LEGENDEN OM OLOFSBO HELIGA LUNDAR.

I Faurås härad, Halland, ligger den gamla Stafsinge kyrka, som enligt en fornsägen skall ha uppförts av tvenne bröder, den äldre av dem hette Staffan, den yngre Inge och deras förenade namn har givit kyrkan benämningen Staffe-Inge.

Dessa bröder vore söner av en rik man, som bodde på Olofsbo och hade förvärvat sin förmögenhet genom att hugga ned Olofsbo dåvarande skogar. Därvid skonade han icke de heliga lundar, som funnos där.

Fastän bröderna voro kristna, hyste de fruktan för de gamla gudarnas vrede. Genom att uppbygga en kyrka till Kristi ära hoppades de på den Allsmäktige Gudens beskydd

På Stafsinge gärde, nära kyrkan, står invid en ättehög en 5 alnar hög och 4 alnar bred sten. I högen skall enligt sägnen den rike Sigurd från Olofsbo ha fått sitt sista vilorum. Han var den siste hedningen av sin ätt, och gudarnas hämnd hade han nedkallat över dem, som vågade störa hans frid. Detta har förmått mången avstå från beslutet att söka efter det guld, som man trodde säkert skulle finnas i ättehögen.

År 1689 blev Aschebergs regemente förlagt till Halland. Talet om guldskatten i Sigurds ättehög väckte några officerares lust att utgräva högen. Intet guld funno de, endast bitar av mer eller mindre förrostade vapen. Det märkvärdigaste fyndet utgjordes av ett tveeggat svärd, vars klinga var nära 2 alnar lång. Det var så stort, att det säkerligen i striden förts med bägge händerna. På klingan funnos några otydbara runtecken jämte väl utförda sirater.

I högen påträffades även en väl bibehållen urna av vitglänsande metall med lätt tillskruvat lock. På detta fanns en egendomlig inskription. En officer som var inkvarterad i prästgården bad kyrkoherden tyda inskriptionen. "Detta är gamla isländska ord", svarade prästen, och de förkunna "den som öppnar urnan skall dö". "Låt oss kasta urnan tillbaka i högen" föreslog några av åskådarna. "Nej" yttrade en, "jag trotsar den gamle hedningens hot. Troligen finns det både guld och ädla stenar i krukan. Jag tar den med mig till min sovkammare. I morgon bittida kunnen i få komma till mig, möjligen", tillade han skämtande, "delar jag med mig av skatten".Följande morgon infunno de sig i prästgården och knackade på kamratens dörr. Men de erhöllo inget svar. Dörren var reglad. Då på deras förnyade knackningar ingen kom och öppnade, bröts dörren upp. På ett bord stod urnan mad avskruvat lock och på golvet invid bordet låg den unge officeren död och kall. På botten av krukan fanns endast litet vitt stoft. Utom sig av förfäran och sorg togo de urnan och kastade den i ett kärr nära kyrkan

"Det var obetänksamt gjort", sade prosten ogillande. "Det hade ju varit intressant att studera det vita stoftet, troligen något i forntiden starkt gift". Men allmogen svarade: "Sigurd var sina fäders Gud tillgiven. Mäktiga vore de gamla Asa-gudarna. De ha straffat hans störda frid".