Vill berätta något om de människor och den bebyggelse, som fanns på 1880 och 1890-talet på Nynäsplanen. Min morbror Theodore Olsson, född 1879, uppvuxen i Stensbro, reste till Rockford 1902, där han blev bosatt. Vid besök i hemlandet 1953, berättade han hur han mindes människorna och bebyggelsen där under sin uppväxt och ungdomstid.
Nu är nog helt slut på den minnesreserv som tidigare har funnits ute i bygderna. Theodore mindes Mörby bodar som ett livligt fiskeläge vid den tiden. Det var ett 20-tal båtar som styrde ut därifrån med sina nät, förutom ekor, för fiske närmare land. Så sent som på 30-talet minns jag en lång rad gamla båtar, tagna ur bruk och uppvälvda på båtbacken. Det var kanske 4-5 stycken som ännu var sjödugliga. Där var en doft av tjära tång och nässlor, det var stämningar som inte kan fram anas idag. (Det handlade mest om husbehovsfiske)
---------------------------------------------------------------------------------------------------------
Det har berättats…
En fiskare hade en dag fått en särskilt stor och fin fisk i sin ryssja utanför Mörby udde. Han hade den fram i ekan och styrde mot land. Det hördes ett plask och fisken försvann i vattnet. Fiskaren berättade om missödet för en kamrat som fanns på stranden. ”Då skrattade det så väldigt i sydosten…” Båda förstod då att det var en sjöjungfru han hade haft i båten. Vad upplevde de, som gav spänning och skimmer åt deras vardag? Något som gått förlorat för oss.
----------------------------------------------------------------------------------------------------------De bodde längs Nynäsgatan:
På första platsen, den lilla stugan som nu ägs av Lars Andersson bodde ”LärkOlagus”. Han eller möjligen hans far hade varit båtsman med namnet Lärka. Hans namn var Olaus Stålgren. Honom minns inte jag men hans dotter ”LärkNaemi”, bodde i stugan fram till 1938. Hon var en duktig väverska, hon vävde handdukar, gardiner, dukar, lakansväv och framför allt trasmattor. Hon gjorde ett bra arbete och var mycket anlitad.

På nästa boplats, som nu benämns Grönskog bodde ”LasaOll-Neami”, hon hade familj, mannen vet jag inget om, men två barn fanns som var utflyttade. Naemi flyttade så småningom till sonen som bodde i en annan socken. Stugan revs senare.

Nästa bostad är Berghultstugan. Där bodde som jag minns Berghults dotterdotter Hilma Nilsson, hon var född 1877 och levde fram till 1943.

Längre öster längs gatan, där Elna Skoogs stuga blev byggd, fanns HåkaJohans hage. Där fanns en gammal husgrund. Theodore mindes HåkaJohan, han tog hand om och slaktade uttjänta hästar och saltade ner köttet. På vårarna var köttet utlagt på stenmurarna för torkning, bogar, lår o.s.v. Det var den tidens hamburgerkött!

På tomten där nu Ottergrens bor, bodde ”LurLassAugust”, Lur var förmodligen ett båtsmansnamn. Han hade haft familj men bodde ensam som jag minns det. Han hette August Johnsson, han verkade blyg och försynt. Det var landssorg och allmän flaggning på halv stång. August ägde ingen stång eller flagga, men ville så gärna hedra drottningens minne. Han tog då en kraftig bambustång som han hittat på stranden, satte fast en blå näsduk och reste vid södra stuggaveln och flaggade en längre tid, tror att Gustav V skulle ha gillat det! En rojalistisk undersåte som trots sin fattigdom gjorde så gott han kunde.

De var bofasta på Nynäsplanen på 1880 och 1890-talen
Längst till vänster strax söder om Nynäs bodar bodde en familj om 6 personer. De hette August och Stina Nilsson. Mannen var båtsman med namnet Stille. Barnen hette: Oskar, Alfred, Anna och Augusta. Sönerna kom väl att vistas sin mesta tid i Amerika. Augusta dog tidigt, Anna kom att bli Lötbo hela sitt liv. Äldre kanske minns Anna Nilsson eller den så kallade ”StillAnna”. En nerrasad brunn är väl det enda som minner om platsen idag.

Strax innanför grinden t.h. syns grundstenarna av en bostad. Där bodde Anna Maria, hennes familjeförhållande eller efternamn har jag inte hört, men om hon inte varit gift kunde hon ha hetat Persdotter, eftersom hon var syster till Lars Persson Spångebro. Hon var alltid så snäll mot de barn som besökte henne, hade alltid något att bjuda på. Theodor mindes henne med glädje.

På grusåsen norr om Mörby bodar bodde en familj vid namn Olof och Elin Johnsson. De hade sonen August, samt ett par döttrar. En av dem dog tidigt minns jag att August sa, den andra vet jag ingenting om. Familjen flyttade någon gång under 1880-talet upp till Östermark på Hjärpestad, där de byggt en stuga. Det var den ”OllJonsAugust” från Hjärpestad utmark, som äldre Lötbor minns. August var född 1877 och levde fram till 1953. Även på den platsen där Augusts föräldrar bodde finns lämningar av en brunn. Hade de sötvatten i brunnarna månntro?
----------------------------------------------------------------------------------------------------------Sägnen om Berghult:
Av det jag hörde omtalas som barn och ung är nog denna berättelse det som ligger längst tillbaka i tiden. Den har legat kvar som muntlig tradition inom släkten. Hörde den berättas någon gång på -30-talet av Berghults dotterdotter Hilma Nilsson född 1877. Hon bodde vid den tiden i Berghultsstugan vid Nynäsgatan.
Berättelsen har kunglig glans och är dessutom guldkantad. Berghult var båtsman eller kusk, det hörde jord till boplatsen. Hans riktiga namn vet jag inte. Folk har alltid talat om honom som Berghulten. Vilket regemente Berghult tillhört, eller årtal känner jag inte till. Det kunde kanske ha varit någon gång på 1850-talet.
Det var vid en manöver, Oscar II som då var kronprins deltog. Man skulle vada över ett vattendrag, prinsen verkade tveksam, han var inte van vid sådana strapatser, kanske var det inte den varma årstiden. Den storvuxne Berghulten tog då prinsen på ryggen och bar honom torrskodd över till andra sidan stranden. Så småningom skulle Berghult ha fått 20 riksdaler guldmynt som tack för sin hjälpsamhet. Det var en stor summa vid den tiden.
Långt senare när prinsen blivit kung, kom han vid ett tillfälle till Borgholm. Berghult gick då dit för att få hälsa på kungen, som kände igen Berghult, men var osäker på namnet. Kungen sade: ”god dag Berg…” HULT fyllde Berghult i med hög röst. Vad som är mest märkligt med denna berättelse är att den är ett fint bevis på hur det levande folkminnet genom ett halvt sekel och många generationer har kunnat förmedla en händelse fram till vår tid.

Upptecknat 2005 av Sigrid Karlsson
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤

Socknarnas historia är sedan urminnes tider kyrkornas historia ( eller tvärtom) socken = söka: söka sig tillsammans för att enas om en kyrka. Kyrkan blev därför den förnämsta platsen. En socken kan därför ej tänkas utan en kyrka. Socknens alla angelägenheter behandlades på sockenstämma, både världsliga och andliga. 1860 delades: kommunalstämma och kyrkostämma. Den 5 okt. 1862 hölls i Löt den sista sockenstämman och den hjälpte kommunalstämman igång, då kommunalstämmans förste ordf. valdes. Den förste ordf. Lars Olsson Arbelunda nr.5 (anfader till  Georg Larsson norrgården) v. ordf. Per Persson d.ä. i Torparehorva (farfader till Astrid Pettersson i Valsnäs).Den första kommunalnämnden valdes också: ordf. Nils Larsson i Norrby nr.5 (farfader till Rickard Petersson) v.ordf. Per Olsson Mörby nr.5. (Lisa och Ingegärds farfader.). Istället för ordet socken börjar från den tiden ordet församling mest använ­das. Ordet församling innefattar 2 delar: den kyrkliga kommunen och den borgerliga kommunen, den förra med kyrkostämman och den senare med kommunalstämman som styrelse. När man därför skall söka beskriva en socken, kan man ej undvika att huvudsakligen framställa kyrkan, ty kyrkans historia är socknens historia.

Löts areal är 32,35 kvkm. dock är den något ökad sedan Kårehamn år 1925 överfördes från Alböke. Och Vannborga ut­mark 1928 överfördes från Köping till Löt. Största längd ansågs 1844 vara 0,5mil och största bredden 0,25. Sedan Vannborga utmark nu tillagts har längden ökat med någon km.

Invånareantalet var under 1700-talet upp till 1300, minskades under 1800-talet, så att siffran nedgick till 590 därefter ökades, så att 1881 var siffran 948. Sedan den tiden minskades antalet med nästan 100 för vart tionde år och den sista dec.1929 var antalet 604. 0m emigrationen till Amerika ej varit hämmad hade siffran helt säkert varit ännu mindre.

Socknens hemman ha under århundrades lopp gått i arv från släktled till släktled, och då nå­gon gård kommit ifrån släkten har mestadels någon inom socknen eller någon åtminstone infödd öbo, kommit i besittning av densamma. Uppblandningen med folk från andra landskap är därför ringa. Många anser att detta kan vara en nackdel, men erfarenheter hämtade isynnerhet från de södra socknarna lär oss motsatsen. Därför har ock­så mycket gammalt gott som försvunnit på andra håll, bibehållits hos oss ända till nu. Vi Lötbor har det ryktet om oss att vi är stolta och självsäkra. Och det finns nog något av detta hos oss fastän det ej är i en övervägande dålig mening. Orsaken till vårt uppträdande, varigenom främlingen får den uppfattningen om oss, att vi krusa ingen, kommer därav att här har aldrig funnits några större gods under vilka småbrukare har lytt, utan varje lantbrukare har rått om sin egen gård och varit sin egen herre.

Huru namnet Löt uppstått, finns ej antecknat, men helt säkert uppstått på grund av jordmånens tänkta beskaffenhet under den gamla tiden. Löt och lötar är namnet på ouppodlade marker, som man ansåg föga tjänliga till odlingar. Dessa områden voro huvudsak­ligen sandiga, nu finns det väl ej många marker så beskaffade men å prästgårdens ägor och i synnerhet i Spångebro äro sådana belägna. Och det veta vi att ända upp till 1800 talet fanns det ej många od­lade områden. Inga stenmurar fanns annat än vid sockengränserna och knappast där. När t.ex. Norrbyborna släppte ut sina kreatur så kunde de få gå ända till Gillsby för att söka efter dem. Landsvägar funnos ej, utan man tog alltid den kortaste vägen över markerna. Spåren av dessa gamla vägar synas ännu i dag, t.ex. norr om borgen där vägen gick från Valsnäs och norr ut, och nordväst om kyrkan kan man följa spåren av den väg som gick åt Istad och till Alböke kyrka. I en socken längre söderut fanns det långa lötar och därför fick den namnet Långlöt.

