Århuskonventionen är en FN-konvention om tillgång till information, allmänhetens deltagande i beslutsprocesser och tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor. Konventionen knyter samman frågor om miljö och mänskliga rättigheter. Konventionen handlar i grunden om förhållandet mellan medborgarna och deras regeringar och är därför också ett avtal om myndigheternas skyldigheter, om krav på öppenhet, deltagande och möjlighet att få myndigheters beslut, handlingar och underlåtenheter inom miljöområdet överprövade.

Medborgarna har rätt att få tillgång till miljöinformation, möjlighet att påverka miljöbeslut och rätt att överklaga miljöbeslut eller på annat sätt få en juridisk prövning av om deras rättigheter enligt lagstiftning som relaterar till miljön har kränkts. Intentionerna med konventionen har omsatts i EU-direktiv och till svensk lagstiftning, framförallt i miljöbalken.

Naturvårdsverket har ett särskilt samordningsansvar för Århuskonventionen i Sverige.

Europeiska landskapskonventionen omfattar alla typer av landskap som människor möter i sin vardag, eller kan välja att vistas i på sin fritid. Konventionen förutsätter att det lokala landskapet utgör en grund för en gemensam europeisk identitet. Konventionen lyfter därför särskilt fram målet att stärka möjligheterna för allmänhetens och lokalsamhällets aktiva demokratiska medverkan i arbetet med skydd, förvaltning och planläggning av landskap. 

Konventionen förutsätter...

• att landskapets roll som identitetsskapande element i människors livsmiljö och uttryck för det gemensamma kulturarvet i ett mångkulturellt samhälle prioriteras i lagstiftning.
• att landskapets skydd, planering och förvaltning, verkställs utifrån utvecklingsbara och realistiska politiska mål.
• att landskapet integreras som ett tema i all planerings- och sektorspolitik som påverkar det direkt eller indirekt.
• att demokratiska processer för den lokala allmänhetens, kommuners och regionala myndigheters samt övriga intressenter möjligheter att delta i arbetet utvecklas och nyttjas.

Sverige har åtagit sig att skydda, förvalta och planera landskapet i enlighet med konventionens intentioner. Dess krav på skydd, planering och förvaltning ska tillämpas genom de lagar och det regelverk som gäller i Sverige. Även om konventionen inte är en lag så kan den utgöra en grund för att påverka tolkningen av de gällande bestämmelserna och därmed potentiellt påverka rättspraxis.

Läs mer på www.raa.se 

EU:s vattendirektiv, eller Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/60/EG, har tagits fram av EU för att skapa en likadan förvaltning av medlemsländernas vatten. Syftet är att vi ska ta hand om våra vattenresurser så att kommande generationer ska få tillgång till vatten av bra kvalitet i tillräcklig mängd.

Vattenförvaltningsförordningen anger, tillsammans med miljöbalken, de bestämmelser som styr vattenförvaltningen i landet, i enlighet med EU:s vattendirektiv. Vattenförvaltningen syftar till att vattnen ska förbättras och skapa en långsiktigt hållbar förvaltning av vattenresurserna. Vattenförvaltningen omfattar sjöar, vattendrag, kust- och övergångsvatten och grundvatten.

De vattenförvaltande myndigheterna är Havs- och vattenmyndigheten, Sveriges geologiska undersökning, Vattenmyndigheterna och länsstyrelserna. Även kommunerna har ett stort ansvar.

Läs mer på www.vattenmyndigheterna.se

Skogsvårdslagen uttrycker vilka krav samhället har på skogsägarna och skogsbruket. I lagen anges att skogen är en förnybar resurs som ska skötas så att den uthålligt ger en god avkastning. Samtidigt ska hänsyn tas till naturen, kulturmiljön, rennäringen och andra intressen. Skogsstyrelsen är tillsynsmyndighet.

