöjning, man kan urskilja den om man kommer söderifrån. Men vilken av dessa teorier som stämmer är svårt att avgöra, men en sak som är säker är att huvudriktningen
i namnet är -tuna. Tuna betecknade ofta en stor och viktig by, en kungsgård eller en prästgård. Men grundordet tun har språkhistorisk
motsvarigheter i både tyska Zaun, som betyder staket, och engelska ordettown som betyder stad. Den gamla innebörden hos town är 'inhägnat område'.I skotsk engelska betyder town även 'gård'. Vissa andra hävdar att tunaförmodligen betyder försvarsanläggning, åtminstone i Ärentunas fall. Ochdå skulle namnet Ärentuna kunna betyda 'försvarsanläggningen uppe på backen'.Annars, om man tror på att den första teorin stämmer, om att Härns namn ingåri Ärentuna så kan det ha haft betydelsen 'det Tuna som är helgat åt gudinnan Härn'eller 'Härns inhägnade kultplats'. Dock så finns det en sten som kallas Erents sten(se fig. 1). Den står i närheten av kyrkan, tyvärr inte på sin ursprungliga plats.Enligt folksägen ska denna sten antigen vara rest av Erent, som sägs vara kyrkansförsta grundläggare, eller så är stenen en gravsten åt Erent.
Ärentuna kyrka
Ärentuna kyrka (se fig. 2) är en medeltids gråstenskyrka med tegel i ytskikten. Från början bestod den av långhus, smalare rakslutet kor och sakristia. Vapenhuset är tillbyggt på 1400-talets början. Kyrkan som är byggd på 1200-talets slut, stod färdig senast år 1302. En målning från 1680 visar att kyrkan då hade ett torn, s.k. takryttare(se fig. 3). Men de rev sedan tornet 1743 för att den lutade väldigt och de var rädda att tornet skulle trilla ned. Dessutom så hade konsistoriet gått ut med en föreskrift att det var farligt med takryttare, för att de var så höga och drog till sig åskan.
Fig. 2 Ärentuna kyrka Foto: Ola Ehn
År 1302 när kyrkan stod klar reste ärkebiskopen Nils Allesson till Ärentuna för att visitera (inviga) kyrkan. Men kyrkan återinvigdes dock år1435 den 7 mars av ärkebiskop Olof Larsson, som för övrigt även invigde Uppsala domkyrka. Varför kyrkan skulle återinvigas beror på att det ursprungliga tunnvalvet av trä (se fig. 4) byttes motkryssvalv av tegel och att även vapenhuset hade byggts till. Av det gamla trätunnvalvet finns vissa delar bevarat, de sitter nu på Statenshistoriska museum i Stockholm.
Fig. 3 Ärentuna kyrka med takryttare
Ett Mariaskåp i trä från 1470-taletfinns i kyrkan. Jungfru Maria har ett naket gossebarn i sin famn och sitter mellan två andrakvinnor. På vänstra sidan om Maria står en kvinna som tyvärr har mist sitt attribut, kvinnan på höger sida är Dorotea med blomsterkorg. 1749 beslutade man att byta fönster. De målade fönstren gjorde kyrkan mörk, och hur dessa var målade vet man icke. Då satte man dit vanliga omålade fönster. Men sedan någon gång måste man ha bytt tillbaka till färgat glas. 1928 gjordes glasmålningen som sitter i korfönstret av Gunnar Torestam. Glasmålningen heter "Den gode herden". 1749 nämns det i kyrkoprotokollen att det ska inköpas kalk till att reparera källaren. Problemet är bara det att det inte finns någon källare, i alla fall inte underkyrkan och så vitt vi vet inte någon annanstans heller på den mark som kyrkan äger. Dock i sakristians västra mur är nedtill ett valv slaget, men om det är någon nedgång till en källare är obekant. Ett bidragande tillkyrkans placering kan vara den Trefaldighetskälla som ligger i närheten. Förr gick man dit på våren och offrade och drack av vattnet för att få ett hälsorikt år. Denna tradition har återupptagits, men man har slutat med offer.
Fig. 4 Trätak
Ärentuna kyrka är vigd åt jungfru Maria och sankt Leonard. Att svenska kyrkor är vigda åt jungfru Maria är inget ovanligt, men att de är ställda under sankt Leonards beskydd är mycket mer speciellt. Troligtvis är kyrkoinvigningen i Ärentuna den enda i Sverige, som skett till sankt Leonards ära. Sankt Leonard är böndernas, boskapens, tingarnas, hedarnas och de havandens beskyddare. Han är mest känd i alpländerna, där är han ett stort helgon och folk vallfärdar till hans kyrkor den 6 november, som är hans dag. Sankt Leonards attribut är en kedja och abbotstav. Han ses också ofta med oxar, hästar och kor. Ärentuna kyrka har haft en snidad bild i trä av sankt Leonard, där han avbildas som munk, sittande med förgylld kåpa och en röd bok i vänster hand. Den försvann troligtvis någon gång på 1880-talet. Det finns ett föremål i behåll till sankt Leonards ära, det är den stora och vackra Mariaklockan. På båda sidorna pryds hon av en större figurrelief. Ena sidan ska föreställa jungfru Maria och den andra avbildar sankt Leonard i munkdräkt och med abbotstav i handen. Dock finns inte kedjan med. Mariaklockan göts år 1512 av dåtida Sveriges skickligaste klockgjutare, Stockholmsmästaren Busse Jakobsson.
|
Målningarna i Ärentuna kyrka är även de ganska så speciella. Den som har målat
dem är okänd, och kallas rätt och slätt Ärentunamästaren. Men det är troligtvis inte
han som har stått för programmet, ej heller troligt att det var kyrkoherden. Det finns
en teori att kyrkoherden hade fått programmet av någon broder i franciskanklostret,
eftersom ett viktigt kvinnohelgon saknas, Heliga Birgitta. Franciskanklostret tyckte
inte så bra om Heliga Birgitta. Omkring 1450 målades väggar och valv med ett
omfattande figurprogram. Bland de många uppländska kyrkmålningarna så målades
Ärentuna ganska tidigt. Det märkliga med Ärentuna är att bildprogrammet så skickligt
har fogats samman i rummet. Väldigt berömda medeltida kyrkor, där mosaik- eller målningssviter
är bevarade, har ett lika genomtänkt program.
En annan sak som är värt att nämna är att målningsprogrammet är riktat till
menigheten och är devis åskådligt berättande. Målningarna har varit vitkalkade,
de flesta målningarna frilades 1928, men på den västra väggen hade man byggt
en läktare (se fig. 5) så de målningarna där bakom var fortfarande vitkalkade. År
1966 bestämde man sig för att riva läktaren och bygga en ny orgel, och när läktaren
var riven påbörjades rengöring av målningarna där bakom. Det gick åt 300 färska
brödlimpor för att dem fina. Där bakom fanns 5-10:e budorden och även Dödssyndsmannen.
|
Fig. 5 Läktaren i Ärentuna kyrka
|
Idag är det ca 30 stycken som kommer på de ordinarie gudstjänsterna, de flesta besökarna kommer ifrån Storvreta. 1984 var genomsnittet 78 besökare per gudstjänst, just familjegudstjänsterna låg över genomsnittet. Varför det inte är fler som går på dagens gudstjänster, kan bero på att folk år mer stressade idag och att kyrkan har slutat vara en naturlig del i samhället. Men de allra flesta är stolta och glada över sin kyrka. Vissa menar också att om de hade mer tid så skulle de nog gå oftare. Men de ordinarie gudstjänsterna lockar inte, mer sång och musik och andra speciella teman skulle locka fler besökare. Något som också är fel är att prästerna inte känner sina församlingsbor, de sitter på sina kontor och "väntar" på att någon ska ta kontakt med dem istället för tvärtom Dessutom är det inte så bra att prästerna inte bor inom församlingens gränser, utan de flesta bor i Uppsala. De vet inte vad som händer och sker på bygden.