, männen: en huvudbonad kallad korpus av grå vadmal med blått slag, men vanligast runda mössor med grå kull och utter - eller rävskinnsbräm, och denna mössa bars både sommar och vinter. Tröjan mycket kort, av svart vadmal tröjärmarna något rynkade vid axlarna. Byxorna: bars åtskilliga par det ena utanpå det andra. Det yttersta paret var vanligen av buldan = treskaftad blaggarn, men de därunder av grå vadmal. De voro till snitten öppna vid knäna utan inskärning eller rynkor. Kvinnorna: huvudbonaden ett fyrkantigt linnekläde, merendels Västgötalärft, knöts om pannan och snibben hängde lös i nacken. De gifta hade under detta ett annat kläde av finare lärft, som stärktes och gick ned på kindbenen i en snibb framom det andra, detta kallades hucklä. De ogifta: en lärfthuva som de kallade hatt och knöts i nacken med ett band. Stundom gingo de barhuvade och hade håret sammanlindat med band i två lockar lagda omkring huvudet och däröver några silkeband och en remsa rött kläde på vilket några glaspärlor och knappar voro fästade. Om halsen bars linnekläden utsydda med silketråd. Då de gingo till kyrkan hade de ett stycke randig väv av åtskilliga färger (2,6 meter långt 0,6 meter brett) som hängdes över huvudet längs axlarna med ändarna lösa över bröstet det kallades Täpa. Hade de gifta i stället för täpan, ett vanligt och brokigt Västgötakläde, som kallas "kyrkkläde” men det bars blott på armen. Ett överliv eller livstycke antingen hemvävt, eller köpt, mycket kort, räckte knappt 3 fingrars bredd nedan armgropen, därvid fästes eller fastsys en  kjortel av svart, blått eller grönt vadmal, ovanpå överlivet en tröja med skört, tröjan av svart vadmal men kort så att överlivet och kjortellinningen syntes. På detta mellanrum knäpptes ett bälte av många färger, i det bältet hängde stubbekniven och en och annan nyckel med rem. Tröjorna hade alltid rynka vid axeln, men smala och utan uppslag nere vid handen.--använde även skinnkjortel. Skorna: både männens och kvinnornas: runda framtill med breda näverklackar. Samma klädedräkt användes ända till i början av 1800talet.

År 1811 kom påbud att ej använda utländska kläder eller drycker, endast huvudkläde av utländskt material. Kyrkoherde Paul Runkrantz svarar härtill: Vad utländska drycker angår så äro de hos detta nyktra och tarvliga folk knappt kända till namnet, så att därvid ej kan givas någon påminnelse, utan man nöjer sig i sina lag och samkväm med landets egna tillverkningar. Folkets klädedräkt är till form och färg densamma som av ålder varit i flera århundraden utan förändring, och man kan och bör ej underlåta att giva detta pasto­rats invånare det hedrande betyg, att de med bibehållandet av sina förfäders dräkt, även till denna dag bibehålla deras rena seder. Silke och sidentyg kom dock in, och den 19 juli 1816, under kyrko­herde Ekströms tid beslöts på sockenstämma att bruk och nyttjande av silke och sidentyger såväl till klänningar som även kantning på kläder få hädanefter ej av allmogen i denna församling nyttjas, sedan de få persedlar därav, som en och annan nu kan äga,  blivit utslitna och till förekommande av missbruk, skola de av ägande stämplas. En härtill passande stämpel skall inköpas för pastora­tets räkning. Stämplingen förrättas av åldermannen, och stämpeln  förvaras under pastors och åldermannens vård i kyrkans stora kista men som det av ålder varit vanligt att vid bröllop de så kallade brudpigorna nyttjat uppbundet hår med sidenband, må de utan åtal och plikt få vid sådana tillfällen även hädanefter nyttja siden­band samt ett band eller binda omkring manshattarna. Sådana tyg som av bomull tillverkas förbehålla vi oss även rättighet få nyttja

Vad de intimare plaggen beträffar, voro de ej så fina och omväxlande som nu. Mannen hade sin linneskjorta och kvinnan sin linnesärk, och i vardagslag saknades även de plaggen med. Det var ont om linne, och de som använde linnetyg, togo av sej de plaggen om kvällarna och kröpo nakna i säng. Linnelakan saknades, istället hade man egna lakan, fallingar av vadmal, till färgen grå och vita, de tvättades aldrig. Dessa fallingar användes ej två ett under och ett över. Om vintern hade man fallingen till underlakan medan det var kallt, över hade man ej då en falling utan en rya eller fårskinnsfäll. Om sommaren hade man ingen falling till underlakan utan blott till överlakan i stället för ryan. I en sådan säng kröp man ner naken, sedan man lagt daglinnet på en stol. Ogenerat umgänge obs: Klockaren vid vaccinationsmöte, ute tidigt, möter bönder, går in. Gumman: ”Huss e han ut allt i da, ge mej särken dann på stoln.” Ända till i mitten av 1800talet tillgick detså. Huru mycket har ej allt ändrats till det bättre.

var stor--man trodde på troll och spöken--man berättade under de mörka vinterkvällarna-- höll på så till för 50år sedan. Bullergasten hos Per Larsson i Norrby, denne berät­tade det för kyrkoherden Rosenbaum, gasten grasserade 2febr.-2mars. Sillgrundet Bleket: ”begiv er genast hem, ty om ni här sätta edra garn, så blir det för många änkor och faderlösa barn”. -fiolspelaren vid ett bröllop i Valsnäs-- Jonas Anderssons grisar-- Olof Persson Norrby 3 född i Egby l817(Ainas och Sveas mormors morfar)    jmf. Thekla Engström ”Öland”

--min mor--.

Löts borg-- Öland har 14 -- de byggdes under 400- och 500- talet efter Xus. Större än Ismanstorps -- från norr till söder160 meter från öster till väster 150 meter.( Ismanstorp 130- 132m) Ringmurens tjocklek har varit 4m, murbruk användes ej. Spår av tomtningar och hus vid södra sidan (sydväst). Västra ingången varit tillstängd med en kopparport. Den gamla borgen vittnar om, att Löt också spelat en betydande roll under vikingatiden.

Under det 11:e och 12:e århundradet nämnes inga historiska tilldragelser på Öland. 1280 fingo Lötborna vidkännas verkningarna av den förfärliga pestsmitta, som fördes hit från trakter kring Svarta havet genom Estniska sjörövare, som härjade vid kusten. Magnus Ladulås kom julveckan 1281 till Borg­holm, och var den förste svenske kung som besökt detta fäste, han var även vid Kårehamn. Han sökte hjälpa mot obilliga pålagor.

var platsen för blodiga fejder med danskarna. Där ankrade fartyg både från de svenska och danska flottorna. År 1440 vid pingsttiden ankrade här riksmarskalken Karl Knutsson med de största skeppen-- år 1487 på våren möttes här riksföreståndaren Sten Sture d.ä. och danske konungen Hans, som gjorde anspråk på Sveriges krona. Den danska kungen hade 40 skepp ankrade vid Kåre­hamn. Sten Sture överlämnade här riket åt den danske kungen under villkor att Sten skulle få behålla Öland. -På våren 1677 uppkastades skansar både vid hamnen och på holmen till försvar mot de anfallande danskarna. - Utanför Kårehamn,  660 meter från land, ligger Kåreholm vilken äges av 3 hem.äg. i Norrby, men inom Alböke. - Namnet kommer efter en fru Elsa Kåre, som före digerdöden ägde holmen, Karse och flera andra gårdar, I  "Löts permabok" anföres, att hon, när kyrko­gårdsmuren byggdes måste framföra 5 lass sten då varje bonde fram­förde ett, härav slutes att hon var förmögen. -- Ifrån Kårehamn gick postbåten om vintern, till Gotland, lots har varit stationerad,--hamnen har haft 3,6 meter djupt vatten vid inloppet.-- Här har Bengt Berg studerat fågellivet, och i en av sina böcker har han beskrivit det numera utdikade Petgärde träsk(Måseskär).

Efter Magnus Ladulås och Sten Sture d. ä. vet man ej om några furstar beträtt Löts område, förrän Karl X Gustav, som hertig sov i prästgården natten mellan den 8-9 okt. 1652. Kyrkoherde var då Nikolaus Andreae från 1652-1677, då han dog. Han var bondson från Mörby. Av hertig Karl fick han löfte, att om den sjuårige sonen Gabriel blev präst, skulle han säkert bli faderns efterträdare. Till minne av denna händelse insattes i spiseln en sten med inskrift "A 1652 D. 8okt." När den gamla byggnaden revs, bevarade prosten Lindbom stenen och uppsatte den i den nya köksspiseln i den av honom för­längda stenbyggnaden och där finns den ännu. Stenen är ej av den blåa utan av den bruna ölandsstenen. Under kyrkoherde Kindbergs tid överströks stenen med målarfärg. Jag har skrapat den ren. (obs. hist. om röda färgen på Alböke kyrktorn.)

Anmärkts förut: att sockenhistorien är kyrkans historia. För att få en inblick i de viktigaste händelserna, måste vi därför följa prästernas historia, så långt tillbaka varifrån man kan följa dem. Före 1540 är det omöjligt att få veta namnet på någ­on präst. Skälen kunna vi förstå: skrift ej vanlig och tryck fanns ej. Innan kyrkan hann byggas begagnade man sig som judarna, av teck­en till kyrka-- dessa tecken: stenen med 7 ögonen, d v.s. en upp­rest sten med 7 hål = de 7 guds andar, eller den Helige Andes mångfaldiga verksamhet. Denna sten lades vid dopkällan och där byggdes sedan den första kyrkan. Hednatempel eller åtminstone offeraltare fanns, och denna blev invigd till den första kristna (Xn) Kyrkan. Vid om­byggnad av kyrkan användes alltid samma plats (den nyas yttermur byggdes omkring den gamla, och sedan nedrevs den,) Vi kunna därför lätt förstå att vår kyrkogård varit en helig plats ända från hed­natid.