Läs mer på www.skogsstyrelsen.se

EU:s stödsystem är de fyra struktur- och investeringsfonderna Regionala utvecklingsfonden, Socialfonden, Jordbruksfonden och Havs- och fiskerifonden. Regionala utvecklingsfonden stärker regionernas konkurrenskraft och utvecklar näringslivet. Socialfonden förstärker och utvecklar den nationella arbetsmarknadspolitiken. Jordbruksfonden innehåller stöd och ersättningar för att utveckla landsbygden. Havs- och fiskerifonden ger stöd för att utveckla vattenbruk och hållbart fiske.

Det stöd som de fyra ESI-fonderna ger fördelas via ett antal program. I Sverige finansierar Regionala utvecklingsfonden 23 egna program. De övriga tre fonderna finansierar ett eget program var. Dessutom finansierar regional- och socialfonden ett gemensamt program inom lokalt ledd utveckling. Inom Jordbruksfonden finns Landsbygdsprogrammet, se nedan.

Läs mer på eufonder.se

Landsbygdsprogrammet, inom Jordbruksfonden, finns för att utveckla landsbygden i Sverige. I programmet finns mål som styr utvecklingen. För att nå målen finns det olika stöd och ersättningar för miljö, hållbarhet och innovation.

Målet med landsbygdsprogrammet är att utveckla lantbruk och landsbygder för att skapa en attraktiv landsbygd. Stöden i landsbygdsprogrammet ska bidra till prioriterade mål inom miljö och klimat, konkurrenskraft inom jordbruk, trädgård, rennäring och skogsbruk samt utveckling av nya jobb på landsbygden. 

Det är Jordbruksverket, länsstyrelserna, Skogsstyrelsen, Tillväxtverket och Sametinget som ansvarar för ersättningarna och stöden inom landsbygdsprogrammet. Regeringen har en övervakningskommitté för landsbygdsprogrammet, och i den kommittén har SHF en ledamot.

Läs mer på nya.jordbruksverket.se

Miljöbalken är den huvudsakliga miljölagstiftningen. Syftet med miljöbalken är att främja en hållbar utveckling som innebär att nuvarande och kommande generationer kan leva i en hälsosam och god miljö. Många bestämmelser som ingick i tidigare miljölagstiftning har fått en vidare tillämpning i och med miljöbalken. Balken berör alla typer av åtgärder, oavsett om de ingår i den enskildes dagliga liv eller i någon form av näringsverksamhet.

Miljöbalken består av sju avdelningar som innehåller 33 kapitel och ungefär 500 paragrafer. Till detta hör ett stort antal förordningar och föreskrifter, som har meddelats med stöd av bestämmelser i miljöbalken.

Flera lagar är kopplade till miljöbalken, till exempel skogsvårdslagen, plan, och bygglagen och väglagen. Kopplingen innebär att lagen hänvisar till bestämmelser i miljöbalken, som ska tillämpas vid prövningar och bedömningar enligt lagen.

Naturvårdsverket är huvudsaklig myndighet för tillsyn och vägledning.

Läs mer på www.naturvardsverket.se

Kulturmiljölagen omfattar ansvaret för kulturmiljön i stort med särskilda bestämmelser för ortnamn och de mest värdefulla kulturmiljöerna och kulturföremålen. Här finns kapitel för fornlämningar och fornfynd, kyrkor och kyrkomiljöer, byggnadsminnen och utförsel och export av kulturföremål. 

Enligt lagen har länsstyrelsen ansvar för det statliga kulturmiljöarbetet i länet och Riksantikvarieämbetet har överinseende över kulturmiljöarbetet i landet.

Läs mer på www.raa.se

Plan- och bygglagen omfattar bestämmelser om planläggning av mark och vatten och om byggande. Bestämmelserna syftar till att, med hänsyn till den enskilda människans frihet, främja en samhällsutveckling med jämlika och goda sociala levnadsförhållanden. Enligt lagen ska olika samhällsintressen vägas mot varandra i en öppen och demokratisk process samtidigt som enskildas rättigheter ska beaktas. 

Boverket är förvaltningsmyndighet för frågor om byggd miljö, och kommunerna har huvudansvaret för planeringen enligt plan- och bygglagen.

Läs mer på www.boverket.se

Läs mer om EU-direktiven och hur de framgår i Svenska lagar på boverket.se