Ett unikt samarbete pågår just nu mellan kyrkan och ÅSK, Ärentuna sportklubb (och
Storvreta idrottsklubb). Kyrkan sponsrar ungdomslagen med t.ex. träningsoveraller. Dessutom anordnar kyrkan föreläsningar och kurser, bl.a. så har Tommy Söderberg, fotbollslandslagets tränare, varit där. Det var mycket uppskattat.
Fornminnen
Ärentuna är rikt på fornminnen, såsom runstenar, gravhögar och bautastenar.1928 gjorde Carl Jansson i Låta och John Eriksson i Björklinge en inventering avÄrentuna sockens fasta fornlämningar (Storvreta medräknad), de kom fram tillatt det fanns 12 runstenar, dock en flyttad till annan socken och två är försvunna.Cirka 20 år senare kan man läsa i Sveriges landsbygd, Uppsala län, del III att avrunristningar är 12 kända sedan gammalt, men nu är fyra försvunna. Då kanman fråga sig hur två runstenar (eller en, vilket beror på om man räknar densom blev flyttad) bara kan försvinna på 20 år utan att någon har observerat det.Denna fråga har jag tyvärr inget svar på. Av de två försvunna, som Jansson ochEriksson nämner, har den ena stått vid Fyrisvall och den andra stod vidNerderbacka. De andra två vet jag inget om. Den största och mest kända runstenär den som står i Fjuckby/Runstens (se fig. 6). Den handlar om"Åkes resa till Grekland".
Fig. 6 Ärentunas största runsten. Fjuckby U 1016.
|
Den del av Uppsalaslätten som är belägen inom socknen är väldigt fattig på fornminnen. Men troligtvis har det funnits ett antal gravar och stenrösen som
har blivit bortodlade. Detta vet man har hänt med två gravfält på ängarna vid
Skällsta och Östa, för länge sedan. Gravarna är till antalet 384 stycken och de
flesta är runda jordkullar. Den mest anmärkningsvärda gravkullen är "Kung Kol"
vid Kolje (se fig. 7).
Andra större gravkullar är Högkullen vid Östa och Skörkullen i Kyrsta. Skörkullen
och gravarna runt omkring, ca 15 stycken är försedda med dubbla fotkedjor
(stenring runt gravens fot). I Fjuckby finns det en vacker fyrkantig grav med stora stenar i hörnen och en i mitten.
|
Fig. 7 Gravkullen Kung Kol, efter en efter en ritstiftsteckning av Olof Thunman
|
Det finns 12 stycken bautastenar, som trots sitt antal ej ska förknippas med runstenarna. Ärentunas största bautasten står i Kättstalunden och är 2,35 meter hög och 1,55 meter bred. Det har troligtvis stått flera stenar där som bildade en ring förr i tiden, men de har trillat och/eller försvunnit. Ganska vanligt var att de användes som husgrund och liknade.
Men det mest märkliga fornfynd som har gjorts i Ärentuna är två stenmurar. Den största ligger i Valhammarskogen, 400 meter norr om gården. Muren i sig är ca 65 meter lång och1 meter hög. Det finns även en antydan till inhägnad. Platsen runt omkring muren äro framkomlig blockmark. Enligt en ortssägen skall en järnring ha varit fäst i muren, denna järnring ska ha varit avseddför att binda fast båtarna i, på den tiden då havet och/eller någon flod låg utanför. Denna mur kan ha varit en fornborg och försvarsanläggning. Den andra muren ligger i Tuthammarskogen, 800 meter väst nordväst om Östa. Denna mur är anmärkningsvärt slingrande och byggd av ovanligt stora stenblock. Muren är ca 50 meter lång och ca 1 meter hög. Precis som vid den andra muren så är även här platsen runt omkring oframkomlig och väldigt stenrik. Även denna mur kan ha varit någon sorts försvarsverk.
Fig. 8 Tvåhandssvärd
Tyvärr är de flesta fornlämningarna inte i så gott skick. Nästan alla runstenar behöver restaureras eller åtminstone bör det sättas upp en skyltbredvid som talar om vad det en gång har stått. Ett par bautastenar skulle kunna behöva rätas upp.
Ett fornfynd av ett annat slag har hittats vid Gränby. Där hittade man ett tvåhandssvärd(se fig. 8). Svärdet är helt av järn och mäter längden 1,5 meter. Klingan, som saknar blodränna, har en längd av 1,13 meter och handtaget är 35 centimeter. Svärdet är ett s.k. tvåhandssvärd och har använts som kombinerat hugg- och stötvapen. Dateringen på dettas värd hamnar runt 1400-talets slut eller 1500-talets början. Troligtvis är svärdet gjort i vapenverkstäderna i Passau, Sydtyskland. Men vem som har brukat svärdet och hur det hamnade här är hittills okänt.
Mytologi
Underligt nog så verkar det som att nästan alla mystiska dödsfall och andra konstigheter har inträffat i Ärentunas nordligaste del. Men det kanske inte är så underligt eftersom den delen av Ärentuna räknas till en av de äldsta. Stora delar av sägnerna har fallit i glömska och därför är de mycket kort presenterade.
En sägen berättad av Israel Bergerius (┼) säger att det vid Eken skall ha funnits tolv "silverapostlar". Men tyvärr har det icke funnits någon mer information om detta, om och när de fanns.
En annan sägen berättar att det skall ha skjutit upp en masttopp ur en åker vid Vaxmyra, och marken däromkring skulle ha varit så lös att det skulle ha gungat. Samma sägen finns, men då skulle masttoppen varit på Valhammars åker.
Liksom i många andra socknar finns det en sägen att kyrkan skulle ha börjat byggas på en annan plats. Denna plats i Ärentuna skulle i så fall vara i Buddboskogen. De sägs att människorna lade upp grunden till kyrkan under dagen, men sedan under natten kom trollen (rövare?) och flyttade stenarna. Ganska många anser att denna sägen har ett visst sanningsvärde, då det finns en stor mur (1,10 m hög och I m bred) i Buddboskogen och att Buddbo också var ett av de områden som var tidigt uppe ur havet. Ett annat belägg för denna sägens sanningshalt är att de gamla vägarna möttes och/eller gick igenom Buddboskogen. Det finns en antydan om att socknen även skulle ha varit uppdelad i två läger. Troligtvis så fanns det två stora hövdingar, en vid nuvarande kyrkan och en i Buddbo. I Buddbo finns det många gravfält.