Den kyrka som nedrevs 1842 hade stått i 345 år. Samma år som Sten Sture d.ä. och danske kungen Hans, fader till Kristian tyrann, möttes vid Kårehamn år 1497 (1487?) byggdes kyrkan, ty på dörren till den gamla sakristian stod årtalet 1497. Huru mycket av den äldsta kyrkan som bevarades veta vi icke. Vad som nu är kvar är tornet, där de gamla stentrapporna sluta. Inga klockor funnos i tor­net, utan de voro placerade i en klockstapel, som stod i kyrkogårdens nordöstra hörn. Hurudan såg den nu ut? Storlek: längd från tornets västra gavel till altaret  41,5 aln, bredden 11 alnar, höjden 3,25 alnar. Framme i koret hängde en bild av den korsfäste samt en av jungfru Maria med barnet i ett altarskåp. Korset är försvunnet och det övriga inlämnats till Kalmar slott i dåligt skick. Koret: var i öster utbyggt och hade i norr och söder ett litet fönster. På korets östra sida var en liten nisch utbyggd. Sakristian: utbyggd på norra sidan strax väster om fönstret framför den nuvarande predikstolen. Saknade ingång utifrån. Vapenhuset: var på södra sidan där tornet och kyrkan var sammanbyggt.

Till vänster i vapenhuset fanns en dörr till stentrappan, som ledde upp till läktaren. Läktaren var liten och låg över nuvarande vapenhuset. Vad som nu är vapenhus var då en del av kyrkan med bänk­ar och därifrån var ej då någon dörr till tornets första stentrappa. Man kunde komma upp i tornet genom att fortsätta med trapporna i väggarna, men uppgången till tornet var vanligast utifrån, från den dörr som finns på tornets södra sida, ledde en stentrappa ned till marken. På tornets västra sida fanns också en ingång till nuvarande vapenhuset, som var en del av kyrkan. Altardisk, bänkar och läktare målade i olika färger. Över västra ingången stod: "Bevara din fot när du går till guds hus, och kom för att höra" över södra "hit o Jesus samloms vi att ditt ord få höra". Fönster:  på södra sidan blott ett större och under taket 3 små gluggar i rad. På norra sidan 2 fönster.

Namnet på den förste prästen man känner var 1). Carl. nämnes 1540 i Ölands räkenskaper som kyrkoherde (kung Gustav I Vasa)

2). Herr Peder död 1550 -- var dömd till döden emedan han med dräng­en Gunnar Persson i Källingemöre stal 2 ölandshästar. Blev ej av­rättad utan dog "sotdöden". Hans egendom indrogs till kronan den var: 6 tunnor råg, 2 oxar, 3 kor, 18 får, 2 getter, 9 gäss, 9 svin, 2 underbolstrar, 2 halvbolstrar, 2 ryor,1 tepete, 3 hyende, 1 halvtunnekittel (vägande 1 lispund,15 skålpund) 1 mässingsbäcken (vägande 4 marker) 1 klohammare, 1 videbulla? Jmf. Thekla Engström ”Öland”

3). Gregorius Petri, kyrkoherde 1551 - 1574. Johan III lät 1568 hylla sig till konung i landsorten fastän han ej förrän 1 jan. 1569 blev er­känd av rikets ständer (adel, präster, borgare, bönder) - och Gregorius Petri var en av dem, som underskrev löfteseden till Johan III år 1568. Man vet att han var gift, av barnen kännes blott Zakarias som 1579 "slog en karl" och pliktade 10 daler.

4). Johannes Petri: kyrkoherde från 1575 till 1610, då han dog. Var förut cappelan = komminister i N. Möckleby, gift med Elin som överlevde honom. En av hans söner, Simon blev slaktare i Kalmar. Denne slaktare hade en son Jonas f 1650 som kallar sig Loet och blev kyrkoherde i Nyköping. Och denne var fader till en Johan, som blev adlad till Örnsköld.

5). Ezekiel Esekilli?: kyrkoherde i slutet av 1611 till 1615, då han dog. Var kyrkoherdeson från Förlösa. Kom hit från Gärdslösa där han var komminister. Något viktigt för socknen utföres ej under dessa 5 kyrkoherdars tid. Endast en komminister nämnes under tid : Sven Klint som 1525 var notarie vid Brasks visitation.

6). Johannes Andrae: 1616 - 1652 -- var utfattig, fick 1617 befrielse från avgiften till Gustav II Adolfs kröning. Under hans tid fick klockstapeln en ny klocka, den gjöts i Lybeck 1633 och den skulle ringa i 128 år tills dess den omgjöts 1761. Det fanns ännu 1633 blott en klocka i stapeln. Igenom mångårig tjänst och ålderdomskrämpor blev han försvagad och pastoratet begärde en annan. Den 3 sept. 1651, ett år före sin död, fick han till hjälp regementspast­orn Nicolaus Andreae. Hustrun hette Karin. Av barnen blev en son tunnbindare i Kalmar, flera döttrar blevo gifta med lantbrukare. Och en dotter Maria var förlamad och sängliggande och fick ensam njuta nådåret. Efterträdaren blev hjälpprästen.

7). Nikolaus Andreae 1652 - 1677. Denne var född i Löt, i Mörby där fadern Anders Persson var hemmansägare, modern var Carin Olofsdotter. Prästvigdes 1637, blev först komm. i Sandby, sedan präst  vid överste Irvings regemente. Blev förordnad kyrkoherde mot försam­lingens vilja, och denna bad domkapitlet att få slippa honom. I syn­nerhet klagade församlingen över, att han var orättrådig mot sin cappelan i Alböke Anders Ambrosie. Domkapitlet ålade honom att försörja företrädarens lama dotter Maria, emedan han fick uppbära alla räntorna på prästlönerna under nådåret. Detta ville han ej och in­sände följande protest: "jungfrun kan varken draga av sej eller klä­da på sig  eller mata sig själv, utan måste därtill underhålla ett tjänstehjon som henne sköta skall. Dessutom har herr Johannes låtit alla husen i prästegården nederrötas och förfalla, vilka jag med stor kostnad åter måste dels uppbygga ånyo, dels förbättra. Dock lovar jag att till denna uslas underhåll vilja årligen giva 4 tunnor spannmål, 1 lispund smör, 4 lamm och 3 lass hö till föda åt en ko, 0,5tunna sill, 0,5 tunna saltad torsk, samt dessutom vara villig att vara henne till hjälp och understöd. - Det var han som fick her­tigen Karl X Gustavs löfte, varom förut nämnts. Han blev stamfader för släkten Lottigius, av vilken ingen finns på Öland, Under hans tid var Andreas Ambrosius komm. Först bodde han i Norrby by - 1652 var han inhyses i Alböke - var sjuklig - 1657 gjorde prästerskapet in­samling åt honom så att han och hans hustru kunde inlösas å Kalmar hospital den 18aug. 1658, där dog hustrun, och själv flyttade han till dottern Annika i Karås i Högsrum, där hon var gift med drängen Per Nilsson från Långlöt. Han dog där 1664.

8). Gabriel Lottigius 1677-död 3maj 1688-- född i Smedby 1645 blev prästvigd 27nov. 1668 till faderns adjunkt -- Karl X Gustav höll sitt löfte. Levde i osämja med församlingarna -- måste ha ladd­ade pistoler då han red mellan kyrkorna, dog hastigt av näsblod på Borgholms slott endast 43 år gammal. En son Nikolaus blev 1705 komm. i Alböke.

9). Johan Nikolai Rosenbaum 1689- död 1708, var född i Kalmar där fadern var handlande. Löt begärde honom till pastor, emedan han var villig att gifta sig med Gabriel Lottigius änka, som blott var 26 år, och hade en son och en dotter. --Så skedde -- \/ar fattig och bad att få annat pastorat och skrev, till domkapitlet: "Jag har i 8 år suttit som pastor i Löt  och varken kunnat avbörda mig min skuld eller mig med en hederlig klädning om året förse, begärandes fördenskuld, om möjligt om till bättre lägenhet förhulpen bliva. Kunde fuller någon inkasta, att herr Nils (Nikolaus Andreae) och herr Gabriel (Gabriel Lottigius) mått väl i sin livstid. Respondebatur (= här till svaras) herr Nils förrättade med sina egna barn allt arbetet och var mera en bonde än en präst. Vad de varit vane att utgiva det betala de rikligt". Han lovades att få bättre men var i Löt till sin död, - Var en glad man varför på hans gravsten stod; "Laeturvitit, dum vitil etiam in adversis" Denna gravsten ligger i vapenhuset nu.(alla föregående kyrkoherdar ligga begravda på kyrkogården men var?) Änkan flyttar till sin förste mans faders fädernegård i Mörby där hon dog 1711, 3 år efter sin andre man. Komministrar under Rosenbaums tid var 3

1. Nicolaus Lottilius, som var född i Kalmar och dog som kyrkoherde i Vickleby.Efter honom kom brodern
2. Israel, också under Rosenius tid komm. Han flyttade till Ålem och gifte sig med änkan och levde oenigt med henne.
3. Var komm. Daniel Bramstedt född i Kalmar, son till en byggmästare. Levde oenigt med Rosenbaum, som anklagade honom -- var ock ond på för­samlingen, att han ej fick nog matskott -- blev flyttad till Fliseryd.

10). Johannes Sylvinius: 1710 - 1711 helt kort var kyrkoherdeson från,? Kom den 1maj 1710, men dog i maj 1711 i pesten - var gift med Elisabet Bonde, kyrkoherdedotter från Hulterstad hon levde till 1743 då hon dog 74 år gammal-- en av sönerna David blev gift med en jungfru Stina Lilja från Kvistorp i Långlöt och brukade en gård i Mörby. Komm. under denna tid var Nikolaus Lottigius född i Löt son till kyrkoherden Gabriel Lottigius, han dog också i pesten samma år som Sylvinius.

11). Gustav Pasenius : 1712 -- 1744 var kyrkoherdeson från Persnäs efter socknen kallade han sig först Persenius, men sedan Pasenius -- 1730 uppodlade han Petgärde. Kunde i yngre år väl teckna och rita. Under hans tid skaffades en fin ljuskrona till kyrkan. Den finns kvar och är den andra i ordningen från altaret. Hans gravsten låg länge som trappa vid vapenhusdörren men blev 1924 upprest vid västra kyrkogårdsporten. Komminister var Daniel Bramstedt för andra gången. Han förolämpade Sylvinius änka -- var sista tiden i Alböke nöjd -- klädd i grov vadmalskofta -- lät bostället ligga öde-- hans enda linne: 2 prästkragar-- begärde tjänstledighet och flyttade till sin måg klockaren Jonas Vesterberg i Föra. - Tingspredikan: "5 visa tärnor eller kammarjungfrur som drottning justitsia bör hava med sig vid sitt domarsäte”.

