Under åren 2014-15 visades en utställning i Hembygdsmuseet på temat Dragoner i Österåker. I anslutning härtill dokumenterades utställningen i en särskild skrift som du kan köpa hos ÖHF. Skälet var en önskan att uppmärksamma de dragonsoldater som under århundraden funnits i Österåker, hur de var utrustade, hur de stred och hur de bodde. Här följer ett axplock med texter och bilder som en sammanfattning av denna utställning. (Sammanfattningen är gjord av ÖHFs sekreterare Jörgen Thulstrup, som också ansvarade för utställningen och skriften.) 

En dragon – vad är det?

Dragonen är en ridande soldat. Han är kavallerist. Namnet dragon kommer från det franska ordet för drake. De karbiner – ett gevär med kort pipa – som fransmännen ursprungligen använde hade nämligen kolven snidad som ett drakhuvud. Vapenslaget introducerades i slutet av 1500-talet i Frankrike.

Ursprungligen var dragonen en beriden infanterisoldat som hade till uppgift att stödja kavalleriet. Dragonen stred då till fots. Dragoner kom senare, framförallt under det stora nordiska kriget i början av 1700-talet, att också utnyttjas som lätt kavalleri. Under 1800-talet skedde en återgång – dragonen förflyttade sig till häst men stred till fots. Gustav II Adolf skapade svenska dragonförband i början av 1600-talet. Dragoner kom sedan att delta i alla de krig som Sverige förde fram till i början av 1800-talet.

Så rekryterades soldater. Bondeuppbåd under medeltiden           

De svenska landskapslagarna från 1200- och 1300-talen stadgade skyldighet att försvara hembygden. Alla stridsdugliga män skulle kunna ställa upp - man gick ”man ur huse”. Dessa bondeuppbåd stred till fots. De var defensiva till sin karaktär.

Det behövdes också ett slagkraftigt rytteri, dels för landets försvar men också för att göra det lättare för kungen att behålla kontrollen över landet. Genom Alsnö stadga 1280 läggs grunden för en ny samhällsklass – adeln. Den som till kungens förfogande kan ställa upp en stridsduglig soldat med häst och utrustning, befriades från skatt. Så skapas en militär yrkesklass. Denna rusttjänst med väpnat rytteri kom att bli ett offensivt stridsmedel.

Allmogesoldaterna är otillräckliga – legoknektar och indelningsverk

Kung Gustav Vasa inser att han inte kan driva ut danskarna enbart med en svensk krigsmakt. Han lejer därför tyska legoknektar, välövade, skickliga soldater med kriget som levebröd. Men han inser också att det går att skapa en stor militär resurs om man beväpnar bönderna. Han inleder därför en omfattande rekrytering av unga ogifta karlar till tjänst i armén. Denna åtgärd godkänns av riksdagen 1544. Det var första steget mot att skapa en nationell armé. Rekryteringen sker på frivillig grund. Den var framgångsrik och vid slutet av 1550-talet finns 15 000 sådana bondesoldater. Gustav Vasa inför också en annan princip. Han avlönar befäl och soldater genom att förse dem med en gård eller ett torp att bruka. Därmed har det äldre indelningsverket införts i det svenska försvaret.

Tvångsuttagning under kung Gustav II Adolfs tid

Nästa steg i den svenska arméns utveckling tas 1619. Kung Gustav II Adolf stadgar att krigsmakten skall förses med inhemska soldater med hjälp av utskrivning. Detta var en form av tvångsuttagning. Utskrivningen skedde efter endera av två principer. Enligt den s.k. huvudtalsprincipen skall så många som behövs tas ut, i regel var tredje, var sjätte eller var tionde man. Enligt den s.k. gårdatalsprincipen skall 20 gårdar lämna en soldat. Dessa båda system växlar i olika delar av landet. I första hand tas drängar och torpare ut. Bönderna befrias i regel.

 Den utskrivna hären organiseras i åtta kavalleriregementen och tjugo infanteriregementen. Ett regemente bestod av ca 1 200 soldater. Det blir en imponerande styrka som var beredd att försvara landet, totalt ca 45 000 man. Regementena rekryteras i regel inom ett landskap, som också gav regementet dess namn.

”Det ständiga knektehållet” – Kung Karl XI inför det nyare indelningsverket
Det s.k. trettioåriga kriget 1618 - 48 i centrala Europa med Sverige som aktiv deltagare, Karl X Gustavs krig mot Polen och Danmark 1655 - 58 samt Karl XI:s krig mot Danmark 1675-79 var förödande för Sveriges ekonomi. Tusentals svenska, finska, baltiska och tyska soldater stupar i striderna. Krigsmakten försvagas allvarligt. Rusthållarna har svårt att få fram ryttare. Utskrivningarna ger dåligt resultat. Resurser måste frigöras för att kunna återskapa en stark krigsmakt. Detta var nödvändigt för att Sverige skall kunna fortsätta att vara en stormakt. De båda hittillsvarande rekryteringssätten med utskrivning av bondpojkar och värvning av utländska legosoldater dög inte längre.

En förändrad rekrytering kräver riksdagsbeslut. De ekonomiska förutsättningarna skapas genom att riksdagen 1680 beslutar att till kronan dra in stora jordarealer från adeln – den s.k. reduktionen. Det andra steget mot en förnyad krigsmakt tas med ett riksdagsbeslut 1682. I ett förslag till den dåvarande ståndsriksdagen föreslår kung Karl XI det s.k. ”ständiga knektehållet”. Detta förslag om ett indelningsverk är inte direkt nytt. Det var en konsekvent utbyggnad av det äldre indelningsverk som Gustav Vasa infört. 

Innebörden av den nya organisationen är att varje landskap ställer upp och underhåller ett regemente om 1 200 fotsoldater. Två eller tre gårdar bildar en rote. Roten rekryterar och försörjer en soldat. 150 soldater bildar ett kompani.  Åtta kompanier bildar ett regemente, vars område motsvarar ett landskap.

För bönderna var fördelarna med det nyare indelningsverket uppenbara. Nu slipper man de återkommande och förhatliga utskrivningarna. Men även för kronan innebär det ständiga knektehållet en klar fördel. Man visste nu hur många soldater man kunde räkna med från ett visst landskap.

Rytteri och rusthåll

Inom kavalleriet fanns en tradition att självägande och välbärgade bönder skaffade en häst och vapenutrustning för att sedan själva vara den ridande soldaten. Svagheten med det systemet var att få fram ersättare om ryttaren stupade i strid. Hela gården kunde då gå omkull. Den svagheten vill Karl XI avhjälpa genom att skilja på rusthållarens och ryttarens uppgifter. Bonden skall ägna sig åt att bruka gården.  Ryttaren skall å sin sida i fredstid öva sig i krigets hantverk. Han skall vara beredd att i ofred dra ut i krig med armén. Bonden blir rusthållare och skall rekrytera en eller flera lämpliga ryttare. Ryttaren skall förses med häst och utrustning. För detta får rusthållaren en skattelindring.

I Österåker rekryterades tio dragoner till Roslags skvadron vid Livregementets dragonkår.

Fortsätt här!