Detta utspelades i Uggeln. Uggeln bestod då av två gårdar, ena innehades av Per och Hulda Andersson, den andra av Erik och Ingrid Nilsson. Den första familjen hade en son som hette Rudolf. En sommardag, då han var 14 år gammal, skulle han åka och hjälpa till i granngården Eken att räfsa halm. Rudolf spände för hästen och åkte iväg. Men helt plötsligt blev hans häst rädd för något, vad vet ingen, och började skena hemåt. Rudolf hade sådan otur att han trillade av och fastnade efter hästen. Hästen stannade inte förrän den kom hem till gården igen, men då var redan Rudolf död. Per och Hulda flyttade så småningom därifrån, då köpte Erik deras gård. Han bodde i deras boningshus ett tag, medan han timrade ned sitt gamla hus och byggde ett nytt. Det gamla huset såldes, troligtvrs står det någonstans i Dalarna. Men han trivdes inte särskilt bra i Per och Huldas hus, då han ansåg att det spökade där. Därför byggde han ett till nytt hus. Men historien slutar inte där- Eriks dotter och hennes man bosatte sig i det första nybyggda huset. Varje morgon vid halv fem tiden kunde de höra en häst som sprang förbi deras sovrumsfönster. En morgon, trots att de inte hade talat om saken, sprang båda fram till fönstret samtidigt och tittade om de kunde se någon häst. Vilket de naturligtvis de inte Sen dess har de vare sig hört eller sett Rudolf och hans häst.
Vid vägen som heter Gamla Postvägen (ligger mellan Eken och Uggeln) finns det ett offerkast. Det var nämligen så att vägen till Tensta gick där. Där blev troligtvis en brevbärare överfallen av rövare. Brevbäraren blev hängd. Det finns förvisso en teori att han inte blev överfallen utan att han tog livet av sig. Och för att inte drabbas av olycka så bör man kasta en kvist på rishögen.
I Kyrsta bodde det en gammal bonde, ingen vet riktigt vem han var. En kväll, någon gång på 1800-talet skulle han gå genom skogen till Tensta, med sig hade han en kalv som skulle slaktas. Men han kom inte tillbaka och någon kropp hittades aldrig. Historien förtäljer ej om kalven kom fram och blev slaktad och/eller om kalven också försvann.
För ca 20 år sedan skulle en bonde ifrån Fjuckby gräva ned delar av innehållet från ett nygjort dike. Han visste en bra plats i en hage, där hans kvigor gick. För det fanns nämligen en plats i hagen som kossorna vägrade att gå och beta på. Han tog dit en grävskopa och började gräva, rätt som det var kom ett kranium upp med skopan. Kraniet var mycket välbehållen. Först funderade han på om det kunde vara "bonden som försvann", men för säkerhets skull ringde han polisen. Polisen kom ut och efter deras undersökningar kunde de konstatera att kraniet enbart var ca 20 år gammalt. Polisen tittade i sina register och fann att kraniet och resten av de funna benbitarna kunde härledas till två kvinnor, vem av kvinnorna det var visste de icke. Hade polisen funnit bäckenbenet skulle de ha vetat vem av kvinnoma det var, ty en hade fött barn, den andra hade ej gjort det. Bonden blev tillsagd att han genast skulle ringa polisen igen om han fann några fler benbitar eller andra konstigheter, vilket han ej har gjort.
En man från Kyrsta var ute och gick i skogen, då får han syn på en cykel. Detta var ett mycket ovanligt ställe för en cykel, så han började titta omkring sig för att se om det var någon i närheten. I ett dike hittar han en gammal gumma, tyvärr var hon död. Troligtvis hade hon legat där ganska länge. Men mannen från Kyrsta visste vem gumman var, eftersom de hade varit ute och letat efter gumman förut, då hon försvann. Gumman bodde i Tensta socken, hon hade cyklat genom skogen till Ärentuna kyrka för att besöka sin mans grav. På vägen hem måste hon ha cyklat vilse, och gått en väldigt tragisk död till mötes. Detta utspelade sig för ca 20 år sedan, och så vitt jag vet sägs det att cykeln står kvar där än.
Byar, Gårdar och Byggnader - nu och då
Den första av Ärentunas by- eller gårdsnamn som nämns är Kyrsta, då med stavningen Køristum, 1296. Kyrsta är en ganska stor by, med ca elva hus/gårdar. Av dessa elva är det idag ca tre stycken aktiva bondgårdar. I en del av Bruno Liljefors målningar kan man se delar av Ärentuna, det beror på att Bruno Liljefors faktiskt har varit en hel del i Ärentuna. Han var här för att hans farfar, Anders Liljefors nämligen ägde en gård i Kyrsta. I Kyrsta står det två runstenar.
Ett namn som många reagerar på är Fjuckby (Fiukaby, 1316). Namnet kommer ifrån ordet "fiuWfiuk". "Fjuk" betyder ungefär yrväder. Namnet kan alltså ha betytt 'by där yrvädret drar/drog fram' eller 'by där folket var/är som yrväder'. Enligt en hörsägen så har hela byn blivit flyttad från Valhammar/Sätra till sitt nuvarande läge. Varför och när de flyttade byn är lite oklart. Det finns tre bondgårdar aktiva, förr var det många fler. Ett antal gårdar flyttade ut vid lagaskifte på 1800-talet. För ca 200 år sedan var det en man i Fjuckby som tyckte om att spela, tyvä1T visste han inte när det var dags att sluta. Så en dag när hans gumma stod vid spisen i deras hus, knackade ett par Drälingebor (en annan socken) på dörren. Gumman frågade vad de ville. Drälingeborna såg en aningen förvånade ut, visste inte gumman att hennes man hade spelat bort huset. Drälingeborna förklarade att de hade kommit för att timra ned huset. Då var det gummans tur att se förvånad ut- Det sägs att det huset nu mera står just i Drälinge. I Fjuckby står det en runsten.
Gränby (Grendby, 1492) består nu av sju hus, tre av dem är aktiva bondgårdar. För ca 200 år sedan bestod byn av ca fem gårdar. En gård flyttade ut, runt sekelskiftet 1900. Den gården heter nu Kull-Gränby och ligger ungefär vid norra infarten till Storvreta. Även några av de andra gårdarna har nu flyttat lite på sig, förut låg alla längs byvägen (finns kvar, men används dock inte så mycket). I mitten av byn låg den gemensamma bybrunnen, där de alla fick hämta sitt vatten på morgonen. Brunnen finns kvar, men precis som vägen används den inte. Förr fanns det en smedja, den låg på andra sidan nuvarande landsvägen, upp mot Låta. Den smedjan var ganska stor, bönderna runt omkring delade på den. Gränby är en av de byar som har haft rusthåll, dvs. de höll en soldat med häst och utrustning. Den äldsta gården i byn är förmodligen från 1700-talet, det var även på den gården man hittade tvåhandssvärdet. Denna gård är den enda i Ärentuna som fortfarande äger och brukar mark på allmänning.