12). Peter Henrik Sporselius: 1744 - 1767. Född i Ramdala Blek­inge, där fadern som var född i Glömminge var präst. Från komministraturen i Gärdslösa kom han hit. Var gift 3 gånger. En av sönerna: Per Caspar Sporselius blev faderns adjunkt och uppehöll befattningen under nådåret efter faderns död. Under Sporselius tid följande: inköptes en åldermannakista med 2 lås och nycklar, i den skulle inkom­na medel förvaras (den finns i sakristian ännu) - kyrkogårdsmuren förbättrades -- Pliktstolen sattes i brukbart skick -- en materialbod byggdes vid kyrkan. Oblaterna bakades av någon inom församlingen och det beslöts nu att sedan församlingen blivit större och folkrikare skulle den som håller kyrkan med oblater ha i arvode 2 riksdaler silvermynt (oblatjärnet finns ännu i sakristian). Till kyrkväktare antogs 1751 avskedade båtsmannen F. Andersson Löt i Tjurlösa, han tjänar ej läng­re än till 1761 då antogs Olof Nilsson i Arbelunda. -- Kyrkan ägde några uppbyggelseböcker, bland dem Christian Skrivers ´Själaskatt´ i 2 delar, den senare delen var utlånad till Lars Olsson i Hjärpestad och genom vådeld blev boken uppbränd. Härför skulle erläggas till kyrkan 7 riksdaler.

Lars Olsson hade emellertid dött, och Jon Svensson i Hjärpestad hade kvarlåtenskapen om hand, denne betalade 1751 till kyrkan 4 riksdaler silvermynt och fick anstånd med de återstående 3.

Sporelius tillkännagav 1762 att han hade byggt: ett vagnskjul, en vedbod, en redskapsbod och ett prevet. Han hade även satt ett staket kring trädgården vid mangården, tillika med den i staketet insatta porten med gångjärn i stängslet -- han hade även börjat med att plantera träd och buskar i trädgården.--  Klockare omnämnes också nu, då den 3 juli 1763 Månsson från Källa fick befattningen. Kyrkan som ej varit tillsedd på över 200 år blev nu förbättrad som en altanring i tornets övre del.--Komminister under denna tid var Erik Cedergren, kronolänsmansson från Högby,

13). Daniel Olof Brusenius: 1769 -- 1787 född i Södra Runsten, fadern, amiralitets-syssloman.--Hade skrivit ett tal som han ämnade hålla å Borgholms slott då Gustav III under sin Eriks­gata överreste från Kalmar till Öland och Borgholm. Han höll det ej utan överlämnade det till konungen.--En ny klocka, storklockan uppsattes i stapeln så att det nu finns 2.--den gjöts i Stockholm--Inskrift: Denna klocka är beställd av riksdagsmannen Lars Larson i Lilla Istad och förfärdigad av åldermannen Mårtensson i Stock­holm till Löts församlings tjänst 1786. Då var Daniel Brusenius kyrkoherde uti Löt, Anders Persson i Tjurlösa samt Olof Olsson i Arbelunda församlingens åldermän.   nedanför sakristidörren uppsattes en prydnad, bestående av en korsfana med ett hjärta av messing med 2 sammanbundna G med en romersk III:a inuti, en gåva av prostinnan Brusenius till femte Bataljonen av  Ölands Frikår. ( är nu borta) -- Han skrev även en historia över Löt och Alböke, införd i Kungl. Vetenskapsakademins handl. år 1776. -- Daniel Brusenius rådde om hela nr.1 i Valsnäs, och där dog också hans änka. Vid denna tid blev även "Intaget" lagt till nr.1, och var så ända till 1870, då tvist uppstod. 1870 sökte åboen Jonas Persson på "Intaget” som kallas nyodling under nr 1 \/alsnäs att få denna krono­lägenhet till skatte inlösa. 1871 beslöt landshövdingeämbetet, att detta skatteköp ej kunde ske emedan Kungl. Kammarkollegium i Skövde d. 10 mars 1851 anfört att denna lägenhet skulle utgöra en beteshage under Löts prästgärde. Prosten Lindbom gjorde 1870 en undersökning varvid han fann att Intaget i forntiden varit en beteshage under Löts prästgård, men att äganderätten ej bevakats, utan blev genom kyrkoherde Passenius åtgärd förlorad, till Valsnäs nr.l som var ett kronohemman med kronoallmänning, som stötte intill numret, lade han "beteshagen" som blev kallad "intaget", emedan det togs in. Han började inhägna detsamma , men odlingen verkställdes först av hans änka. År 1778 sökte han skatteläggning och lät hellre lägga det till sitt eget hemman, i Valsnäs än till prästgården. Men så länge han levde och innehade prästgården; begagnade han det till beteshagen under prästgården. - Gamla personer som prosten Lindbom talade med, sade att de aldrig hört omtalas, att intaget tillhört prästgården, utan det tillhört kronan, varit kronoallmänning, som änkan Brusenius uppodlat och lagt under sin gård sin gård nr.l Valsnäs. Lindbom ville ej motsätta sig att Jonas Persson fick köpa Intaget. -Så gick det även.--Komminister under Brusenius tid var Gustav Dahlin, prästson från Ryssby.

14). Sven Sahlsten: 1788 -- 1799. Född i Högby, där fadern var dykerikommissionär.-- Kom hit från Segerstad.-- under hans tid uppför­des den huvudbyggnad i prästgården, som fanns före den nuvarande. Den uppfördes 1792, 27,5 alnar lång, 14 alnar bred inom knutar, 7 alnar hög täckt med näver, halm och torv. På nedre botten en sal, 4 kamrar och kök, å övre botten 2 kamrar och 2 vindsrum.  Den låg något längre västerut än den nya, så att östra långväggen var parallell med brygghusets östra gavel. Emellan de båda husen var en mur, å vilken fanns en port till trädgården. Inga träd fanns på främre gården mot ladu­gården. Denna gårdsplan var sumpig och ojämn.

Den gamla pliktstocken var sönder och 1791 beslöts att åldermannen skulle förfär­diga en ny.-1793  rapporterades att klockstapeln var sönder och att klockorna borde flyttas upp i tornet, somliga ville det, andra ej. 1797 byggdes överbyggnaden på tornet, valven genombröts och trä­trapporna byggdes, och klockorna uppsattes i tornet. - Flera valv nere i kyrkan borttogs också. - 1799 flyttades korset och Mariabilden från koret till väggen under läktaren och en altartavla, målad av Vadsten uppsattes.( den gamla som nu hänger på södra väggen)--Stenbyggnaden å ladugården, som är stall och vagnskjul byggdes även und­er Sahlstens tid.- Sahlstens grav är belägen strax söder om östra kyrkoporten, något spår av den syns ej. Hans käpp äger Gottfrid Meurling, och där kan den ses.-- Komministrar: Samuel Rotheim, Paulus Runkrants.

15). Paulus Runkrants 1800 - 1812. Var född i Madesjö, fadern komm. - var komminister i Alböke och blev därifrån vald till kyrko­herde. - sökte Vissefjärda och kom dit 1812.-  I  jan. samma år han flyttade blev han prost i norra kontraktet. - Sysslade mycket med elektricitetsmaskiner och botade därmed sjuka. Skrev om: "Sätt att bota tand och ryggverk, samt flera giktaktiga krämpor.” Under hans tid var Peter Brusenius (född i Löt) komminister i Alböke. Under hans tid uppkom tal om anläggande av ett sockenmagasin 1811. Ett sådant ansågs överflödigt och betungande, ty alla hade spannmål till salu, men ingen behövde köpa eller låna.

ålades 1809 klockaren och kyrkväktaren att sörja för.

fick församlingen av pastor ett gott vitsord.

Sven Persson i 20 år hos kyrkoherde Runkrantz.

Finska kriget på­gick.--fanns 80 stridbara män--30 av dem utvaldes som de bästa, och av dessa 30 skulle 4 uttagas till kriget genom lottning, men 4 anmäl­de sig frivilligt: David Valgren, Sven Nord i Tjurlösa, Nils Håkansson i Valsnäs och Per Börjesson i Arbelunda. - Kommo dock aldrig ut i kriget. Jordegumma: ansågs ej en extra behövdes, ty det fanns skickliga outexaminerade bland församlingens kvinnor. Dessutom voro tiderna för svåra.

16). Jonas Ekström 1812 -1827. - Född på Värnanäs i Halltorp, fadern var smed.-- Kom hit från Mönsterås, var gift 3 gånger.--Dog här, ligger begraven inom stensättningen vid sakristidörren. Där vila ock 3 av barnen i hans 3:e gifte.-- Komminister i Alböke Sven Annerstedt. frågan före under Runkrantz tid 1811--nu igen 1812. Svarades: att det ej behövdes, men kunde vara nyttigt, ville ej motsätta sig landshövdingeämbetet, -och "så snart försynen välsignar oss med någon förmånlig gröda, vilja vi göra ett sammanskott.” Hoppades få utsyning från Böda skog till att bygga magasinshus. Ett sådant blev aldrig byggt, säden förvarades först å kyrkoherdens magasin, sedan å skolvinden.--1814 hade sammanskjutits 15 tunnor, utlånas mot 6 kappar på tunna. 1821 hade sammanskottet växt så att det fanns 33 tunnor och 29 kappar till följande år. Ändock hade länsman Bramstedt, som då bodde å Petgärde ej inbetalt sitt lån. Detta hade genom mångårig ränta ökats till 24 tunnor, men för­samlingen efterskänkte detta, emedan den ej ansåg det vara lönt att anställa rättegång mot länsmannen, emedan en sådan skulle kosta mer än fordran. Dock stod det fritt för vilken medlem av församlingen som helst att utkräva dessa 24 tunnor av länsmannen och behålla den för egen del.

varje gård eller nummer skulle plan­tera ett träd å kyrkogården vid muren till prydnad Ekström planterade även i prästgården och anlade den gamla trädgården i öster och söder.

17). Pehr Ahlqvist 1831--l838. Född i Högsrum, där fadern var komm. och sedan kyrkh. i Resmo Israel Ahlqvist. Samtidigt med honom sökte även komm. i Alböke, Sven Annerstedt, vilken även blev vald. Ahlquist   klagade, och Ölands norra mots tingsrätt dömde till nytt val, men att

Annerstedt som erhållit de flesta rösterna, skulle få behål­la sin plats å förslaget. Över detta anförde den tredje besvär hos Kungl.Majt. som avgjorde saken så, att  både denne och Annerstedt skulle avgå från förslaget, och i stället skulle 2 andra sökande som ej fått förslagsrum uppsättas. Ahlqvist blev vald. Komm. i Alböke Annerstedt behövde ej vara ledsen, ty 1826 hade han valts till kyrkoherde i Vickleby, fastän han ej skulle tillträda förrän 1828. Ahlqvist stannade ej längre än 7 år, ty den 1 maj 1838 tillträdde han kyrkoherdebefattningen i Torsås. --Komm. i Alböke var Nils Granlund. antogs stadgar därför, de enda som ännu finnas och som nuvarande föreståndaren ej har.

 

varje hem.äg. skulle plantera träd å ägorna--ville ej, utan klagade att de ej kunde växa.

