Dagsverkstorp/are - Torpen i vår del av Sverige skapades på marker som inte var så intensivt utnyttjade. Torparen fick där disponera ett område för egen odling. Som ersättning för denna mark utförde torparen och hans familj arbeten – dagsverken - på den gård under vilken torpet lydde.

Dahlbeck, Eva, 1920-2008. Svensk film- och teaterskådespelerska, född i Saltsjö-Duvnäs men under ett antal år bosatt på Österskär. Dahlbeck gjorde debut på filmduken 1942 och kom att göra en lång rad minnesvärda roller, t ex i ”Sommarnattens leende” och ”En lektion i kärlek”. Hennes litterära ambitioner tog dock överhanden och resulterade i ett dussintal romaner.

Dahlberg, Elsie, 1916-2005, konstnärinna, skulptör, född i Stockholm, under många år verksam i Österåker. Rikt representerad med offentliga utsmyckningar i vårt land. I Åkersberga har Dahlberg bl a skapat ”Kultplatsen”, en skulptural lekplats med timmerstockar vid Margretelundskolan samt ”Ljugarbänken”, en bronsskulptur utanför entrén till Alceahuset.

Dahlgren, Carl Fredrik, 1835-1926. Smed vid Wira bruk, far till John Dahlgren.

Dahlgren, John, 1866–1948, smed  vid Wira bruk, en mångsidigt begåvad man; mästersmed, poet, musikant och uppfinnare.

Dahlgren  -  Smedsläkt, verksam i Wira bruk. Carl Fredrik Dahlgren verkade ensam på bruket från mitten av 1920-talet fram till sin död då sonen John övertog verksamheten.

Dalsgaard, Carl,  1907-1983  Distriktsläkare i Österåker. Bosatt på Centralvägen  49. Hade mottagning på Storängsvägen.

Dambi, fabrik för tillverkning av dammsugare. I början av 1950-talet belägen i ett äldre hus i centrum i närheten av Föreningshuset. Fabriken hade ett tiotal anställda. Verksamheten upphörde 1958.

Dansbanor har genom åren funnits på åtskilliga platser i Österåker, somliga välkända, andra anonyma. En av de mera kända och populära låg omkring 1920 i en skogsbacke nära Säby gård. Banan ägdes av en man som allmänt kallades ”Jazzmästarn”. Hans fru förestod serveringen, kaffe och bullar, bredvid banan. Sommartid anordnades dans där varje lördag och söndag.
Omkring 1930 upphörde danserna på Säby. I stället övertog dansbanan i Luffarbacken rollen som ungdomens samlingsplats. Banan byggdes av IFK Österåker 1929. Den var illuminerad med kulörta lyktor i träden. Det fanns givetvis servering men också pilkastning, skjutbana och tombola. Danserna i Luffarbacken fortsatte en bit in på 1940-talet, men hade konkurrens av dansbanan på Rödbosund, ”Roslagens vackrast belägna dansbana”. Det var dock skillnad på de besökande; medan Luffarbacken var den ’vanliga’ ungdomens dansbana besöktes Rödbosund främst av studerande ungdom från Margretelund och Österskär. Danserna på denna bana, som drevs privat av Ester och Harald Lindahl, startade på 1920-talet och pågick fram till 1952. Dansbanan utvidgades med en paviljong 1934.  Idag är Rödbosunds dansbana bevarad som ett monument över gångna tiders nöjesliv.
”Lördag-söndag dansades det på Rödbosunds dansbana bortom Margretelund, med den underbara sjöutsikten. Det var där som vår operastjärna Elisabeth Söderström började sjunga för oss. Att de närmaste grannarna hade svårt att sova förstår man, eftersom den moderna dansmusiken ekade ut över sjön”
En utedansbana fanns på 1930-talet vid Bammarboda invid de stora ekarna. Denna flyttade senare till Gallboda men flyttades 1939 tillbaka till Bammarboda och placerades då på Ängsudden.
Inom Täljö sommarstugeområde dansade man på flera ställen; på ängen vid Bragevägen, vid Sigurdsvägen och på logen vid Täljö gård. Också ute vid Härsbacka fanns ett par dansbanor, en av dem på en platå på berget ovanför stenmjölsfabriken.
Även  ute på Ljusterö fanns välkända banor, bl.a. på Rastaborg vid Linanäs och den kanske mest kända av dem, Balders hage, som var i bruk 1913–1930 med servering, biograf och dansbana.