En av byarna som ligger ute på den bördiga Uppsalaslätten är byn Grimsta (Grymsta, 1493). Förr bestod den av sju gårdar men nu är Wvärr bara tre kvar, enbart en av dem är åretruntboende. Vägen till Grimsta är liten och krokig och därav att ett av husen ligger i en 90 graders kurva gör ju inte saken lättare. Det fick även en lastbilschaufför erfara, då han kom körandes från Kolje upp mot Grimsta. Han försöker ta svängen men misslyckas och kör rakt in i huset. Men eftersom huset är gammalt och mycket välbyggt så får huset knappt en skråma medan lastbilens front blir ordentligt kvaddad. De kunde verkligen bygga hus förr i tiden.
Kättstagården var en av de större gårdarna i Ärentuna, gården var på ca tre mantal. Men dessvärre så har de inte så mycket skog, för att den tog nämligen Sätuna Gård, Björklinge. Kättsta har legat under Sätuna Säteri, en gång i tiden. Något som är anmärkningsvärt är att Kättstas marker "alltid" har sätt likadana ut. En karta över gårdens ägor, från 1691 ser nästan likadan ut som om man skulle titta på en av dagens kartor.
Solvallen är en av Ärentunas "nyare" bebyggelser, ganska osäkert när det började byggas. Det har troligtvis inte legat någon stölTe gård eller by där. Delar av Solvallen har antagligen legat under Sandbro, Björklinge. Delar av Solvallen är/var Fjuckbys utjordar. Solvallen har fått sitt namn ifrån Solskensbacken. Om man kommer ifrån Björklinge, och går över åsen, precis när man har gått över Solskensbacken ser man Solvallen, solen sken på ängarna. Folket som bodde på Solvallen umgicks förut mycket med Drälingebor, eftersom de faktiskt bodde närmre än andra Ärentunabor.
Ärentuna har enbart ett herresäte, och det är Fyrisvall (se fig. 9). Fyrisvallsmangårdsbyggnad är byggd någon gång på 1700-talet. År 1937 kan manläsa i Svensk Hembygd, Herresäten och Gårdar, Uppsala och Stockholmslän att Fyrisvall har 10 hästar, 80 nötkreatur och 10 svin. De hade äventraktor. Fyrisvall har ägts av greve Posse på 1700-talet, och på slutet av1800-talet av kanslisekreterare Strandberg. Andra ägare har bl.a. varitsläkterna Taube och Lagerbring. Nuvarande ägare är af Ugglas. Trots attFyrisvall var det enda herresätet så märktes inte det, alla bönderna vari stort sätt jämställda i Ärentuna.
Fig. 9. Fyrisvall, bild från 1937
Ärentunas nordligaste gård heter Spångmyra och ligger ovanför Sätra. Det finns nu ingen bilväg upp dit, utan för att komma dit måste man åka genom Tensta. Dock sägs det att man kan cykla dit upp.Det enda man såg på att de var "finare" än de andra var att de satt längst fram i kyrkan. Framtill 1900-talet så hette Fyrisvall Vallby. En teori att de ändrade namn kan vara för att de annars kunde bli förväxlades med "Slaget vid Valla". Det är troligtvis inte vid Fyrisvall slaget har stått utan mer mot Uppsala hållet. På 1800-talet byggdes det även statarbostäder, de är nu rivna. På Fyrisvall ligger Ärentunas enda tennisbana.
Östa är den enda by i Ärentuna som har haft en gruva, dock låg den inte inom socknens gränser. Deras gruva kallades Östa Boda och låg på allmänning. Även den kan ha blivit uppköpt av Sätuna Gård, Björklinge. Östa har liksom Gränby, Kolje och Eken vant rusthållare, dvs. försörjt en dragonsoldat.
Det är ganska många gårdar och byar som har försvunnit. Varför de har försvunnit är höljt i dunkel. Ett par namn som man har träffat på är Talangi, Bilwick, Efhal och Skötlinge. Talangi nämndes första gången 1291, men fanns kvar i 1541 års jordebok, men då som Talinge åtting, dvs. inget namn på någon gård eller by. Man tror att Talangi skulle ha legat någonstans mellan Gränby och Kyrsta. Bilwick nämndes 1341 och Efhal 1344 och Skötlinge 1347. Var de har legat är ovisst.
Sedan finns det ett par yngre gårdar och byar som har försvunnit, t.ex. Bolwerket (hade mark vid Nyby, 1759), Åkerby (låg någonstans vid Grimsta) och Källbacken. Källbacken har även kallats Gröna huset, och den gården låg uppe i skogen vid Uggeln/Eken. Att den hette Källbacken kan bero på att det låg en källa där. Det sägs också att andra byar runt omkring även hämtade sitt vatten där. I skogen vid Uggeln/Eken ska det även ligga en trefaldighetskälla.
Vissa av de nuvarande vägarna kom till ganska sent. Landsvägen som går från Gränby till Fjuckby byggdes av ärentunaboma själva, mellan 1932 och 1937. De körde sten, byggde bort svackor och kullar. Innan landsvägen kom fanns det enbart en liten grus/gräsväg, som givetvis inte alls hade samma sträckning, bl.a. gick vägen in och förbi Valhammar.
Andra vägar som användes innan landsvägen kom (se bilaga 2) var t.ex. vägen mellan Kyrsta och Vaxmyra. Där finns även en fin bro som är säkert mer än 100 år gammal.
Delar av Ärentunas södra landsväg fanns redan 1691, men då gick den troligtvis inte ända fram till kyrkan, utan den slutade någonstans vid Skällsta. Den allmänna kyrkvägen gick från Östa, bakom Kättsta, upp i Buddboskogen och fram till Vaxmyra. Men sedan finns det två olika teorier om hur vägen skulle ha gått. Den ena teorm är att den gick ända fram och nästan förbi Vaxmyra innan den svängde av, ned mot kyrkan, genom nuvarande Roos hage (se bilaga 2). Den andra teorin går ut på att vägen inte alls gick fram till Vaxrnyra utan den svängde av tidigare, snett ned mot Nyby. Båda dessa teorier kan vara sanna, olika vägar kan ha använts olika tider. Från Låta gick det en väg upp till Buddbo. Från Fyrisvall och Grimsta så finns det bara en liten grusväg och den har nog alltid i stort sätt haft den sträckningen. Givetvis fanns det väldigt många andra småvägar och genvägar mellan byarna, men hur de gick är lite oklart. Vissa av dessa vägar finns kvar som stigar och/eller privata traktorvägar. Gamla "E4:an" gick uppe på krönet på Björklingeåsen, längs med Björklingeån.
Levande bygd och föreningsliv
Ärentuna är full av liv och rörelse; är det inte barnen som ska till sin fotbollsträning, så är det farmor som ska på syjuntan, och allt som oftast kan man höra gevärsskott uppe från skjutbanan. En uppfattning som ganska många har är att folk umgicks mer förr i tiden, alla kände alla. Men stämmer verkligen det?