Nya Psalmboken användes första gång 10 nov.1834. Klockare: Sven Persson - i tjänst 34 år -- ville ha avsked för nya psalmbokens skull--begärde  årligt underhåll av 2 tunnor korn om året.--Avsked kunde han få, men ej pensionen -- då återkallar han sin begäran -- men nästa år, 26 maj 1835 fick han avsked: "på grund av fullkomligt bristande kännedom om koralen, både för gamla och nya psalm­boken" (obs. hur hade han då kunnat vara klockare i 34 år?) Understöd ville han ha av Lundby och Mörby för sig själv, samt understöd för hustrun, beviljades för honom själv samt för hustrun blott om hon överlevde mannen. (A. N. Bodoff blev klockare fram till påsk)

Ahlqvist är den första som ivrar för barnens under­visning. Den första bestämmelsen antogs 1832: att klockaren skulle under tiden 1okt. - 1dec. undervisa i innanläsning och utanläsning de barn, som skulle konfirmeras och därefter skulle de få bevista konfirmationskolan. (Konfirmationsskolan var annars den enda undervis­ning som gavs)

Den 26 maj 1835 begärde Ahlqvist för första gången att en skola skulle inrättas och, erbjöd han att till plan för skolhusbyggnad upplåta å bortåt 4 tunnland å d.s.k. jordvallen, men av­slogs.

Den 19 juli samma år kom han för andra gången med samma begäran. Beslöts uppskjuta frågan, emedan det kostade för mycket.

Den 17 nov. nästa år 1836 kom han för tredje gången, hade då en längre skrivelse: "För tredje gången har jag, i hopp om mera fram­gång än tillförne, sedan jag, vid de av mig hållne husförhören haft tillfälle därom underrätta församlingens ledamöter ibland de ämnen vilka på denna sockenstämma komma under överläggning och bringa till beslut, åter upptagit frågan om inrättande av ordentlig sockenskola. Den enträgenhet, varmed jag påyrkar en sådan inrättning bör för för­samlingen vara en tillräcklig borgen, att jag fullkomligen inser det stora behovet därav, och ehuru jag vid de föregående tvenne sockenstämmorna rönt ett oväntat motstånd, just av personer, som jag och lika med mig äro övertygade om den nytta en sådan inrättning skall medföra, men befara att den nödvändiga kostnaden för densamma skall nödga dem att göra en ovanlig och motbjudande uppoffring, har jag likväl icke dragit i betänkande att göra ännu ett försök, även om samma motstånd från samma oädla och orena bevekelsegrund här flytande, skall  ske. Det är för mig en ärosak, att genom en dylik inrättning bereda en välgärning för kommande släkten, ty jag uppmanas därtill av så många anledningar, att det skulle av mig anses som ett brott, om jag icke använde min yttersta förmåga för dess tillvägandebringande. Icke blott den ed jag både i egenskap av präst och utnämnd kyrkoherde avlagt, förplikta mig, att med ospard möda befordra mina åhörares upplysning och förbättring genom sorgfällig undervisning, utan jag ser mig även därtill uppmanad av vår Höga Överhets ömma omtanke om allt, som kan befordra undersåtarnas väl, av vördade förmäns nitälskan för ungdomens uppfostran till dygd och gudsfruktan. Jag ser mig omgiven av dessa späda varelser, som äga rätt att mig fordra, det jag skall taga ansvar, att de icke genom oförnuftiga, hjärtlösa och karge föräldrars brottsliga vårdslöshet bliva fördärvade för tid och evighet. Med rörelse har jag ofta tänkt på, vad mig i detta fall åligger, och vore min förmåga svarande mot min önskan, skulle jag icke hava blottställt mig att för tredje gången, kanske gå lika ohörd, lika hjälplös, men mera suckande ifrån detta ställe. Men då jag icke förmår att ensam åstadkomma vad som erfordras, vänder jag mig åter till denna församlings ledamöter, icke med anbefallande eller pockande röst, utan med en bönfallandes: hjälpen mig med en skänk av edert överflöd eller med en penning som annars måhända förstöres uti fåfänglighet--jag vill icke säga utsvävningar och laster. Ihågkommen en Frälsarens löfte, att vad i haven gjort den minsta av hans bröder det skall han anse eder hava gjort honom! Tillsluten därför icke hjärtan och hand utan öppnen dem och gören ett gott utsäde, vilket med guds välsignelse skall med säkerhet giva en ymnig skörd, en vinst mera värd än de skatter rost och mal förtära. Mitt förhållande under den tid jag tillbragt  inom församlingen har, som jag tror mig med trygghet kunna åberopa, aldrig utvisat, att jag varken för egen vinning eller annat oädelt ändamål haver sökt betunga församlingens ledamöter med utgifter som kunna undvikas, utan tvärtom har jag, så vitt jag förstått, sökt att mildra obehaget av de bördor som varit nödvändiga. Jag fruktar därför icke att någon skall tro, ännu mindre säga, att jag genom denna ifrågasatta skolas inrättning åsyftar någon egen fördel. Tvärtom erbjuder jag mig i likhet med församlingens ledamöter bidraga med min andel den må bestämmas att utgå antingen efter hemmansdel eller någon annan beräkningsgrund. För inrättningen fordras en plan, där skolan kan  anläggas och torde den, för att både vara tillgänglig för alla socknens invånare och utan allt för mycket besvär av församlingens pastor kunna vårdas och tillses, vara belägen något nära uti mitten av socknen och i närheten av prästgården. Den s.k. kyrkplanen vore väl den mest tjänliga, om den vore så tillräcklig, att skolhuset där kunde förläggas, utan att komma allt för nära kyrkan, men då densamma i anseende till dess ringa omfång är otjänlig, vill jag erbjuda en tillräckligt rymlig plats på prästgårdens utmarksanslag och göra underdånig anhållan att Kungl.Majt. täckes allernådigast tillåta att densamma för detta ändamål till evärdelig tid få disponeras. Vartill jag således begär av församlingen är denna plans röjning, inhägnad och uppodling samt anskaffande av skolhus av den rymlighet att skolmästaren däruti får nödigt boningsrum, och begär att församlingen ville röja och uppodla planen, emedan med skolan även bör förenas undervisning uti träds uppdragande, plantering och skötsel. Och då för sådant ändamål, såvida det rätteligen skall uppnås, erfordras minst 6 tunnland, blir det nödvändigt att åtminstone större delen bliver av församlingen förut tillredd. Sådant är mitt förslag, utan arbete och kostnad kan det icke verkställas, men då verkställigheten fördelas på en hel församling, kan på var och en icke någon särdeles svår tyngd falla. Jag överlämnar nu åt församlingen att härom överlägga och besluta. Jag har lagt mitt yttrande och önskar innerligen att även vinna bifall av alla församlingens ledamöter, deras beslut skall för alltid antingen bereda dem alla rättsinnigas högaktning eller förakt!

Samtidigt överlämnades en skrivelse från kontrollören eller häradsskrivaren Uno Björklund i Valsnäs (d.v.s. herrgården). Denne man kom sällan till stämmorna, men inkom alltid med skrivelser. Han nekade till alla beslut och överklagade de flesta. Och av protokollen längre fram finna vi hur han alltid  ställde till tråkigheter i synnerhet vid det blivande kyrkobygget, så att församlingen (som helt slutligen måste ta en stark ställning emot honom), men denna gång gick besynnerligt nog hans skrivelse i kyrkoherdens anda. På grund av sin ställning som ämbetsman kunde han ej annat, emedan det var en kunglig förordning om skolväsendet och på andra håll, såsom i Köping var ordnad skola redan i full verksamhet. Stämman förklarade sig villig ingå på kyrkoherdens begäran att uppföra å den angivna planen ett skolhus, 6 alnar högt, 10 alnar brett och 16 alnar långt. Men förbehöll sig att å annan stämma besluta om verkställandet av bygget samt de närmare detaljerna. Härmed stannade skolfrågan under Ahlqvist tid, men vad som gjorts, var en god banbrytande början.

Var betäckt med spån, men i dec.1836 beslöts pålägg ett nytt av tegel, men detta verkställdes ej förrän 1838.

1837 uppdrogs åt kyrkvärdarna att sälja dem (andra församlingar ha sina gamla skrudar bevarade och restaurerade, men här se vi skälet varför inga finnas här.)

byggdes 1834, varje nummer körde fram 2 lass sten.

blev vid utmarksfördelningen anslaget till församlingens gemensamma behov till sand och grustäkt.1836 opponerade man sig emot att hemmansbrukaren i Spångebro, Carl Axtelius, byggt en

kvarn där, och Olof Andersson ett boningshus. Båda skulle flyttas.

under Ahlqvist tid nämnes ordet mission för första gången. Från domkapitlet hade inkommit en skrivelse, om församlingen ville bidraga till det i Stockholm inrättade missionssällskapet. Härtill svarades ja och kyrkoherden åtog sig mottaga och redovisa gåvorna.

Ett annat viktigt ärende, som Ahlqvist fick föredraga var om kyrkans utvidgning eller nybyggnad. Den 11 maj 1832 kom Ahlqvist fram med förslaget om kyrkans utvidgning -- ingen överenskommelse kunde ske, varför det blev votering, varvid de flesta rösterna avgåvos emot. -Frågan vilade till 1836, då i maj utvidgningen beslöts, emedan kyrkan var till trängsel fylld under stora

högtider. Grunden skulle läggas redan nästa år. Anledningen till villigheten var, att det redan nu från  myndigheternas sida var tal om att Löt och Alböke kyrkor skulle sammanbyggas, antingen Löt med Alböke, eller Alböke med Löt, eller att bygga ny gemensam kyrka på en plats mitt i pastoratet. (Obs. detta varit lyckligt, ty 1918.) indrogs komministertjänsten i Alböke - Det dröjde ej heller länge förrän Kungl. Majt. begärde församlingens hörande i detta ärende. Blott 1 mån. efter beslutet om utvidgning av kyrkan, nämligen den 7 juli 1836 hölls gemensam stämma med Löt och Alböke om detta. -Ahlqvist var en förståndig man och ansåg att en sammanbyggnad både kunde och borde verkställas. Hela pastoratets folkmängd var då ej mer än 1300, sålunda 230 flera än nu. Det skulle bli billigare att underhålla en kyrka i stället för två. Pastoratsmedlemmarna medgåvo också att om gemensam kyrka byggdes mitt i pastoratet skulle avståndet för ingen ökas till mer än 1 eller 5 km. -men båda församlingarna nekade--de ville bygga sina egna. Vid biskopsvisitationen, då biskop A.C.C. af (Klintberg?) visiterade den 25 jan.1837, upplästes Kungl. Majts. kungörelse av den 19 juni 1830, att kyrkor borde sammanbyggas. Biskopen framhöll den ekonomiska fördelen och att väglängden ej ökades med mer än 5 km. samt att folkmängden ej översteg 15 a´ 1600. Men det svarades likväl nej. Under den korta tid av 7 år som Ahlqvist var här, fick han sålunda öppna många viktiga frågor, vilka efterträdarna fingo utföra. Men det är alltid så: den enes arbete är en fortsättning av en annans.