”Davida” var den sista klinkbyggda roslagsskutan, byggd på Svartlöga 1911. Ägdes av skepparen Valle Andersson och hans familj. Till skillnad från klanen Johanssons skutor fraktade ”Davida” mest grus, sten och sand. ”Davida” avriggades 1922 och motoriserades samma år. Var i drift till andra hälften av 1940-talet.

Doktorsvillan på Värdshusvägen 15 i Åkerstorp var bostad och mottagning för provinsialläkaren doktor Hugo Wik. En tid inrymdes också socknens apotek i huset. Idag är villan privatbostad.

Domarudden, kurs- och friluftsgård vid Drängsjön. Ursprungligen dagsverkstorp under Gillmyra, en tid i Svenska Turistföreningens ägo men anläggningen ägs nu av Österåkers kommun. Här finns nu möjligheter för övernattning i gäststugor, båtuthyrning, bastu, friluftsbad, restaurang med fullständiga rättigheter, bollplan och lekplats.

Domus Varuhus i Åkersberga centrum. Invigt den 15 november 1962. Varuhuset brann den 20 februari 1966 men återinvigdes nio månader senare. Verksamheten blomstrade fram till slutet av 1990-talet, då lönsamheten sviktade. Varuhuset bytte namn och ägare ett antal gånger innan det slutgiltigt lades ned 2008. Byggnaden revs 2009 för att bereda plats för Åkersbergas nya centrumbyggnad Kompassen.

Dragon, en beriden infanterist, d.v.s. en soldat som förflyttade sig på häst men som i regel stred till fots. Med åren minskade skillnaderna mellan dragoner och vanliga kavallerister. I Österåker fanns fram till 1905 tio dragontorp med dragoner tillhörande Livregementets dragonkår Nr 3 Roslags skvadron.

Drakbacken -  Del av gamla landsvägen mellan Norrö tingshus och Garnsviksvägen. Namnet är sannolikt en förvanskning av Dragbacken och anses ha uppkommit eftersom kuskarna tvingades hjälpa hästarna dra uppför den långa backen.

Drängsjön - en av kommunens finaste sjöar, belägen fyra kilometer nordost om Åkersberga centrum. Sjön är ungefär 0,3 km² stor, har ett maximalt djup av elva meter och är ganska opåverkad av miljöförstöring med klart vatten, något brunfärgat av humusämnen. Den badbara skogssjön ger goda möjligheter till ädelfiske. Vid sjön ligger Domaruddens friluftsgård. 

Dyviks gård, säteri i Roslagen, vid havet, 13 kilometer nordost om Åkersberga centrum. Gården omnämns första gången år 1296 som Diupuvik. Gården erhöll sätesfrihet under 1610-talet och ägdes då av Erland Björnsson Bååt. Huvudbyggnaden av trä i två våningar i säteristil med brutet tak är sannolikt uppförd på 1700-talet. Under större delen av detta århundrade tillhörde gården medlemmar av ätten Lejonflycht. År 1841 övergick Dyvik och Östanå fideikommiss till släkten Boström. År 1888 köptes gården av Oscar Hybbinette som sålde den vid sekelskiftet  1899-1900.

Dyviks skola  byggdes 1909 på mark intill torpet Kolsveden. Barnen undervisades enligt D1-form, d.v.s. de hade enbart en småskollärarinna som lärare.  1927 ändrades skolformen till B3-form.  Fram till nedläggningen 1938 som ägde rum i samband med att en sjunde årskurs infördes i kommunen var det sex års skolgång med inskrivning vartannat år, en lärare och en skolsal. Som mest var elevantalet 47 barn. Sista lärarinnan var Gunnel Olsson. Dyviks skolhus brann ner den 3 januari 1978.

Dyviks såg byggdes under första världskrigets år. Ägare var då David Carlsson, stor virkeshandlare och ägare till sågar i Viggbyholm och Sorunda. Virket från Dyvik gick på export till Tyskland, från vilket land stora ångbåtar låg utanför på djupt vatten och lastade från virkespråmar som bogserades ut till dem. Nykvarn och Dyvik var fram till slutet av 1940-talet sammantaget en av de största arbetsplatserna i dåvarande Österåker. 1932 startades Dyviks bruk, där man bl. a. tillverkade byggplattor.

A     B     C     D     E      F     G     H     I     J     K     L      M     N     O     P     Q     R

S      T     U     V, W     X, Y, Z     Å      Ä      Ö