Förvisso fanns det fler naturliga träffpunkter på bygden, såsom affärerna, skyttepaviljongen och krogen. Alla dessa tre träffpunkter har dött ut, men när något dör så brukar det med tiden födas något nytt ställe. Även i detta fall så hände det, ett litet tag. Nu har det fallit tillbaka igen, och mycket kan bero på att de flesta aktiviteter är styrda, och närheten till Storvreta och Uppsala. De nya träffpunkterna som då föddes var bl.a. idrottsklubben och bygdegården, med alla dess aktiviteter.
Ungdomar i dagens Ärentuna åker för det mesta till Storvreta eller in till stan, eftersom det är där allting finns. Men givetvis så träffas de ju hos varandra ibland och även på träningar och/eller i stallet. Moped och/eller A-traktorer är mycket populära, så man själv kan ta sig till och från Storvreta. Många av Ärentunas tjejer utövar ridsporten mycket aktivt. Antigen har de egna hästar eller så rider många på den lokala ridskolan.
Förr i tiden var förhållanden lite annorlunda, det fanns många fler sysselsättningar för ungdomarna på bygden och så var det större sammanhållning mellan de unga. Vid dansbanan i Nylunda var det fartfyllt nästan varje helg, där fanns det spelmän på dragspel och fiol. Den gamla dansbanan har även legat i Vigleparken, av någon okänd anledning flyttades den till Nylunda. Dansbanan revs någon gång på 40-talet. Men ibland tog ärentunaborna en längre tur och besökte Björklinges dansbana.
När bion kom till Storvreta, blev det täta turer dit, ibland t.o.m. två gånger i veckan. På varma sommardagar var det bad i Björklingeån, i den del som kallas Gåsnäbben. På vintern utnyttjade man också Björklingeån, men då var det för att åka skridskor.
På 60-talet då Olle Wennberg, dragspelsman, kom hit från Vendel blev det fart igen på dansen. Han blev tillfrågad om han ville leda en danskurs och givetvis så gick det bra. Första gången kom det ca 15 stycken intresserade, och gången därpå hade siffran fördubblas.
Danskursen höll till i Ärentuna bygdegård. Olle lärde ut modern dans till dåtidens ungdomar. Nu är det inte så manga ungdomar som är intresserade av att dansa. Vissa av de som var med från början dansar fortfarande, men nu kallas det motionsdans. År 1984 var faktiskt delar av dansgruppen med i TV, klädda i sekelskifteskläder (se fig. 10).
Fig. 10. Dans
Sportklubben, ÄSK som firar 70-års jubileum nästa år, startades av fotbollsintresserade ärentunabor. Men från början var de inte med i idrottsförbundet, utan de gick med där 1942. Den första "fotbollsplanen" låg bakom Thorells i Kyrsta, den var på ca 60 meter. Därefter flyttade de till en liten större äng. Den ängen ligger bakom nuvarande Uggelns hästhagar, och inte förrän —39/40 började man bygga dagens fotbollsplan vid Nyåker. Första seriematchen spelades hösten —43. Även tjejerna hade ett lag då, dock var de troligtvis inte med i någon serie. Sedan dess så har fotbollsplanerna utökat, från en till två. Den andra fotbollsplanen anlades 87/88. Idag består klubben av 237 medlemmar, de allra flesta är bosatta i Ärentuna. Av dessa 237 är det ca 100 stycken som är aktiva. I ÅSK:s regi finns även ett klubbhus och en dansbana. Det brukar åüninstone vara större fest där två gånger om året, midsommar och Byacupensfesten. Byacupen är en fotbollscup, där de olika byarna i Ärentuna möter varandra under dagen och sedan på kvällen är det fest. Det är mycket roligt och uppskattat. På cupen finns det ingen åldersgräns och man spelar killar och tjejer tillsammans. Alla icke aktiva damer/tjejer får lägga varsin straff, och även de barn som är under 13 år får lägga straff. ÄSK brukade förut ha andra aktiviteter än enbart fotboll, så som pingis, lokala skid- och springtävlingar.
Bygdegården var från början en skola, men i och med att Storvretaskolan byggdes 1955 så lades skolan ned. När skolan försvann så infördes det andra aktiviteter där. Bygdegården har mycket hög uthyrningsfrekvens, den hyrs ut ca 400 gånger/år. Bygdegården innehåller många aktiviteter bl.a. syföreningen, motionsdans, kyrkans barntimmar och kyrkkaffet. När den hyrs ut så är det väldigt ofta till olika privata fester. Det ryms 80 stycken i den stora salen och 25 stycken i den lilla. Bygdegården är handikappanpassad.
När Skytteklubben startade 1954 så höll de till i en grusgrop (åsen vid Fynsån), men 1969 byggde de en skjutbana i Sätra. Skjutbanan består av fyra olika banor, bl.a. älg och skeet. Det är inte enbart ärentunabor som är med i skytteklubben, många kommer ifrån Uppsala och Stockholm. Klubben har 125 medlemmar, ca 15 stycken är kvinnor. Klubben har Wvärr inte så många på ungdomssidan, men styrelsen har beslutat att de ska satsa mer på ungdomar. Skytteklubben anordnar tävlingar, både lokala och globala. På sommaren så brukar det vara tävlingar en gång i veckan. Vissa är mycket duktiga och tävlar även i skytte, en av deras medlemmar är Thomas Johansson, uppvuxen i Gränby. Det är många jaktlag som hyr älgbanan inför jaktsäsongen.
Ett ställe som nog många funderar på när och var den fanns, är den nämnda krogen. Krogen fanns 1794 och upphörde före år 1814. Det finns inga uppgifter på när den startades och krogens exakta läge. Allt som finns att hämta är att den låg nära kyrkan. I Sigfrid Janssons bok, Bidrag till Ärentuna kyrka och sockens historia, nämns det att "intet klagomål fanns över krogen, nära kyrkan, eller försäljningen under gudstjänsten av starka drycker".
Av Skyttepaviljongen är det enbart en husgrund kvar, och vissa vilda historier.
Skyttepaviljongen låg uppe på åsen vid Fyrisån, mellan Kull-Gränby och Östaåsen. Huset revs någon gång på 1950-talet. Det var skytteklubbens klubbhus. Skytteklubben brukade hyra ut huset till olika föreningar. Men skyttepaviljongen var även ett tillhåll för ungdomar, från både Storvreta och Ärentuna och allt som oftast blev det slagsmål. Enligt en hörsägen slogs de med snusdoser och cykelkedjor.
|
I höstas kom det ett papper i brevlådorna, "Kolning på Valhammarskogen"
(se fig. 11). Det var ett par ärentunabor och en "utböling", som har
anknytning till Ärentuna, som hade byggt upp en kolmila. Milan var
välbesökt och intresset större än väntat. Men tyvärr gick det inte riktigt
som det var tänkt, milan brann ned och ingen kol kunde utvinnas.
Denna idé att göra en kolmila föddes vid den årliga "vinterkasen"
med tillhörande korvgrillning, som också är förlagd uppe i
Valhammarskogen. Detta år räknar de med att försöka en gång till,
men enbart om de får ihop fler människor som vill vara med och bygga milan.
|
Fig. 11. Kolmila i Valhammar
|
Missionskyrkan har haft ett missionshus i Ärentuna, huset finns kvar men är nu så pass ombyggt att man måste veta att det har varit ett missionshus för att ens kunna se det. Huset ligger i Uggeln. Många av Ärentunas barn gick i söndagsskola där tills de blev ca 10-12 år. I missionshuset höll man även skördefester och ibland informations- och väckelsemöten.