18). Abraham Wallander 1838 -1861 Född i Vassmolösa, därav namnet, fadern hem.äg. --ända till 20 år arbetade vid föräldrarnas lantbruk --först efter faderns död fick han börja studera. --Kom hit från Kläckeberga. Skicklig jordbrukare, sockenborna skötte jorden gratis och han förplägade dem med brännvin så att de arbetade ivrigt. --Drev ut folk ur lekstugor --var stor, stark. En son Alfred i Hörninge, Köping fader till den nuvarande släkten där. Där, i Hörninge, dog även änkan. --En son Otto dog som kyrkoherde här. Komministrar i Alböke: Sven Peter ??? och Olof Ljungberg.

Hans första omsorg var att skaffa sig ett svinhus och ett hemlighus, ty företrädaren Ahlqvist hade flyttat bort dem emedan de var hans och pastoratet hade ej löst in dem. Han fick dem också. Det förra nedrevs 1918 utan att återuppbyggas och det senare ersattes för några år sedan med ett nytt.

i okt. 1838 klagades att ett för stort antal personer bosatte sig å nyhemmanet 1/4 mtl. Spångebro som ej hade mer än 120 tnl. areal och rymd med både in- och utägor.

Personer köpte små bitar ända till 1/96-del, så att en familj ej kunde försörja sig. Pastor ombads att anmäla saken till landshövdingen så att han skulle tillse att ingen fick äga mindre än 1/48-del med arealrymd 10 tnl. ty annars hette det: "blir församlingen överlupen av en mängd utfattiga personer och, vad ännu värre är att befara även brottslingar. Häremot reserverade sig Björklund. Han ville att

Spångebro ej skulle ha mer än 4 åbor, vardera med 1/16 mtl. med 30 tunnlands arealrymd. Han skrev: Församlingens beslut om 1/48 med 10 tunnland lämnar ett så högt begrepp om jordmånens bördighet i

Löts församling, att därav nödvändigt måste dragas den slutsats att hemmansägarna icke allenast med lätthet kunna utgiva de onera som nu vidlåda hemmansbruket, utan och att denna ort tål en vida högre beskattning, vilken tanke jag för min del icke kan dela med pluraliteten". Kontrollören fick emellertid ej sin vilja fram, fastän hans tankar då gingo i rätt riktning. Numera är 1/4 mtl. Spångebro söndrad på  13 ägare av vilka endast 7 ha sin egentliga bärgning av de ägande ägorna.

1843 tillfrågades om församlingen ville antaga Klevbom till djurläkare mot en årlig avgift av 1 kappe råg på numret, men ville ej. Han blev dock veterinär och bodde i Norrby emellan

Algot Olssons och Gottfrid Jonssons nuvarande hus. Klevbomska huset står nu i Pinnekulla, Köping, första huset till vänster på vägen till Borgholm från trädgårdsmästarens. (Trädgårdsmästarens = Mormors fönster)

Bodorf som tjänat efter Sven Nilsson, flyttade till Böda. Från Algutsboda, kom 1838, samma år Wallander tillträdde kyrkoherdebefattningen, P. M. Palm som vikarie. Han blev, efter kungörelse i Post o Inrikes Tidningar, lagligen vald den 3 feb. 1839. Om honom får vi tala längre fram i sammanhang med skolfrågan.

Denna fråga som Vallander (Ahlqvist) väckt och kämpat för, upptogs 30 maj 1838 men uppsköts. Klockaren Palm hade inköpt ett hus i Bredsätra, 14 aln.långt, 8 aln.brett och omkring 5 aln. högt, upphugget av gran och furutimmer, nästan nytt, inrett till kammare och ett större rum, passande till skolrum  för en växelundervisningsskola. Detta hus inköpte Palm för 146 riksdaler och 32 skilling riksgäld. 2 febr. 1839 beslöt församlingen köpa detta hus av Palm för att på våren hemköras och uppställas å den bestämda skolplanen. Alldenstund torpares och inhyseshjons barn likaväl som andras skulle få bevista skolan, beslöts att torpare och inhyseshjon skulle göra dagsverken med att uppbryta den å planen befintliga stenen, men hemmansägarna skulle köra bort den. Vid pingsttiden 1839 blev skolhuset uppsatt. 2 sept. samma år inköptes å Mönsterås marknad en halvrund kakelugn till det nya skolhuset.

Skolan kom snart igång, men 1840 fruktade man för att få stänga skolan på grund av köld. Att som nu inköpa tillräckligt vedförråd, tänkte man ej på, utan beslöts att varje matlag skulle lämna ett (säger ett) vedträ. Sexmännen skulle uppsamla dem och forsla till skolan. (sexmännen motsvarade våra byordningsmän).

Samma år 1840 beslöts också att brädslå skolhuset. Med avseende på bränslet kom man nu även därhän, att en famn alved skulle årligen inköpas av fattigkassans medel (obs. vad det betydde) de förmögnare skulle skjuta samman medel till en famn.

1842 utfärdades Kungl. Majts. stadga för folkundervisningen och Löt och Alböke tillfrågades huruvida de ville bestämma sig för fasta eller flyttande skolor, om de ej ville bilda ett gemensamt skoldistrikt, med en skola, och om de ville ha statsbidrag. Svarades: att de ville ha var sin fasta skola. Alböke saknade skolhus, men skulle bygga ett. Löt hade ju ett men om det ansågs för litet skulle det tillbyggas. Läraren ville de själva avlöna fastän församlingen var liten. Men när förordningen krävde att skolläraren och skolan skulle förses med nödig vedbrand, minst 10 famnar om året, och då veden var dyr, ville de i underdånighet begära ett årligt bidrag av 33 riksdaler och 16 skilling banko. Skolstyrelse skulle väljas och åldern för barnens skolgång skulle bestämmas när skolan kommit ordentligt i gång.

När skolan blivit organiserad, skulle den hållas mars, april, maj, juni, september, oktober och december. ( sålunda 7 mån. om året.).

Palm var ju endast klockare, men nu ville man ha honom till skollärare med, alldenstund han var "allmänt känd för gudsfruktan och en ordentlig vandel”. Dock skulle han först genomgå de lärdomsprov som stadgarna föreskrev. Församlingen gav Palm 16 riksdaler och 32 skilling banko för att resa till Kalmar och genomgå skollärarkursen på några veckor. Palm var då 26 år. Hans lön var 24 skilling i månaden för varje barn (skolmånad) det blev omkring 100 kr. om året i vårt mynt.

År 1844 den 29 maj valdes den förste ordinarie skolläraren P. M. Palm, det heter: "Som församligens ledamöter icke allenast alltsedan den tid kantor Palm tillträdde sin befattning som klockare inom församlingen, lärt känna dess skicklighet som barnalärare, utan framförallt sedan han genomgått seminarium i Kalmar med utmärkt hedrande betyg och därjämte nu sedan den första innevarande maj visat det han med heder och nytta kan förestå en folkskola på landet, så utnämndes förenämnde kantor P. M. Palm i dag enhälligt till folkskollärare för denna Löts församling, och varöver han har att begära protokollsutdrag". --Man sökte även skaffa bostad åt honom och begärde kronohemmanet nr.4 Norrby innan veterinären flyttade dit.

Han köpte själv ett hus och satte det å kyrkplanen mellan smeden Sjöstrands hus och kyrkoherdens kvarn. Detta hus är det Ida Meurling nu bor i (Hjulström). Kvarnen stod, där kantor Håkansson bor, och intet boningshus fanns ännu mellan Ida Meurlings och Sjöstrands.

Den första skolstyrelsen invaldes: Arbelunda Per Persson å nr.1 (farfader till Gottfrid, gift med Alma på Snippen) och Per Persson d.y. på Torparehorva (alla till Amerika,) Valsnäs Olof Olsson nr.7 (Edvard Anderssons gård), Peter Svensson å nr.1 (Erhards farfader).  Mörby arrendatorn Olof Olsson å  nr.3 (Fridolf i Marens farfader), Anders Olson i Lundby (Lars Johan och syskons morfader), Norrby Lars Persson Meurling å nr.7, Lars Larsson på nr.1 (Arvid Larsson i Spångebro farfader), Hjärpestad Olof Olsson nr.1 (Henry på nr.7 i Norrby farfader) Jonas Nilsson nr.1. (den gården Alfred Olsson har, Anjou).

Denna första skolstyrelse valdes blott för ett år. --Beslöts 1844 att höstterminen börjar 1 sept. - 14 dec. vårterminen 16 jan. - till midsommar, men medan skolhuset var litet, skulle de äldre barnen gå jan. febr. mars och halva april och hållas med dem, de övriga månaderna av de andra. De äldre fingo sålunda 3 mån. om året och de yngre 4.

Nu hade visserligen staten bestämt lönen, men stämman trodde att skolläraren och socknen skulle komma överens utan att följa det lagstadgade. Palm inkom med följande sämjeförslag. Som något bestämt beslut icke ännu blivit fattat angående lärarens avlöning som det vid folkskolans antagning var i fråga, men icke kunde besluta emedan ordföranden icke vågade att uppenbart strida mot Kungl. förordningen, att i fall har undertecknad på någras begäran ånyo tagit i övervägande att anföra det sämjeförslag, som jag vid siste valborgsmässo sockenstämma uppviste, sålunda lydande: Skollärarlönen efter Kungl. förordningen av den 18 juni 1842 skall till varje skollärare utgöras med minst 19 tunnor spannmål, då höfoder inräknas, vilken lön kan förhöjas, där de så önska till 60 tunnor, men icke över. Dock efter minsta beloppet uppgår den härtill 20 2/4 kappar på varje nummer. Då nu klockarelönen efter vanliga lönesättet tillägges, bliver utgifterna tillsammans 22 2/4 kappar på varje nr., samt den s.k. jul- och påskkosten. Dock emedan en del klaga över de många lönepunkterna, vilka klockarelönen är ganska  orediga och utgives ganska olika, så låter jag mig nöja med endast 9 kappar spannmål på varje halft nr. (d.v.s 18 i stället för 22 på numret) hälften råg och hälften råg korn samt bibehållande endast julkosten och de beviljade 53 riksdaler 16 skilling banko jämte vedbrand. Löt den 11 aug. 1844 P.M.Palm Härpå gick församlingen ej in, utan beslöt ge det minsta som de enligt lag hade rättighet att ge. Och vad veden beträffade, ville de inte ge mer än 3 famnar och det fick räcka till både skolan och läraren.

