|
Från boken "Jute och lin", utgiven i samband med Jutefabrikens 60-årsjubileum 1950 har vi hämtat följande beskrivning över slaget, som ingick i det s k Nordiska sjuårskriget 1563 – 1570.
…kung Erik inföll i Halland och belägrade Halmstad. Han sammankallade allmogen i Södra Halland på Biskopstorp i Kvibille, där de svor honom tro och hultsfred. Kungen anförde själv belägringen av Halmstad.
Han stormade staden men kunde inte intaga den, varför svenskarna drog sig tillbaka mot Småland utmed Nissastigen. Konung Fredrik förföljde dem genast "med 6 á 7 fanor ryttare samt 2000 hakeskyttar", sammanlagt omkring 4000 man, då en fanas storlek utgjorde 300 ryttare. Vid middagstiden 10 november 1563 upphann danskarna den svenska hären i Fjällgime strax söder om Mared.
Slaget har sannolikt utkämpats på följande sätt. Den svenska befälhavaren Charles de Mornay hade intagit sin försvarsställning mellan berget Tamåsen och Nissan. Hans vänstra flygel stödde sig således mot ån och kunde inte kringgås då ingen bro ledde över ån.
Fotfolket stod uppställt mellan Gamla Nissastigen och ån i en med småskog bevuxen sankmark, det så kallade Mared kärr. Centern utgjordes av rytteriet, som stod över landsvägen, och artilleriet var förlagt till Tamåsen och dennas sluttningar på högra flygeln. (Andra källor förlägger artilleriet till "en höjd bakom", vilket torde vara Maredsberg (Stationsberget))
Men så snart danskarnas förtrupp fått stridskänning med svenskarna flydde deras hovfana , de blanka och svarta hingststridarna samt Olof Stakes fana, västgötariddarna, och detta "förr än ett rör på dem blifvit avskjutet". De förföljdes av två danska fanor och Mornays stridslinje var således genombruten. Hakeskyttarna anföll nu den vänstra flygeln och avlossade en salva, varefter de sprang tillbaka för att utom skotthåll ladda om sina tunga hakebössor.
Svenskarna, som trodde att fienden flydde, lämnade därför sin goda ställning i kärret. Under deras framryckning började den danska avdelningen vika, men på konung Fredriks uppmaning fattade de åter mod och angrep de framstormande knektarna. Striden blev nu allmän och våldsam. Danskarna stormade det svenska artilleriet, och efter fyra till fem timmars strid måste Morney anse slaget som förlorat. I skydd av mörkret och den skogbeväxta terrängen drog han sig tillbaka och fortsatte sin reträtt in i Sverige.
|
De stridande förlorade många man i stupade och sårade, och hallandsskildraren S. P. Bexell uppger, att man vid grävning och odling i trakten ofta funnit benrangel liggande i förmultnade stridsrustningar, och att man i jorden där år 1784 fann väl förgylld hjälm i vilken satt en dödsskalle. Han omnämner även ett annat märkligt fynd, som gjordes
vid en skogsavverkning på 1780-talet, då man fann ett gevär och där bredvid stående benrangel invuxna i trädet. Fynd dessa ofredsdagar påträffas ännu i vår tid och bland sådana kan nämnas fem kanonkulor,som påträffats i Pållamossen i närheten av Skansen. (Pållamossen är ett tidigare sankt områden väster om minnessten ner mot Nya Nissastigen)
|
|
|
|