Människor
I de allra flesta äldre bondbyar har det funnits original, sådana människor som alla vet vilka de är och berättar udda historier om. Ärentunas mest "kända" original hette Josef Pettersson, även kallad "Tok Josef". Josef bodde inte hela sitt liv i Ärentuna, men en del av det. Han bodde i en liten stuga som ligger i Låta. Stugan som finns kvar ligger mitt i en kohage. Vissa anser att han hade en egen "sekt", dock inte så allvarligt, han var en mycket flitig kyrkobesökare. Josef hade ibland väckelsemöten i sin stuga, då använde han en grammofon, vilket var ganska ovanligt på denna tid. Hans hälsningsord var "Frid". Men som sagt gick det ju historier om vad han gjorde och hur han var. Josef hade ingen bil, utan när han skulle in till stan cyklade han. Han ska tydligen ha haft problem med att veta vilken sida han skulle möta "bildårarna" på, så det såg mest ut som han försökte parera mellan bilarna. När han cyklade in till stan låg det ibland överkörda djur i diket. Josef, som ansåg att det var synd att sånt fint kött bara skulle ligga och ruttna, plockade upp djuren och tog hem dem. Det spelade ingen roll vad det var för sorts djur, allt ifrån grävling till hare. Eftersom han bodde ensam så gick det inte åt så mycket mat. Han saltade ofta in köttet. Den värsta historien om Josef kommer inte härifrån, utan ifrån Börje. En häst hade trillat ner i ett dike och dött. Josef frågade då bonden om han kunde få hästen. Bonden blev ju glad, eftersom han då slapp ta rätt på den. Så Josef tog hästen. Efter ett långt tag så frågade bonden Josef om han hade ätit upp hela hästen än. Det hade inte Josef Bonden frågade då om den inte hade blivit dålig. Nja, sa Josef, lite mask har det väl kommit, men det är ingen fara, det är bara att koka köttet så flyter masken upp. Hur fint kött som helst.
En annan historia utspelar sig en vinter någon gång på 60-talet. Det var en väldigt kall vinter och Josef hade varit i Ärentuna kyrka, på vägen hem stannar han till i Buddbo för att hälsa på en gammal dam. Damens son och sonhustru var på besök. Eftersom det var så kallt bad damen att sonen skulle skjutsa hem Josef. Sonen kunde ju inte neka sin mor och skjutsade hem Josef. Men han rengjorde bilen ordentligt efteråt. Det var nämligen så att Josef hade mtt någon sjukdom som liknade skabb. Hans klädkammares dörr hade frusit fast och han kom inte åt några andra kläder än de han hade på sig, och hade troligtvis inte tvättat sig på hela vintern. Trots sitt lite underliga beteende var han omtyckt. Han var trevlig och stannade ofta och pratade. Tyvärr gick han en väldigt tragisk död till mötes, han blev påkörd vid Skärmansbro (södra infarten till Storvreta), men han dog inte av krocken, utan av sjukhusvistelsen. På sjukhuset badade de honom och serverade honom ordentlig mat, hans kropp och psyke klarade inte av sjukhusmiljön.
Luffare och gårdfarihandlare/nasare hade speciella turer genom Ärentuna, de visste i vilka gårdar de var välkomna. Det finns ett par stycken som var mer kända en andra, t.ex. Ost-kalle och Mendel Kesser.
Ost-kalle kom troligtvis någonstans uppifrån Vikstatrakten. Det sägs att han en gång hade ägt en kvarn men varit dum nog att spela bort den. Han sålde ost, fröer och även jultidningar när det var säsong. Han ägde ett tält men sov även ibland i lador och uthus. En vinter då det var väldigt kallt var han ute och cyklade, och mötte då några ärentunabor som hälsade på honom. Men Ost-kalle kunde inte hälsa tillbaka ty hans mun och skägg hade frusit ihop. Han var skriven i Ärentuna så det var här han hämtade sin post (pension). Trots att han var luffare/gårdfarihandlare hade han väldigt mycket pengar. Han hade sytt in sina pengar i sin jacka. Någon gång hade han skänkt pengar till Tensta/Viksta så de kunde köpa instrument och bilda en liten orkester. Han blev ihjälkörd vid Högsta.
En annan gårdfarihandlare var Mendel Kesser, även kallad "Tack så vänligt". Mendel Kesser, som var jude, hade flytt ifrån Ryssland, troligtvis kom han till Sverige på 20-talet, men det är lite osäkert. Från början hade han enbart en liten ryggsäck med saker i, som han sålde, men med tiden bytte han upp sig. Till slut gick Kesser och drog på en barnvagn. Det sägs att Kesser var mycket rädd av sig och vägrade gå på landsvägen, han gick sina egna naturstigar. Han var rädd för att bli angiven av någon och därmed tillbakaskickad till Ryssland. Även han tros ha haft mycket pengar, eftersom han ägde en fastighet i Stockholm. Han tog även hit sin fru från Ryssland. Sista gången han sågs som gårdfarihandlare var -35.
Sedan har vi faktiskt ett par nutida människor som har utmärkt sig nationellt och internationellt. Den som ligger närmast till hands är Tomas Johansson, Gränby. Tomas Johansson är född och uppvuxen i Gränby, hans intresse för skytte fick han genom fadern Kenneth, som är verksam i skytteklubben. Men att skjuta älgar och rådjur intresserade honom inte fullt ut, han var mer intresserad av att kunna koncentrera sig till max och pricka rätt. Tomas tävlar i grenen som heter Skeet. Redan vid 14-års ålder vann han sin första bössa, sedan har det rullat på i en väldig fart, bl.a. ett junior EM när han var 16 år. Övning ger Pärdighet och efter en åttonde plats i EM (ej junior), fick han en kvot plats till OS2000 i Sydney. Tyvärr gick det inte så bra där, men att ta sig dit är en väldigt stor prestation. Troligtvis kommer även Tomas att vara med i OS2004 i Aten, om allt går som beräknat. Det hoppas vi på!
Redan på 50-talet var Ekeberg ett stort namn inom motorsporten, enduro. Det hela började med att den äldsta brodern fick en crosshoj. Eftersom de bodde i närheten av grustaget så var det en alldeles utmärkt plats att träna på. Senare fick även de två andra bröderna var sin cross. De tre brödema heter Bosse, Yngve och Bert. De var mycket duktiga. Yngve var den som vann mest SM-titlar. Men de andra bröderna var inte dåliga de heller, de tog också ett antal priser. Deras "storhetstid" slutade någon gång på 70-talet. Numer bor enbart en av bröderna i Ärentuna.
En av Ärentunas bönder har skakat hand kung Karl Gustav. Det var Birger Edling. Han skakade hand, fick guldmedalj och diplom av kungen för att han hade levererat mjölk prickfritt i ca 30 år. Birgers son fortsatte, men slutade efter ett par år, eftersom de bestämde sig för att enbart ha köttdjur.