1845 beslöts att klockarelönen skulle bli 3 kappar råg av matlaget samt ett matskott av varje nummer årligen. Skolelönen skulle skoldirektionens medlemmar uppbära var och en i sin rote. Beslöts även att  Palm fick inhägna omkring sitt hus 63 alnar i norr och söder samt 42 alnar i öster och väster, och skulle Palm och hustrun om hon efterlevde honom i sin livstid få bebo planen, men om Palm dog skulle hustrun betala planpenningar till kyrkan enligt överenskommelse, men efter bådas död skulle planen tillfalla socknen. Snöskottningen utanför på vägen skulle de svara för.

1846 ansågs skolhuset vara för litet och avlägset från församlingens medelpunkt. Kyrkoherden lovade avstå en bit av kyrkhorvan, väster om kyrkan, till byggnadsplan, och trodde han att ingen av hans efterträdare skulle ha något att anmärka mot att planen avsattes för ett så viktigt ändamål. Man beslöt att grunden till den nya byggnaden skulle byggas på hösten 1847. Men då det gamla skolhuset skulle användas ännu en tid skulle fönstren spikas för på övre våningen och ribbor spikas för fönstren på nedre våningen, så att barnen ej skulle stöta ut dem vilket ofta hänt.

1847 beslöts att av landshövdingeämbetet begära utsyning i Böda kronopark av 5000 kubikfot till virke för skolhuset som skulle byggas nästa år 1848. --Den 1 okt. 1847 visades en provritning till det nya skolhuset, mönstret var skolhuset i Föra. Det skulle bli 30 alnar långt, 14 alnar brett efter ytterkanterna av muren. Murarna skulle bli 1 aln eller 5 kvarter tjocka samt 5 alnar höga. Överenskommelse träffades med byggmästare Per Jonsson i Valsnäs att utföra allt arbetet samt uppsätta kakelugnar för 200 riksdaler riksgäld samt maten och nödvändiga dagsverken. Grundvalen skulle läggas i mitten av okt. Huset skulle bli av sten.

När stämman var slut, hölls "extrastämma" man och man emellan på hemvägen. Detta hade till följd att man den 30 mars 1848 beslöt att anskaffa ett av trä, 24 alnar långt och 12 alnar brett, sålunda 6 alnar kortare och 2 alnar smalare men 2 våningar. Det skulle köpas hemforslas och uppsättas sommaren 1849 och senast 1850 vara färdigt. Denna avsikt blev ej förverkligat. Den 20 jan. 1850 beslöt man hålla fast vid det första beslutet att bygga av sten, och byggmästaren Per Jonsson i Valsnäs tillfrågades om han ville pruta av något på överenskommelsen 1847. Arbetet skulle börja nästa vår 1851 då korn- såningen var avslutad. Peter Jonsson ville ej pruta av något, och då beslöt man höra efter hos bygg-mästaren Isberg i Algutsrum, vad han begärde för att uppföra skolhuset, och man menade att han fick begära lika mycket som Per Jonsson men ej mera.

Den 14 april 1850 talade man om, att dagsverken skulle göras. Björklund hade då inlämnat en dundrande skrivelse, där han ej ville att dagsverken skulle göras, han sade även ifrån att han ej ville bekosta mathållningen, varken för byggmästaren eller någon annan i och för skolbygget. Stämman röstar enhälligt ned Björklunds skrivelse. Kantor Palm lovade att byggmästaren skulle få bo hos honom, men att församlingen skulle bestå byggmästaren med sängkläder. Björklund överklagade  beslutet, men församlingen stod fast och menade att när Herr Kontrollören undandragit sig mathållningen för byggmästaren borde han ej klaga över att de fattiga fingo lindring i dagsverks-skyldigheten då de ej behövde göra mer än ett dagsverke, under det att varje hem.äg. gjorde 3.

Isberg fick bygget om hand och arbetet fortskred. Kakelugnsmakare Gustavsson i Borgholm skulle uppsätta kakelugnarna. 1852 var huset färdigt. Det gamla skolhuset blev fattighus.

Skolbibliotek: Frågan uppkom på grund av skolstadgan, sådana sockenbibliotek äro mindre behövliga bland en---------, där folkmängden består endast av den jordbrukande klassen och har föga tid att läsa ströskrifter, utan är Bibeln, Katekesen och övriga godkända andaktsböcker folkets hävdavande läsning. Varför det torde tillhöra en framtid i en mera förmånlig ekonomisk ställning även inom denna socken innan dylika bibliotek bekostas och inrättas.(tillkom under Lindbom).

Palm fick lönen ökad så att han fick 400 riksdaler riksmynt. Till examinerad barnmorska antogs fru Sundberg i Borgholm, och hon fick lön 2 tunnor och 18 kappar spannmål. (1860)

nej, samma svar som i Alböke.

(rida bort med hästar ute) - fattades stränga lagar om plikt.

. Kustsergeant Ölmerstedt ville ha tornet till utkik - nekades men bifölls senare om tullverket betalade.

Wallander utförde mycket. Det viktiga skolbygget, barn i skolåldern var då 80.

Skolväsendet hade kyrkoherde Wallander lyckligt ordnat, och nu återstod kyrkans utvidgning eller nybyggnad, Redan 1824 hade Olof Olsson d.y. i Arbelunda, såsom det heter i protokollet, påstod med mycken envishet, att församlingen skulle bygga ny kyrka. Detta var under kyrkoherde Ekströms tid, men propositionen förkastades. Under Ahlqvist tid, den 11 maj 1832, kom frågan före om att utvidga kyrkan, men detta avslogs. Frågan vilar till i maj 1836, då utvidgningen beslöts. Så kom sammanslagningsfrågan. Den16 sept.1838 framlade Wallander ritning till en ny kyrka.

Provritningen hade utförts av stadskomministern v. p. (= vice pastor) N.O. Lövgren. Ritningen  godkändes med vissa ändringar, att kyrkan skulle bli 46 alnar längd i stället för 49, att ett fönster skulle göras på varje sida om altaret och 2 fönster på läktaren på varje sida om tornet, att ingen dörr skulle bli på sakristians gavel, utan i stället ett fönster samt att sakristian skulle bli 12 aln. i längd och 12 alnar i bredd. Ritningen skulle godkännas av Kungl. Majt.

2 dec. 1838 beslöts göra förfrågan om Cristoffer i Grönslunda på sin egendom Siggehorva ägde så grov skog att timmer därifrån kunde erhållas till kyrkbygget och till vad pris han kunde leverera det till Gullehamn. Samtidigt beslöts även att begära utsyning i Böda på 2000 kubikfot.

Till Stockholm hade insänts ritningarna och kostnadsförslag. Den 9 maj 1839 kom vissa förfrågningar därifrån, nämligen, om det var meningen att riva det medeltida tornet och hurudan jorden var där grunden skulle läggas. Svarade att det ej var meningen att riva tornet, som kunde stå i flera hundra år ännu. Med avseende på jorden, hade grävningar gjorts och befanns, att det var sandgetter till ett djup av 6 qvarter, och genomträngdes denna fasta yta träffades vit sand till ett djup av 6 alnar. Grunden till kyrkan borde därför ej grävas djupare än 6 quarter och skulle ej kosta mer än 200 riksdaler banko. Den 20 april 1840 upplystes att Kungl. Majt. godkänt nybyggnadsförslaget till kyrkan, och nu skulle man hos landshövdingeämbetet begära dess kungörelse om  entreprenadauktion till den 30 juli 1840. Grundvalen skulle ligga samma höst.

Följande byggnadsstyrelse tillsattes: ordf. Kontrollören Björklund, Lars Andersson Arbelunda, Per Persson Mörby 4, Olof Olsson d.ä. i Norrby, Per Larsson Hjärpestad 2.

Den 19 juli bestämdes, att socknens åldermän som en person från varje rote, som de respektive byarna  utsåge, skulle tillsammans med byggnadskommitten under ledning av ordf. Björklund, sammanträda den 24 juli för att besluta om dagsverken, efter vilka grunder de skulle utgå etc., och förklarade sig församlingen nöjd med vad dessa beslutade. När kommitten samlades infann sig ej Björklund, men hade istället insänt en avsägelseskrift. Kyrkoherden tog då ordförandeskapet och de nödvändiga besluten fattades angående dagsverksskyldigheten. Dessa beslut överklagade Björklund. Han påstod att protokollet ej justerats och ej blivit uppläst från predikstolen med besvärshänvisning och att bestämmelserna om dagsverken och övriga gåvor fastställts efter en främmande beräkning.

Den 20 sept.1840 besvarade stämman denna klagoskrift. Det framhölls att alla underskrivit protokollet och att ingen mer än Björklund var missnöjd. Det var ej i lag fastställt att man skulle uppläsa kommittens protokoll från predikstolen. Beräkningsgrunderna för dagsverken var ej främmande för någon inom socknen. Församlingen trodde även att Kungl. Majt. ej brydde sig om på vad sätt bygget utfördes, endast kyrkan byggdes enligt fastställd ritning, men församlingen ansåg att herr Kontrollören handlat lagstridigt då han lät sig väljas till ordf. utan att inom lagstadgad tid överklaga det beslutet. Vill han nu klaga, så ville församlingen ej bestrida honom den rätten, om han skulle finna det förmånligare för sig att göra dagsverken efter vad lagen kräver, blott, heter det, vi som bönder få vidbliva vårt fattade beslut. Och ville församl. hos landshövdingeämbetet i djupaste ödmjukhet anhålla, att Björklund måtte tillhållas stå kvar som ordf., alldenstund han ej inom laglig tid avsagt sig uppdraget. Svaret slutar med dessa drastiska ord "emedan vi eljest frukta att få med honom flera processer, alldenstund han aldrig är tillstädes vid våra sockenstämmor eller övriga sammanträden och vi svaga människor icke kunna förutse, vad han önskar".

Den 18 okt. 1840 beslöts att taklisten skulle bli av sten. Jon Jonsson i Hallnäs, Persnäs, skulle hugga stenen. Även skulle man hos baron Rappe på Strömsrum höra efter om trävirke. 5000 taktegel skulle anskaffas från Bruatorp. -Byggnadsmaterial hemforslades från Böda under det följande året 1841.

Den 28 mars 1842 ansåg man att allt nu var färdigt till att börja bygga, och beslöts att hämta byggmästare Isberg i Algutsrum och hans gesäll. Dessa skulle få bo i västra rummet i lilla byggningen på prästgården. Hemmansägarna skulle turvis under 1 månad tillsläppa kläder till en tvåmanssäng. Över detta beslut anmälde Björklund besvär, hela den övriga församlingen vidblev vad som beslutats. Den 19 april 1842 fattades regler för tillvägagåendet vid bygget. Varje morgon kl.5 skulle ringas och sedan klockaren Palm förrätta bön, varefter han skulle ropa upp dem, som skulle arbeta för dagen. Även om aftonen skulle det ringas och bön förrättas. Om någon var uppstudsig mot byggmästaren skulle han få plikta. Under middagar och vilostunder fick ingen arbetare svärja eller kasta murbruk och ej heller fördriva tiden med kortspel eller slantsingling. I så fall pliktades 24 skilling banko som avdrogs å lönen, 2 hemmansägare och en inhyses skulle hålla vakt varje natt, infinna sig före arbetets slut och ej lämna på morgonen innan arbetarna kommit. Om någon hem.äg. sände sin dräng som vakt skulle han gå i god för honom. Under kyrkbygget skulle gudstjänsten förrättas å tröskverkslogen och därmed förenade ladan i prästgården. --Gångjärnen till stolarna skulle smeden Engström i Valsnäs göra, och det andra smidet skulle utföras av smeden Sven Sjöstrand. --Golvet i sakristian, i koret och i gångarna skulle bli av trä, men under bänkarna av sten, och de som ville tillsläppa sina gravstenar därtill kunde så göra, men i annat fall skaffa andra flisor. --Den gamla altartavlan skulle renoveras och återuppsättas.

Den 19 sept.1842 var kyrkan färdig, men ej målad. Sakkunniga att besiktiga arbetet ansågs ej var nödigt att skaffa, utan godkändes arbetet. Men om efter tre år brister skulle upptäckas kommer protokollet vid entreprenadauktionen den 30 juli 1840 att åberopas. Byggmästare Isberg avtackades och gavs honom det ampla lovordet, att han utfört arbetet med stor omsorg och utmärkt skicklighet. Och uttryckte församlingen, att "den skattar varje församling lycklig, som vid dylika arbeten erhålla herr byggmästaren Isberg till föreståndare å varför han med skäl härmed på det högsta rekommenderas".

Den gamla kyrkan, som tjänat i 345 år hade ersatts av den nya, som nu brukats i 88 år. Tornet är 433 år gammalt.

Den 16 okt. 1842 anskaffades även en ny ljuskrona, den största av dem. Tillfrågades också församlingen om den ville inköpa Mönsterås gamla orgel, som inom tre år skulle försäljas, men därtill svarades nej. --I början av år 1843 väcktes förslag om att måla kyrkan, till dess biskopen på sommaren skulle inviga den, men det nekades.

De avträdande åldermännen Per Persson i Tjurlösa och Olof Olsson i Valsnäs begärde att jämte de blivande åldermännen få under sin livstid begagna åldermannastolen, bakom pastors stol, emedan de haft mycket besvär med och omtanke för kyrkobygget. Detta beviljades enhälligt, men att ingen av deras efterträdare skulle få den rättigheten.

Jon Knutsson hade skänkt en gammal moraklocka utan lod och fodral. Den var upphängd i sakristian. Nu ville man, att den skulle förses med fodral och gjutna lod samt flyttas in i kyrkan. Det enda man ville göra var att förse klockan med gjutna lod. "Dock ville sockenmännen härmed till Jon Knutsson  avlägga sin innerliga tacksamhet för den gåva han till detta Herrens hus och tempel förärat och önskade att, liksom detta ur visar dagens stunder, hans återstående levnadsdagar måtte bliva lugna i livets afton, då hans sista klockslag slår, solig.

Tornet, som förut varit täckt med spån, blev 1845 täckt med tegel. 2 febr.1847 beslöts att till sommaren måla kyrkan. Ny altartavla ville församlingen också ha, men därom kunde ej beslutas, före de talat med fanjunkare Lindblom i Kalmar. (ritlärare under min tid)

Den 15 aug. 1847 hade kyrkan blivit målad av P. M. Lundberg i Borgehage och blev hans arbete godkänt.

År 1848 hade svampen anfrätt kyrkan, så att stengolvet borde utbytas mot trägolv, detta skedde1854.

Den 25 maj 1852 skulle orgelverksfrågan behandlas igen. Björklund kom ej, men inlämnade som vanligt en protestskrivelse, vari han nekade betala både till orgel och organist. Det blev ej heller något beslut fattat.

Den 16 okt. 1853 begärde Björklund bänkdelning. Svarades nej. Han överklagade och begärde att lantmätaren Magné ? skulle komma och göra bänkdelning. Men församlingen svarade nej, när tiden kom ville de förrätta bänkdelning, men då ville de själva kalla en man, som de hade förtroende för. Dessutom var det ingen trängsel i kyrkan ty den kunde rymma 1/3 mer än det fanns folk i församlingen.

1853 kom brev från orgelbyggaren Petersson i Mörbylånga, vari han erbjöd sig att för 900 riksdaler banko uppföra en orgel efter den nya patenterade metoden, orgelmelodium, kallad, men nej.

1856 kom Mönsterås gamla orgel på tal igen. Men intet beslut.1856 inköptes kommunionskalken och patenen. -Då förrättade även kronofogden Eneman  bänk- och stoldelning.

Den 29 maj 1857 beslöts att inom ett år skaffa ny altartavla och ny predikstol. Björklund hade som vanligt inlämnat en protestskrivelse, att han nekade för sitt hemman. Han överklagade även beslutet. Svarades: "Klagandes bifall eller motsträvighet lärer litet eller intet göra till saken emedan församlingen i värsta fallet äger den utvägen, klaganden till heder naturligtvis, att utesluta honom från allt deltagande i kostnaderna för dessa prydnader, möjligen det enda och säkraste sättet, så väl nu som alltid vid socknen rörande angelägenheter för att undvika dessa jämnt och städse opåkallade klagoskrifter och församlingen honom ohörd få i lugn och ro uppföra sådana prydnader i Herrens hus och tempel, som för varjom och enom, som finner sin håg att där inträda, bör erinra om frid och försonlighet". När det är fråga om utgifter går det ju alltid lätt att få sådana som ej intressera sig för saken i fråga, med i klagoskrifter. Så hade också Björklund nu fått flera namnunderskrifter å sin protestskrivelse mot ny altartavla och ny predikstol sålunda: 11 från Mörby, 1 från Lundby, 12 från Arbelunda, Torparehorva, Torparegärde, Intaget, 5 från Valsnäs, men endast en från Norrby, summa 33 namnteckningar.

Kontrakt hade redan upprättats med byggmästare Jakobsson i Mortorp och redan den 24 jan. 1858 beslöts att denne skulle infinna sig till våren för att utföra arbetet. I början av sept. var arbetet i gång. Byggmästaren behövde skolsalen till verkstad och därför beslöts att skolan under tiden skulle bli ambulativ d.v.s. läsas 14 dar i var rote. Björklund kunde ännu ej sluta med protestskrivelser, och denna gången fick han med sig endast en nämnl. Olof Olsson i Norrby. Skrivelsen lydde:

"Som undertecknade äro befriade från deltagande i kostnaden för ny predikstol och ny altartavla i Löts kyrka, så får vi härmed anmäla protest mot kyrkans skuldsättande medelst lån till ovannämnde kostnaders bestridande, emedan kyrkans skuld i en närmare eller fjärmare framtid även kommer att drabba oss eller våra hemman. Skulle ordet kyrkans prydnader även innefatta orgelverket, så blir kyrkans skuldsättande medelst låns upptagande ännu mer orimligt, alldenstund icke flera medlemmar av församlingen än de undertecknade icke äro skyldiga att i orgelverkskostnaden deltaga." Detta var Björklunds sista aktstycke, ty blott 16 dagar därefter den 28 sept. avled han, endast 63 år gammal. -----

Under flera år avgjordes nu alla beslut i lugn och fred, till dess en ny protestant uppstod i Mörby.

Efter Björklunds död förenade sig även Olof Olsson i Norrby med dem som ville hålla kyrkan i värdigt skick.

l858 bildades ett bolag, som inköpte Mönsterås gamla orgel. I detta bolag voro, Lundby, Petgärde, Prästgården, 6 från Valsnäs, 1 från Mörby (Palm som hade gård där) 5 från Hjärpestad, 1 från Arbelunda och 13 från Norrby. Kantor Palms son August blev den förste organisten, och erhöll han i "spelpenningar" 2 riksdaler från varje nummer och 25 öre från varje torpare och inhyseshjon.

Innan kyrkoherde Wallander avled 1861 hade han sålunda fått se den nya kyrkan fullt färdig och inredd samt den nya skolan byggd. Han är i sanning en märkesman i Löts historia.

19). Carl Lindbom: 1864 -1894. Född i Källa 1860 där fadern var kyrkoherde--- var yngst av 7 syskon -- kom hit från Torslunda--- valdes 1862 och tillträdde 1864. Hustrun var Elisabet Kristina Theresia Nicolina Ringqvist, dotter till komminister Ringqvist i Söderåkra. Hon dog 1880. Barnen: 2 söner och 1 dotter dog i späd ålder. En son Per Vilhelm Nikolaus dog som student 1868. En son, Isak Carl Georg, dog för några år sedan som lektor i Malmö. Dottern Marie Louise, lever än. Hennes man läroverksadjunkt P. A. Albien från Haglunda dog i början av 1880 talet och begrovs här. Emellan Wallander och Lindbom tjänstgjorde Schele och Lagerkvist. Lindbom dog 29 dec. 1894, 84 år gam-

mal. Adjunkter under hans tid: Egberg, Nystrand, Håkansson 12/11 - 85 - 1/5 - 88, Olander 29/6 -88 - 1/5 -91, Ekman 1/5 -91 - 1/5   -93, Solberg 1 år, J. O. Svensson 29/5 -94 - 28/5 -95. (var här då Lindbom dog.)

Sedan blev det interimer Werner 18/6 -95--1/7 -96, Förander 16/9 -96 -3/5 1897.

20). Carl Otto Fredrik Wallander 1896 - 1904.

Adjunkter: Ernberg 1/10 98 - 1/5 99,   Sandgren 1/7 99 - 1/9 99 Carling 3/1 02 - 1/8 02, Medin 27/12 02 - 19/5 03, Erici 3/5 03 - 6/10 04.

21). Johan Vilhelm Kindborg 1904 -1917. Född i Järeda 23 maj 1844, kom till Amerika 1867, prästvigdes där 29 maj 1872, återvände till Sverige 1877.

22). John Theodor Norrby 21 okt. 1917---(4/5 1932). Kallad som 4:de provpredikant 162 röster mot 21.

Vid valet den 9 dec. 1917 deltog 302 av 361 röstberättigade. Norrby erhöll 263 röster, Sjöberg 34 och Simonsson 5.

9 av de 22 kyrkoherdarna var födda på Öland och 3 i Löt.