Näringsliv nu - då
Ärentuna har aldrig riktigt varit något annat än ett bondesamhälle, visst har det funnits, och finns annan verksamhet än traditionellt jordbruk, men det är ett mtal. Att Ärentuna är ett bondesamhälle är inte konstigt eftersom det är väldigt bra jord här. De allra flesta som inte var jordbrukare åkte in till stan för jobba. Samma sak är det nu.
Men för att nämna ett par andra sysselsättningar än jordbruk, så fanns det i Fjuckby en snickerifabrik, det var Hägglund som ägde den. Fabriken hade tre anställda, en var ifrån Solvallen, han var specialist på vindstrappor. När hela byn ändrade om till starkström, ville inte Hägglund ha 220 volt eftersom hans maskiner inte klarade av så hög ström. Därav står det en liten tegeltransformator mittemot fabriken. Det sägs att fabriken fortfarande enbart har 127 volt. Hägglund bedrev även en plåtfabrik i en liten skala.
I Fjuckby fanns även en taxirörelse. Bertil Andersson stod som ägare och även som den enda arbetaren. Taxirörelsen började 1920. Bertil körde även skolskjutsen till skolan i bygdegården och senare även till Storvretaskolan.
Det har funnits två affärer i Ärentuna, den ena fanns i Nylunda och den andra i Lyckan. Men sedan fanns det även affärer i närheten, men utanför socknen, t.ex. i Rosta, Ekeby och i Högsta. Så det hände ganska ofta att ärentunaborna gick till de andra affärerna, lite beroende på vad de skulle ha och var de bodde. Affärerna hade mycket god service, det var bara att ringa eller skicka bud så körde de ut varorna som man hade beställt. Båda amrerna lades ned någon gång på 50-talet. Därefter så kom det varubussar i stället. De kom en eller två gånger i veckan, men sedan slutade de komma också.
En sockenstämma beslutade 1842 att en folkskola skulle inrättas, skolsalen blev förlagd i sockenstugan, klockaren anställdes som lärare. Men denna skola var troligtvis inte den första, det sägs att ett gammalt soldattorp i Vaxmyra skulle ha varit en skola, och Vaxmyra är nog inte det enda stället i Ärentuna där det skulle ha legat en mindre skola.
1860 byggde man ett nytt skolhus till folkskolan, invid kyrkan, Klockagården. Nya folkskolan hade mycket bättre lokaler och lärarbostad än sockenstugan. 1873 fick socknen även en småskola, s.k. B2-skola. Men småskolan hade då inget eget skolhus, utan skolhuset byggdes 1880. Båda skolorna byggdes om 1932, och när Storvretaskolan byggdes 1955, lades båda skolorna ned. Småskolan är nu bygdegården och Klockagården är numera privatbostad. Det är väldigt många i Ärentuna som hade Anny Andersson (gift Engholm) och John Selander som lärare. Anny var lärare i småskolan, hon var snäll men ganska så opedagogisk. Det tyckte i alla fall hennes elever. Så som de flesta lärarna hade även hon ett smeknamn, vilket inte var allt för snällt. Hennes elever kallade henne för Skatan eftersom hon var så tjatig. Anny hade en hund som hette Slampen, han brukade åka i hennes cykelkorg. Det hade folk ganska roligt åt. I folkskolan var John Selander kantor. Han var väldigt sträng och använde allt för ofta käppen och rottingen, tyvärr fick de barn som redan hade svårt mest stryk. Men givetvis hade även Selander goda sidor, det sägs att han var en mycket god historieberättare. Hans elever satt som trollbundna när han talade om de gamla krigen i Europa. I stället för gymnastik på våren och hösten fick Selanders elever gräva i hans trädgård. Medan de flesta grävde så fick en av eleverna springa ner till affären i Lyckan och köpa karameller för Selanders egna pengar. I slutet av dagen delade Selander ut karamellerna till sina elever, ibland kunde de få upp till fem karameller var. Han brukade även köpa en ny fotboll vartannat år om eleverna hade varit snälla. Selander var inte heller så pedagogiskt.
Men alla bondgårdar var ju då mycket större. Om man syftar på hur många som arbetade där, räknas de också till "företag" På de flesta gårdarna hade man åtminstone en dräng, på de större gårdarna hade man givetvis fler. Men i och med mekaniseringen av jordbruket försvann drängarna allt eftersom. De flesta gårdarna hade dräng/gårdskarl fram till 50-talet. Men det har ju inträffat att de har haft en dräng efter det, t.ex. när någon har varit sjuk och/eller det har varit extra mycket jobb. Att ha piga var inte lika vanligt som att ha dräng. Det vanerade många år på när man skaffade traktor, men generellt kan man säga att alla gårdar hade skaffat traktor till 50-talet. De större gårdarna skaffade givetvis traktorer och skördetröskor före de andra lite mindre gårdarna. Men trots att de hade traktorer levde hästarna kvar ganska länge, den senaste dateringen är 1955, men troligtvis fanns hästarna kvar ännu längre. Det låg ju ingen kvarn inom Ärentuna socken, men två precis utanför, Rosta och Ekeby kvant Vilken bönderna använde berodde mest på deras gårds läge. De som bodde nära Rosta, vid Björklingeån åkte dit och de andra åkte till Ekeby. Givetvis fanns det ett par undantag, för att vissa tyckte att det var för långt och krångligt att åka ända bort till
Skärmansbro och/eller vada genom Fyrisån. Rosta kvarn slutade någon gång på 60-talet. Efter det kom alla till Ekeby. Den sista mjölnaren slutade 1987. Nästan alla gårdar skaffade en egen kvarn som de använde mest när de skulle mala foder till djuren. När de skulle mala t.ex. vetemjöl åkte de till kvarnen. Förr hjälptes man åt mycket mer mellan gårdarna, nu sköter var och en sitt. Det var vanligt att vissa gårdar hjälptes åt, hade s.k. hölag när det var dags att hässja hö. En del gårdar hyrde en skördetröska tillsammans och sedan gick de från gård till gård. Men visst förekom det också lite rivalitet mellan bönderna, köpte grannbonden en ny traktor så ville man köpa en större. Mellan byarna förekom det också lite tävlan om vem som var klar med hö och skörd först.
I dag ser jordbruket helt annorlunda ut, det är färre gårdar men det är större enheter, dvs. bönderna har mer mark att odla än vad de hade förut. Många gårdar har sålt av eller arrenderat ut sin mark till andra gårdar. De flesta bönderna tror inte att de riktigt stora enheterna kommer fungera så bra i framtiden. Varför det inte kommer fungerar beror bl.a. på att de riktigt stora gårdarna har för många djur, de hinner inte se till att de har det bra, och om man har många djur sprids sjukdomar lättare eftersom djuren flyttas mer. Visserligen finns inga så stora gårdar i Ärentuna. En annan synpunkt är att nästa generation inte kommer att ha råd att muta in all mark. Så det bästa är att ha en medelstor gård. De flesta tror att jordbruket kommer att gå mer och mer mot ekologisk odling, det kanske blir en förutsättning i morgondagens jordbruk. I dag är det två gårdar som odlar ekologiskt, Uggeln och Prästgården.
Det finns en sak som alla är överrens om, det är att alla dessa bidrag som finns, bidragssystemet, inte är bra. Det var bättre förr när man fick betalt för sitt arbete och kvalitén på varorna. Dessutom tar det alldeles för lång tid att hålla reda på och fylla i alla papper. Om de verkligen måste ha ett bidragssystem borde det utvecklas att det blir enklare. Men just nu är det ju bra atl få bidrag eftersom man annars inte skulle klara sig.
Jordbruket kommer antagligen alltid att finnas i Ärentuna, frågan är bara hur det kommer se ut. Det är lite svårt att säga eftersom man inte vet helt säkert hur det blir när E4:an kommer. Och om det kommer att finnas någon som vill ta över jordbruket. Det är inte alltför många ungdomar i dag som är särskilt intresserade att slita häcken av sig för ganska så lite lön. Men tiderna ändras hela tiden.
Även i dagens Ärentuna finns det ett par företag som ej är lantbruk. Ett av företagen ligger på en gammal gård, som har sålt av delar av sina marker. Det speciella med detta företag som heter Reloding Center och ligger i Kyrsta, är att den har en underjordisk skjutbana på 100 meter. Det är den första underjordiska anläggningen som är öppen för allmänheten. Detta företag har inte bara kunder i närområdet utan även i hela Sverige. Verksamheten startade 1997. Företaget håller även på med renoveringar av vapen och costumbyggen. Ägarna till detta företag heter Jörgen Schild och Bodil Bladlund.
Ett ganska stort företag ligger i Ärentuna, Nyåker, och heter Almeco Svets & Kaross ABAlmeco grundades 1985 och sedan 1990 har de specialiserat sig på fordonskarosseri, påbyggnader, inredningar samt utrustning av hantverks-, service- och specialfordon. Några exempel är skyliftbilar, kraftbolagsbilar och biltransportsfordon. Ägaren heter Anders Högberg. Dock så har inte företaget legat i Ärentuna hela tiden, de flyttade hit ??
Det finns ganska många olika slags snickerifabriker i Ärentuna, en av dem är Storms Snickerier. Det är Tommy Storm som äger företaget som ligger i Nyby. Företaget har funnits ungefär sedan 1984. Storm specialiserar sig på griffeltavlor, men utförde förut även andra snickeriarbeten.
Framtiden
Hur Ärentunas framtid ser ut är ganska klart, nya E4:an (se bilaga 3) kommer att dra rakt igenom. Men det är svårt att föreställa sig hur det kommer att se ut och bli. De flesta i Ärentuna vill inte att E4:an ska gå här över- De tycker att det är ett stort påhopp på en sådan liten socken. Men var nu än E4:an kommer så är det ju alltid någon som drabbas. Det kommer inte att bli kul, men vissa menar att man blir avtrubbad, efter ca 5-10 år så kommer inte folk märka E4:an på samma sätt. Det kommer antagligen att ligga en rastplats i Ärentuna, den kommer att ligga uppe i Valhammarskogen. Den rastplatsen ska troligtvis heta "Tre Ängar" Men det lär inte vara många som kommer stanna där, eftersom det är så nära Uppsala. Många utgrävningar måstes göras innan de kan börja bygga, de har satt en summa på ca 1,5 miljoner för utgrävningar. Cirka 5 gårdar i Ärentuna kommer att drabbas, de blir av med mark och får en 70 meter bred väg utanför huset. Trots det är de flesta så pass positiva att de inte tänker flytta, utan försöka fortsätta som vanligt.
Hur befolkningsstatistiken ser ut för Ärentuna är svårt att riktigt veta, då även Storvreta är med. Men vissa årtal så har man delat upp stationssamhället och landsbygden. Och i de riktigt gamla protokollen så bodde det inte så många i Storvreta, så det stämmer nästan.
Statistik över folkmängden finns först från 1749, men från mantalslängderna (ungePår hur bördig gården var, och hur många den kunde föda) kan man fi fram antalet mantalsskrivna, vilka troligtvis avser den arbetsföra befolkningen mellan 15-65 år. Åren 1696 till 1698 är 'mantalsår". Nedgången beror på det stora dödstalet under nödåret 1697, då 102 begravningar skedde i stället för normala 15-30 stycken under 1600-talets slut.
År 1749 och framåt är även gamlingar och barn medräknade. Storvretas folkmängd är medräknad fram till 1800 i tabellen nedan, åren 1970 och 1995 är bara Ärentunas folkmängd angiven.
Efter 1995 har det ökat lite, så troligtvis är befolkningen uppe runt 600. Det är ganska många nybyggen, bl.a. vid Nyby och Lundvreten.
År Folkmängd
1696 213
1697 208
1698 182
1749 601
1769 701
1775 668
1800 699
1970 331
1995 589
Källförteckning
S. Jansson, Bidrag till Ärentuna kyrka och sockens historia, Uppsala 1928
A. Ringström och G. Nyblom, Herresäten och Gårdar i Uppsala och Stockholms län, Aktiebolaget Littorin Rydén Boktryckeri, 1937
W. von Sydow och S. Björkman, Svenska gods och gårdar, del X, Uppsala län, Svenska gods och gårdar Uddevalla, 1938
Sveriges Landsbygd, Uppsala län, del III, 1947
C. Jansson och J. Eriksson, Ärentuna sockens fasta fornlämningar, 1928
B. Järbe, Sällsamheter i Uppland, del II
K. Calissendorf, Ortnamn i Uppland
B. Fälck-Källquist och A. Gebers, Ortnamn längs E4:an
H. Wallner, Storvretabygden Forntid — Nutid, Storvreta biblioteks- och kulturförening,
H. Gad, Jordbruk och industri i Ärentuna, Uppsala nya tidning, Julnummer 1943
A. Arwidsson, Några gamla seder och litet skrockfrån Ärentuna, Uppsala nya tidning, Julnummer 1916
Ärentuna Församlingsblad Jubileumsvecka 4-10/mars 1985
Befolkningsstatistik från SCB:s bibliotek i Stockholm www.almeco.se
http://www.Ärentunabygdegard.nu/
http://'www.svenskakyrkan.se/pastoratJsvkp0073/index.html
Intervjuer
Maja Edlund, Ostaåsen
Maj och Margit Andersson, Gränby, 15/3 -01
Karl-Erik Johansson, Vässjö, 17/3 -01
Anders Edling, Kättsta, 18/3 -01
Gunnar Jansson, Buddbo, 21/3 -01
Henry Eriksson, Solvallen, 20/3 -01
Olof Wennberg, Högalund, 19/3-01
Olof Waxin, Fjuckby, 20/3 -01
Gun-Britt Larsson, Uggeln, 20/3 -01
Margit Fredriksson, Vaxmyra, 23/3 -01
Alf Lindström, Storvreta, 24/3 -01
Lars Hultén, Grimsta, 27/3 -01
Janne Nordling, Östaåsen 3/5 -01
Bodil Bladlund, Kyrsta, 5/4 -01
Kenneth Johansson, Gränby, 6/4 -01
Tommy Storm, Nyby 3/5 -01
plus alla andra som jag bara ställt enstaka frågor till